Tag Archives: reaktorinneslutning

Per Ribbing står fast vid sina lögnaktiga siffror

Civilingenjör Per Ribbing gillade inte riktigt vårt svar på hans misslyckade siffertrolleri. I hans artikel i Barometern-OT 2009-02-03 försökte Per med vaga antydningar, felaktiga jämförelser och i ett fall direkt felaktiga siffror som mörkade obekväma fakta, att skapa opinion mot kärnkraft. Vi invände mot detta. Så i en ny artikel i Barometern-OT 2009-02-20 försöker Per bita tillbaks mot oss. Hans bett saknar dock helt styrka. Han berör inte ens tre av fyra kritiska invändningar. Och på den sista upprepar han bara sitt tidigare påstående utan att möta kritiken.

Per påstod i första artikeln att utvunnen energi från vindkraft är mer än den energi som krävs för att bygga vindkraftverken. Detta får vi sannerligen hoppas(!) därför att annars är det en ren förlustaffär. Detta är också sant för alla andra kraftslag vi har. Så att Per tog upp EROEI-värdet, som det kallas, är helt meningslöst så länge det är större än 1. Denna kritik diskuterar inte Per i sin senaste artikel.

Per menade i första artikeln att vi måste lagra kärnavfall i 100 000 år. Vi visade på att detta är inga problem, speciellt då naturen har lagrat kärnavfall i 1 700 000 000 år helt galant. Inte heller detta tar Per upp nu i sin senaste artikel.

Per menade att två flygplan attackerade den elfte september 2001, och försökte antyda att bara för att skyskraporna World Trade Center 1, 2 och 7 kollapsade så skulle effekterna, om terroristerna hade valt kärnkraftverk som mål istället, ha varit mycket värre. Detta var flera olika fel på samma gång. Dels för att av fyra kapningar resulterade tre av dem i slutförda attacker, inte två. Dels för att attacken mot Pentagon (som Per inte nämnde) visade hur liten skada ett flygplan gör mot betongförstärkta byggnader. Kärnkraftverk är mycket robustare än Pentagon. Och det sista och största felet med Pers påstående är att man har genomfört analyser av vad en sådan attack mot en kärnkraftsanläggning skulle innebära, och kommit fram till att eftersom reaktorinneslutningar är så små i jämförelse med deras robusthet, kan ett trafikflygplan inte tillfoga mer skada än att spräcka och flagna betongen på insidan. Inte heller detta väljer Per att svara på.

Den punkt i vår kritik som Per väljer att diskutera igen är den om verkningsgrad, det vill säga hur stor andel av den energi som kommer in i kraftverket omvandlas till en form av energi som är till nytta för oss. I detta fall är den nyttiga energin elektricitet. I den senaste artikeln kommer dock inte Per med något nytt utan upprepar det han sade tidigare: att kärnkraftverk har låg verkningsgrad. Enbart en liten mängd av den energi som finns i uranet kommer oss till nytta, medan vindkraftverk har en högre verkningsgrad.

Vi svarade att detta är givetvis sant. Kärnkraft har en rent ut sagt löjligt låg verkningsgrad. Vi håller däremot inte med Per i hans antydan att detta på något sätt talar för att kärnkraften är dålig. Vi håller inte med honom därför att verkningsgrad säger ingenting om miljöpåverkan. En kraftkälla kan ha extremt låg verkningsgrad men ändå vara bättre än en annan kraftkälla så länge miljöpåverkan är låg i förhållande till mängden nyttiggjord energi.

Enligt hans argument skulle kolkraft vara en bra energikälla eftersom det har hög verkningsgrad.

Det verkningsgraden däremot berättar för oss är hur mycket bättre en energikälla kan bli i framtiden. Att tala emot en kraftkälla utifrån låg verkningsgrad är som att säga att bara för att 40-talets bilar var dåliga så skulle man slutat utveckla bilar, och hellre än att låta nya effektivare modeller komma på marknaden skulle man ha fortsatt köra på 40-talets modeller för all framtid.

En låg verkningsgrad är samma sak som en hög förbättringspotential.

Och när man ser på kraftslagen på det viset är kärnkraft den stora vinnaren. Med en verkningsgrad på under 1% kan framtidens kärnkraft bli 25-40 gånger bättre än vad våra uran-samovarer från 70-talet är!

Vindkraft och solkraft däremot har verkningsgrader på 50% av 59 (fysiskt) möjliga, respektive 30-35% av 100 (teoretiskt) möjliga. Alltså är förbättringspotentialen för vind- och solkraft riktigt usel i jämförelse med kärnkraften. Dessutom har man fortfarande inte löst problemet med att dessa kraftkällor har dålig tillförlitlighet i det att när vinden inte blåser och solen inte lyser så har man ingen energi ut ifrån dem, oavsett hur bra verkningsgrad de har. 100% av 0 Watt är fortfarande 0 Watt.

Pers argument talar alltså för att det är lönt att satsa på att utveckla kärnkraften medan det vore slöseri att slänga pengar på forskning på förnybara kraftkällor därför att man kan som mest enbart klämma ut några få extra procent ur dem. Enda sättet att få ut mer av dem är att bygga fler kraftverk.

I övrigt lämnar Pers senaste artikel fältet öppet för kritik på ytterligare några punkter.

Han går till personangrepp och kallar oss "ohederliga". Eftersom Per, som är civilingenjör i fysik, självklart visste att hans argument var undermåliga i det att de var felaktiga, missvisande, meningslösa eller kontradikterade hans budskap, är det skäl nog att mena på att han ljög för läsaren. Att Per inte att tål att bli kritiserad för uppenbara och medvetna fakta- och resonemangsfel utan att bli oförskämd talar inte till hans fördel.

Per påstår att han inte kunde hitta någon livscykelanalys om andra energislag än vindkraft. Att Per, en civilingenjör, inte kan använda Google och mata in orden "Livscykelanalys" eller "Life Cycle Analysis", talar inte heller det till hans fördel. När skribenten av denna artikel testade att googla på "Livscykelanalys" var tredje träffen följande LCA från Vattenfall. Där finns många energislag med, inklusive kolkraft, kärnkraft, vindkraft, solkraft, många olika varianter på biokraft med mera. Vi rekommenderar läsaren att ta en titt i den. Det intressanta börjar på sida 22.

Per skriver: 

[Jag] tror nog inte att de personer som skriver så otrevliga kommentarer skulle lyssna till mina argument även om jag fick möta dem i en ärlig debatt. 

Inte nog med att vi lyssnade på Pers argument; vi skärskådade dem och analyserade vad dessa "siffror" egentligen betydde. Och efter att vi noga undersökt vad Per egentligen sade kom vi fram till att hans påståenden var felaktiga, meninglösa, eller till och med sade emot hans ståndpunkt.

Per har också helt fel om vår benägenhet att debattera. Vi möter gärna Per i ärlig debatt, en debatt där fakta, vetenskap och helhetsperspektiv får vara huvudpersoner istället för lösa antydningar, skrämselpropaganda och annat trams som Per framför mot kärnkraften. Faktum är att allt Per behöver göra för att deltaga i debatt med oss är att trycka här så kommer han direkt till hans personliga debatt-tråd på vårt forum. Och som värdar för diskussionen låter vi givetvis Per få första ordet. 

Vi väntar ivrigt på att höra ifrån Per.

Kärnkraftsmotståndet går till strid utan kunskap

Ibland läser människor inte ens grundläggande fakta innan de ger sig in i debatten. Speciellt motståndare mot kärnkraft kommer ibland med påståenden så verklighetsfrämmande att det är helt uppenbart att de inte ens sökt upp information som borde vara allmänbildning om ämnet.

Detta exemplifieras bland annat av det som Anders Sköldebrand skriver i SvD:

Oavsett hur mycket elenergi vi behöver så finns det viktiga saker att ta hänsyn till som jag tycker man glömmer i debatten. Hur farlig är kärnkraften och hur länge är den farlig?

När jag läser sådant här blir jag ledsen, uppgiven, rent ut sagt förtvivlad. Detta är en viktig debatt, men de som deltager saknar ibland helt insikt och kunskap i frågan. De frågeställningar som de påstår att andra "glömmer" eller antyder att ingen tänkt på, är saker som varit på bordet, och i vissa fall även varit lösta(!), i årtionden.

Anders skriver:

Vi bortser från farligheten i driften: ”För det händer väl inte mig, och förresten har det redan hänt olyckor, och dessutom varit väldigt nära att hända, så det ska väl inte hända igen”.

Detta är nonsens från början till slut. Alla som sysslar med kärnkraft, eller är minsta intresserad av verksamheten (bortom att gnälla om den) är fullt medvetna vad riskerna är. Ingen ignorerar möjligheten att det kan ske en olycka. Så fort du ens tittar på ett kärnkraftverk ser du direkt några av de åtgärder vad man har vidtagit för att förhindra att en olycka får några konsekvenser utanför anläggningen.

Och den som intresserar sig vet också skillnaden mellan den RBMK-reaktor som förolyckades vid Tjernobyl och resten av världens reaktorer. Den som brytt sig om att ta reda på fakta vet att den olyckan var unik och var fysiskt omöjlig i alla reaktorer i hela världen förutom just de 17 Sovjetiskbyggda RBMK-reaktorerna. Av just den anledningen har vi tvingat Ryssland, Ukraina och Litauen att bygga om dessa reaktorer för att göra olyckan fysiskt omöjlig även där, fram tills dess att verken stängs ned, vilket vi så gott det går försöker tvinga fram i förtid.

Anders skriver:

Men det man alltid glömmer är avfallet. Det radioaktiva avfallet är farligt väldigt länge.

Att påstå att avfallet "glöms bort" i debatten får mig att undra om Anders helt glömt bort att läsa debatten därför jag ser knappt någon enda debattartikel om kärnkraften som inte nämner avfallet.

Men avfallsfrågan debatterades och avgjordes i Sverige för över 25 år sedan. Industrin har enligt Lagen om Kärnteknisk Verksamhet, paragraferna 10 till 14, totalansvar för att forska, finansiera och utföra hantering av använt kärnmaterial, under granskning och kontroll av det allmäna. Och detta är precis som har skett.

Anders skriver:

Brytningen av uran är också så farlig att den måste skötas av fjärrstyrda robotar.

Detta är helt verklighetsfrämmande. Uran är inte, som vissa tycks tro, starkt radioaktivt. Du kan hålla oanvänt kärnbränsle i handen utan minsta risk. Du kan till och med svälja en bränslekuts och den kommer att passera rakt igenom ditt matsmältningssystem utan att riskera någon som helst skada på dig... förutom att kanterna på den lilla cylindern kanske river dig en smula. Uranbrytning är som all annan gruvbrytning, inte mer eller mindre farligt.

Som jämförelse: en svensk järnmalmsarbetare i LKAB's gruvor på 70-talet fick tjugo gånger högre stråldos jämfört mot vad en australiensisk uranbrytare får idag. Det är en myt att uranbrytning är hälsofarligt.

Anders skriver:

Men ur etisk synvinkel borde det vara självklart att det högaktiva avfallet kan flyttas om det skulle hända något oförutsett de närmaste hundratusen åren eller mera. Då skulle man behöva en annan förvaringsmetod än den som SKB nu förordar.

Även detta vittnar om att Ander inte har läst på, därför att KBS-3 metoden han pratar om medger återtagning av bränslet. Slutförvaret skall förseglas för att bli underhållsfritt, ja. Men även efter detta kan man, om så skulle behövas, borra upp tunneln igen och plocka upp avfallet.

Anders skriver:

Vad händer när berget börjar röra på sig? Det har varit jordbävningar även i vår närhet.

Detta uttalande är som att höra en hemma-mekare luta sig över åskådarstaket vid en racingbana och skrika åt ett F1-stall: "Öööh, grabbar! Ni har väl kollat däcktrycket va?!". Svaret är att de har tänkt på, och konstant anpassar, däckens tryck, temperatur, däckmönstring och hårdhet efter väder, väta, däckens individuella inbördes placering på bilen, banans ytbeläggning och till och med dess lutning i vissa kurvor!

Vad gäller slutförvar har man tänkt på, räknat på och undersökt empiriskt försvarets hållfasthet för jordbävningar sedan mycket länge. Slutförvaret är så robust att det klarar jordbävningar på upp till styrka 7.5 inom 100 meter från själva förvarsplatsen. Någon så stor jordbävning har aldrig skett under de geologiska förhållanden som finns hos oss, och såvitt vi vet kan så starka jordbävningar aldrig inträffa utanför tektoniska plattgränszoner.

Och även om en sådan jordbävning skulle ske, trots att den är omöjlig, så att man får skador på förvaringskapslarna kvarstår ändå den främsta barriären: berget och bränslet i sig, därför att utbränt kärnbränsle har en extremt hög affinitet för sten. De farliga ämnena fastnar obönhörligen mot berget så fort det kommer i kontakt med det. Detta har naturen bevisat för oss sedan länge.

Förutom jordbävningar har SKB också tagit hänsyn till civilisationens kollaps inom 300 år, förlust av all mänsklig kunskap om radioaktivitet, klimatförändringar, istider och till och med att någon råkar borra sig rakt ned i förvaret och sedan går och bosätter sig vid borrhålet! I inget av fallen riskerar vi en kontaminering av ytan som gör att någon människa får en ökad stråldos som överstiger naturlig bakgrundsstrålning.

Så att Anders lite lätt undrande tar upp jordbävningar, ungefär som att ingen tänkt på det tidigare... "Hallå?! Däcktrycket! Däcktrycket é viktigt asså! Har ni tänkt på det?!"

Anders skriver:

Kärnkraften kan inte försvaras så länge vi inte kan hantera den hela vägen.

Men vi kan hantera den hela vägen, så den är försvarbar. Om du bara läser på fakta, så ser du det.

Uranet är en ändlig, begränsad och farlig råvara...

Nej, uran är inte farligt Anders. Och även om uranet skulle vara ändligt inom överskådlig tid, vilket det inte är, så vad bryr du dig om det? Varför vill du spara på uranet? För att våra framtida generationer skall kunna använda det? Till vad skall de använda uranet? Till kärnkraft?

Sedan är uran inte det enda möjliga kärnbränslet utan thorium samt redan skapat kärnavfall kan också användas i nyare typer av reaktorer.

...kärnkraften hindrar förnybar energi att komma på riktigt.

Med tanke på att kärnkraft är en hållbar energikälla medan de flesta förnybara kraftkällor inte är det så kan detta inte ses som någon stor nackdel. Vi har faktiskt inskrivet i svensk grundlag (Regeringsformen, 1 kapitlet, 2§, tredje stycket) att hållbar utveckling skall premieras, inte förnybar energi.

Hela Anders artikel, från början till slut, är en enda lång uppvisning i avsaknad av kunskap i ämnet han debatterar. Vissa argument är till och med sådana att de visar han inte bara har undgått fakta i frågan; han har inte ens tänkt igenom vad det är han säger för något utan säger emot sig själv.

Och tyvärr är Anders Sköldebrand inte ensam om detta...