Tag Archives: SKB

KBS-3 bra för miljön, dålig för miljörörelsen

Av Michael Karnerfors, publicerad i nedkortad version i Ny Teknik 2011-02-19

När Mikael Karlsson, Svenska Naturskyddsföreningen (SNF) och Johan Swahn, Miljörörelsernas Kärnavfallsgranskning (MKG) i ett antal debattartiklar till Ny Teknik (NyT 11-01-31 , NyT 11-02-10) försöker sprida tvivel om hur Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB) sköter sitt uppdrag kan jag inte låta bli att fråga mig: är det verkligen sant det de säger att KBS-3 är dålig för miljön? Eller är metoden i själva verket bara dålig för miljörörelsen? "Sätt inte bocken som trädgårdsmästare" påstår de. Men vem är bocken egentligen när MKGs medlemmar har något att förlora på att frågan om kärnavfall får en lösning? Kan vi verkligen lita på en granskare som inte vill att SKB skall lyckas?

MKG utgörs i huvudsak av SNF och dess ungdomsorganisation Fältbiologerna. Föreningen har sedan 70-talet motsatt sig kärnkraft. Ett ofta använt argument är påståendet: "Det finns ingen lösning på frågan om kärnavfall". Nu är SKB på väg att rasera detta. Inom en månad lämnas en ansökan in som - om inget oväntat inträffar - innebär slutet för detta argument. Om eller när myndigheterna godkänner SKBs föreslagna lösning KBS-3 innebär det inte bara att frågan är löst i Sverige, utan vi kan också exportera den här kunskapen. Hela världens kärnkraftsmotstånd får ett ben avhugget och vacklar när industrin helt plötsligt säger "Jo då, det finns visst en lösning".  Och inte nog med att SKB i så fall klarar kraven; kraven är dessutom väldigt högt ställda. Industrin tar inte bara ansvar utan gör det också med mycket god marginal, vilket så gott som omöjliggör vidare kritik i avfallsfrågan.

Ett annan konsekvens av KBS-3 är att vi får ett slutförvar där bränslet kan återtas. SNF vill istället att bränslet stoppas i djupa borrhål, där man inte utan betydande kostnadsökningar och svårighet kan ta tillbaks det. Om så skulle ske innebär det att bränslet - som är till minst 95% outnyttjat - inte blir tillgängligt för nästa generations kärnkraft. För en rörelse som inte vill ha kärnkraft vore detta givetvis en betydande "vinst". Men om KBS-3 istället godkänns är bränslet lättillgängligt och Sverige kan få ren energi för hundratals år utan att någon ny gruvbrytning av kärnbränsle måste ske.

I den bästa av världar omvärderar en opinionsbildare sin åsikt och anpassar ödmjukt ståndpunkten när sakförhållandena ändras. Men med tanke på att kärnkraft tillsammans med vattenkraft - när hela livscykeln beaktas - redan visat sig vara renast och koldioxidsnålast i Sverige och SNF trots detta fortsätter att ösa galla över kraftformen kan vi sluta oss till att föreningen inte kommer att vara först med att säga "Vi hade fel, kärnkraft är faktiskt en bra kraftkälla" om KBS-3 godkänns. Det finns för mycket prestige, för mycket känslomässigt bagage, och för många betalande medlemmar som inte vill se detta hända. Alltså har SNF enbart att förlora på att industrin övertrumfar dem och i en oberoende granskning klarar av det som motståndarna hävdat aldrig skulle komma att ske.

Den romerska tänkaren Juvenalis frågade för snart 2000 år sedan: "Vem skall vakta väktarna?". Den frågan är ständigt aktuell, och så även här: vem skall granska granskarna? Vem garanterar att MKGs remiss-svar är sakliga och korrekta? Vem går i god för att deras opinionsbildning är fri från egenintressen? Skall jag tvunget välja mellan SKB och MKG måste jag konstatera att SKB har ett mycket starkt intresse å deras huvudmäns vägnar att lösningen blir bra, eftersom det kostar kärnkraftsbolagen många miljarder kronor att frågan förblir olöst, eller att den måste städas upp i efterhand. SNF däremot har bara att förlora på att SKB lyckas. Miljön vinner, men de förlorar.

Kort och gott kan man säga att en ansvarstagande kärnkraftsindustri - som möter alla krav som ställs på den - är bra för miljön men dåligt för miljörörelsen.  

Alla de punkter som MKG angriper är icke-kritiska för KBS-3. Metoden står exempelvis inte och faller med det nuvarande förslaget på kapsel-lösning med "nakna" kopparkapslar. Detta dels för att kapslarna är inte den främsta av de tre oberoende barriärerna, dels för att kritikerna ännu inte lyckats visa på att deras invändingar är relevanta under de förhållanden som gäller utanför labbet och nere i slutförvaret, och dels för att kritikerna själva säger sig ha en lösning: belägg kapslarna med krom, zirkonium eller titan. SKB jobbar i skrivande stund med kritikerna från KTH för att utforska eventuella osäkerheter. MKG kan inte på ett trovärdigt sätt hävda att SKB undviker kapselfrågan. Som sidnot skall nämnas KTH-forskarna även arbetar med grundforskning för nästa generations kärnkraft.
 
Så, herrar Karlsson och Swahn, jag uppmanar er att sitta ned i båten och låta SKB slutföra arbetet med att undersöka KBS-3 och andra alternativ enligt vad myndigheterna begär, inte efter era egenintressen. Gunga skutan när det är viktigt för miljöns skull, inte bara för att ni inte får som ni vill. Med största sannolikhet ser världen att vi har en bra lösning på kärnavfallet inom tio år. Att det nog inte blir den lösning som ni hoppades på får ni helt enkelt bittert svälja. Men det är faktiskt miljön som hamnar i främsta rummet, inte miljörörelsen.

Say Yes To Fourth Generation Nuclear Power

By Michael Karnerfors, previsouly published at Currents, the Swedish-American Chambers of Commerse magazine

Today’s policies on nuclear energy dictate that we shall put fuel that is unspent – 95 percent of it – in an expensive hole in the ground. There are better ways. Fourth generation nuclear power helps save us from our own foolish plans.

Picture this…

You are on a family car trip. You need gas, so you stop at a station and fill up twenty gallons of fuel in your car. You drive ten-fifteen miles down the road, using up one third of a gallon of gas, and then you stop. To the puzzlement of your family you siphon all of the unused gas out of the tank. Two thirds of a gallon you pour out on the road and set fire to. The remaining nineteen gallons you give back to a gas station. Your family asks you: “Why are you doing that?!”. You reply to them: “Oh that gas will be sent back to the oil well and put it into the ground again, not to be used”

By now your family will call for an ambulance and have you committed on grounds of insanity, because such behavior is without doubt utterly ludicrous.

But what if I told you that this is how most counties in the world are managing their stock of nuclear fuel, including the US?

In the middle 1980’s most of the nuclear power plants that are in operation in the world today had been built. They are of the so called second generation nuclear power. After thirty years in operation the results from these plants are quite excellent. Apart from Three Mile Island (TMI) accident – which incidentally didn’t hurt anyone – none of the pressure and boiler water reactors of West or East Asia have had a major accident. They are sturdy and reliable designs.

They do have a few drawbacks though:

  • Only 5 percent of the energy in the fuel is extracted.
  • Of the energy extracted from the fuel, two thirds is washed away as waste heat.
  • When the fuel is taken out from the reactor, it is highly radioactive, necessitating storing it for 100,000 to 1 million years while it decays.

Today tens of thousands of tons of spent nuclear fuel are sitting in casks or storage pools around the world, waiting for us to come up with a solution for it. For countries that do not allow reprocessing, there has only been one solution seriously proposed so far: deep geological repositories. You build caves deep into stable bedrock, and stuff the nuclear fuel there. Seen from a safety perspective that is a good idea because we know from the natural nuclear reactor site in Oklo, Gabon, Africa, that such repositories are extremely safe. A geological repository will keep spent nuclear fuel locked inside for literally billions of years. The only major worry is human intrusion.

Seen from a resource and sustainable development standpoint though, this is an awful(!) idea. 95 percent of the energy in spent nuclear fuel is unused. Why would we want to put that in the ground for hundreds of thousands of years when we can use it to get clean, safe energy instead?

Fourth generation nuclear power is an umbrella term for emerging reactors designs. Some of them have existed as experimental plants for decades. Countries like the U.S., Russia, France and India have been working on fourth generation for quite some time. The advantages of this new nuclear power are substantial: 

  • Fourth generation reactors use what we call “waste” today as fuel and extract twenty times the energy, used nearly twice as effective.
  • The storage time for the nuclear waste goes down to approximately 500-1,000 years instead of 1,000,000 years.
  • They can use plutonium from dismantled nuclear weapons as fuel.

Two things have held fourth generation nuclear power back so far. First the negative attitudes towards nuclear power after TMI and Chernobyl. The second factor has been the fact that Uranium has been – and still is – dirt cheap considering the fantastic amounts of energy that is extracted from the material, even with the second generation reactors.

But today, when we are faced not only with the problem of nuclear waste but also the urgent need of phasing out fossil fuels, these accidents have in the grand perspective proven to be exceedingly rare and either harmless – like TMI – or not relevant to the issue of future nuclear power, because no one is building dangerous Soviet junk-reactors designed in the 1950’s anymore. Nuclear power is without doubt coming back.

While countries like the US and Sweden are mulling over how to get people to accept nuclear waste dumps in their neighborhoods, others – like Russia and South Korea – are moving forward aggressively in the field of new nuclear power. With the current rate of expansion China will be the world leader in a couple of decades; the country is breaking ground for ten(!) new nuclear reactors every year.

Until fusion power is commercially available, the question is what role the western world will take in the continuing history of nuclear power. Will we:

  • Stop the development of our own nuclear power and bury our nuclear fuel in the world’s most advanced and expensive garbage dumps, hoping no one touches it for a million years?
  • Move forward, develop new nuclear power and produce clean energy for hundreds of years while eliminating nuclear waste and nuclear weapons?

If the first option sounds good to you, I urge you to get a siphon and start draining your gas tank…

Michael Karnerfors, Lund, Sweden

The author is a Master of Science in Computer Science and Engineering, and co-founder of the independent network Nuclear Power Yes Please” (NPYP) which seeks to gather people who consider the issue of nuclear power too important to be squandered with junk arguments and outrageous claims aimed more to scare and terrify people rather than informing them on the issues for and against nuclear power.

Michael, the saboteur?! Part one...

By Michael Karnerfors, 2009-10-24

I have had some crazy last few days, culminating with a Swedish newspaper calling me and asking me if I am a saboteur trying to wreck a scientist's work on behalf of the nuclear industry! Whatever prompted anyone to ask something that bizarre? Well, the whole thing started over 30 years ago...

Anyone using fissionable material in Sweden is by law responsible for the safekeeping and disposal of the end-products. We're not allowing reprocessing, and we're not allowing the export of highly radioactive waste products, so we have to deposit any such materials.

To that end, the Swedish nuclear power companies formed the Swedish Nuclear Fuel And Waste Management Company, SKB for short for the purpose to researching a viable method to deposit spent nuclear fuel that is acceptable for the public as well as politically. Not that we didn't know of viable methods since such methods were known since the early 70's. But only very few of them were palatable, so we needed a bit of research of our own.  The project "KärnBränsleSäkerhet" (Nuclear fuel safety), or KBS for short, was started in 1976. In 1983 the third report of this project, KBS-3, was put forth and it proposed what is most likely a solution to the nuclear waste problem. Continue reading Michael, the saboteur?! Part one...

Nej Jinge, KBS-3 kostar inte pengar för all framtid

Bloggaren  Jan-Inge "Jinge" Flücht yttrade sig idag om den svenska slutförvars-metoden KBS-3. Han hade dock inte många siffror rätt, och vissa saker var totalt fel.

Jinge skriver om KBS-3: Dessutom kommer denna förvaring kosta pengar hela tiden. Den måste skötas, vaktas och underhållas.

Kommetaren jag ville skicka till hans blogg var följande:

Jag är ledsen Jinge, men det där stämmer inte. Det är rena faktafel du yttrade där.

KBS-3 är gjort för att vara underhållsfritt. När slutförvaret förseglas vid omkring 2070 är människan ute ur ekvationen för gott. Vi behöver inte lägga ett enda öre på slutförvaret därefter. Finansieringen för slutförvaret är säkrad via kärnavfallsfonden och inkomsterna till den tas direkt från elräkningen. Idag ligger påslaget på lite drygt 1 öre per kWh.

Och 100 000 år är inte alls obegripligt. I geologiska tidsramar är det knappt ens en blinkning. KBS-3 bygger erfarenheter från platser som Olko, Littleham Cove och Cigar Lake, där vi talar om tidsramar som är väldigt mycket längre än så. De naturliga rektorerna vid Oklo höll kärnavfallet inom sig i 1 700 000 000 år utan att det flyttade sig mer än 3 meter, det vill säga i storleksordningen 20 000 gånger längre än vad som krävs för att det skall bli ofarligt.

Jag förstår din oro Jinge, men du saknar vissa nyckelfakta i sammanhanget. Får jag i all blygsamhet föreslå att du surfar runt lite på SKB's hemsida och läser in dig på vad KBS-3 innebär, vad forskningen bakom metoden är, och hur det är tänkt att fungera?

Dock kan man inte säga detta till honom på hans blogg för Jinge har nu varit herre på godset så länge att han klipper alla kommentarer som säger emot honom, alltid motiverat med det vaga "Läs kommetarsreglerna!" även om han själv har låg respekt för dem. Så det får bli svar här istället.

Kärnkraftsmotståndet fruktar fungerande lösningar

I ett pressmeddelande gjort av Svenska Naturskyddsföreningen (SNF) och Miljörörelsernas Kärnavfallsgranskning (MKG) hävdar organisationerna att Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB) inte är klara att välja plats för det svenska slutförvaret. Men argumenten för påståendet är vaga och försöker förekomma den fastslagna processen. Pressmeddelandet måste ses som ett uttryck för ett allt mer desperat kärnkraftsmotstånd som står inför sin värsta mardröm: en kärnkraftsindustri som tar sitt ansvar och hittar lösningar.

Processen att bestämma vad som skall göras med restbränsle ifrån den svenska kärnkraften är sedan länge fastslagen i lagar och förordningar. Restbränslet skall slutförvaras, och gången dit är som följer:

  1. Kärnkraftsindustrin skall forska fram ett förslag till slutförvar.
  2. Myndigheter skall granska förslaget och eventuellt begära kompletteringar.
  3. Regeringen skall slutligen godkänna förslaget och ge tillstånd att bygga slutförvaret.

Detta innebär ett problem för miljörörelserna. Kärnkraftsmotståndet är grundmurat i de flesta av dessa organisationer. Om regeringen säger ja till SKB's förslag innebär det att den svenska kärnkraftsindustin har löst ett världsomfattande problem med kärnkraft. Detta är förrödande för kärnkraftsmotståndarnas ståndpunkt eftersom frågan om det använda kärnbränslet alltid har varit ett av deras starka argument. Motståndarna har länge antytt och hävdat att detta problem är i princip olösbart; att kärnkraften därför måste förkastas; och att deras egna föreslagna lösningar på energifrågan och klimatkrisen är de som bör genomföras. Om industrin då istället på egen hand tar fram en fungerande lösning på restbränsleproblematiken innebär det en katastrofal prestige- och förtroendeförlust för kärnkraftsmotståndet.

Men även om vi för ett ögonblick bortser från detta, vad är SNF och MKG's argument emot den föreslagna metoden KBS-3? I kort går de ut på att man försöker kasta tvivel på två av de tre oberoende barriärerna som håller kärnbränslet fångat: kopparkapseln samt bufferten av bentonitlera. Men vad gäller kopparkapseln så har SKB dels själva inte fått det resultat som KTH-forskarna fått, vilket kastar stort tvivlel på de senares påståenden; dels har forskarna själva sagt att ett enkelt, kortvarigt korrosionsskydd kan lösa den eventuella problematiken; och dels visar ny forskning att ett brott av kopparkapseln i praktiken är obetydligt eftersom järninsatsen i kapseln då skapar en sådan miljö att kärnbränslet inte kan lösas upp i vatten och föras bort. Vad gäller lerbufferten lägger SKB nu sista handen vid forskningen som skall räta ut några eventuella frågetecken. I vilket fall som helst så är det i granskningen som det avgörs och inte nu.

I ljuset av denna insikt blir det allt mer klart varför kärnkraftsmotståndarna nu försöker attackera SKB och förekomma granskningen. "Risken" finns att SKB faktiskt har lyckats med sitt uppdrag. Kärnkraftsmotståndarna fruktar fungerande lösningar och försöker därför nu förgifta processen genom att använda så kallad FUD-taktik: Fear, Uncertainty, Doubt. Det handlar inte om miljö, framtiden eller att ställa klimatet till rätta. Nu handlar det för miljörörelserna om att rädda ansiktet, förtroendet, medlemsantalet och ekonomin.

I ljuset av detta anser vi i nätverket Nuclear Power Yes Please att SNF och MKG's pressmeddelande skall ses för vad det är, det vill säga en partsinlaga. Processen är fastställd och skall följas. Och vi reagerar med upprördhet över att SNF och MKG är villiga att ta till rävspel när det gäller en så viktig fråga som kärnkraften. För en sak har de dock rätt i: detta handlar om vår framtid. Då får denna process absolut inte förgiftas av att vissa organisationer försöker skydda sina intressen.

Artiklar:
Newsdesk
Naturskyddsföreningen.se
MKG.se

Kärnkraftsmotståndet går till strid utan kunskap

Ibland läser människor inte ens grundläggande fakta innan de ger sig in i debatten. Speciellt motståndare mot kärnkraft kommer ibland med påståenden så verklighetsfrämmande att det är helt uppenbart att de inte ens sökt upp information som borde vara allmänbildning om ämnet.

Detta exemplifieras bland annat av det som Anders Sköldebrand skriver i SvD:

Oavsett hur mycket elenergi vi behöver så finns det viktiga saker att ta hänsyn till som jag tycker man glömmer i debatten. Hur farlig är kärnkraften och hur länge är den farlig?

När jag läser sådant här blir jag ledsen, uppgiven, rent ut sagt förtvivlad. Detta är en viktig debatt, men de som deltager saknar ibland helt insikt och kunskap i frågan. De frågeställningar som de påstår att andra "glömmer" eller antyder att ingen tänkt på, är saker som varit på bordet, och i vissa fall även varit lösta(!), i årtionden.

Anders skriver:

Vi bortser från farligheten i driften: ”För det händer väl inte mig, och förresten har det redan hänt olyckor, och dessutom varit väldigt nära att hända, så det ska väl inte hända igen”.

Detta är nonsens från början till slut. Alla som sysslar med kärnkraft, eller är minsta intresserad av verksamheten (bortom att gnälla om den) är fullt medvetna vad riskerna är. Ingen ignorerar möjligheten att det kan ske en olycka. Så fort du ens tittar på ett kärnkraftverk ser du direkt några av de åtgärder vad man har vidtagit för att förhindra att en olycka får några konsekvenser utanför anläggningen.

Och den som intresserar sig vet också skillnaden mellan den RBMK-reaktor som förolyckades vid Tjernobyl och resten av världens reaktorer. Den som brytt sig om att ta reda på fakta vet att den olyckan var unik och var fysiskt omöjlig i alla reaktorer i hela världen förutom just de 17 Sovjetiskbyggda RBMK-reaktorerna. Av just den anledningen har vi tvingat Ryssland, Ukraina och Litauen att bygga om dessa reaktorer för att göra olyckan fysiskt omöjlig även där, fram tills dess att verken stängs ned, vilket vi så gott det går försöker tvinga fram i förtid.

Anders skriver:

Men det man alltid glömmer är avfallet. Det radioaktiva avfallet är farligt väldigt länge.

Att påstå att avfallet "glöms bort" i debatten får mig att undra om Anders helt glömt bort att läsa debatten därför jag ser knappt någon enda debattartikel om kärnkraften som inte nämner avfallet.

Men avfallsfrågan debatterades och avgjordes i Sverige för över 25 år sedan. Industrin har enligt Lagen om Kärnteknisk Verksamhet, paragraferna 10 till 14, totalansvar för att forska, finansiera och utföra hantering av använt kärnmaterial, under granskning och kontroll av det allmäna. Och detta är precis som har skett.

Anders skriver:

Brytningen av uran är också så farlig att den måste skötas av fjärrstyrda robotar.

Detta är helt verklighetsfrämmande. Uran är inte, som vissa tycks tro, starkt radioaktivt. Du kan hålla oanvänt kärnbränsle i handen utan minsta risk. Du kan till och med svälja en bränslekuts och den kommer att passera rakt igenom ditt matsmältningssystem utan att riskera någon som helst skada på dig... förutom att kanterna på den lilla cylindern kanske river dig en smula. Uranbrytning är som all annan gruvbrytning, inte mer eller mindre farligt.

Som jämförelse: en svensk järnmalmsarbetare i LKAB's gruvor på 70-talet fick tjugo gånger högre stråldos jämfört mot vad en australiensisk uranbrytare får idag. Det är en myt att uranbrytning är hälsofarligt.

Anders skriver:

Men ur etisk synvinkel borde det vara självklart att det högaktiva avfallet kan flyttas om det skulle hända något oförutsett de närmaste hundratusen åren eller mera. Då skulle man behöva en annan förvaringsmetod än den som SKB nu förordar.

Även detta vittnar om att Ander inte har läst på, därför att KBS-3 metoden han pratar om medger återtagning av bränslet. Slutförvaret skall förseglas för att bli underhållsfritt, ja. Men även efter detta kan man, om så skulle behövas, borra upp tunneln igen och plocka upp avfallet.

Anders skriver:

Vad händer när berget börjar röra på sig? Det har varit jordbävningar även i vår närhet.

Detta uttalande är som att höra en hemma-mekare luta sig över åskådarstaket vid en racingbana och skrika åt ett F1-stall: "Öööh, grabbar! Ni har väl kollat däcktrycket va?!". Svaret är att de har tänkt på, och konstant anpassar, däckens tryck, temperatur, däckmönstring och hårdhet efter väder, väta, däckens individuella inbördes placering på bilen, banans ytbeläggning och till och med dess lutning i vissa kurvor!

Vad gäller slutförvar har man tänkt på, räknat på och undersökt empiriskt försvarets hållfasthet för jordbävningar sedan mycket länge. Slutförvaret är så robust att det klarar jordbävningar på upp till styrka 7.5 inom 100 meter från själva förvarsplatsen. Någon så stor jordbävning har aldrig skett under de geologiska förhållanden som finns hos oss, och såvitt vi vet kan så starka jordbävningar aldrig inträffa utanför tektoniska plattgränszoner.

Och även om en sådan jordbävning skulle ske, trots att den är omöjlig, så att man får skador på förvaringskapslarna kvarstår ändå den främsta barriären: berget och bränslet i sig, därför att utbränt kärnbränsle har en extremt hög affinitet för sten. De farliga ämnena fastnar obönhörligen mot berget så fort det kommer i kontakt med det. Detta har naturen bevisat för oss sedan länge.

Förutom jordbävningar har SKB också tagit hänsyn till civilisationens kollaps inom 300 år, förlust av all mänsklig kunskap om radioaktivitet, klimatförändringar, istider och till och med att någon råkar borra sig rakt ned i förvaret och sedan går och bosätter sig vid borrhålet! I inget av fallen riskerar vi en kontaminering av ytan som gör att någon människa får en ökad stråldos som överstiger naturlig bakgrundsstrålning.

Så att Anders lite lätt undrande tar upp jordbävningar, ungefär som att ingen tänkt på det tidigare... "Hallå?! Däcktrycket! Däcktrycket é viktigt asså! Har ni tänkt på det?!"

Anders skriver:

Kärnkraften kan inte försvaras så länge vi inte kan hantera den hela vägen.

Men vi kan hantera den hela vägen, så den är försvarbar. Om du bara läser på fakta, så ser du det.

Uranet är en ändlig, begränsad och farlig råvara...

Nej, uran är inte farligt Anders. Och även om uranet skulle vara ändligt inom överskådlig tid, vilket det inte är, så vad bryr du dig om det? Varför vill du spara på uranet? För att våra framtida generationer skall kunna använda det? Till vad skall de använda uranet? Till kärnkraft?

Sedan är uran inte det enda möjliga kärnbränslet utan thorium samt redan skapat kärnavfall kan också användas i nyare typer av reaktorer.

...kärnkraften hindrar förnybar energi att komma på riktigt.

Med tanke på att kärnkraft är en hållbar energikälla medan de flesta förnybara kraftkällor inte är det så kan detta inte ses som någon stor nackdel. Vi har faktiskt inskrivet i svensk grundlag (Regeringsformen, 1 kapitlet, 2§, tredje stycket) att hållbar utveckling skall premieras, inte förnybar energi.

Hela Anders artikel, från början till slut, är en enda lång uppvisning i avsaknad av kunskap i ämnet han debatterar. Vissa argument är till och med sådana att de visar han inte bara har undgått fakta i frågan; han har inte ens tänkt igenom vad det är han säger för något utan säger emot sig själv.

Och tyvärr är Anders Sköldebrand inte ensam om detta...

Comment regarding corriosion in KBS-3 copper capsules

During 2008, and highlighted in articles this past week, there has been statements that the maximum rate of corrosion of copper in pure water may be higher than anticipated. This is important to the nuclear issue because copper is one of the four barriers of the Swedish Nuclear Fuel And Waste Management Company (SKB) method of storing nuclear waste: KBS-3.

Scientists from The Royal Institute of Technology and Uppsala University Peter Szakálos (KTH), Gunnar Hultquist (KTH) and Gunnar Wikmark (UU) are calling into question statements by SKB that copper is immune to corrosion in pure water devoid of oxygen. This statement is found on page 102 in the SKB report TR-06-22.

 In the absence of oxygen, copper is thermodynamically immune to corrosion in pure water. 

Szakálos, Hultquist and Wikmark claim that in experiments of their own, they have achieved a very high rate of corrosion of copper in pure water if hydrogen is present. The results can be viewed in their Berns presentation from 2008 (in Swedish).

Copper after 15 years in pure water
Copper after 15 years in pure water. On the left, the bottle was closed to everything but hydrogen. On the right, the bottle was closed to everything

At Nuclear Power Yes Please we are - of course - following the matter closely. Part of the foundation for our confidence in nuclear power is the ability to deal with nuclear waste in a safe manner. KBS-3 is a disposal method, one of many, that holds great promise to live up to our demands on safety and not requiring human supervision. It is currently perhaps even the most promising method considering its technical maturity and political feasibility. So if KBS-3 is called into question, this may in an extreme case force us to re-evaluate our position on nuclear power.

However there is a long way to go before we get there.

Even by the words of Szakálos, Hultquist and Wikmark, this is a solvable issue. As such it does not spell the end of KBS-3, nor does it warrant a major rethinking. Szakálos, Hultquist and Wikmark say that modifications that protect the copper capsules from corrosion in a short term perspective, that is to say 1/100'th or less of the repository's full life expectancy, should solve the issue since it can only happen when the capsules are hot, that is to say only at the very beginning of the storage period.

We also need to remember that the experiments Szakálos, Hultquist and Wikmark performed to achieve the corrosion were very specific and may perhaps not reflect real life subterranean conditions of a deep geological repository. SKB will need to examine if the conditions stated for the experiment can be expected 500 meters down in the bedrock, or if this sort of thing can only be achieved in a laboratory.

Of relevance to that is the fact that SKB has responded and said that they themselves have not been able to reproduce the results of Szakálos, Hultquist and Wikmark, which in turns calls into question the validity of their statements since reproducibility is perhaps the most important quality of any scientific claim.

SKB is also currently conducting an experiment at their Äspö laboratory where they have buried copper capsules in conditions very similar to what it will be in the real KBS-3 repository. These capsules are scheduled to be retrieved next year, which will give us empirical data on how the capsules are affected once buried. Nothing shows us better what can happen than going out and doing it for real.

In summary: while this issue may force SKB to take one extra think before submitting KBS-3 for final review, this still does not constitute an insurmountable hurdle. So far it appears to be solvable. Even Szakálos, Hultquist and Wikmark state that they do not think this issue is a show-stopper. And as such KBS-3 can only become better from this.

Also, on a very positive note, we at Nuclear Power Yes Please are pleased to notice that this criticism has brought KBS-3 into view of the public eye. This is good(!), because very few people have until now been aware of just how far the work on KBS-3 has progressed. Constantly we are hearing people, especially opponents of nuclear power, saying "We don't know what to do with the waste". The issue of copper corrosion has shown everyone that we do in fact have a very good idea what to do with it and that KBS-3 is a well researched method that is approaching the point where when it will be implemented for real.

This issue will of course have to be adressed and at Nuclear Power Yes Please we are eagerly waiting to hear what SKB has to say about it. We will continue to monitor this issue with great interest.

And after all: we are on no big hurry. Nuclear waste is a very patient player and will wait for us in intermediate storage while we take the appropriate time to determine what we will do with it. 🙂

Articles:
Mediasammanfattning, vecka 7 - SKB
Kärnavfallet kan läcka ut - Aftonbladet
SKB svarar kritikerna: "Vi är öppna för granskning"

Blog posts:
Vad skall vi göra av kärnavfallet?
Slutförvaring
FRAmtidens energi och konst
Mest kärnkraft i världen
Hets mot folk

This... is an ex-parrot!!

Let me indulge myself in a bit of personal commentary for a moment and convey my frustration about debating nuclear power. When browsing the sheets, TV-programs and the web, I as a nuclear friend more often than not run into absurdities so staggering it leaves me wondering if this is reality or some really tripped out stage comedy.

The latest act in this Circus Macabre is Christer Borg, who in a recent blog entry argues against nuclear power with arguments so false I am relating to John Cleese's character in the famous parrot sketch: Mr. Praline is faced with a salesman who won't admit that the parrot he just sold is definitely deceased. The man behind the counter keeps arguing his fraudulent case with ever more ridiculous arguments until eventually he's trying to convince the customer that the stuffed Norwegian Blue parrot is not dead but "pining for the fjords".


Video provided kind courtesy of Monty Python

Let me show you what I mean... Christer Borg says:

A wrecked reactor is as deadly to all life as it was when Three Mile Island or the Chernobyl disasters took place.

Bringing up Chernobyl in discussions about  Swedish reactors, or any light-water moderated reactor for that matter since its the most prevalent reactor type in the world, is absolutely silly. If we chose to ignore the fact that the comparison requires an act of God, where He gets devilishly drunk and in a stupor goes on to rewrite the laws of physics, the death toll from the accident itself does not even reach 100 people yet.  Anyone arguing differently had best take it up with the UN.

"This parrot is no more!"

Three Mile Island is slightly more relevant to talk about because that concerned a reactor type that actually exists outside the former Soviet Union, as opposed to the accident prone RBMK-type of reactor that blew up at Chernobyl. But the argument is still trying to assert the vitality of a bleedin' demised parrot because the accident at TMI-2 left us with zero dead, zero injured and zero cancer cases. Why does Borg, when he wishes to speak against nuclear power, bring up an event which tells us that even when suffering a nuclear meltdown the safety measures of a western reactor works and prevents death and injury?

"It has ceased to be!"

Borg continues...

The issue of storing nuclear waste is as unresolved as it was thirty years ago.

This argument tries to ignore thirty years of research and development in the area, not to mention 1.7 billion years of geological truth.  The invalidity of the argument is laid bare the moment you step onto the homepage of SKB, Svensk Kärnbränslehantering AB. SKB selects the site to build the Swedish deep geological repository in 2009. The year after that they hand in their application to the authorities seeking permission to begin work constructing the repository using the KBS-3 method, validated by science and Mother Nature in her very own experiment into nuclear waste storage.

"It's expired and gone to meet its maker!"

Borg: Operating nuclear reactors is as difficult as before.

OK, so if we again ignore reality, such as the extremely low accident rate compared to other sources of power and the lack of injuries resulting from nuclear power, his argument tries to deny the fact that design criteria for modern nuclear reactors specify them to be "Walk away safe". That is to say a modern nuclear reactor remains safe even if all of the operators simply walk away from the controls. I know of few other human activities that would allow that sort of abuse. And this did not exist thirty years ago.

"It's a stiff! Bereft of life. It rests in peace!"

Borg: Uranium mining is a detrimental to the environment as it has always been.

Again Borg tries to ignore progress and reality. To illustrate how silly his argument is: the radiation dose that a Swedish iron ore miner received in the LKAB mines in the 70's was twenty times that which an Australian uranium miner receives today. I can concede the fact that back in the last century uranium mining was no picnic. But then again that was the case for all mining. And today the situation is different as all mining, including uranium mining is subject to the same kind of environmental requirements as everyone else. Trying to claim nothing has changed is nearly too stupid for words, but Borg somehow manages to utter them with a straight face. I simply don't know how he does it. Overdosing on Botox perhaps?

"If you hadn't nailed it to the perch it would be pushing up the daisies!"

Borg: The centralization of this extremely dangerous activity...

"It's run down the curtain and joined the choir invisible!"

...makes it as perfect as before for callous and desperate terrorists.

...which is to say: bloody useless. A nuclear power plant is an unattractive target for terrorists. This case we have covered before here at Nuclear Power Yes Please in our last article "Wind power increases vulnerability to terrorism". Quick recap: distributed power, as endorsed by Borg, shifts our vulnerability from the resilient and easily defendable nuclear power plants to the network grid that is made fragile by distributed and fickle power sources such as wind.

"This... is an ex-parrot!"

As you can surely understand arguments such as those presented by Christer Borg leave me wondering what kind of reality some people live in. There just isn't any truth to his claims. Anyone with a web browser and half a pint of sense can verify that his argument is a load of fetid dingo's kidneys. How does he expect that anyone will not notice the gaping cracks in his anti-nuclear facade?

I'll leave you with the only piece of sense to come out of his ridiculous article... one that I think he in retrospect ought to feel really embarassed about having put there as it perfectly describes the futility of his behaviour:

A lie does not become more true just because you repeat it over and over.

/Michael Karnerfors, member of the network Nuclear Power Yes Please

- No I'm sorry! I'm not prepared to persue my line of inquiry any further as I think this is getting too silly!
- Quite agree, quite agree. Silly silly silly. Right, get on with it. Get on with it!

"Ja men vad händer om..."

Björn Wadström skriver i sin blogg angående jordskalvet som inträffade morgonen den 16 december 2008:

Min fundering, som jag inte läst någonstans än, är: Hur stor är risken att det kommer framtida stora skalv i plattan. Om vi nu tänker några hundra tusen år och börjar fundera över svenskt slutförvar av utbränt kärnbränsle. Är det så säkert eller klokt att "gömma" avfallet i den säkra? svenska berggrunden?

Det roar mig alltid hur dessa amatörtyckare tror att de är de första som kommer att tänka på olika riskmoment. Hela tiden i debatten dyker det upp invändningar i stilen

- Ja men vad händer om det rinner vatten i berget...
- Kapslarna utvecklar ju värme och det är ett okänt riskmoment...

...eller som i det här fallet...

- Vad händer om det blir jordbävning?

Humorn i det hela är att detta har sedan länge varit med i beräkningarna. Det är som att en hemmamekare står och säger åt ett F1-stall "Öh, ni har väl kollat trycket i däcken?"

Varsågod... läs och begrunda hur långt bak i diskussionen sådana här funderingar är.

Beräkningen är gjord på ett skalv på styrka 7.5, på 100 meters avstånd. Är du inte nöjd med det eller Björn?

Forsmark är en utmärkt mötesplats! Svar till Miles Goldstick, MILKAS

Miles Goldsticks kritik den 30:e oktober i Östhammars nyheter mot att SKB valt Forsmark som plats för sitt samrådsmöte var delvis rätt. Det var dumt av SKB att välja en plats dit det inte gick någon busstrafik. Däremot, att utsläpp från kärnkraftverket skulle innebära någon hälsofara är något som en vän skulle utrycka det, ren gallimatias.

De som bor nära ett kärnkraftverk erhåller varje år cirka en hundradels millisievert. Jämför man det med sju millisievert som är den dos som piloter varje år kan erhålla blir det hela löjeväckande. Ett kärnkraftverk är under inga som helst omständigheter en olämplig plats att bo bredvid, eller för den delen att ha ett möte på. Vi tror inte Miles Goldstick har några problem med att hålla möten vid ett vattenkraftverk. Ändå miste drygt 170 000 personer sina liv då dammen i Banqiao brast. Det är oerhört många fler än vad som någonsin har dött av kärnkraften, Tjernobyl inräknat. Kom ihåg att vid olyckan vid TMI, den näst mest allvarliga olyckan vid ett civilt kärnkraftverk, dog inte en enda person och stråldosen som gavs till de som bodde i närheten var densamma som om de hade åkt på semester i Denver i två veckor. Detta på grund utav den lite högre bakgrundstrålningen i Denver.

Goldstick har också rätt i att kompetens inom strålningsfysik och dosimetri är en speciell typ av kunskap som de flesta i samhället inte besitter. Detta är anledningen till att vi ställer oss frågande till varför Miles Goldstick själv anser sig ha "speciella kompetens" som gör att han kan uttala sig om strålningens risker. Goldstick hävdar vidare att dosimetrin och dess komplicerade problem kan lösas med lite sunt förnuft. Hur det nu kommer sig att ett ämne som, enligt honom själv, kräver expertkompetens kan lösas med sunt förnuft är för oss helt obegripligt.

Den 27:e november skriver Goldstick igen om strålningens risker, en liknelse om glödande kol och ekvivalent stråldos gör att hjärnan gör en volt och landar någonstans där den inte bör vara. Han blandar ihop begrepp och skriver igen att dessa flera hundra tusen becquerel per sekund är farliga. Syftet med detta måste vara att skrämma, förvirra och avleda allmänheten från den verkliga frågan: är Forsmark en lämplig mötesplats. Vi svarar detsamma som strålskyddsmyndigheten, absolut!

Michael Karnerfors, Johan Simu, Nils Rudqvist, Mattias Lantz, Johan Kihlberg och Christoffer Willenfort, för Nuclear Power? Yes Please.