Archive for the ‘Swedish’ Category

Nuclear Power Yes Please anno 1980

Monday, May 13th, 2013

Dokumentären på SVTs K-special med namnet "Ström åt folket" är en underbar genomgång av svensk elektronisk musik från 1953 fram till idag, allt i 125 bpm. Lustigt nog gör filmskaparna sig skyldiga till en faktoid då man kommer till 1980-talet. Se själva i denna filmsekvens, men var på hugget, för det går undan:

 

Klipp från dokumentären "Ström åt folket". Klicka på bilden för att se filmsekvensen.

 

Bland alla minnesbilder avhandlas kärnkraftsomröstningen på några sekunder med ett par demonstrationsscener följt av knapparna för Linje 2, Nuclear Power Yes Please, Linje 3 och en smiley, sen hastar man vidare förbi ryska ubåtar och...

Men vänta nu, vad hände med Linje 1? Och vad sjutton gör NPYP-knappen där??? Även smiley-knappens närvaro i sammanhanget kan ifrågasättas men vi tillåter oss lite självupptagenhet och fokuserar på NPYP-knappen. Tror filmmakarna verkligen att Nuclear Power Yes Please och loggan fanns redan år 1980 (soundtracket kom förvisso till 1983...)? Det är väldigt roande, speciellt som hälften av oss inte ens var födda då. Men vi tackar och tar emot, det är ett gott betyg på att vi sedan starten 2008 har gjort ett avtryck i debatten. Så pass att en del tror att vi har funnits i mer än 30 år.

Eller hur var det nu, vi kanske var med ändå...?

Över 10 000 personer samlades för att demonstrera för kärnkraften i Stockholm den 21 mars 1981

Över 10 000 personer samlades för att demonstrera för kärnkraften i Stockholm den 21 mars 1981. Eller kanske inte... (originalet ligger som nummer 6 i bildsviten på den SvD-artikel man når genom att klicka på bilden)

Några ord om säkerhetsanalyser

Tuesday, April 2nd, 2013


Meltdown_equals_event_tree

För några veckor sen orsakade våra vänner i Greenpeace lite rabalder när dom gastade över hustaken att SSM och den elaka kärnkraftsindustrin mörkar risken för härdsmältor i Sverige (NyTeknik , SVT (1), SVT (2), SVT (3)SVT (4)). Det kan alltså vara på sin plats att diskutera säkerhetsanalyser. Den sortens säkerhetsanalys det handlar om kallas probabilistisk säkerhetsanalys (probabilistic safety assesment eller probabilistic safety analysis på engelska) förkortat PSA. Jag kan gardera mig lite med att säga att jag aldrig har jobbat med probabilistiska säkerhetsanalyser, utan enbart en smula med deterministiska analyser (analyser där man utför en analys för att se konsekvenserna av en händelse oavsett sannolikheten för händelsen). Dock är grundtanken bakom PSA extremt enkel, så enkel att det finns hopp att till och med Rolf Lindahl (som redan förklarat att analyserna är "teknisk obegriplig rappakalja" för honom, ett väldigt intressant uttalande för en person som vill kalla sig sakkunnig om kärnkraft) möjligtvis kan förstå det.

Innan jag börjar beskriva PSA vill jag poängtera en oerhört viktig sak. En PSA-analys ger INTE en realistisk olycksfrekvens, som exempel ger de flesta PSA-analyser risken för härdsmälta i lättvattenreaktorer av storleksordningen en på miljonen driftsår. Men vi har haft 4 härdsmältor (TMI i Harrisburg och 3 i Fukushima) på ca 15 000 reaktorår, dvs en frekvens av en härdsmälta på ca 4000 driftsår. Det är över 200 ggr mer sannolikt än vad PSA-analyserna indikerar! Förklaringen är helt enkelt den att PSA analyserna aldrig kan ta hänsyn till allt som kan ske, speciellt inte "svarta svanar", både positiva och negativa. PSA-analyser är trots det ändå värdefulla och jag kommer beskriva varför, men siffran man får ut har absolut ingenting med verkligheten att göra. I vissa fall kan kanske siffran ligga relativt nära verkligheten, t.ex. vet man att om ett tusenårsregn sker så fixar inte en viss vattendamm det. Risken för dammhaveri ligger då relativt nära en på tusen givet att inga yttre händelser (exempelvis ett attentat) sker. Med yttre händelse menas händelser som inte tagits med i PSA-analysen, antingen för att händelsen är alltför osannolik för att det ska bli meningsfullt att räkna på, eller för att man inte har relevant information för att kunna sätta in den i analysen. I dokumenten för en PSA-analys bör tydligt deklareras vad som tagits med i analysen.

Risken med dammhaveri på grund av sällsynta regn är relativt typiska för PSA-analyser för vattenkraft, men ett kärnkraftverk är mycket mer komplicerat än så. Låt oss titta på ett sanslöst förenklat PSA-exempel:  vi antar att vi har en pump, en ventil, ett rör och en reaktortank med laddad härd. Pumpen och ventilens uppgift är att se till att vattennivån i härden håller sig på en säker nivå. I en PSA-analys lägger man komponenterna i en kedja och ställer sig frågan "vad är sannolikheten att pumpen havererar och om det sker vad är sannolikheten att ventilen havererar och om det sker vad är sannolikheten att tanken töms". Låt oss säga att sannolikheten för att pumpen ska haverera är 10% per driftår, om pumpen havererar är sannolikheten 50% att ventilen havererar och om båda havererat är sannolikheten 70% att tanken töms. Om tanken töms är sannolikheten 100% att härden skadas. Då får vi det enkla uttrycket.

\large Pump_{haveri}*Ventil_{haveri}*Tank_{tommning}=0.1*0.5*0.7= 0.035

Dvs sannolikheten för att härden ska skadas är 3.5% per år. Man kan även tänka sig att om pumpen havererar men ventilen överlever finns det ändå en risk på säg 10% att tanken töms.

\large Pump_{haveri}*Ventil_{fungerar}*Tank_{tommning}=0.1*0.5*0.1= 0.005

Vilket ger 0.5% risk för att tanken töms. Den totala risken för att tanken ska tömmas och härden ska skadas pga att pumpen havererar är då helt enkelt 3.5+0.5% = 4%. De båda stråken ovan representerar grenar på ett sannolikhetsträd. Genom att plocka fram gren efter gren med alla möjliga slags komponenter får man en PSA-analys. Därtill lägger man ett antal starthändelser (initiating events), dvs man antar att något händer och studerar sen sannolikheterna för olika sluthändelser beroende på hur de olika komponenterna i händelsekedjan kan tänkas bete sig.

 

Komplexiteten i en sådan analys ligger inte i själva filosofin, den är som vi ser ovan skitenkel. Komplexiteten ligger i den ofantliga mängd komponenter som finns i ett kärnkraftverk och alla tänkbara inledande händelser. Dessutom måste man inhämta statistik för varenda komponent för att se hur ofta dom går sönder. Det är lätt om man använder standardkomponenter med utbredd spridning inom världens industrier, då går det få statistik av bra kvalitet. Men om man har helt unika komponenter är det ett konststycke (stor inblandning av gissning) att lista ut hur dom beter sig. Eftersom en signifikant andel av alla prylar i ett kärnkraftverk är unika pga krav i regelverken blir resultatet förvånansvärt nog att man vet mindre om deras pålitlighet än om man hade använt "off the shelf" komponenter. Det betyder definitivt inte att komponenterna har lägre pålitlighet, bara att osäkerheten kring deras pålitlighet är större.

Men vad är då nyttan med dessa analyser om dom har så låg pålitlighet och dessutom inte har något som helst med verkligheten att göra? Nyttan ligger i att man kan kan räkna igenom alla grenar och identifiera specifika svaga punkter, man kan se att ventil x eller pump y bidrar med en väldigt stor andel till den slutliga frekvensen. Därmed kan man alltså lägga krut på att använda de mest pålitliga prylarna på de ställen där det verkligen behövs, eller se till att deras funktion kan säkerställas av andra komponenter (redundans och diversifiering). Man kan förstå samverkan mellan komponenter på ett sätt som annars kan vara svårt att överskåda. Det gör PSA-analyser till ett väldigt viktigt verktyg och därför används det i alla industrier idag, man hittar PSA-analyser för händelser i raffinaderier, det används flitigt inom flygindustrin, osv.

Gör man PSA-analyserna på ett konsekvent sätt är dom även ett väldigt bra verktyg för att utvärdera mellan flera tekniker (tex olika reaktortyper vid ett nybygge), bara man håller tungan rätt i mun och inte stirrar sig blind på siffrorna, dvs den totala härdskadefrekvensen kanske inte är lika viktig som hur sannolikheterna är fördelat bland komponenterna.

Varför "hemlighåller" då industrin och SSM dessa analyser? Förmodligen för att dom anser att det inte är vettigt att basunera ut var exakt dom relativt sett svagaste punkterna finns på verken. Personligen tycker jag att analyserna gott kan göras offentliga, om taliban-Tore tittar på analyserna kommer han bara slösa sin tid eller snabbt inse att det finns betydligt mjukare mål att attackera. Det kanske till och med kan öka säkerheten om man överröser fanskapen med "teknisk obegriplig rappakalja" som dom kan ödsla tid på att försöka genomtränga.

Om Greenpeace får tag i siffrorna kommer dom givetvis börja säga att "det kraftverket är farligare än det och vi borde stänga rubbet omedelbart" utan att ha den blekaste aning om hur man ska tolka analyserna eller siffrorna. Men det ligger förstås en lång tradition bakom att dom frekvent öppnar käften utan att veta vad dom pratar om. Det fundamentala debattmässiga problemet med PSA-analyser är att dom är missbrukade från båda hållen. Kärnkraftsförespråkare (till och med reaktorleverantörer) använder ibland PSA-siffrorna på ett sätt som antyder att dom tror att frekvensen är en verklig frekvens, det öppnar för åtlöje då motståndarna helt korrekt påpekar att TMI och Fukushima falsifierar det. Motståndarna däremot brukar oftast begripa ännu mindre och förstår inte överhuvudtaget syftet med PSA-analyser, de är enbart ute efter en siffra de kan få att låta farlig utan att veta vad som egentligen ingår i den siffran (förutom att dom förstår att det är tekniskt obegripligt rappakalja...).

/Johan

För mer om PSA

MIT Open Courseware: Probabilistic Safety Analysis

Analysgruppen: Är kärnkraften säker?

NRC: Fact sheet on probabilistic safety assesment

SKI: Probabilistisk säkerhetsanalys  för att finna fel

Den katastrofala vattenkraften

Wednesday, March 20th, 2013

Teton Dam failure

 

Debatten om risker inom energiproduktion är väldigt binär, antingen pratar man (media, politiker etc) om kärnkraftens risker eller så pratar man inte om risker överhuvudtaget. Klimatförändringar har lyft upp en del risker med fossil energi i rampljuset men det handlar ändå om ett en relativt avlägsen och diffus risk. När det handlar om evakueringar, plötsliga dödsfall, förstörelse av egendom och andra olyckor då är det enbart kärnkraften som diskuteras. Om man som utomstående försöker få ett grep på risker ter det nog sig väldigt lätt som att kärnkraft är det enda kraftslaget som överhuvudtaget är belastat med sådana risker.

Hur är det egentligen med andra kraftslag? Det energislag som historiskt sett har drabbats av de mest spektakulära och horribla katastroferna är utan tvekan vattenkraften (lite klumpigt infogar jag alla slags vattendammar under kategorin vattenkraft). Ingen annan industriell olycka har någonsin orsakat förintelse på en sådan skala som Banqiaokatastrofen i Kina, men enorma olyckor har även skett i Indien, Bulgarien, Italien och många fler länder. I Sverige har vi varit förskonade från olyckor med dödlig utgång men även här har dammar brustit och orsakat miljöskador.

Varför detta utlägg om vattenkraft och vattendammar? Motivet är en rapport som myndigheten för samhällsskydd och beredskap nyligen släppt som beskriver en bunt möjliga katastrofer som kan ske i Sverige, bläddrar man till sida 58 kan man läsa detta stycket.

Endast omkring 20 dammar i Sverige bedöms kunna få så stora konsekvenser  som scenariot förutsätter. Med utgångspunkt i internationell statistik blir sannolikheten för ett dammbrott i någon av dessa 20 dammar 0,002 på årsbasis, vilket motsvarar storleksordningen 1 gång 500 år.

För att ge ett perspektiv på den siffran designas nya reaktor med målet att sannolikheten för härdskador ska vara av storleksordningen en på miljonen reaktorår. Härdskador i sin tur innebär inte med automatik utsläpp och evakuation av omgivningen. Man måste förstås alltid ta sådana siffror med en stor nya salt då dom inte representerar en verklig frekvens. Det kan inte vara en verklig frekvens helt enkelt eftersom man inte kan fånga hela verkligheten i en sannolikhetsmodell och när olyckor sker är det oftast på oväntade sätt. Det är dock helt klart att det inte hade varit acceptabelt med en härdsmältefrekvens på 1/500 år i Sverige.

Greenpeace fiskar vilt efter de så kallade PSA (probabilistic safety analysis) analyserna av de svenska kärnkraftverken just för att kunna hävda att risken är si och så stor med kärnkraft och att vi omedelbart borde avveckla den. Greenpeace argumenterar alltid med utgångspunkt att ingen risk, oavsett hur liten, är acceptabel. Från den samlade miljörörelsen hörs dock inte ett knyst om risken med vattenkraft eller något annat kraftslag överhuvudtaget! Siffrorna står där svart på vitt och skriker efter uppmärksamhet men alla rycker på axlarna, det vi ser är helt enkelt en oerhörd kognitiv dissonans. Föreställningen att kärnkraften är det enda energislaget förknippat med risker är så väl etablerat att de flesta helt enkelt vägrar accepterar att exempelvis vattenkraften innebär större risker. Lyfter man frågan dröjer det inte länge innan bortförklaringarna haglar vilt och efter att diskussionen är över har förnekelsen redan trätt i kraft. Många vägrar ens ta i frågan utan byter illa kvickt ämne. Media verkar även vara helt förblindad av kärnkraftens risker och kniper nästan helt igen om alla andra energislag. Om en damm brister eller ett naturgasverk exploderar och några människor stryker med blir det en liten notis på femte sidan, sker ett obetydligt tritiumläckade från ett kärnkraftverk blir det ofantliga rubriker trots att risken från läckaget är obefintlig. På något sätt accepterar vi risker från andra energislag som något helt naturligt och rycker bara på axlarna och går vidare utan att oroa oss över att Suorva kan brista eller att Preemraff kan explodera.

Poängen med blogginlägget är förstås inte att hävda att vattenkraft är för riskabelt eller att vi ska stänga svensk vattenkraft. Vattenkraften är trots allt en ängel jämfört med vad fossila bränslen ställer till med, men det är förbannat märkligt att tystnaden är totalt runt vattenkraftens risker i en vattenkraftnation som Sverige. När riskuppfattningen är så otroligt vriden som den är idag spär vi på de riktiga riskerna. Istället för att lägga en liten summa på att sänka en medelstor risk så öser vi ofantliga resurser på att reglera och minimera redan trivialt små risker. Det är inte optimalt, det är inte vettigt och det gör oss inte säkrare.
Sluseport Harsprånget Stora Lule älv 1972 1

För de som inte gillade Wechselmanns film...

Wednesday, January 16th, 2013

...finns det hopp om en annan bild av kärnkraften på biodukarna. I dagarna har har Robert Stones film Pandora's Promise premiär på Sundance Film Festival i Park City (Utah, USA), han gör i denna upp med de myter som tidigare legat till grund för hans kärnkraftsmotstånd. Vi får se om och när den lyckas leta sig över Atlanten till våra biosalonger.

 

Den bör givetvis granskas kritiskt, men vi har all anledning att tro att den kommer vara avsevärt mer saklig än Maj Wechselmanns Världens säkraste kärnkraftverk. Varför då då? Jo, han började ifrågasätta och faktakolla allt det han trott vara sant, och vågade komma fram till att han hade fel. Robert Stones egna ord:

Pandora’s Promise is without question the most personal and important film of my career.  I’ve learned that just about everything I thought I knew about energy turned out to be wrong.  And most of what I thought I knew about nuclear energy and its historical events has turned out to be precisely the opposite of what really happened.

Hatten av för Robert Stone...

En grön möjlighet: 4 minuter om återanvändning av använt kärnbränsle

Thursday, December 20th, 2012

Här är en video från Argonne National Laboratory som på 4 minuter förklarar vad det är för vits med att upparbeta använt kärnbränsle och återanvända det i nästa generations kärnreaktorer (Generation IV). För att kunna göra detta i stor skala behövs mer forskning kring de kemiska processer där man separerar ut fissionsprodukterna som behöver någon form av slutförvar.  Bland vinsterna kan räknas att det är endast 4% av nuvarande mängder som behöver slutförvaras och att större delen av dessa endast kräver 500 år istället för bortåt 100 000 år. Och så återanvänder vi 95% av det vi i dagsläget betraktar som avfall, hållbar energi med andra ord. Men det här inlägget bör inte bli längre än filmens 4 minuter, så vi lämnar ordet till Amy Haynes och Jim Willit att förklara vad det är de gör. Klicka på bilden så startar filmen:

Klicka på bilden för att se filmen Argonne explains nuclear recycling in 4 minutes

Credit to Atomic Insights and ANS Nuclear Cafe for bringing this film to our attention.

Läsvärd debattartikel i Gefle Dagblad

Saturday, November 24th, 2012

I Gefle Dagblad hade David Nyström nyligen en läsvärd ledare: Vi tänker inte rationellt om klimatet.

Samma text finns även på Newsmill under titeln Miljörörelsen behöver släppa kärnkraftsmotståndet.

Olika sätt att se på ljus

Sunday, November 4th, 2012

Ljusinstallationen "Sirenernas metamorfos" vid Islandsfallet i Fyrisån, centrala Uppsala. Konstnär: Martin Kempe

I Uppsala hyllas i Allhelgonahelgen ljuset med ett antal installationer under namnet "Allt ljus på Uppsala" (bildspel här). Att omkring hälften av elen till dessa installationer kommer från kärnkraften tänker nog inte många på. Samtidigt sker en märklig manifestation i en annan del av Uppland. Medlemmar av Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen (FmKK) arrangerade under lördagen en Lyktvandring till Forsmark för kärnkraftens offer.

Man kan tycka vad man vill om detta evenemang och det faktum att kyrkan fick kalla fötter och med kort varsel drog sig ur manifestationen. Men ett par frågor uppkommer kring de uttalanden som gjorts inför lyktvandringen.

  • På flera ställen, bland annat i Fria Tidningen, hävdas att man tänker hylla de som dött i Tjernobyl och Fukushima. Gott så vad det gäller Tjernobyl, men vilka är det arrangörerna har i åtanke i Fukushima? Ett förtydligande vore på sin plats.
  • Om nu dessa vandringslystna kärnkraftsmotståndare verkligen bryr sig om dödsoffer från elproduktion så förväntar vi oss att det snart kommer en uppföljning med lyktvandringar för offren av andra energislag. En studie av ExternE-rapporterna skulle inte skada, eller åtminstone den mer lättlästa summering som Analysgruppen gav ut år 2001 (Bakgrund #1, Mars 2001). Eller är det så att vissa dödsoffer är viktigare än andra?

I väntan på svar på dessa frågor får Uppsalaborna fortsätta njuta av ljusinstallationerna längs Fyrisån, till huvuddelen drivna med el från två relativt rena och säkra energislag; vattenkraft och kärnkraft.

Viskleken i media

Thursday, October 4th, 2012

Tisdagen 2 oktober bjöd på intressanta nyheter. Först Greenpeace så kallade rapport där de kommer till slutsatsen att svensk kärnkraft bör stängas ned omedelbart av säkerhetsskäl (vi lär få anledning att återkomma till den...).

Så någon timme senare rapporterades det från diverse nyhetsmedia (håll i er nu), bland annat SVT, att Dagens Nyheter berättar att en reporter hos Expressen har läst en artikel i den tyska tidningen Frankfurter Allgemeine som hävdar att läckt information från EU-kommissionen i en kommande rapport ger kärnkraftverken vid Forsmark och finska Olkiluoto svidande kritik av säkerheten. Puh!

Det är mycket riktigt en rapport som EUs energikommissionär kommer redovisa snart. Rapporten baseras på arbetet som  European Nuclear Safety Regulation Group (ENSREG) lett med de stresstester av kärnkraftverk som genomfördes i ett antal europeiska länder under förra vintern. ENSREG skapades år 2007 på initiativ av EU-kommissionen.

Den här rapporten kommer givetvis bli väldigt intressant läsning. Greenpeace har redan gått händelserna i förväg och lät en av sina "experter" döma ut kärnkraften baserat på de rapporter från stresstesterna som varje land lämnat in till ENSREG. Den "svidande kritiken" av Forsmark som läckt ut tycks tas med ro både av Strålsäkerhetsmyndigheten och av informationsansvarige på Forsmark. De vill gärna läsa rapporten först och inte förlita sig på rykten spridda via medias egen lilla visklek, men på grund av allt ståhej så har man lagt upp en del information kring säkerhetsarbetet och stresstesterna på Vattenfalls websidor.

Man kan förundras över att nyhetsmedier som SVT och DN är så snara med att återge vad andra nyhetsmedier grävt fram utan att ens låtsas att man försöker kolla upp saken själva först. Det kan inte vara lätt att vara reporter i dagens mediaklimat. Men om dagens reportrar tror att nyheter är något som man får av andra och bara vidarebefordrar som när man trycker på forward-knappen i sitt mailprogram, då bör man ta sig en allvarlig funderare på sin arbetsbeskrivning...

För den som vill läsa något mer utförlig rapportering rekommenderas exempelvis:

De franska och tyska originalartiklarna från 1 oktober 2012 finns här:

Mer information om stresstesterna:

 

Och för den som hellre vill köpa spelet: Ryktet går

 

Uppdatering lördag 6 oktober 2012

EU-kommissionens rapport släpptes i torsdags (4 oktober). Alla dokumenten finns på denna websida. Pressreleasen går att få i svensk översättning.

Energikommissionären Günther Oettingers uttalande finns här, se även här.

Givetvis går det inte att göra alla nöjda, här är uttalanden från den gröna alliansen i EU-parlamentet.

Men man kan förstås även tänka sig andra scenarier, som förslaget på stresstest av andra energislag.

 

 

Kärnkraftsindustrin törs göra reklam för sig

Thursday, July 5th, 2012

Sitter och tittar på en film på någon av de reklamfinansierade kanalerna, halvsover men blir klarvaken då TVn sprider ord om kärnkraft i samma tonläge som om det vore nya GB Magnum som presenteras. Det är en reklamfilm på 30 sekunder om Forsmarks bruk, kärnkraftverk och slutförvar för lågaktivt avfall, allt tillgängligt som en dagsutflykt med upplevelser för hela familjen.

Wow, kärnkraftsindustrin kan ju visa upp en snygg sida om de vill! Det här får kanske några motståndare att gå i taket, men kärnkraftsindustrin lär väl få tala om att den finns lika väl som andra kraftslag. Dessutom, den inbjuder alla, oavsett inställning till kärnkraften, att komma dit och bilda sig en egen uppfattning. Ta chansen! Här är länken till vår gratisreklam från förra året för den som vill besöka någon av Sveriges kärntekniska anläggningar. Öppettider och detaljinformation har säkert ändrats, men då inga nya kärnkraftverk byggts sedan dess så kan du följa länkarna för aktuell information.

 

Klicka på bilden för att se reklamfilmen

Vad det gäller min liknelse vid reklam för Magnum glass så tycks de fortfarande ligga några steg före, prova denna.

Jordens vänner tar inte sitt Greenwashpris på allvar

Tuesday, July 3rd, 2012

Grönmålning eller inte är mer komplicerat än bara svart eller vitt

Idag (tisdag 3 juli) delar Miljöförbundet Jordens Vänner (MJV) ut Svenska Greenwashpriset 2012 i samband med ett seminarium på Almedalsveckan i Visby. Jag gillar verkligen iden med Greenwashpriset. Det sätter press på företag eller organisationer som lägger mer fokus på att prata om miljöförbättringar än att faktiskt genomföra dem, så kallad greenwash eller grönmålning. Samtidigt ger den mediala uppmärksamheten en chans till att sprida ökad kunskap bland allmänheten kring en eller flera miljöfrågor. Men detta kräver att de som anklagar någon för grönmålning inte själva gör sig skyldiga till förenklingar och delar upp världen i svart och vitt, samt tydligt visar vad som är problemet. Tyvärr slarvar MJV med informationen och undergräver därmed trovärdigheten för både priset och sig själva.

Sedan april har man på MJVs websida kunnat rösta på fem kandidater:

  1. Stora Enso för guld och gröna skogar
  2. IKEA för sin falska miljöprofil
  3. Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB) för tal om det säkra slutförvaret
  4. Forest Stewardship Council (FSC) för missvisande certifiering
  5. Göteborgs stad för klassisk greenwash

Det jag reagerar på är den knapphändiga informationen om varför dessa fem har gjort sig förtjänta av kandidaturen. Det står ett par meningar med information kring varje kandidat, men texten tycks mer vara ämnad att väcka ilska än vara informativ. Den intresserade miljövännen utan djupare kunskap i frågorna bör alltså rösta på den kandidat som man upprörs mest av, baserat på den kortfattade informationen. Jag betvivlar inte att det finns en massa kunskap om både miljöaspekterna och grönmålning hos MJVs medlemmar, inte minst efter att ha läst deras intressanta rapport på ämnet. Men de påståenden som görs om kandidaterna styrks inte på något vis, man får lita på att MJV vet vad de pratar om, och den som vill veta mer får googla själv. Endast vid två av kandidaterna (IKEA och SKB) finns det en länk till vad man som potentiell röstdeltagare hoppas är mer information, men det visar sig att dessa länkar inte bidrar till att höja trovärdigheten.

Låt oss ta en titt på de fem kandidaterna, vi börjar med tre av dem tillsammans.

Stora Enso, IKEA och FSC

För dessa tre visar det sig att bakgrunden till nomineringarna hänger intimt samman. Både Stora Enso och IKEA använder sig av FSC-certifiering för sina varor, vilket innebär att man följer FSCs riktlinjer för miljövänligt och socialt acceptabelt skogsbruk.

IKEA har under året bland annat uppmärksammats för avverkning av gamla skogar i Ryssland. MJV ger i sin motivering en länk till SVT-programmet Uppdrag Gransknings inslag om detta. Eller så var det tänkt, länken ledde till programmets websida på SVT-Play, och sen fick man själv leta reda på programmet. Sedan några dagar går inte heller det eftersom tidsgränsen för programmet gått ut. Det är alltså Janne Josefssons version av verkligheten vi ska ta till oss i bedömningen om det är IKEA som förtjänar Greenwashpriset 2012? Nog borde MJV kunna bredda frågan mer än så? Här finns SVTs information om inslaget för den som vill veta mer. En titt på vad som diskuterades i chatten efter programmet visar att frågan är långt ifrån svart eller vit.

För Stora Enso nämns diverse hemskheter och alarmerande rapporter, men den som vill veta mer får ingen hjälp att hitta dessa rapporter. Man förväntas kanske per automatik känna till inläggen på MJV-bloggen, eller ideella kampanjer som Störa Enso? Jag har inte hunnit titta närmare på detta, men gissningsvis finns det en del obekväma sanningar blandat med andra aspekter. MJV undviker konsekvent att ge oss ledning eller en balanserad bild.

Forest Stewardship Council (FSC) grundades 1993 på initiativ av företrädare för diverse miljöorganisationer, skogsbrukare, urbefolkningsorganisationer och miljömärkningsorganisationer i 25 olika länder (Wikipedia). Idag är certifieringen spridd i omkring 70 länder, FSCs huvudkontor ligger i Bonn i Tyskland. Certifieringen följer tio principer för ansvarsfull skogshantering, men hur dessa principer efterföljs varierar något för varje enskilt land. Orsaken till variationerna beror bland annat på olika lagstiftning, naturtyper och vilken kombination av organisationer och företag som är involverade. Detta innebär att frågor som prioriteras i ett land kan vara av lägre vikt i ett annat land, men alla tio principerna måste beaktas och avvikelser måste motiveras och rapporteras. Själva certifieringen genomförs av en oberoende tredje part. En viktig aspekt är att FSCs syfte är inte att skapa områden skyddade från avverkning utan att verka för ett succesivt mer hållbart uttag av träråvara från skogarna. Detta leder onekligen till kompromisser mellan de olika deltagande organisationerna, och det tycks vara här som MJV har ledsnat på att de inte får igenom sina krav.

I Sverige är ungefär halva skogsarealen knuten till FSC. Intressant nog är en del av samma mark knuten till andra certifieringar, exempelvis den i Sverige vanligt förekommande PEFC (se även Wikipediasidan) som skapats av skogsindustrin själv utan inflytande från miljöorganisationer. Författaren Jared Diamond beskriver i sin bok "Kollaps" uppkomsten av industribaserade miljöcertifieringar som den ultimata komplimangen för FSCs arbete med att få in miljö- och rättvisefrågor på agendan i skogsindustrin. Flera certifieringar har startats av bolag som inte vill följa FSCs kravnivå. Istället skapade de en egen certifiering som liknar FSC men har lägre ambitioner. Dessa certifieringar har fördelen (för skogsbolagen) att de inte har med miljöorganisationer som ställer jobbiga krav, industrin sätter nivån själv men det ser ut som att man gör något bra för miljön. Här kan man säkert tala om grönmålning, även om man får hoppas att det i alla fall leder till någon förbättring. Tråkigt nog nämner inte MJV något om detta och hur bra eller dåliga dessa alternativa märkningar är i jämförelse med FSC. Allt vi får veta är att FSC slarvar och därför bör brännmärkas som grönmålare. Inte heller får vi veta vad man från MJVs sida anser att konsumenter bör göra, ska de handla FSC-märkta varor eller bör man välja varor med annan (eller ingen) märkning?

Bristen på källhänvisningar känns slarvig med tanke på att det finns gott om information på MJVs egna websidor, exempelvis här om MJVs skogsutskott och här om MJVs engagemang i FSC. Man har alltså en mycket god insikt i FSCs arbete, säkerligen med kunniga medlemmar. Varför talar man inte om det för de som vill rösta? Inte heller berättar man att man nyligen hoppat av samarbetet med FSC och på vilka grunder man anser det vara bättre att stå utanför och anklaga FSC för grönmålning istället för att fortsätta bidra till att påverka processen som deltagande part. Jo, vi har ju de tre meningarna vid utnämningen av FSC som greenwashkandidat:

FSC Sveriges (Forest Stewardship Council) märkning av skogsprodukter framstår som ett hållbarhetsmärke medan organisationen, mot sina egna regler, konsekvent ger dispens för användning av gifter i skogsbruket. Än värre är att destruktivt kallygge tillåts. Att använda certifiering som inte betyder något är ett typiskt greenwash-knep.

Lite rundringning till några bekanta inom skogsindustri och myndigheter visar att frågorna om gifter och kalhyggen är långt ifrån svart eller vit. Men att förklara detta gör det svårare för MJV att anklaga FSC för grönmålning, det är deras version som gäller, och vi okunniga röstar baserat på tre meningar.

Kandidat 3: SKB

Då denna kandidat berör ett ämne som ligger inom vårt ämnesområde så här har vi mycket att säga. Jag ska dock försöka fatta mig kort. Texten som följer med kandidaturen lyder:

SKB AB har sedan 70-talet påstått att de har löst hur kärnkraftsavfall ska tas om hand. Oberoende forskare varnar för att kopparkapslarna kan korrodera sönder samt att kunskapen om bentonitleran är alltför knapphändig. SKB har även all makt över forskningsanslagen från kärnavfallsfonden och att de kan styra forskningen som de vill är också en anledning att tveka inför deras säkra uttalanden.

Vi förväntas alltså hålla med om att SKBs metod för slutförvar, KBS-3, inte är säker. Jordens vänner litar inte på SKB och då blir alltså påståendet om att fungerande slutförvar detsamma som grönmålning. För egen del litar jag inte på Jordens vänner i frågor kring kärnkraft och slutförvar av kärnavfall. Den information man hittar på MJVs sidor ligger under Energi-fliken och innehåller en blandning av rädsla, missförstånd och lite konspirationsteorier. Att de sedan, via samrådsorganisationen MILKAS (som de har i samarbete med Folkkampanjen och ett par andra organisationer för att kunna få bidrag från Kärnavfallsfonden till att delta i samrådsprocessen kring slutförvarsfrågan) aktivt föredrar att sprida skrämselpropaganda och återkommande hänvisar till alarmister som Chris Busby istället för att konstruktivt förklara vad de anser vara problematiskt med KBS-3, det inger inget förtroende.

Det finns diverse saker med KBS-3 som behöver redas ut närmare, inte minst frågan om kopparkorrosion, och SKB har varit rätt fyrkantiga ibland i sin respons på kritik. Men rapporten i den länk vi serveras visar att det är frågan om detaljer som inte kommer ha någon större effekt ens i extrema situationer. Till detta kommer att MJV och övriga kärnkraftskritiska miljöorganisatiner aldrig ens försöker förstå vad effekterna blir om kopparkapslarna skulle korrodera sönder. Man undviker konsekvent att nämna den naturliga reaktorn i Oklo (Gabon) som visar vad som händer med kärnavfallet i berggrunden. Istället får vi skrämskott som detta (från Energi-fliken):

Det planerade bergrummet ligger vid Östersjökusten och om en läcka sker kan Östersjön förorenas vilket skulle ge katastrofala följder för hela ekosystemet och alla de människor som bor längs kustområdena.

Man föredrar mantrat "det finns ingen lösning" eftersom man inte är intresserade av en lösning. En lösning innebär att man förlorar ett argument kring kärnkraftens farlighet. Det är säkert därför man också är emot utveckling av reaktorkoncept i Generation-IV, som skulle kunna reducera avfallsproblemet avsevärt. Intressant nog tolkar man felaktigt forskningsanläggningen European Spallation Source (ESS) som en transmutationsreaktor, och arbetar därför aktivt med att motarbeta detta multidisciplinära grundforskningslaboratorium.

De frågetecken som finns kvar att reda ut kring slutförvarsfrågan har jag svårt att se som grönmålning. Ingen förnekar att det är farligt avfall som måste tas om hand, och tidsaspekten är milt sagt svår att ta till sig. Men om MJV tar till sig lite fakta istället för att hålla fast vid tyckande och alarmism så blir det lättare att ta dem på allvar.

Kandidat 5, Göteborgs stad

Under våren 2012 har en massiv reklamsatsning gjorts för det Västsvenska paketet där bygget av biltunneln under Göta älv vid Marieholm ingår. Till skillnad från vad Göteborgs stad påstår är Marieholmstunneln allt annat än miljövänlig! Den kommer, om den byggs som beslutats trots kraftigt motsånd, att bidra till ökad biltrafik i området i och omkring Göteborg.

Här har vi diverse påståenden som kanske är korrekta, men vi får ingen hjälp att bedöma detta. Jag har ingen koll på vad MJV har för miljöargument mot Marieholmstunneln, men under det år jag bodde i Göteborg upplevde jag att de få gånger jag åkte bil var det alltid trafikstockning kring Tingstadstunneln, så någon alternativ rutt tycks behövas. Trafiksituationen i och kring städer som begränsas av sin geografi är alltid en utmaning. Göta Älv och diverse bergknallar är trevliga detaljer som ger Göteborg sin karaktär, men de försvårar enkla lösningar.

Jag letar information om det kraftiga motståndet, men det tycks mest handla om att folk inte vill ha trängselskatter. Ah, här hittar jag åtminstone en protest mot Marieholmstunneln, äntligen en bild på en banderoll! Föga förvånande visar det sig att skribenten deltar på ett MJV-seminarium i Almedalen, det är en liten värld... Den massiva reklamkampanjen hittar vi ett spår av här. Enligt artikeln har man utfört denna hjärntvättande propaganda i Älvrummet, en lokal nära Lilla Bommen där Göteborgs stad brukar visa upp sina framtidsvisioner för stadens utveckling. Huruvida detta bör klassas som grönmålning är oklart, de utställningar/propaganda jag sett där tidigare har varit informativa och snygga. Den nya tunneln är en del av infrastrukturprojektet det Västsvenska paketet, som omfattar vägar, järnvägar och kollektivtrafik. Säkert finns det relevanta saker som inte tas upp i Älvrummet, men MJV hjälper oss inte med fakta. Vi får leta själva eller lita blint på deras påståenden. Jag hoppas att de har argument som sträcker sig längre än till att de inte gillar bilar.

Sammanfattning

Miljöförbundet Jordens Vänner har omkring 2000 medlemmar i Sverige. Det är en ideell organisation vars medlemmar ofta visar upp ett djupt engagemang i diverse miljöfrågor. Det kan vara brist på resurser som gör att man inte hunnit ge mer information kring kandidaterna till Greenwashpriset. Eller förväntas alla vara lika pålästa som dem innan man avger sin röst? I det första fallet bör man skärpa sig. Man sticker ut hakan och vill ha stor uppmärksamhet för priset genom att meddela resultatet i Almedalen, då får de lägga manken till och visa att man har koll på fakta samt se till att alla som röstar får en ärlig chans att bilda sig en vettig uppfattning. I det andra fallet, där de röstande redan antas ha all tillgänglig information, får man anta att omröstningen endast berör MJVs medlemmar, de redan frälsta. I så fall blir prisutdelningen en intern affär som de kan hålla på sitt årsmöte, tyckandet på Almedalen blir då rätt ointressant för en bredare allmänhet.

Med nuvarande nivå kommer MJV få en del uppmärksamhet i media, men väldigt få kommer lära sig något om bakgrunden till varför den vinnande kandidaten får priset. Däremot kommer några människor i fortsättningen välja omärkta trävaror istället för det där elaka FSC, några fler personer kommer vara rädda för de där bräckliga kopparkapslarna som tycks hota allt liv kring Östersjön, och ett antal Göteborgare kommer sitta och köa i avgaserna i Tingstadstunneln, stolta över att de bidragit till att stoppa både en alternativ vägförbindelse och förbättrad kollektivtrafik.

Klockan 14 idag får vi veta vem som koras som "vinnare" av Svenska Greenwashpriset 2012, När Lars Igeland för några dagar sedan intervjuades i Miljöaktuellt hävdade han att det är "oerhört jämnt i toppen". Ja, med den bristfälliga information som de röstande får om kandidaterna så borde det vara jämnt. Min gissning är att Uppdrag Gransknings program om IKEA kommer visa sig avgörande, för övrigt kan man lika gärna kasta tärning.

Mattias Lantz - medlem av nätverket Nuclear Power Yes Please

 

Uppdatering: Stora Enso "vann" omröstningen

Jaha, det var den kandidat jag har lagt minst tid på att kolla upp. Med tanke på tvetydigheten kring övriga kandidater så får man hoppas att de har bättre koll här och lägger tid på att utveckla sin motivering med mer information.

En intressant detalj, omkring 1000 personer deltog i omröstningen och Stora Enso vann med 28% av rösterna, följt av FSC med 22% och IKEA med 21%. Fem kandidater skulle vid tärningskast ha 20% chans vardera. Valresultatet här är inte långt ifrån... MJVs ordförande Ida Nilsson kommenterar omröstningen såhär i Miljötidningen:

Det var oerhört jämnt och det fanns många värdiga vinnare, säger Ida Nilsson som är ordförande på Jordens Vänner.

Många värdiga vinnare minsann. Låt oss hoppas att MJV i fortsättningen behandlar ämnet med den respekt det förtjänar.

 

Flera som skriver om priset:

Supermiljöbloggen: Svenska Greenwashpriset 2012 går till Stora Enso

Supermiljöbloggen: Argument för och emot Greenwashpriset

HållbarhetsbloggenGreenwashpris till skogsindustriföretag

MiljöaktuelltSpanarna: Greenwashpriset har en inbyggd problematik

Land: Stora Enso får skampris