Trettio år efter Harrisburg, dags att släppa taget.

När denna artikel skrevs var det trettio år sedan på dagen världens dittills värsta kärnkraftsolycka inträffade. Reaktor 2 vid Three Mile Island Generating Station, nära Harrisburg, Pennsylvania, drabbades av en stor kylvattenförlust. Detta ledde till den mest ökända av konsekvenser: en härdsmälta.

Men trots att "alla vet" att en härdsmälta skall vara det värsta som kan hända, med miljoner döda och hela landsändar ödelagda för oöverskådlig framtid, är effekterna av TMI-2 olyckan väl dokumenterade, med noll dödsfall, noll skadefall och noll fall av cancer. Det enda offret för olyckan sades av kärnfysikern Edward Teller vara han själv, då han menade att han fick hjärtinfarkt av stressen från att se kärnkraftsmotståndaren Jane Fonda utnyttja händelsen för att orättfärdigt smutskasta kärnkraft. Med detta i åtanke är det dags att vi tar en liten verklighetskontroll vad gäller vår kärnkraftsparanoja, eller vad tycker du?

Missförstå oss inte: en härdsmälta skojar man inte bort. Att en samhällsviktig energiproducerande anläggning som försörjer hundratusentals människor med elektricitet oåterkalleligen havererar är givetvis inte bra. Men det är en milsvid skillnad mellan "inte  bra" och "slutet för vårt leverne så som vi känner det".

Kärnkraftsmotståndare missbrukar gärna händelsen genom att säga "De sade att det här aldrig kunde inträffa, men det gjorde det". Detta är helt enkelt inte sant. Ingen har sagt att en kärnkraftsolycka aldrig kan inträffa. Beviset ligger i själva olyckan, eller snarare dess icke-existerande skadliga konsekvenser. Hur kan en härdsmälta undgå att skada en enda människa? Svaret är enkelt: därför att vi var beredda på att den kunde inträffa och garderade oss mot den.

Löftet som gavs var inte att en olycka aldrig skulle kunna inträffa, utan att kärnkraft aldrig skulle skada någon i allmänheten. Detta löfte har hållits i 55 år på alla ställen i världen utom ett, Tjernobyl, av uppenbara skäl: Sovjetunionen gjorde allt fel på sätt som hade betraktas som upprörande och chockerande för resten av världen redan innan olyckan inträffade, hade vi bara känt till det. Överallt annars har kärnkraft inte skadat en enda individ i allmänheten med radioaktiva utsläpp. Och under de trettio år som gått efter att olyckan vid Three Mile Island, har vi bara blivit bättre på att uppfylla det här löftet.

Det är helt klart dags att släppa taget om det förflutna och Harrisburg. Läxan har lärts. Vi rör oss framåt för att skapa en hållbar framtid för oss och kommande generationer där alla former av ren energi har sin givna plats i mixen. För varje kolkraftverk vi ersätter med en kärnklyvningsreaktor räddar vi ungefär 15 000 människoliv under reaktorns driftstid. Kärnkraft har aldrig varit säkrare och renare än vad den är idag. Självklart skall vi då sluta vara rädda för att använda den, och istället känna hälsosam respekt för den, speciellt om enda skälet vi har att oroa oss är en trettio år gammal olycka som inte skadade en enda själ.

Michael Karnerfors, mjukvaruingenjör
Johan Kihlberg, fysikstuderande
Mattias Lantz, kärnfysiker
Nils Rudqvist, strålningsfysiker
Johan Simu, reaktorfysiker
Christoffer Willenfort, systemvetare