"Hållbarhet" är ett mode-ord just nu. Det används ofta och gärna, speciellt av kärnkrafts-motståndare, och förespråkare av förnybar energi. Det antas att om något är förnybart är det också per automatik hållbart. Det antas också att kärnkraft inte är hållbart. Vad förvånade folk blir när de får reda på att det är det motsatta som gäller...
Låt oss för en gångs skull ta ett steg tillbaks och titta närmare på vad det är vi menar med "hållbarhet". I den här artikeln kommer vi att koncentrera oss på det begreppet i samband med energiproduktion.
Vad hållbarhet inte är
Det finns en vag uppfattning att om något är hållbart kan vi börja använda det nu och sedan fortsätta använda det för alltid, eller att något som är hållbart aldrig förbrukar resurser. Även om detta nu hade varit sant så hade förnybara energikällor inte varit hållbara. Detta därför att solpaneler byggs inte av solsken, eller vindkraftverk av en stadig eftermiddagsbris. De byggs av förbrukningsbara resurser, som stål, koppar, neodymium, gallium, arsenik, indium och andra inte alltid vanligt förekommande material. De har dessutom begränsad livslängd, vilket gör att inom överskådlig tid måste de rivas och ersättas. Detta betyder att sol- och vindkraft förbrukar resurser och kan sålunda inte användas i all evighet.
Men detta är inte vad vi menar med hållbarhet, så låt oss fortsätta.
Vad hållbarhet är
"Hållbar utveckling" definierades av Brundtland-kommissionens rapport "Our common future" i juni 1987 som:
...utveckling som tillgodoser nuvarande behov, utan att ta bort möjligheten för framtida framtida generationer att tillgodose deras egna behov.
Låt oss ta en titt på detta. Säger den här definitionen något om förnybart eller att använda samma saker för alltid? Säger det att användning av fossila bränslen är dåligt? Nej, det gör det inte. Rapporten säger inte ens att vi inte får helt förbruka en resurs.
Vad gäller icke-förnybara resurser, som fossila bränslen och mineraler, minskar användningen av dem de tillgängliga reserverna för framtida generationer. Men detta betyder inte att sådana resurser inte bör användas. Generellt sett skall utarmningstakten beakta hur kritisk resursen är, tillgängligheten av teknologier för att minimera utarmningen, och sannolikheten för att ersättare blir tillgängliga.
Så hållbarhet betyder alltså följande:
- Vi har behov, och vi skall få dem tillgodosedda.
- Framtida generationer kommer också ha behov, och vi skall inte göra något som hindrar dem från att få de behoven tillgodosedda.
När det talas om hållbarhet är det oftast framtiden som nämns. Men vad som då glöms är att utveckling som inte tar hänsyn till nutidens behov inte är hållbar. Hållbar utveckling måste tillgodose både nuvarande och framtida behov.
Så nu när vi etablerat vad hållbarhet egentligen betyder, låt oss tillämpa det.
Hållbarhet i verkliga livet
Vad är våra behov när det gäller energi? De är flera, och ett av dem är: tillförlitlighet.
Tillförlitlig energiproduktion betyder att vi får den mängd energi vi behöver, i det ögonblick vi behöver den. Energi är färskvara. Speciellt elektrisk energi måste produceras i samma sekund vi behöver den. Om produktionen inte motsvarar behovet har vi ett underskott. Vi accepterar inte elunderskott. Inte nog med att det är irriterande, det är direkt farligt eftersom vi är beroende av elektricitet för många kritiska applikationer, som sjukhus, telekommunikation, matlager och i stort sett allt som gör vårt samhälle modernt och välmående. Vidare riskerar effektunderskott på elnätet att förstöra eller skada utrustning om är kopplat till det.
Är vindkraft och solkraft hållbara energikällor?
Sol- och vindkraft lever inte upp till Brundtland-kommissionens definition av hållbara på grund av det mest banala av skäl: när solen inte lyser, och när vinden inte blåser, då levererar de ingen energi. I och med detta tillgodoser de inte vårt behov av tillförlitlighet.
Men säkerligen finns det väl alltid vind och sol? Nej, ibland finns de verkligen inte. Solen är ett självklart fall eftersom den inte lyser 24 timmar per dygn (utom norr om Polcirkeln på sommaren men det hjälper oss inte under kalla mörka vintrar). Och vind då?
Rapporterad vindkraft i Sverige, januari-februari 2009.
Ovanstående diagram är statistik för vindkraft i Sverige, hämtad från Vattenfalls sida www.vindstat.nu. Detta representerar dygnsmedelprodutionen av vindkraft i Sverige i 30 dagar. De rapporterande anläggningarna finns från Sveriges sydspets till längst upp i norr. Bilden är så som den såg ut 14 februari, 2009.
Mängden installerad vindkraft, det vill säga maximal kapacitet, var 695 MW för de visade 30 dagarna, vilket motsvarar cirka 85% av all installerad vindkraft i Sverige. Detta betyder att teoretiskt högsta möjliga energiproduktion i det här diagrammet är 16 680 MWh per dygn. Med detta i åtanke ser vi att från 25 till 30 januari producerade vindkraften bara 2-4% av installerad kapacitet. Efter detta gjorde den ett skutt uppåt, men inom en vecka var det nere på under 10% igen i ytterligare fyra dagar.
Och igen måste vi få påminna om att detta är dygnsmedel och visar sålunda inte variationerna under dygnet. Det betyder att vid vissa tillfällen producerade vindkraften i Sverige sannolikt mindre än 1% av installerad kapacitet.
Detta betyder att utveckling som förlitar sig på förnybar energi som sol och vind för att tillgodose våra behov inte kan kallas hållbar annat än om det finns något som kan helt ersätta dem under lågperioder.
Är biobränslen hållbara?
Biobränslen är en annan förnybar energikälla som får mycket uppmärksamhet. Tillgodoser biobränslen våra behov? Detta kan ifrågasättas, därför att även om tillförlitligheten är god, är löftet om kapacitet i bästa fall skakigt. Och än värre är att biobränslen slår mot ett av våra mest grundläggande behov: hälsa och långt liv. Biobränslen, precis som alla andra förbränningsbara kraftkällor, släpper ut gaser och föroreningar som är hälsofarliga. Förbättringar kan göras, men frågan är hur många för tidiga dödsfall vi accepterar innan biobränsleteknik förbättras till acceptabla nivåer. Sålunda bör biobränslens hållbarhet ifrågasättas.
Är kärnkraft hållbart?
Låt oss se på de behov som vi har, och som framtida generationer kommer att ha:
- Kapacitet
- Tillförlitlighet
- Ren luft, land och hav
- Hälsa
Tillgodoser kärnkraft dessa behov? Ja det gör det. Kärnkraft har en kapacitet och tillförlitlighet som matchas enbart av vattenkraft och fossila kraftkällor. Kärnkraft förorenar inte luft, land eller hav på oacceptabelt sätt. Och kärnkraft hotar inte hälsa på ett oacceptabelt sätt. Faktum är att de kraftkällor kärnkraften ersätter, som exempelvis kolkraft, orsakar 2 miljoner människors förtidiga död på grund av luftföroreningar. Genom att ersätta sådana kraftkällor räddar kärnkraft liv.
Kärnavfall är något som måste hanteras, ja. Men detta är en lösbar fråga, lösbar på ett sådant sätt att det inte kommer att hindra framtida generationer från att få sina behov tillgodosedda. Den vetenskapliga kunskapen om hur man gör detta har funnits sedan 1970-talet. Det som har hindrat oss från att realisera dessa lösningar har dels varit behovet av att skaffa praktisk erfarenhet om hur man gör det, och politik. Men lösningar som exempelvis den svenska djupförvarsmetoden KBS-3 är nu såpass mogna att de kan realiseras inom snar framtid. Ytterligare alternativ för att ta hand om kärnavfall blir tillgängliga allteftersom den tekniska utvecklingen går framåt. Det finns inget skäl att anta att kärnavfall inte kan hanteras på ett sätt som överensstämmer med Brundtland-kommissionens definition om hållbarhet.
Om vi använder kärnkraft, måste framtida generationer göra det också?
Att vi använder kärnkraft nu tvingar det inte framtida generationer att göra samma sak. Kärnkraftverk har en ändlig livslängd på ca 40-60 år. För kraftverk till förnybara energikällor, som sol och vind, är livslängden ännu kortare. Därefter måste de rivas och ersättas. Framtida generationer kan välja vad som helst att ersätta dessa anläggningar med. De sålunda inte bundna av våra val. Vill de använda något annat än vad vi använder står det dem fritt att göra det.
Och troligt är att de kommer att välja något annat. Fusionskraft har undgått oss hittills, men utvecklingen ser lovande ut. Forskningsanläggningen ITER byggs i skrivande stund. Och uppföljaren DEMO är på ritbordet. Om man inte stöter på några stora hinder är forskningen vid dessa anläggningar klar 2050, varpå fusionskraften kommer att vara kommersiellt gångbar. Om vi ser pessimistiskt på detta, dröjer det eventuellt ytterligare 100 år innan de löser problemen. Pessimistiskt räknat är det rimligt att anta att senast år 2150 kan kärnkraft, sol, vind och så gott som allting annat vi använder för vår basproduktion börja fasas ut. Detta är vad Brundtland-kommissionen nämner när den talar om "sannolikheten för att ersättare blir tillgängliga".
Och även om fusionskraft aldrig realiseras måste det som kärnkraftsmotståndarna hävdar kan ersätta kärnkraften nu sannerligen kunna ersätta den i framtiden också. Om inte faller påståendena om möjligheten att ersätta kärnkraften med förnybart, och då vi måste fortsätta använda kärnkraften och göra den än mer effektiv.
Så gör det något att vi riskerar göra slut på kärnbränslen? Nej, det gör det inte. Om vi börjar få slut på de resurserna, vilket ändå inte är troligt att hända på 2 000 - 5 000 år, kan framtida generationer byta till något annat. De är inte bundna av våra val och sålunda uppfyller kärnkraft definitionen av hållbar utveckling.
Slutsats
Det har sagts att den som tittar för långt fram riskerar att snubbla över sina fötter. Detta gäller även frågor som denna. Vi får aldrig glömma att våra nuvarande behov också måste tillgodoses. Ser vi enbart till framtida behov har vi inte hållbar utveckling. Och tyvärr uppfyller förnybara energikällor som sol, vind och biobränslen inte våra nuvarande behov. Hur mycket tid och pengar vi än lägger på forskning och utveckling kan vi inte få solen att lysa på kommando, ej heller kommer vi att kunna tvinga vinden att blåsa när vi vill. Biobränslen bygger på förbränning, vilket vi ännu inte vet hur hur man skall göra ofarligt för hälsan. Sålunda är de inte hållbara.
Kärnkraft däremot är, såvitt vi kan avgöra, hållbart.
Artiklar: DN
.png)
KBS-3 bra för miljön, dålig för miljörörelsen
Saturday, February 19th, 2011När Mikael Karlsson, Svenska Naturskyddsföreningen (SNF) och Johan Swahn, Miljörörelsernas Kärnavfallsgranskning (MKG) i ett antal debattartiklar till Ny Teknik (NyT 11-01-31 , NyT 11-02-10) försöker sprida tvivel om hur Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB) sköter sitt uppdrag kan jag inte låta bli att fråga mig: är det verkligen sant det de säger att KBS-3 är dålig för miljön? Eller är metoden i själva verket bara dålig för miljörörelsen? "Sätt inte bocken som trädgårdsmästare" påstår de. Men vem är bocken egentligen när MKGs medlemmar har något att förlora på att frågan om kärnavfall får en lösning? Kan vi verkligen lita på en granskare som inte vill att SKB skall lyckas?
MKG utgörs i huvudsak av SNF och dess ungdomsorganisation Fältbiologerna. Föreningen har sedan 70-talet motsatt sig kärnkraft. Ett ofta använt argument är påståendet: "Det finns ingen lösning på frågan om kärnavfall". Nu är SKB på väg att rasera detta. Inom en månad lämnas en ansökan in som - om inget oväntat inträffar - innebär slutet för detta argument. Om eller när myndigheterna godkänner SKBs föreslagna lösning KBS-3 innebär det inte bara att frågan är löst i Sverige, utan vi kan också exportera den här kunskapen. Hela världens kärnkraftsmotstånd får ett ben avhugget och vacklar när industrin helt plötsligt säger "Jo då, det finns visst en lösning". Och inte nog med att SKB i så fall klarar kraven; kraven är dessutom väldigt högt ställda. Industrin tar inte bara ansvar utan gör det också med mycket god marginal, vilket så gott som omöjliggör vidare kritik i avfallsfrågan.
Ett annan konsekvens av KBS-3 är att vi får ett slutförvar där bränslet kan återtas. SNF vill istället att bränslet stoppas i djupa borrhål, där man inte utan betydande kostnadsökningar och svårighet kan ta tillbaks det. Om så skulle ske innebär det att bränslet - som är till minst 95% outnyttjat - inte blir tillgängligt för nästa generations kärnkraft. För en rörelse som inte vill ha kärnkraft vore detta givetvis en betydande "vinst". Men om KBS-3 istället godkänns är bränslet lättillgängligt och Sverige kan få ren energi för hundratals år utan att någon ny gruvbrytning av kärnbränsle måste ske.
I den bästa av världar omvärderar en opinionsbildare sin åsikt och anpassar ödmjukt ståndpunkten när sakförhållandena ändras. Men med tanke på att kärnkraft tillsammans med vattenkraft - när hela livscykeln beaktas - redan visat sig vara renast och koldioxidsnålast i Sverige och SNF trots detta fortsätter att ösa galla över kraftformen kan vi sluta oss till att föreningen inte kommer att vara först med att säga "Vi hade fel, kärnkraft är faktiskt en bra kraftkälla" om KBS-3 godkänns. Det finns för mycket prestige, för mycket känslomässigt bagage, och för många betalande medlemmar som inte vill se detta hända. Alltså har SNF enbart att förlora på att industrin övertrumfar dem och i en oberoende granskning klarar av det som motståndarna hävdat aldrig skulle komma att ske.
Den romerska tänkaren Juvenalis frågade för snart 2000 år sedan: "Vem skall vakta väktarna?". Den frågan är ständigt aktuell, och så även här: vem skall granska granskarna? Vem garanterar att MKGs remiss-svar är sakliga och korrekta? Vem går i god för att deras opinionsbildning är fri från egenintressen? Skall jag tvunget välja mellan SKB och MKG måste jag konstatera att SKB har ett mycket starkt intresse å deras huvudmäns vägnar att lösningen blir bra, eftersom det kostar kärnkraftsbolagen många miljarder kronor att frågan förblir olöst, eller att den måste städas upp i efterhand. SNF däremot har bara att förlora på att SKB lyckas. Miljön vinner, men de förlorar.
Kort och gott kan man säga att en ansvarstagande kärnkraftsindustri - som möter alla krav som ställs på den - är bra för miljön men dåligt för miljörörelsen.
Alla de punkter som MKG angriper är icke-kritiska för KBS-3. Metoden står exempelvis inte och faller med det nuvarande förslaget på kapsel-lösning med "nakna" kopparkapslar. Detta dels för att kapslarna är inte den främsta av de tre oberoende barriärerna, dels för att kritikerna ännu inte lyckats visa på att deras invändingar är relevanta under de förhållanden som gäller utanför labbet och nere i slutförvaret, och dels för att kritikerna själva säger sig ha en lösning: belägg kapslarna med krom, zirkonium eller titan. SKB jobbar i skrivande stund med kritikerna från KTH för att utforska eventuella osäkerheter. MKG kan inte på ett trovärdigt sätt hävda att SKB undviker kapselfrågan. Som sidnot skall nämnas KTH-forskarna även arbetar med grundforskning för nästa generations kärnkraft.
Så, herrar Karlsson och Swahn, jag uppmanar er att sitta ned i båten och låta SKB slutföra arbetet med att undersöka KBS-3 och andra alternativ enligt vad myndigheterna begär, inte efter era egenintressen. Gunga skutan när det är viktigt för miljöns skull, inte bara för att ni inte får som ni vill. Med största sannolikhet ser världen att vi har en bra lösning på kärnavfallet inom tio år. Att det nog inte blir den lösning som ni hoppades på får ni helt enkelt bittert svälja. Men det är faktiskt miljön som hamnar i främsta rummet, inte miljörörelsen.
Tags: kärnavfall, kärnkraft, kärnkraftsdebatt, KBS-3, Miljörörelsernas Kärnavfallsgranskning, MKG, Ny Teknik, SKB, SNF, Svenska Naturskyddsföreningen
Posted in Analys, Commentary, NPYP in the wild, Swedish | 5 Comments »