Susan Eisenhower, Barack Obamas energipolitiska rådgivare, intervjuades i Dagens Industri den 2 november. Hon slog fast att kärnkraften kommer att vara en viktig del av framtidens energiförsörjning, inte minst för att det är det enda sättet att skapa stora mängder elektricitet utan att belasta klimatet med koldioxidutsläpp. Hon understryker dock att det finns andra problem med kärnkraften, till exempel slutförvaringen av kärnbränslet.

Många motsätter sig en utbyggnad av kärnkraften på grund av de radioaktiva restprodukterna som uppkommer. Sveriges officiella hållning erbjuder i dag inga andra alternativ än att begrava soporna i 100 000 år i berggrunden. Det motsvarar 3 000 generationer människor - ett hisnande perspektiv.

KBS-3 metoden innebär en lagringstid på 100 000 år (bildkälla: SKB)

Även om vi redan i morgon skulle lägga ned den svenska kärnkraften så förblir kärnavfallet en fråga som måste lösas. Det nuvarande förslaget innebär en förvaringstid på 100 000 år. Självklart finns det skäl att se med oro på så stora tidsrymder. Den mänskliga civilisationen är bara en tiondel så gammal.

Inom nätverket Nuclear Power Yes Please har vi länge undrat vilka lösningar kärnkraftsmotståndarna har i avfallsfrågan, men ännu har inga kommit fram, annat än att avveckla kärnkraften och gräva ned avfallet djupare.

Men avveckling erbjuder inte en lösning på avfallsproblemet. Vi anser att lösningen finns i utveckling istället.

Dagens svenska reaktorer är så kallade generation II-reaktorer konstruerade på 1960- och 1970-talet. De lämnar kvar över 95 procent av energin i bränslet, energi som moderna generation IV-reaktorer kan utvinna.

De långlivade restämnena, de som sätter tidgränsen för slutförvaret till 100 000 år, är även de klyvbara i den generationen reaktorer varpå dessa ämnen förstörs. Dessutom förstörs fullständigt möjligheten att använda någon del av avfallet till atomvapen.

Generaton IV närmar sig, och erbjuder mycket stora förbättringar över våra gamla generation II-reaktorer (bildkälla: Argonne National Laboratory)

Länder som Frankrike, Indien, Ryssland och USA har haft och har anläggningar för generation IV i drift. Vissa frågor kvarstår att utreda, men allt talar för att generation IV kan lyckas även i större skala.

Vi vill se fortsatt forskning och utökade anslag till praktiska tester av metoder för användning av dagens kärnavfall som bränsle i morgondagens reaktorer. Precis som det idag anses självklart att återvinna glas, metall, papper med mera, kan kärnkraften bidra till framtidens energiförsörjning genom att vi återvinner vårt uran. Sveriges fortsatt stora behov av ren energi kräver satsningar på alla rena kraftkällor.

Den nya generationen reaktorer säkrar också en långsiktig och geopolitiskt trygg bränsleförsörjning. De 9000 ton uran vi kommer att äga när det nuvarande kärnkraftsprogrammet upphör, kan med modern kärnkraft hålla Sverige med elektricitet i ett halvt årtusende, utan att någon nybrytning eller import av uran behöver ske. I Tyskland bygger man istället en gasledning direkt till Rysslands sinande gaskällor för att mätta landets energibehov sedan kärnkraften avvecklats.

Enligt svensk grundlag är det allmänna skyldigt att främja utveckling som inte i onödan utsätter framtida generationer för något som hotar deras behov av ren miljö och goda livsbetingelser. Det sker bäst genom att låta en ny generation kärnkraft lösa avfallsfrågan.

Jinge skriver om KBS-3: Dessutom kommer denna förvaring kosta pengar hela tiden. Den måste skötas, vaktas och underhållas.

Kommetaren jag ville skicka till hans blogg var följande:

Jag är ledsen Jinge, men det där stämmer inte. Det är rena faktafel du yttrade där.

KBS-3 är gjort för att vara underhållsfritt. När slutförvaret förseglas vid omkring 2070 är människan ute ur ekvationen för gott. Vi behöver inte lägga ett enda öre på slutförvaret därefter. Finansieringen för slutförvaret är säkrad via kärnavfallsfonden och inkomsterna till den tas direkt från elräkningen. Idag ligger påslaget på lite drygt 1 öre per kWh.

Och 100 000 år är inte alls obegripligt. I geologiska tidsramar är det knappt ens en blinkning. KBS-3 bygger erfarenheter från platser som Olko, Littleham Cove och Cigar Lake, där vi talar om tidsramar som är väldigt mycket längre än så. De naturliga rektorerna vid Oklo höll kärnavfallet inom sig i 1 700 000 000 år utan att det flyttade sig mer än 3 meter, det vill säga i storleksordningen 20 000 gånger längre än vad som krävs för att det skall bli ofarligt.

Jag förstår din oro Jinge, men du saknar vissa nyckelfakta i sammanhanget. Får jag i all blygsamhet föreslå att du surfar runt lite på SKB's hemsida och läser in dig på vad KBS-3 innebär, vad forskningen bakom metoden är, och hur det är tänkt att fungera?

Dock kan man inte säga detta till honom på hans blogg för Jinge har nu varit herre på godset så länge att han klipper alla kommentarer som säger emot honom, alltid motiverat med det vaga "Läs kommetarsreglerna!" även om han själv har låg respekt för dem. Så det får bli svar här istället.