Archive for the ‘Swedish’ Category

Man kan alltid smaka, även om man riskerar att gilla det.

Friday, February 19th, 2010
Hur vet du att detta smakar illa innan du provat ?

Hur vet du att detta smakar illa om du inte har provat det?

(Detta inlägg skrivs som en del av Sveriges Radios bloggdebatt om uranbrytning i Sverige i programmet Klotet i P1)

Känns det här middags-samtalet bekant?

- Varför äter du inte det där?

- För det är äckligt!

- Hur vet du det? Har du smakat det?

- Nej men jag vet att det är äckligt!

- Vad sägs om att du smakar på det och säger vad du tycker. Du kanske tycker om det, eller åtminstone kan äta det?

- NEJ! Jag tänker inte! Ni kan inte tvinga mig!! Det är äckligt säger jag!

…och så vidare. Samma sätt att agera ser jag i uranbrytningdebatten. Det är inte frågan om vuxna som beter sig barnsligt, utan det är barnen vid middagen som beter sig vuxet.

(more…)

Kärnkraftsmotståndarna ansvariga för energibristen

Friday, January 8th, 2010

Januari 2010. Elbrist råder. Spotpriserna rusar (igen). Ledningarna in i Sverige går varma. Svenska Kraftnät går ut och varnar för att det kan bli överbelastning med tillhörande strömabvrott. Abbonenterna riskerar att få hundratals kronor i prispåslag.

Hur hamnade vi här?

Vi hamnade här på grund av den kärnkraftspolitik som förts de senaste 30 åren. Olyckan i Harrisburg – ja, ni vet: den som inte skadade en enda människa och som inte lämnade ett enda spår efter sig annat än ett vitsigt stand-up nummer - samt en vansinnig folkomröstning där det man kunde rösta på var “Lägg ned”, “Lägg ned” och “Lägg ned snabbt”, användes som svepskäl för att ta ett mycket illa genomtänkt beslut att lägga ned kärnkraften till 2010, och att i övrigt göra livet surt för den fram tills dess.

Till detta kom också nedstängningen av Barsebäck under 1999 och 2005. Sydkraft och Vattenfall grät inga stora mängder för detta eftersom de ändå kompenserades för inkomstbortfallet som den påtvingade nedstängningen innebar. Med denna ersättning (9 GSEK) och inkomstbortfallet från skatter och liknande (8 GSEK) så har nedstängningen kostat skattebetalarna ca 17 miljarder SEK. Med Barsebäcks frånfälle försvann 1215 MW ifrån nätet.

Halvvägs igenom 2000-talets första årtionde stod det dock tämligen klart att 1980 års beslut inte var realistiskt. Alternativen fanns helt enkelt inte där. Avvecklingsbeslutet lades på is. Nu gällde det att hålla igång reaktorerna längre än till 2010, och kompensera för att Barsebäck försvann. Att starta Barsebäck igen var det inte tal om eftersom man inte hade bevarat anläggningen i “safe storage”, utan rivnings-saneringen hade påbörjats, vilket nu har haft sådan inverkan på rör och tankar att de inte längre är brukbara.

Följdaktligen blev man tvingen att höja effekten på de kvarvarande reaktorerna, samt livstidsförlänga dem. Men två problem fanns:

  1. Det fanns ingen höjd tagen för detta. När verken en gång byggdes fanns sådana här abrovinker inte medtagna i planerna.
  2. Kompetensen hade torkat ut. Med det kärnkraftsfientliga klimatet i Sverige fanns det nästan ingen som ville satsa sin utbildning och sitt yrkesliv på att bli kärnkraftsingenjör. Med den naturliga avgången från kärnkraftsindustrin försvann sakta men säkert vår kärnkraftskompetens.

Följdaktligen gick inte heller alla revisioner som man hade hoppats. Man startade tidigt under 2009 (inte nu som vissa dårar hävdat) för att hinna bli klara innan höstkylan. Men enbart Oskarshamn 2 hann bli färdigt. I övrigt gick det så här:

  • Ringhals 1: Planerat uppehåll 2,5 månad. Idag är uppehållet justerat till 9 månader.
  • Ringhals 2: Planerat uppehåll 4,5 månad. Idag är revisionen justerad till 8,5 månader (revision pågår).
  • Oskarshamn 3: Planerat uppehåll 3 månader. Revisionen tog 10 månader på grund av en bråkig turbin. Idag körs reaktorn vid endast 25 % av max.effekt.
  • Forsmark 2: Planerat uppehåll 1,5 månad. Revisionen tog 3,5 månad. Nu testas systemen av samtidigt som effekten ökar successivt.

Så när kylan slog till var ca en tredjedel av Sveriges kärnkraft inte tillgänglig.

Är vi förvånade?

Inte det minsta. Detta har varit välkänt för alla som vågat se på kärnkraften som något annat än Piss & Pest & Senapsgas. Vi är inte det minsta förvånade att detta skulle hända därför att även med den enklaste slutledningsförmåga gick detta att förutspå.

Talet om att detta skulle vara någon slags konspiration av kärnkraftsbolagen klingar tomt. Det är rena fantasier. Kärnkraftsbolagen blöder ut miljoner varje dag på att inte få vara med och producera nu när trycket är som störst. De höga spot-priserna kompenserar inte för produktionsbortfallet. De enda som är glada för det här är producenter i utlandet som nu kan sälja sin el dyrt till oss.

UPPDATERING: Ok, jag fick just äta upp det argumentet med råge. E24 berättar mer. Men påståendet att avställningarna är avsiktliga för att driva upp priset är ändå bullshit därför att en sådan chansning kräver köldknäppar… och de kommer inte på beställning.

Så tack för den, kärnkraftsmotståndet. Det här är ert fel. Var är det “överskott” som ni pratade om? Vi hade behövt det nu…

/Micke, frusen och bitter

Sparring med Wetterstand om kärnkraft

Tuesday, November 24th, 2009

UPPDATERING: Jag skrev en artikel på Sourze.se om mötet med Wetterstrand.

Jag fick syn på i tidningen City att Maria Wetterstrand skulle komma till Malmö Högskola för lunchföreläsning. Jag sticker dit. Fullt i salen.. jag sitter i fönstret med några andra.

Först kommer Maria några minuter för sent, sedan är det 45 minuter reklam för (mp) och lite tjuvnyp mot Alliansen. Maria Wetterstrand vid Malmö Högskola

Under tiden skickades en Rubiks Kub runt med instruktionen “Gör den olösbar”. Redan där anades tricket: hon eller någon annan skulle lösa den på slutet för att visa att problem går att lösa. Attans att jag inte fick tag på den…

Föreläsningen avslutas. Maria löser kuben under slutanförandet, Applåder. Dags för frågor. Upp med handen.

Fråga: titeln för föreläsningen var “Byt politik, inte klimat”. Anser (mp) att om ideologi och principförklaringar står i vägen för en omställning, är det då motiverat eller kanske till och med nödvändigt att låta politiken komma på undantag för att lösa det här problemet du talat om?

(more…)

Går det att göra kärnkraftshatare glada?

Friday, November 13th, 2009

Går det egentligen att göra de som hatar kärnkraft glada? Först skapar de en myt om att kärnkraftsindustrin inte tar ansvar.

Sedan när det visar sig att industrin visst det tar ansvar, på ett sätt som är så omfattande att troligtvis ingen annan industri kan mäta sig med det, ja då är det fel det också!

Seriöst, ni som hatar kärnkraft så intensivt: går det att göra er glada eller har ni bestämt er att allt är fel redan innan någon öppnat munnen?

Artiklar: Martin Blomberg, Knapsu, Hembyggdsrörelsen Färgelanda, Birger Schlaug, Divage, SR, TV4, DN, SvD

Nej Jinge, KBS-3 kostar inte pengar för all framtid

Wednesday, September 30th, 2009

Bloggaren  Jan-Inge “Jinge” Flücht yttrade sig idag om den svenska slutförvars-metoden KBS-3. Han hade dock inte många siffror rätt, och vissa saker var totalt fel.

Jinge skriver om KBS-3: Dessutom kommer denna förvaring kosta pengar hela tiden. Den måste skötas, vaktas och underhållas.

Kommetaren jag ville skicka till hans blogg var följande:

Jag är ledsen Jinge, men det där stämmer inte. Det är rena faktafel du yttrade där.

KBS-3 är gjort för att vara underhållsfritt. När slutförvaret förseglas vid omkring 2070 är människan ute ur ekvationen för gott. Vi behöver inte lägga ett enda öre på slutförvaret därefter. Finansieringen för slutförvaret är säkrad via kärnavfallsfonden och inkomsterna till den tas direkt från elräkningen. Idag ligger påslaget på lite drygt 1 öre per kWh.

Och 100 000 år är inte alls obegripligt. I geologiska tidsramar är det knappt ens en blinkning. KBS-3 bygger erfarenheter från platser som Olko, Littleham Cove och Cigar Lake, där vi talar om tidsramar som är väldigt mycket längre än så. De naturliga rektorerna vid Oklo höll kärnavfallet inom sig i 1 700 000 000 år utan att det flyttade sig mer än 3 meter, det vill säga i storleksordningen 20 000 gånger längre än vad som krävs för att det skall bli ofarligt.

Jag förstår din oro Jinge, men du saknar vissa nyckelfakta i sammanhanget. Får jag i all blygsamhet föreslå att du surfar runt lite på SKB’s hemsida och läser in dig på vad KBS-3 innebär, vad forskningen bakom metoden är, och hur det är tänkt att fungera?

Dock kan man inte säga detta till honom på hans blogg för Jinge har nu varit herre på godset så länge att han klipper alla kommentarer som säger emot honom, alltid motiverat med det vaga “Läs kommetarsreglerna!” även om han själv har låg respekt för dem. Så det får bli svar här istället.

Aftonbladet, kärnkraftverket och fantasiskaparen

Tuesday, August 18th, 2009

Vår favorit-tidning Aftonbladet, med deras knivskarpa analytiska förmåga och djupa insikt i teknik och vetenskap (OBS: lätt sarkasm) slog till idag med den lysande rubriken “Forsmark stoppade nya “Beck”-filmen“. Vid första anblick låter rubriken som att Forsmark använt sig av någon flummig säkerhetslag för att utöva censur genom helt sonika stoppa produktionen och hindra filmen från att någonsin visas. Men så fort man börjar läsa artikeln så kryper det fram att fullt så dramatiskt var det inte:

"Hej, Forsmark? Jo, vi vill in med ett helt filmteam hos er. Och... uhm, hallå?"

"Hej, Forsmark? Jo, vi vill in med ett helt filmteam hos er. Och... uhm, hallå?"

Tanken var först att man skulle filma scener inne i kärnkraftverket men efter att ansvariga tagit del av manuset nekades inspelningsteamet tillträde.

– De skickade ett utkast av manuset till oss. Men vi tackade nej, vi kan inte ha filminspelning inne på anläggningen av säkerhetsskäl, säger Claes-Inge Andersson, informationschef på Forsmark.

Att privata bolag inte får tillträde till samhällsviktiga anläggningar, och tillika skyddsobjekt, för att leka teater därinne… jag vet inte riktigt vad ni tycker men för min del har jag inga större problem med det. :D

Så varför ville de då filma därinne? Fantasiskaparen (manusförfattaren) Rolf Börjlind förklarar…

(more…)

Nej, vi behöver inte bryta uran i Sverige!

Friday, July 10th, 2009

Ett argument som ofta används mot kärnkraft i Sverige är detta:

Om vi inte tillåter uranbrytning i Sverige kan vi inte ha kärnkraft eftersom det vore omoraliskt att låta andra nationer ta den förrödande miljöpåverkan som uranbrytning innebär.

Det här argumentet är felaktigt på många sätt, vilket kräver en lång förklaring, så låt mig först sammafatta felen i argumentet:

  1. Vi har inget allmänt förbud mot att bryta uran i Sverige.
  2. Uranbrytning har inte högre miljöpåverkan än annan gruvbrytning.
  3. Vi importerar mycket gods, produkter och varor som till stora delar precis om Uran, inte produceras i Sverige.

Först skall nämnas att argumentet inte används mot kärnkraft per se utan riktas istället mot kärnkraftsförespråkare i ett försök att utmåla dem att vara hänsynslösa eller ha dubbelmoral. Det är en typ av personangrep, ett så kallat ad hominem argument, det vill säga att man kritiserar inte en persons argument utan försöker smutskasta personen i fråga för att vinna debatten utan att argumentera för sin sak. detat är, självklart, ett mycket oärligt och billigt sätt att debattera.

När det sedan gäller sakfrågan klarar sig inte argumentet mycket bättre där.

Vi har som sagt inget allmänt förbud mot uranbrytning i Sverige. Det vi har är att kommunfullmäktige får lägga ett veto mot uranbrytning i respektive om de vill. Men om detta inte läggs mot ansökan, och den klarar miljöprövningen, då får man bryta uran i Sverige. Detta betyder att om den mot vars argumentet riktas inte har yrkat på ett allmänt uranbrytningsförbud i Sverige, så är argumentet dött redan där.

Argumentets andra fel är antagandet att uranbrytning har sådan påverkan att den orsakar oacceptabla skador på människa och miljö, samt att denna påverkan är större än för all annan mineralbrytning. Detta är också fel. All gruvbrytning, oavsett vilken eller vilka mineraler det gäller, kan har stor negativ påverkan på människa och miljö om den inte utförs med försiktighet och uppmärksamhet. Och traditionellt har gruvbrytning, ända fram till 1970- och 80-talet haft problem med detta.

Modern gruvbrytning på 2000-talet är en annan historia dock. Nu existerar all den kunskap, de verktyg och teknologier för att tillse att inte människa eller miljö skadas och all gruvbrytning kan därmed leva upp till de krav man ställer på den. Detta gäller även uranbrytning.

För att illustrera med exempel: en svensk gruvarbetare i LKAB’s gruvor fick på 70-talet en årlig strålningsdos som var 2000% högre än vad en australiensisk gruvarbetare i en urangruva får idag.

Vi har sannerligen verktygen som behövs för att kunna bryta uran på ett sätt som är säkert för människor och miljö. Självklart måste vi tillse att dessa används, men den som säger att de inte existerar har fel.

Det sista stödbenet för det felaktiga argumentet är antydan att vi inte kan konsumera eller används något som vi inte producerar lokalt, så vida vi inte vill bli anklagade för dubbelmoral. Detta är ett rent ut sagt fånigt påstående, därför att allt jag behöver göra är att lyfta på blicken för att see att det finns inte mycket av det jag har omkring mig i rummet, eller i mitt liv överhuvudtaget, som är har 100% svenskt ursprung.

Ta exempelvis metall, eftersom det produceras på samma sätt som uran, det vill säga någon gräver det ur marken, och sedan raffineras det. Metall är en helt nödvändig del av våra liv. Vi har metall överallt runtomkring oss: i våra datorer, våra möbler, hushållsredskap, smycken, byggnader, bestick, bilar, nycklar, telefoner, kraftledningar, vindkraftverk, vattendammar… det finns metall i praktiken överallt.

Så nu frågar jag dig, du som använder enorma mängder metall: är du beredd att ha en järngruva på bakgården, med all den förorening och miljörisker som det innebär? Är du beredd att bo granne med ett stålverk med all den kol som bränns i masugnarna för att raffinera järn till stål?

Inte? Tja, hur kan du då använda all denna metall då? Innebär inte det att du har dubbelmoral, när du dumpar alla dessa miljöproblem och hälsorisker på andra människor bara för att kunna sitta där och läsa denna artikel på din metall-rika dator och dess tillhörande skärm?

Nej, självklart har du inte dubbelmoral. Eller… kanske har du det! Hur vet du att du inte har det? När kontrollerade du senaste att allt du använder och har runtomkring dig är producerat på ett sådant sätt att ingen person påverkats på ett oacceptabelt negativt sätt? All denna metall omkring dig lyftes från marken någon gång. Hur vet du att ingen for illa av detta? Har du någon aning om din livsstil och dina konsumtionsvanor orsakat en miljökatastrof någonstans eller inte?

Med detta inser du att du kan inte gå omkring och oroa dig på det viset, inte om du inte är beredd att helt ge upp så gott som allt du har i livet. Det måste finnas ett bättre sätt att hantera denna fråga än att säga nej till att som möjligen skulle kunna orsaka problem vid produktionen.

Frågan om etik vad gäller importerade varor, eller helt enkelt allt som du använder men någon annan producerade, är ett universellt problem och gäller inte bara uran. Uran är inget specialfall utan lever under samma betänkanden som allting annat (och sedan ytterligare några krav eftersom det är en reglerad vara). Och föga förvånande har de svenska kärnkraftsbolagen strikta regler för att tillse att det uran de köper in till de svenska reaktorerna skall vara producerat på ett sätt som inte skadar människor eller miljö.

Så frågan är: är det verkligen så att om man vill ha kärnkraft så måste man ovillkorligen acceptera uranbrytning i Sverige, annars har man dubbelmoral? Måste vi bryta uran i Sverige bara för att ha kärnkraft?

Nej, det måste vi inte. Argumentet är trångsynt, överförenklat och fånigt. Frågan om att tillse att de saker vi använder och konsumerar i våra liv är etiskt producerade är en mycket viktig fråga och den görs en björntjänst av att anti-kärnkraftslobbyn fördummar frågan för att passa sin egen agenda. De missbrukar frågan bör för att få vatten på sin allt mer gnissliga kvarn.

Så fall inte för detta. Behandla frågan om producent- och konsumentetik med den respekt den kräver. Och låt inte någon förvanska frågan bara för att försöka plocka oförtjänta poäng i debatten.

Kärnkraftsmotståndet fruktar fungerande lösningar

Wednesday, May 6th, 2009

I ett pressmeddelande gjort av Svenska Naturskyddsföreningen (SNF) och Miljörörelsernas Kärnavfallsgranskning (MKG) hävdar organisationerna att Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB) inte är klara att välja plats för det svenska slutförvaret. Men argumenten för påståendet är vaga och försöker förekomma den fastslagna processen. Pressmeddelandet måste ses som ett uttryck för ett allt mer desperat kärnkraftsmotstånd som står inför sin värsta mardröm: en kärnkraftsindustri som tar sitt ansvar och hittar lösningar.

Processen att bestämma vad som skall göras med restbränsle ifrån den svenska kärnkraften är sedan länge fastslagen i lagar och förordningar. Restbränslet skall slutförvaras, och gången dit är som följer:

  1. Kärnkraftsindustrin skall forska fram ett förslag till slutförvar.
  2. Myndigheter skall granska förslaget och eventuellt begära kompletteringar.
  3. Regeringen skall slutligen godkänna förslaget och ge tillstånd att bygga slutförvaret.

Detta innebär ett problem för miljörörelserna. Kärnkraftsmotståndet är grundmurat i de flesta av dessa organisationer. Om regeringen säger ja till SKB’s förslag innebär det att den svenska kärnkraftsindustin har löst ett världsomfattande problem med kärnkraft. Detta är förrödande för kärnkraftsmotståndarnas ståndpunkt eftersom frågan om det använda kärnbränslet alltid har varit ett av deras starka argument. Motståndarna har länge antytt och hävdat att detta problem är i princip olösbart; att kärnkraften därför måste förkastas; och att deras egna föreslagna lösningar på energifrågan och klimatkrisen är de som bör genomföras. Om industrin då istället på egen hand tar fram en fungerande lösning på restbränsleproblematiken innebär det en katastrofal prestige- och förtroendeförlust för kärnkraftsmotståndet.

Men även om vi för ett ögonblick bortser från detta, vad är SNF och MKG’s argument emot den föreslagna metoden KBS-3? I kort går de ut på att man försöker kasta tvivel på två av de tre oberoende barriärerna som håller kärnbränslet fångat: kopparkapseln samt bufferten av bentonitlera. Men vad gäller kopparkapseln så har SKB dels själva inte fått det resultat som KTH-forskarna fått, vilket kastar stort tvivlel på de senares påståenden; dels har forskarna själva sagt att ett enkelt, kortvarigt korrosionsskydd kan lösa den eventuella problematiken; och dels visar ny forskning att ett brott av kopparkapseln i praktiken är obetydligt eftersom järninsatsen i kapseln då skapar en sådan miljö att kärnbränslet inte kan lösas upp i vatten och föras bort. Vad gäller lerbufferten lägger SKB nu sista handen vid forskningen som skall räta ut några eventuella frågetecken. I vilket fall som helst så är det i granskningen som det avgörs och inte nu.

I ljuset av denna insikt blir det allt mer klart varför kärnkraftsmotståndarna nu försöker attackera SKB och förekomma granskningen. “Risken” finns att SKB faktiskt har lyckats med sitt uppdrag. Kärnkraftsmotståndarna fruktar fungerande lösningar och försöker därför nu förgifta processen genom att använda så kallad FUD-taktik: Fear, Uncertainty, Doubt. Det handlar inte om miljö, framtiden eller att ställa klimatet till rätta. Nu handlar det för miljörörelserna om att rädda ansiktet, förtroendet, medlemsantalet och ekonomin.

I ljuset av detta anser vi i nätverket Nuclear Power Yes Please att SNF och MKG’s pressmeddelande skall ses för vad det är, det vill säga en partsinlaga. Processen är fastställd och skall följas. Och vi reagerar med upprördhet över att SNF och MKG är villiga att ta till rävspel när det gäller en så viktig fråga som kärnkraften. För en sak har de dock rätt i: detta handlar om vår framtid. Då får denna process absolut inte förgiftas av att vissa organisationer försöker skydda sina intressen.

Artiklar:
Newsdesk
Naturskyddsföreningen.se
MKG.se

Trettio år efter Harrisburg, dags att släppa taget.

Monday, April 6th, 2009

När denna artikel skrevs var det trettio år sedan på dagen världens dittills värsta kärnkraftsolycka inträffade. Reaktor 2 vid Three Mile Island Generating Station, nära Harrisburg, Pennsylvania, drabbades av en stor kylvattenförlust. Detta ledde till den mest ökända av konsekvenser: en härdsmälta.

Men trots att “alla vet” att en härdsmälta skall vara det värsta som kan hända, med miljoner döda och hela landsändar ödelagda för oöverskådlig framtid, är effekterna av TMI-2 olyckan väl dokumenterade, med noll dödsfall, noll skadefall och noll fall av cancer. Det enda offret för olyckan sades av kärnfysikern Edward Teller vara han själv, då han menade att han fick hjärtinfarkt av stressen från att se kärnkraftsmotståndaren Jane Fonda utnyttja händelsen för att orättfärdigt smutskasta kärnkraft. Med detta i åtanke är det dags att vi tar en liten verklighetskontroll vad gäller vår kärnkraftsparanoja, eller vad tycker du?

Missförstå oss inte: en härdsmälta skojar man inte bort. Att en samhällsviktig energiproducerande anläggning som försörjer hundratusentals människor med elektricitet oåterkalleligen havererar är givetvis inte bra. Men det är en milsvid skillnad mellan “inte  bra” och “slutet för vårt leverne så som vi känner det”.

Kärnkraftsmotståndare missbrukar gärna händelsen genom att säga “De sade att det här aldrig kunde inträffa, men det gjorde det”. Detta är helt enkelt inte sant. Ingen har sagt att en kärnkraftsolycka aldrig kan inträffa. Beviset ligger i själva olyckan, eller snarare dess icke-existerande skadliga konsekvenser. Hur kan en härdsmälta undgå att skada en enda människa? Svaret är enkelt: därför att vi var beredda på att den kunde inträffa och garderade oss mot den.

Löftet som gavs var inte att en olycka aldrig skulle kunna inträffa, utan att kärnkraft aldrig skulle skada någon i allmänheten. Detta löfte har hållits i 55 år på alla ställen i världen utom ett, Tjernobyl, av uppenbara skäl: Sovjetunionen gjorde allt fel på sätt som hade betraktas som upprörande och chockerande för resten av världen redan innan olyckan inträffade, hade vi bara känt till det. Överallt annars har kärnkraft inte skadat en enda individ i allmänheten med radioaktiva utsläpp. Och under de trettio år som gått efter att olyckan vid Three Mile Island, har vi bara blivit bättre på att uppfylla det här löftet.

Det är helt klart dags att släppa taget om det förflutna och Harrisburg. Läxan har lärts. Vi rör oss framåt för att skapa en hållbar framtid för oss och kommande generationer där alla former av ren energi har sin givna plats i mixen. För varje kolkraftverk vi ersätter med en kärnklyvningsreaktor räddar vi ungefär 15 000 människoliv under reaktorns driftstid. Kärnkraft har aldrig varit säkrare och renare än vad den är idag. Självklart skall vi då sluta vara rädda för att använda den, och istället känna hälsosam respekt för den, speciellt om enda skälet vi har att oroa oss är en trettio år gammal olycka som inte skadade en enda själ.

Michael Karnerfors, mjukvaruingenjör
Johan Kihlberg, fysikstuderande
Mattias Lantz, kärnfysiker
Nils Rudqvist, strålningsfysiker
Johan Simu, reaktorfysiker
Christoffer Willenfort, systemvetare

Att riva Stockholm med en påsksmällare, och andra dumheter från Lotta Gröning

Saturday, March 14th, 2009

Om man skall tro Aftonbladets debattchef Lotta Gröning, så kan man riva Stockholm med chockvågen från en påskmällare. Detta är inte de exakta orden hon använder, men när Lotta i en debattartikel påstår att kärnkraft “är så farlig att den kan förgöra en hel värld” så är det uttalandet lika befängt som att påstå att huvudstaden kan raseras av knallen från Kinapuff.

Kärnkraften är vad som får betraktas vara en riskindustri. Konsekvenserna av en kärnkraftsolycka kan bli såpass omfattande att utomstående drabbas av den. Kärnkraftverk sorteras tillsammans med exempevis vattenkraftdammar in under det som på formalia kallas: anläggningar vars förstörelse helt eller delvis kan ge upphov till “farliga krafter”. Så långt förnekar ingen att konsekvenserna av ett totalhaveri i ett kärnkraftverk kan bli allvarliga.

Men sedan uppstår total disharmoni mellan verklighet och påståenden när kärnkraftsmotståndare som Lotta spinner loss. Ibland kommer de med uttalanden så verklighetsfrämmande att vi som en smula insatta i frågan fullständigt tappar hakan över att människor har mage att strunta i verkligheten såpass skamlöst som de gör. Men detta är ändock vad händer. Att påståenden i stil med Lottas världsförsörande skräckvision är helt orimliga är utan tvekan, speciellt då man ser till de kärnkraftsolyckor som faktiskt inträffat.

Låt oss ta ett exempel på detta: Tjernobyl.

Reaktorhaveriet i Tjernobyls kärnkraftsstation får anses vara det värsta av det värsta. Till skillnad från exempelvis TMI-2 olyckan vid Harrisburg (som var en beskedlig härdsmälta där inte en enda människa skadades), var Tjernobyl-olyckan ett totalt reaktorhaveri där, på grund av en ångexplosion och en efterföljande vätgasexplosion, samt avsaknad av reaktorinneslutning, hela härden exponerades mot omgivningen. Sedan brann den i 10 dagar. Den kan inte bli värre än så med mindre än att man plancerar atombomber i en reaktor.

Men trots detta, trots att precis allt som kunde gå fel gjorde det, hade man år 2005 inte kunnat knyta mer än 64 dödsfall till olyckan. Detta enligt The Chernobyl Forum, som består av IAEA, WHO, Världsbanken, 4 ytterligare FN-organ, samt länderna som drabbades: Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Viss osäkerhet i siffrorna finns givetvis, men Chernobyl Forum konstaterar ändock att utöver de direkta dödsfallen från olyckan har man inte kunna mäta någon ökning i mängden cancerfall utöver ca 4000 fall sköldkörtelcancer vilka hittils, såvitt man kan se, har resulterat i 19 dödsfall.

Nu, knappa 23 år efter olyckan tuffar världen på helt obehindrat och våra största problem idag är knappast att vi håller på att dö ut på grund av Tjernobyl. Iställer diskuterar vi problem som överbefolkning och att människor i allämnhet är så talrika att planeten kanske inte klarar av att försörja oss alla. Faktum är att utanför evakueringszonen på 3 mils radie, är det knappt någon som märker av vad som hände den 26 april 1986. Och inom zonen blomstrar djur- och växtliv då människorna försvann. Strålningsnivåerna i staden Pripyat som ligger i anslutning till anläggningen är på ca 1/100 av vad de var strax efter olyckan. Inte ens de cirka 500 människor som bor kvar i zonen, trots att man försökt få dem att flytta, märker av det hela i någon större omfattning. FN har just nu ett antal program för att sanera zonen och göra den beboelig igen.

Detta kan knappast anses ha någon som helst likhet med det världförstörande scenario som Lotta kommer med. Det värsta av det värsta medförde inte att sju miljarder människor dog. Lotta har fel med en faktor 100 000 000.

Frågan är om det i det här läget är lönt att ens nämna Harrisburg, med sina noll dödade, noll skadade och noll cancerfall. Läsaren har redan nu förstått att Lotta, och alla andra som hävdar att kärnkraftens förstörelseförmåga skulle överstiga den hos en vanlig industriolycka, har fel.

Resten av artikeln är sedan inte mycket bättre…

Lotta hävdar att folkomröstningen om kärnkraft 1980 “gav ett tydligt besked om avveckling”, vilket knappast överraskar med tanke på att det var det enda man fick rösta på.

Om anhängare av kärnkraft hävdar Lotta: “I brist på nytänkande och utveckling håller de fast vid gammal teknik”. Detta är enbart substanslös retorik-krydda, som står i rak motsats till verkligheten. Kärnkraften är den yngsta kraftkälla vi har, bara knappa 55 år gammal. Dess utvecklingspotential är enorm eftersom kärnkraften är långt ifrån färdigutvecklad, medan de verkligt gamla teknikerna, som biobränslen, vatten, vind och solkraft, snabbt närmar sig det fysiska taket på sin möjliga effektivitet. “Brist på nytänk och utveckling” är rent skrattretande att anklaga kärnkaften för.

Lotta hävdar att restbränslet utgör en risk. Därmed har hon visat att hon är djupt okunnig om förvaringsmetoder som KBS-3, naturliga fenomen som reaktorerna i Oklo, om restbränslets lätthanterlighet samt, för att anknyta till hennes påstående om “brist på nytänkande och utveckling” om Generation IV-reaktorer som minskar förvaringsbehovet av restprodukterna med en faktor 100 000.

Och det som slår mig mest med artikeln är att Lotta är den hon är. Att den enskilde bloggaren har ett avsevärt större mått tyckande än källkritik och faktakoll kan jag ha en knivsudd tolerans för eftersom denne inte har så stort genomslag eller synlighet. Om den enskilde sprider faktamässiga tokerier drabbas få människor.

Men Lotta Gröning är debattchef på en rikstäckande dagstidning! Inte ens i en åsiktskolumn kan hon hävda att det är journalistiskt etiskt försvarbart att komma med så hutlöst falska påståenden, speciellt inte när hon har den ställning hon har.

Det kanske mest ironiska med artikeln är Lotta hävdar att politiker som är kärnkraftsanhängare “framstår som inkompetenta” och ” lurar med andra ord sina väljare”. Med detta har kittlen Lotta Gröning just kallat den blankpolerade koppargrytan “svart”

/Micke