Tag Archives: slutförvaring

Ny generation kärnkraft besparar tusentals generationer våra atomsopor

Publicerad i Dagens Industri, 2010-11-16

Susan Eisenhower, Barack Obamas energipolitiska rådgivare, intervjuades i Dagens Industri den 2 november. Hon slog fast att kärnkraften kommer att vara en viktig del av framtidens energiförsörjning, inte minst för att det är det enda sättet att skapa stora mängder elektricitet utan att belasta klimatet med koldioxidutsläpp. Hon understryker dock att det finns andra problem med kärnkraften, till exempel slutförvaringen av kärnbränslet.

Många motsätter sig en utbyggnad av kärnkraften på grund av de radioaktiva restprodukterna som uppkommer. Sveriges officiella hållning erbjuder i dag inga andra alternativ än att begrava soporna i 100 000 år i berggrunden. Det motsvarar 3 000 generationer människor - ett hisnande perspektiv.

KBS-3 metoden innebär en lagringstid på 100 000 år
KBS-3 metoden innebär en lagringstid på 100 000 år (bildkälla: SKB)
Men det finns andra alternativ: genom att återanvända avfallet i en ny generations kärnkraftverk kan vi förkorta förvaringen till 500-1000 år och samtidigt producera el i hundratals år utan att behöva bryta nytt uran ur berggrunden.  Continue reading Ny generation kärnkraft besparar tusentals generationer våra atomsopor

Kärnkraftsmotståndet fruktar fungerande lösningar

I ett pressmeddelande gjort av Svenska Naturskyddsföreningen (SNF) och Miljörörelsernas Kärnavfallsgranskning (MKG) hävdar organisationerna att Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB) inte är klara att välja plats för det svenska slutförvaret. Men argumenten för påståendet är vaga och försöker förekomma den fastslagna processen. Pressmeddelandet måste ses som ett uttryck för ett allt mer desperat kärnkraftsmotstånd som står inför sin värsta mardröm: en kärnkraftsindustri som tar sitt ansvar och hittar lösningar.

Processen att bestämma vad som skall göras med restbränsle ifrån den svenska kärnkraften är sedan länge fastslagen i lagar och förordningar. Restbränslet skall slutförvaras, och gången dit är som följer:

  1. Kärnkraftsindustrin skall forska fram ett förslag till slutförvar.
  2. Myndigheter skall granska förslaget och eventuellt begära kompletteringar.
  3. Regeringen skall slutligen godkänna förslaget och ge tillstånd att bygga slutförvaret.

Detta innebär ett problem för miljörörelserna. Kärnkraftsmotståndet är grundmurat i de flesta av dessa organisationer. Om regeringen säger ja till SKB's förslag innebär det att den svenska kärnkraftsindustin har löst ett världsomfattande problem med kärnkraft. Detta är förrödande för kärnkraftsmotståndarnas ståndpunkt eftersom frågan om det använda kärnbränslet alltid har varit ett av deras starka argument. Motståndarna har länge antytt och hävdat att detta problem är i princip olösbart; att kärnkraften därför måste förkastas; och att deras egna föreslagna lösningar på energifrågan och klimatkrisen är de som bör genomföras. Om industrin då istället på egen hand tar fram en fungerande lösning på restbränsleproblematiken innebär det en katastrofal prestige- och förtroendeförlust för kärnkraftsmotståndet.

Men även om vi för ett ögonblick bortser från detta, vad är SNF och MKG's argument emot den föreslagna metoden KBS-3? I kort går de ut på att man försöker kasta tvivel på två av de tre oberoende barriärerna som håller kärnbränslet fångat: kopparkapseln samt bufferten av bentonitlera. Men vad gäller kopparkapseln så har SKB dels själva inte fått det resultat som KTH-forskarna fått, vilket kastar stort tvivlel på de senares påståenden; dels har forskarna själva sagt att ett enkelt, kortvarigt korrosionsskydd kan lösa den eventuella problematiken; och dels visar ny forskning att ett brott av kopparkapseln i praktiken är obetydligt eftersom järninsatsen i kapseln då skapar en sådan miljö att kärnbränslet inte kan lösas upp i vatten och föras bort. Vad gäller lerbufferten lägger SKB nu sista handen vid forskningen som skall räta ut några eventuella frågetecken. I vilket fall som helst så är det i granskningen som det avgörs och inte nu.

I ljuset av denna insikt blir det allt mer klart varför kärnkraftsmotståndarna nu försöker attackera SKB och förekomma granskningen. "Risken" finns att SKB faktiskt har lyckats med sitt uppdrag. Kärnkraftsmotståndarna fruktar fungerande lösningar och försöker därför nu förgifta processen genom att använda så kallad FUD-taktik: Fear, Uncertainty, Doubt. Det handlar inte om miljö, framtiden eller att ställa klimatet till rätta. Nu handlar det för miljörörelserna om att rädda ansiktet, förtroendet, medlemsantalet och ekonomin.

I ljuset av detta anser vi i nätverket Nuclear Power Yes Please att SNF och MKG's pressmeddelande skall ses för vad det är, det vill säga en partsinlaga. Processen är fastställd och skall följas. Och vi reagerar med upprördhet över att SNF och MKG är villiga att ta till rävspel när det gäller en så viktig fråga som kärnkraften. För en sak har de dock rätt i: detta handlar om vår framtid. Då får denna process absolut inte förgiftas av att vissa organisationer försöker skydda sina intressen.

Artiklar:
Newsdesk
Naturskyddsföreningen.se
MKG.se

Att riva Stockholm med en påsksmällare, och andra dumheter från Lotta Gröning

Om man skall tro Aftonbladets debattchef Lotta Gröning, så kan man riva Stockholm med chockvågen från en påskmällare. Detta är inte de exakta orden hon använder, men när Lotta i en debattartikel påstår att kärnkraft "är så farlig att den kan förgöra en hel värld" så är det uttalandet lika befängt som att påstå att huvudstaden kan raseras av knallen från Kinapuff.

Kärnkraften är vad som får betraktas vara en riskindustri. Konsekvenserna av en kärnkraftsolycka kan bli såpass omfattande att utomstående drabbas av den. Kärnkraftverk sorteras tillsammans med exempevis vattenkraftdammar in under det som på formalia kallas: anläggningar vars förstörelse helt eller delvis kan ge upphov till "farliga krafter". Så långt förnekar ingen att konsekvenserna av ett totalhaveri i ett kärnkraftverk kan bli allvarliga.

Men sedan uppstår total disharmoni mellan verklighet och påståenden när kärnkraftsmotståndare som Lotta spinner loss. Ibland kommer de med uttalanden så verklighetsfrämmande att vi som en smula insatta i frågan fullständigt tappar hakan över att människor har mage att strunta i verkligheten såpass skamlöst som de gör. Men detta är ändock vad händer. Att påståenden i stil med Lottas världsförsörande skräckvision är helt orimliga är utan tvekan, speciellt då man ser till de kärnkraftsolyckor som faktiskt inträffat.

Låt oss ta ett exempel på detta: Tjernobyl.

Reaktorhaveriet i Tjernobyls kärnkraftsstation får anses vara det värsta av det värsta. Till skillnad från exempelvis TMI-2 olyckan vid Harrisburg (som var en beskedlig härdsmälta där inte en enda människa skadades), var Tjernobyl-olyckan ett totalt reaktorhaveri där, på grund av en ångexplosion och en efterföljande vätgasexplosion, samt avsaknad av reaktorinneslutning, hela härden exponerades mot omgivningen. Sedan brann den i 10 dagar. Den kan inte bli värre än så med mindre än att man plancerar atombomber i en reaktor.

Men trots detta, trots att precis allt som kunde gå fel gjorde det, hade man år 2005 inte kunnat knyta mer än 64 dödsfall till olyckan. Detta enligt The Chernobyl Forum, som består av IAEA, WHO, Världsbanken, 4 ytterligare FN-organ, samt länderna som drabbades: Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Viss osäkerhet i siffrorna finns givetvis, men Chernobyl Forum konstaterar ändock att utöver de direkta dödsfallen från olyckan har man inte kunna mäta någon ökning i mängden cancerfall utöver ca 4000 fall sköldkörtelcancer vilka hittils, såvitt man kan se, har resulterat i 19 dödsfall.

Nu, knappa 23 år efter olyckan tuffar världen på helt obehindrat och våra största problem idag är knappast att vi håller på att dö ut på grund av Tjernobyl. Iställer diskuterar vi problem som överbefolkning och att människor i allämnhet är så talrika att planeten kanske inte klarar av att försörja oss alla. Faktum är att utanför evakueringszonen på 3 mils radie, är det knappt någon som märker av vad som hände den 26 april 1986. Och inom zonen blomstrar djur- och växtliv då människorna försvann. Strålningsnivåerna i staden Pripyat som ligger i anslutning till anläggningen är på ca 1/100 av vad de var strax efter olyckan. Inte ens de cirka 500 människor som bor kvar i zonen, trots att man försökt få dem att flytta, märker av det hela i någon större omfattning. FN har just nu ett antal program för att sanera zonen och göra den beboelig igen.

Detta kan knappast anses ha någon som helst likhet med det världförstörande scenario som Lotta kommer med. Det värsta av det värsta medförde inte att sju miljarder människor dog. Lotta har fel med en faktor 100 000 000.

Frågan är om det i det här läget är lönt att ens nämna Harrisburg, med sina noll dödade, noll skadade och noll cancerfall. Läsaren har redan nu förstått att Lotta, och alla andra som hävdar att kärnkraftens förstörelseförmåga skulle överstiga den hos en vanlig industriolycka, har fel.

Resten av artikeln är sedan inte mycket bättre...

Lotta hävdar att folkomröstningen om kärnkraft 1980 "gav ett tydligt besked om avveckling", vilket knappast överraskar med tanke på att det var det enda man fick rösta på.

Om anhängare av kärnkraft hävdar Lotta: "I brist på nytänkande och utveckling håller de fast vid gammal teknik". Detta är enbart substanslös retorik-krydda, som står i rak motsats till verkligheten. Kärnkraften är den yngsta kraftkälla vi har, bara knappa 55 år gammal. Dess utvecklingspotential är enorm eftersom kärnkraften är långt ifrån färdigutvecklad, medan de verkligt gamla teknikerna, som biobränslen, vatten, vind och solkraft, snabbt närmar sig det fysiska taket på sin möjliga effektivitet. "Brist på nytänk och utveckling" är rent skrattretande att anklaga kärnkaften för.

Lotta hävdar att restbränslet utgör en risk. Därmed har hon visat att hon är djupt okunnig om förvaringsmetoder som KBS-3, naturliga fenomen som reaktorerna i Oklo, om restbränslets lätthanterlighet samt, för att anknyta till hennes påstående om "brist på nytänkande och utveckling" om Generation IV-reaktorer som minskar förvaringsbehovet av restprodukterna med en faktor 100 000.

Och det som slår mig mest med artikeln är att Lotta är den hon är. Att den enskilde bloggaren har ett avsevärt större mått tyckande än källkritik och faktakoll kan jag ha en knivsudd tolerans för eftersom denne inte har så stort genomslag eller synlighet. Om den enskilde sprider faktamässiga tokerier drabbas få människor.

Men Lotta Gröning är debattchef på en rikstäckande dagstidning! Inte ens i en åsiktskolumn kan hon hävda att det är journalistiskt etiskt försvarbart att komma med så hutlöst falska påståenden, speciellt inte när hon har den ställning hon har.

Det kanske mest ironiska med artikeln är Lotta hävdar att politiker som är kärnkraftsanhängare "framstår som inkompetenta" och " lurar med andra ord sina väljare". Med detta har kittlen Lotta Gröning just kallat den blankpolerade koppargrytan "svart"...

/Micke

Kärnkraftsmotståndet går till strid utan kunskap

Ibland läser människor inte ens grundläggande fakta innan de ger sig in i debatten. Speciellt motståndare mot kärnkraft kommer ibland med påståenden så verklighetsfrämmande att det är helt uppenbart att de inte ens sökt upp information som borde vara allmänbildning om ämnet.

Detta exemplifieras bland annat av det som Anders Sköldebrand skriver i SvD:

Oavsett hur mycket elenergi vi behöver så finns det viktiga saker att ta hänsyn till som jag tycker man glömmer i debatten. Hur farlig är kärnkraften och hur länge är den farlig?

När jag läser sådant här blir jag ledsen, uppgiven, rent ut sagt förtvivlad. Detta är en viktig debatt, men de som deltager saknar ibland helt insikt och kunskap i frågan. De frågeställningar som de påstår att andra "glömmer" eller antyder att ingen tänkt på, är saker som varit på bordet, och i vissa fall även varit lösta(!), i årtionden.

Anders skriver:

Vi bortser från farligheten i driften: ”För det händer väl inte mig, och förresten har det redan hänt olyckor, och dessutom varit väldigt nära att hända, så det ska väl inte hända igen”.

Detta är nonsens från början till slut. Alla som sysslar med kärnkraft, eller är minsta intresserad av verksamheten (bortom att gnälla om den) är fullt medvetna vad riskerna är. Ingen ignorerar möjligheten att det kan ske en olycka. Så fort du ens tittar på ett kärnkraftverk ser du direkt några av de åtgärder vad man har vidtagit för att förhindra att en olycka får några konsekvenser utanför anläggningen.

Och den som intresserar sig vet också skillnaden mellan den RBMK-reaktor som förolyckades vid Tjernobyl och resten av världens reaktorer. Den som brytt sig om att ta reda på fakta vet att den olyckan var unik och var fysiskt omöjlig i alla reaktorer i hela världen förutom just de 17 Sovjetiskbyggda RBMK-reaktorerna. Av just den anledningen har vi tvingat Ryssland, Ukraina och Litauen att bygga om dessa reaktorer för att göra olyckan fysiskt omöjlig även där, fram tills dess att verken stängs ned, vilket vi så gott det går försöker tvinga fram i förtid.

Anders skriver:

Men det man alltid glömmer är avfallet. Det radioaktiva avfallet är farligt väldigt länge.

Att påstå att avfallet "glöms bort" i debatten får mig att undra om Anders helt glömt bort att läsa debatten därför jag ser knappt någon enda debattartikel om kärnkraften som inte nämner avfallet.

Men avfallsfrågan debatterades och avgjordes i Sverige för över 25 år sedan. Industrin har enligt Lagen om Kärnteknisk Verksamhet, paragraferna 10 till 14, totalansvar för att forska, finansiera och utföra hantering av använt kärnmaterial, under granskning och kontroll av det allmäna. Och detta är precis som har skett.

Anders skriver:

Brytningen av uran är också så farlig att den måste skötas av fjärrstyrda robotar.

Detta är helt verklighetsfrämmande. Uran är inte, som vissa tycks tro, starkt radioaktivt. Du kan hålla oanvänt kärnbränsle i handen utan minsta risk. Du kan till och med svälja en bränslekuts och den kommer att passera rakt igenom ditt matsmältningssystem utan att riskera någon som helst skada på dig... förutom att kanterna på den lilla cylindern kanske river dig en smula. Uranbrytning är som all annan gruvbrytning, inte mer eller mindre farligt.

Som jämförelse: en svensk järnmalmsarbetare i LKAB's gruvor på 70-talet fick tjugo gånger högre stråldos jämfört mot vad en australiensisk uranbrytare får idag. Det är en myt att uranbrytning är hälsofarligt.

Anders skriver:

Men ur etisk synvinkel borde det vara självklart att det högaktiva avfallet kan flyttas om det skulle hända något oförutsett de närmaste hundratusen åren eller mera. Då skulle man behöva en annan förvaringsmetod än den som SKB nu förordar.

Även detta vittnar om att Ander inte har läst på, därför att KBS-3 metoden han pratar om medger återtagning av bränslet. Slutförvaret skall förseglas för att bli underhållsfritt, ja. Men även efter detta kan man, om så skulle behövas, borra upp tunneln igen och plocka upp avfallet.

Anders skriver:

Vad händer när berget börjar röra på sig? Det har varit jordbävningar även i vår närhet.

Detta uttalande är som att höra en hemma-mekare luta sig över åskådarstaket vid en racingbana och skrika åt ett F1-stall: "Öööh, grabbar! Ni har väl kollat däcktrycket va?!". Svaret är att de har tänkt på, och konstant anpassar, däckens tryck, temperatur, däckmönstring och hårdhet efter väder, väta, däckens individuella inbördes placering på bilen, banans ytbeläggning och till och med dess lutning i vissa kurvor!

Vad gäller slutförvar har man tänkt på, räknat på och undersökt empiriskt försvarets hållfasthet för jordbävningar sedan mycket länge. Slutförvaret är så robust att det klarar jordbävningar på upp till styrka 7.5 inom 100 meter från själva förvarsplatsen. Någon så stor jordbävning har aldrig skett under de geologiska förhållanden som finns hos oss, och såvitt vi vet kan så starka jordbävningar aldrig inträffa utanför tektoniska plattgränszoner.

Och även om en sådan jordbävning skulle ske, trots att den är omöjlig, så att man får skador på förvaringskapslarna kvarstår ändå den främsta barriären: berget och bränslet i sig, därför att utbränt kärnbränsle har en extremt hög affinitet för sten. De farliga ämnena fastnar obönhörligen mot berget så fort det kommer i kontakt med det. Detta har naturen bevisat för oss sedan länge.

Förutom jordbävningar har SKB också tagit hänsyn till civilisationens kollaps inom 300 år, förlust av all mänsklig kunskap om radioaktivitet, klimatförändringar, istider och till och med att någon råkar borra sig rakt ned i förvaret och sedan går och bosätter sig vid borrhålet! I inget av fallen riskerar vi en kontaminering av ytan som gör att någon människa får en ökad stråldos som överstiger naturlig bakgrundsstrålning.

Så att Anders lite lätt undrande tar upp jordbävningar, ungefär som att ingen tänkt på det tidigare... "Hallå?! Däcktrycket! Däcktrycket é viktigt asså! Har ni tänkt på det?!"

Anders skriver:

Kärnkraften kan inte försvaras så länge vi inte kan hantera den hela vägen.

Men vi kan hantera den hela vägen, så den är försvarbar. Om du bara läser på fakta, så ser du det.

Uranet är en ändlig, begränsad och farlig råvara...

Nej, uran är inte farligt Anders. Och även om uranet skulle vara ändligt inom överskådlig tid, vilket det inte är, så vad bryr du dig om det? Varför vill du spara på uranet? För att våra framtida generationer skall kunna använda det? Till vad skall de använda uranet? Till kärnkraft?

Sedan är uran inte det enda möjliga kärnbränslet utan thorium samt redan skapat kärnavfall kan också användas i nyare typer av reaktorer.

...kärnkraften hindrar förnybar energi att komma på riktigt.

Med tanke på att kärnkraft är en hållbar energikälla medan de flesta förnybara kraftkällor inte är det så kan detta inte ses som någon stor nackdel. Vi har faktiskt inskrivet i svensk grundlag (Regeringsformen, 1 kapitlet, 2§, tredje stycket) att hållbar utveckling skall premieras, inte förnybar energi.

Hela Anders artikel, från början till slut, är en enda lång uppvisning i avsaknad av kunskap i ämnet han debatterar. Vissa argument är till och med sådana att de visar han inte bara har undgått fakta i frågan; han har inte ens tänkt igenom vad det är han säger för något utan säger emot sig själv.

Och tyvärr är Anders Sköldebrand inte ensam om detta...

Comment regarding corriosion in KBS-3 copper capsules

During 2008, and highlighted in articles this past week, there has been statements that the maximum rate of corrosion of copper in pure water may be higher than anticipated. This is important to the nuclear issue because copper is one of the four barriers of the Swedish Nuclear Fuel And Waste Management Company (SKB) method of storing nuclear waste: KBS-3.

Scientists from The Royal Institute of Technology and Uppsala University Peter Szakálos (KTH), Gunnar Hultquist (KTH) and Gunnar Wikmark (UU) are calling into question statements by SKB that copper is immune to corrosion in pure water devoid of oxygen. This statement is found on page 102 in the SKB report TR-06-22.

 In the absence of oxygen, copper is thermodynamically immune to corrosion in pure water. 

Szakálos, Hultquist and Wikmark claim that in experiments of their own, they have achieved a very high rate of corrosion of copper in pure water if hydrogen is present. The results can be viewed in their Berns presentation from 2008 (in Swedish).

Copper after 15 years in pure water
Copper after 15 years in pure water. On the left, the bottle was closed to everything but hydrogen. On the right, the bottle was closed to everything

At Nuclear Power Yes Please we are - of course - following the matter closely. Part of the foundation for our confidence in nuclear power is the ability to deal with nuclear waste in a safe manner. KBS-3 is a disposal method, one of many, that holds great promise to live up to our demands on safety and not requiring human supervision. It is currently perhaps even the most promising method considering its technical maturity and political feasibility. So if KBS-3 is called into question, this may in an extreme case force us to re-evaluate our position on nuclear power.

However there is a long way to go before we get there.

Even by the words of Szakálos, Hultquist and Wikmark, this is a solvable issue. As such it does not spell the end of KBS-3, nor does it warrant a major rethinking. Szakálos, Hultquist and Wikmark say that modifications that protect the copper capsules from corrosion in a short term perspective, that is to say 1/100'th or less of the repository's full life expectancy, should solve the issue since it can only happen when the capsules are hot, that is to say only at the very beginning of the storage period.

We also need to remember that the experiments Szakálos, Hultquist and Wikmark performed to achieve the corrosion were very specific and may perhaps not reflect real life subterranean conditions of a deep geological repository. SKB will need to examine if the conditions stated for the experiment can be expected 500 meters down in the bedrock, or if this sort of thing can only be achieved in a laboratory.

Of relevance to that is the fact that SKB has responded and said that they themselves have not been able to reproduce the results of Szakálos, Hultquist and Wikmark, which in turns calls into question the validity of their statements since reproducibility is perhaps the most important quality of any scientific claim.

SKB is also currently conducting an experiment at their Äspö laboratory where they have buried copper capsules in conditions very similar to what it will be in the real KBS-3 repository. These capsules are scheduled to be retrieved next year, which will give us empirical data on how the capsules are affected once buried. Nothing shows us better what can happen than going out and doing it for real.

In summary: while this issue may force SKB to take one extra think before submitting KBS-3 for final review, this still does not constitute an insurmountable hurdle. So far it appears to be solvable. Even Szakálos, Hultquist and Wikmark state that they do not think this issue is a show-stopper. And as such KBS-3 can only become better from this.

Also, on a very positive note, we at Nuclear Power Yes Please are pleased to notice that this criticism has brought KBS-3 into view of the public eye. This is good(!), because very few people have until now been aware of just how far the work on KBS-3 has progressed. Constantly we are hearing people, especially opponents of nuclear power, saying "We don't know what to do with the waste". The issue of copper corrosion has shown everyone that we do in fact have a very good idea what to do with it and that KBS-3 is a well researched method that is approaching the point where when it will be implemented for real.

This issue will of course have to be adressed and at Nuclear Power Yes Please we are eagerly waiting to hear what SKB has to say about it. We will continue to monitor this issue with great interest.

And after all: we are on no big hurry. Nuclear waste is a very patient player and will wait for us in intermediate storage while we take the appropriate time to determine what we will do with it. 🙂

Articles:
Mediasammanfattning, vecka 7 - SKB
Kärnavfallet kan läcka ut - Aftonbladet
SKB svarar kritikerna: "Vi är öppna för granskning"

Blog posts:
Vad skall vi göra av kärnavfallet?
Slutförvaring
FRAmtidens energi och konst
Mest kärnkraft i världen
Hets mot folk

This... is an ex-parrot!!

Let me indulge myself in a bit of personal commentary for a moment and convey my frustration about debating nuclear power. When browsing the sheets, TV-programs and the web, I as a nuclear friend more often than not run into absurdities so staggering it leaves me wondering if this is reality or some really tripped out stage comedy.

The latest act in this Circus Macabre is Christer Borg, who in a recent blog entry argues against nuclear power with arguments so false I am relating to John Cleese's character in the famous parrot sketch: Mr. Praline is faced with a salesman who won't admit that the parrot he just sold is definitely deceased. The man behind the counter keeps arguing his fraudulent case with ever more ridiculous arguments until eventually he's trying to convince the customer that the stuffed Norwegian Blue parrot is not dead but "pining for the fjords".


Video provided kind courtesy of Monty Python

Let me show you what I mean... Christer Borg says:

A wrecked reactor is as deadly to all life as it was when Three Mile Island or the Chernobyl disasters took place.

Bringing up Chernobyl in discussions about  Swedish reactors, or any light-water moderated reactor for that matter since its the most prevalent reactor type in the world, is absolutely silly. If we chose to ignore the fact that the comparison requires an act of God, where He gets devilishly drunk and in a stupor goes on to rewrite the laws of physics, the death toll from the accident itself does not even reach 100 people yet.  Anyone arguing differently had best take it up with the UN.

"This parrot is no more!"

Three Mile Island is slightly more relevant to talk about because that concerned a reactor type that actually exists outside the former Soviet Union, as opposed to the accident prone RBMK-type of reactor that blew up at Chernobyl. But the argument is still trying to assert the vitality of a bleedin' demised parrot because the accident at TMI-2 left us with zero dead, zero injured and zero cancer cases. Why does Borg, when he wishes to speak against nuclear power, bring up an event which tells us that even when suffering a nuclear meltdown the safety measures of a western reactor works and prevents death and injury?

"It has ceased to be!"

Borg continues...

The issue of storing nuclear waste is as unresolved as it was thirty years ago.

This argument tries to ignore thirty years of research and development in the area, not to mention 1.7 billion years of geological truth.  The invalidity of the argument is laid bare the moment you step onto the homepage of SKB, Svensk Kärnbränslehantering AB. SKB selects the site to build the Swedish deep geological repository in 2009. The year after that they hand in their application to the authorities seeking permission to begin work constructing the repository using the KBS-3 method, validated by science and Mother Nature in her very own experiment into nuclear waste storage.

"It's expired and gone to meet its maker!"

Borg: Operating nuclear reactors is as difficult as before.

OK, so if we again ignore reality, such as the extremely low accident rate compared to other sources of power and the lack of injuries resulting from nuclear power, his argument tries to deny the fact that design criteria for modern nuclear reactors specify them to be "Walk away safe". That is to say a modern nuclear reactor remains safe even if all of the operators simply walk away from the controls. I know of few other human activities that would allow that sort of abuse. And this did not exist thirty years ago.

"It's a stiff! Bereft of life. It rests in peace!"

Borg: Uranium mining is a detrimental to the environment as it has always been.

Again Borg tries to ignore progress and reality. To illustrate how silly his argument is: the radiation dose that a Swedish iron ore miner received in the LKAB mines in the 70's was twenty times that which an Australian uranium miner receives today. I can concede the fact that back in the last century uranium mining was no picnic. But then again that was the case for all mining. And today the situation is different as all mining, including uranium mining is subject to the same kind of environmental requirements as everyone else. Trying to claim nothing has changed is nearly too stupid for words, but Borg somehow manages to utter them with a straight face. I simply don't know how he does it. Overdosing on Botox perhaps?

"If you hadn't nailed it to the perch it would be pushing up the daisies!"

Borg: The centralization of this extremely dangerous activity...

"It's run down the curtain and joined the choir invisible!"

...makes it as perfect as before for callous and desperate terrorists.

...which is to say: bloody useless. A nuclear power plant is an unattractive target for terrorists. This case we have covered before here at Nuclear Power Yes Please in our last article "Wind power increases vulnerability to terrorism". Quick recap: distributed power, as endorsed by Borg, shifts our vulnerability from the resilient and easily defendable nuclear power plants to the network grid that is made fragile by distributed and fickle power sources such as wind.

"This... is an ex-parrot!"

As you can surely understand arguments such as those presented by Christer Borg leave me wondering what kind of reality some people live in. There just isn't any truth to his claims. Anyone with a web browser and half a pint of sense can verify that his argument is a load of fetid dingo's kidneys. How does he expect that anyone will not notice the gaping cracks in his anti-nuclear facade?

I'll leave you with the only piece of sense to come out of his ridiculous article... one that I think he in retrospect ought to feel really embarassed about having put there as it perfectly describes the futility of his behaviour:

A lie does not become more true just because you repeat it over and over.

/Michael Karnerfors, member of the network Nuclear Power Yes Please

- No I'm sorry! I'm not prepared to persue my line of inquiry any further as I think this is getting too silly!
- Quite agree, quite agree. Silly silly silly. Right, get on with it. Get on with it!

"Ja men vad händer om..."

Björn Wadström skriver i sin blogg angående jordskalvet som inträffade morgonen den 16 december 2008:

Min fundering, som jag inte läst någonstans än, är: Hur stor är risken att det kommer framtida stora skalv i plattan. Om vi nu tänker några hundra tusen år och börjar fundera över svenskt slutförvar av utbränt kärnbränsle. Är det så säkert eller klokt att "gömma" avfallet i den säkra? svenska berggrunden?

Det roar mig alltid hur dessa amatörtyckare tror att de är de första som kommer att tänka på olika riskmoment. Hela tiden i debatten dyker det upp invändningar i stilen

- Ja men vad händer om det rinner vatten i berget...
- Kapslarna utvecklar ju värme och det är ett okänt riskmoment...

...eller som i det här fallet...

- Vad händer om det blir jordbävning?

Humorn i det hela är att detta har sedan länge varit med i beräkningarna. Det är som att en hemmamekare står och säger åt ett F1-stall "Öh, ni har väl kollat trycket i däcken?"

Varsågod... läs och begrunda hur långt bak i diskussionen sådana här funderingar är.

Beräkningen är gjord på ett skalv på styrka 7.5, på 100 meters avstånd. Är du inte nöjd med det eller Björn?

Kärnkraften säker och ren. Svar till Johan Swahn, MKG

Svar till Johan Swahn, MKG

Hållbar utveckling handlar om att förse dagens generation med vad den behöver utan att offra framtida generationers möjlighet att göra detsamma. Det finns inga tvivel om att kärnkraften uppfyller det. Uran och torium finns för tiotusentals år. Föroreningar från kärnkraftens livscykel är extremt små och kan reduceras ännu mer när man går över till slutna bränslecykler. Att påstå att kärnkraft inte är hållbar är om något ett bevis på att man inte förstår vad hållbar betyder. Det är som att säga att vindkraft inte är hållbart eftersom man måste bryta koppar och stål för att bygga kraftverken. Kärnkraft kommer utan problem att kunna hålla oss med tillräckligt ren energi fram tills att nästa generation energiproduktion - fusionskraften - är på plats inom 50 - 150 år.

Idén med en plutoniumekonomi var tekniskt sund på 70-talet och den är lika sund idag. Det som satte stopp för idén då var att politiker fick den obegåvade och ogenomtänkta iden att man kan hindra kärnvapenspridning genom att hindra teknikutveckling. De glömde dock att den teknik som krävs för att producera vapenmaterial redan var allmän kännedom. Vilket halvkompetent ingenjörsteam som helst kan designa och konstruera en primitiv, luftkyld och grafitmodererad reaktor av Hanford- eller Windscaletyp som producerar utmärkt plutonium. Idéns misslyckande demonstrerades med tydlighet av att Nordkorea, ett av världens mest efterblivna länder då det gäller teknologi och ekonomi, lyckades både bygga en plutoniumproducerande reaktor samt konstruera en bomb på egen hand, och detta dessutom under hårda sanktioner. Att sticka huvudet i sanden och tro att vi kan tiga bort säkerhetspolitiska utmaningar genom att hindra teknisk utveckling har aldrig, och kommer aldrig, att fungera.

Vidare framsteg inom generell laserteknik kommer snart göra AVLIS- och MLIS-anrikning till en bagatell och då försvinner även det hindret för länder som inte har kompetensen att bygga traditionella anrikningsanläggningar. Det går inte hindra länder som vill ha kärnvapen från att skaffa sig vapen genom att hindra teknikutveckling i väst. Allt som krävs av ett land är viljan. Kunskapen kan sedan hämtas in utan större problem. Och att påstå att breeder-reaktorer i USA, EU, Kina, Ryssland, Indien eller för den delen Sverige, skulle öka vapenspridningsrisken håller inte.

Diskussioner om kärnkraftsolyckor är också något som hör hemma i 70-talet. Johan, om vi ska tala om risker, varför förespråkar du inte en avveckling av vattenkraften? Vattenkraft har bevisligen dödat långt fler människor än kärnkraft under den senaste livstid, mätt både totalt och antal döda per TWh. Endast Banqiao-katastrofen i Kina dödade 30-40 ggr fler än alla de som förutspås dö av cancer pga Tjernobyl. Ser man till riskerna vid energiproduktion är redan nuvarande kärnkraft bland de säkraste energislagen. Reaktortyper som pebble bed-reaktorer kommer i sin tur att helt eliminera ens den lilla risken för härdskador.

De verkliga mördarna i världen är biobränslen, kol, olja och andra brännbara bränslekällor. Det är dessa energislag som vi borde jobba med att påtvinga kraftiga miljöförbättrande åtgärder eller som i fallet med kol och olja minska användningen så mycket som möjligt. Att bränna upp kvistar, kolklumpar eller olja är definitivt inte modern teknologi. Och vad gäller energieffektiviseringar borde du ta en rejäl titt på Jevons Paradox. Risken är nämligen rätt hög att effektiviseringarna som du talar dig varm för får en oväntad och obehaglig effekt.

Dina prisuppgifter för kärnkraft skiljer sig stort från de uppskattningar som Vattenfall, EON, Elforsk med flera presenterar. Inte heller matchar de höga priserna du anger de kostnader man sett vid konstruktion av nya reaktorer i Japan, Korea och Kina. Vi kommer givetvis få en bättre inblick i prisfrågan då AREVA färdigställt några EPR i Europa och Westinghouse några AP1000 i Kina och USA. Den största delen i att kärnkraft blivit dyrare är dock att priserna på råmaterial ökat skarpt, råmaterial som tex vindkraft kräver betydligt mer av. Därför ger ökningar i materialkostnader kärnkraften ännu mer ekonomiska fördelar mot vindkraft, medans de båda förlorar mot kol och gas.

Sen har vi slutförvaring. Det är mycket besynnerligt att du som studerat avfallsfrågan missat att den viktigaste säkerhetsbarriären är den naturliga, dvs transuranernas låga löslighet i vatten under reducerande förhållanden, samt aktinidernas extrema affinitet för sten och lera. Du borde knallat upp till kärnkemisterna under din tid vid Chalmers Tekniska Högskola och läst på lite om aktinidkemi. Det gör inte särskilt mycket om avfallsbehållarna går sönder efter några tusen år eftersom transuranerna stannar på plats då det inte finns något som kan transportera dem vidare. De mänskliga barriärerna är enbart grädde på moset. Naturen har på ett övertygande sätt demonstrerat detta i och med de naturliga reaktorerna som uppstod några miljarder år sedan i Oklo, Gabon. Förhållandena vid Oklo var betydligt värre än de kommer vara i en svensk slutförvaring, men trots det spred sig inte transuranerna mer än någon meter som högst.

Vi är väldigt nyfikna på vilka processer MKG hävdar kan sprida transuranerna från slutförvaringen upp till ytan och där ge den mest utsatta befolkningen en dos som överstiger 0.1mSv/år. Kan du svara på det Johan?

Slutligen Johan, tycker vi det är lite smålustigt att när man slår upp den rapport som du menar på säger att svensken i gemen är emot kärnkraft, så är det första man ser siffror som säger att minst hälften är positiva till fortsatt kärnkraft och i många fall även till vidareutveckling och utbyggnad.

/Michael Karnerfors, Johan Simu, Nils Rudqvist, Mattias Lantz, Johan Kihlberg och Christoffer Willenfort, för Nuclear Power? Yes Please.