Författare till studien visar sig vara Chris Busby, som förra året turnerade runt i ett antal länder tillsammans med BSRRW och hävdade en ökning av antalet bröstcancerfall i de län som gränsar mot Östersjön, kopplat till Tjernobylolyckan. Vi påvisade då att antingen ljuger han medvetet med sina studier, eller så är han väldigt oseriös med hur han hanterar sina resultat. Vi har nu granskat den senaste studien, och finner åter igen att Chris Busby är villig att hantera offentliga mätdata på ett väldigt oseriöst sätt.  Kortfattat kan man sammanfatta Busbys rapport: Han använder offentliga data men undviker att ta med mätosäkerheten. Sedan drar han diverse slutsatser som inte håller när man tar mätosäkerheten i beaktande. Nedan visas ett par exempel från vår redogörelse.

Busbys Fig. 1 som anses visa att halten anrikat uran är högre närmare ytan, vilket innebär att anrikat uran läckt ut från kärnkraftverket i Hinkley Point.

Samma figur men med de statistiska felen redovisade. Plötsligt är Busbys fina anpassning (den blå linjen) inte lika övertygande längre.

En full redogörelse av vår granskning finns länkad här.

Man kan tycka att Busbys agerande är väldigt märkligt med tanke på att han hävdat att "Det är sanningen jag är på jakt efter". Men han lever på människors rädsla för radioaktivitet, och har dessutom mot betalning ställt upp som expertvittne för att påvisa att enskilda dödsfall i cancer är orsakade av radioaktivitet eller utarmat uran (se hans CV). Det han sagt under dessa vittnesmål har enligt en del källor i vissa fall visat sig vara rena falsarier, men det har övertygat juryns domslut vid tillfället. Nåväl, i Sverige finns det väl ingen som tar denne man på allvar?

Tyvärr är det många som är beredda att lyssna på honom. Förutom BSRRW som ivrigt hänvisar till honom så har MILKAS (Miljörörelsens kärnavfallssekretariat) haft honom inbjuden på sin konferens år 2009. Han hänvisas dessutom till i deras skrift Varför inte kärnkraft? som seriös forskare. Vi hoppas att man tänkt om sedan dess, och vissa kvalitetsmissar får man väl förlåta engagerade kärnkraftsmotståndare för när någon ger vetenskapligt sken åt de frågor man brinner för.

Värre är det när politiska partier med regeringsambitioner knyter an till skojare som Busby. Miljöpartiet har vid två tillfällen (november 2005 och april 2009) bjudit in honom att tala i riksdagen. Med tanke på att det var Per Bolund, dåvarande energipolitisk talesman, som bjöd in honom år 2009, så är det allvarligt. Att Miljöpartiet har en politisk agenda som exkluderar kärnkraften må vara helt i sin ordning, men om den energipolitiske talesmannen inte kan sålla bättre med vilka man hänvisar till i kärnkraftsfrågan, då blir det svårt att ta deras argument mot kärnkraften på allvar.

För att kunna ha en saklig debatt om kärnkraftens framtid behöver vi ta stöd från kunniga människor (privatpersoner likaväl som forskare)  som ärligt och noggrant undersöker och redovisar sina resultat. Chris Busby hör inte till den kategorin, och de politiker, debattörer och organisationer som tar hans "studier" till stöd för sina åsikter utvisar tyvärr sig själva som seriösa deltagare i debatten.

"Men", säger den uppmärksamme läsaren, "även om Busbys studie är felaktig, så måste det finnas något bakom alla hälsoproblem som de andra studierna påvisar?" Så skulle det kunna vara, men det finns ett problem. Även dessa studier har Chris Busby som författare.

Mattias Lantz och Michael Karnerfors - medlemmar av nätverket Nuclear Power Yes Please

Susan Eisenhower, Barack Obamas energipolitiska rådgivare, intervjuades i Dagens Industri den 2 november. Hon slog fast att kärnkraften kommer att vara en viktig del av framtidens energiförsörjning, inte minst för att det är det enda sättet att skapa stora mängder elektricitet utan att belasta klimatet med koldioxidutsläpp. Hon understryker dock att det finns andra problem med kärnkraften, till exempel slutförvaringen av kärnbränslet.

Många motsätter sig en utbyggnad av kärnkraften på grund av de radioaktiva restprodukterna som uppkommer. Sveriges officiella hållning erbjuder i dag inga andra alternativ än att begrava soporna i 100 000 år i berggrunden. Det motsvarar 3 000 generationer människor - ett hisnande perspektiv.

KBS-3 metoden innebär en lagringstid på 100 000 år (bildkälla: SKB)

Även om vi redan i morgon skulle lägga ned den svenska kärnkraften så förblir kärnavfallet en fråga som måste lösas. Det nuvarande förslaget innebär en förvaringstid på 100 000 år. Självklart finns det skäl att se med oro på så stora tidsrymder. Den mänskliga civilisationen är bara en tiondel så gammal.

Inom nätverket Nuclear Power Yes Please har vi länge undrat vilka lösningar kärnkraftsmotståndarna har i avfallsfrågan, men ännu har inga kommit fram, annat än att avveckla kärnkraften och gräva ned avfallet djupare.

Men avveckling erbjuder inte en lösning på avfallsproblemet. Vi anser att lösningen finns i utveckling istället.

Dagens svenska reaktorer är så kallade generation II-reaktorer konstruerade på 1960- och 1970-talet. De lämnar kvar över 95 procent av energin i bränslet, energi som moderna generation IV-reaktorer kan utvinna.

De långlivade restämnena, de som sätter tidgränsen för slutförvaret till 100 000 år, är även de klyvbara i den generationen reaktorer varpå dessa ämnen förstörs. Dessutom förstörs fullständigt möjligheten att använda någon del av avfallet till atomvapen.

Generaton IV närmar sig, och erbjuder mycket stora förbättringar över våra gamla generation II-reaktorer (bildkälla: Argonne National Laboratory)

Länder som Frankrike, Indien, Ryssland och USA har haft och har anläggningar för generation IV i drift. Vissa frågor kvarstår att utreda, men allt talar för att generation IV kan lyckas även i större skala.

Vi vill se fortsatt forskning och utökade anslag till praktiska tester av metoder för användning av dagens kärnavfall som bränsle i morgondagens reaktorer. Precis som det idag anses självklart att återvinna glas, metall, papper med mera, kan kärnkraften bidra till framtidens energiförsörjning genom att vi återvinner vårt uran. Sveriges fortsatt stora behov av ren energi kräver satsningar på alla rena kraftkällor.

Den nya generationen reaktorer säkrar också en långsiktig och geopolitiskt trygg bränsleförsörjning. De 9000 ton uran vi kommer att äga när det nuvarande kärnkraftsprogrammet upphör, kan med modern kärnkraft hålla Sverige med elektricitet i ett halvt årtusende, utan att någon nybrytning eller import av uran behöver ske. I Tyskland bygger man istället en gasledning direkt till Rysslands sinande gaskällor för att mätta landets energibehov sedan kärnkraften avvecklats.

Enligt svensk grundlag är det allmänna skyldigt att främja utveckling som inte i onödan utsätter framtida generationer för något som hotar deras behov av ren miljö och goda livsbetingelser. Det sker bäst genom att låta en ny generation kärnkraft lösa avfallsfrågan.

Svenska Naturskyddsföreningen vill inte ha uranbrytning i Sverige. Ok, inte mig emot om de tycker på det viset. Men när de blandar politik, egengjorda undersökningar och statistik i leken blev det genast frågan om fulspel (surprise surprise).  

Fuskar de i valtider?

SNF gick den 14 september ut med ett press-meddelande där de påstår... 

Två av tre centerkandidater mot ett uranförbud

Steg för steg öppnar Centerpartiet för att tillåta uranbrytning i Sverige. Inför valet 2006 ville partiet förbjuda uranbrytning. Under mandatperioden har Centerpartiets ledamöter i riksdagen röstat ner förslag om förbud. När nu Naturskyddsföreningen frågar partiets riksdagskandidater om de vill ha ett förbud mot uranbrytning svarar endast 33 procent ja. Även Kristdemokraterna svänger, bara 13 procent stöder idag ett förbud 

Denna ton speglas sedan i den TT-artikel som flertalet tidningar tagit med där rubriken är "Centern svänger om uranbrytning" och artikeln inleds med påståendet "Centerpartiet håller på att svänga i sin syn på uranbrytning i Sverige" 

När man läser råmaterialet däremot visar sig en helt annan bild. I själva verket hade 21 stycken Centerpartister svarat och av dem vad det... 

• 7 som sade "Ja" till ett rikstäckande förbud
• 9 som sade "Nej" till förbudet
• 5 som sade "Tveksam / Vet inte / Vill inte svara"

Att SNF påstår att "Vet inte" är samma sak som "Nej" är givetvis lögn och förbannad dikt. 

Än mer skiljer sig undersökningen från pressmeddelande när man läser de kommentarer som följer med svaren. Av de som svarat "Nej" eller "Tveksam/Vet inte/Vill inte svara" så hade majoriteten kommenterat och nyanserat svaret. Temat i dessa kommentarer var solklart. Jag återger några av dem nedan:  

• Per Åsling, Jämtlands Län, svarade: "Tveksam", med kommentaren "Stärk kommunala vetot"
• Annie Johansson, Jönköpings län, svarade "Nej", med kommentaren "Jag tycker att den reglering som nu finns är bra. Jag tycker det är viktigt med det kommunala veto som nu finns, det är viktigt med lokalt självbestämmande."
• Johan Linander, Skånes län svarade "Nej", med kommentaren "Jag vill inte ha uranbrytning i Sverige, men samma miljölagar ska gälla för uran som för annat. Vi kan inte ha särlagstiftning för allt."
• Roger Tiefensee, Södermanlands län, svarade "Nej" med kommentaren "Jag vill inte bryta uran i Sverige. För den skull behövs det inget förbud mot uranbrytning. Det viktiga är att det finns ett kommunalt veto så att uranbrytningen kan stoppas lokalt."

Temat är att de som svarat "Nej" eller "Tveksam" till frågan om ett rikstäckande förbud mot uranbrytning i själva verket är emot verksamheten, men de vill att kommunerna själva skall få bestämma om de vill ha verksamheten hos sig eller inte hellre än att ett gäng kostymer i Stockholm suttit och beslutat över huvudet på dem. 

Det undersökningen säger stämmer alltså inte med det SNF påstår. Centern har inte alls "öppnat för uranbrytning", utan svaret som kandidaterna ger är att de står kvar på samma plats som tidigare: ovilliga, men kommunerna får själva bestämma. 

Det är min bestämda åsikt att om SNF nu inte vill ha uranbrytning i Sverige står det dem givetvis fritt att föra opinion mot detta. Om detta kan man ha vilken åsikt man vill. 

Men när SNF dagarna innan ett riksdagsval pekar ut ett parti och försöker svärta det genom att posta vinklade uppgifter som antyder, alternativt rent ut påstår, att Centerpartister som helt klart är emot uranbrytning i själva verket skulle vara för samma verksamhet... då är det något som är ruttet.  

Frågan är vad som är på gång här egentligen. Undersökningen borde göra SNF hyfsat glada då det visar sig att Centerpartisterna egentligen är tämligen negativa till uranbrytning. Men istället attackerar de partiet och försöker svärta dem med falska uppgifter. 

Jag för min del spekulerar i att detta har att göra med att Svenska Naturskyddsföreningen står inför sitt största nederlag någonsin: kärnkraftsfrågan. I februari förra året tillkännagjorde Alliansen att de uppnått en bred energiuppgörelse där man under strikta begränsningar får uppföra nya kärnkraftsreaktorer i Sverige. Att SNF är emot kärnkraft är knappast en hemlighet: de hatar kraftformen... med passion. Det har gått så långt att SNF's ordförande gått till personangrepp mot kärnkraftsvänliga miljökämpar. SNF har sedan energiuppgörelsen tillkännagjordes angripit kärnkraften med än mer hårda och gälla ordalag. Det är uppenbart att SNF ser med desperation på det som är på väg att hända. Argumentationen och agerandet blir därefter. 

Mark Lynas kallades "Nyttig idiot" av SNF's ordförande Mikael Karlsson

Att SNF nu får en käpp på näsan av Alliansen innebär en stor prestigeförlust, speciellt som alltfler blir positivt inställda till kärnkraft och inser vilka stora bidrag den kan tillföra en ren energi-mix vilket leder till bättre hälsa och miljö. SNF riskerar stå med dumstruten när människor inser att SNF som självutnämnd miljöförening har kämpat emot en miljövänlig, säker och effektiv energikälla, vilket gör att Alliansens energiuppgörelse är ett direkt hot mot dem. 

Den svaga länken i uppgörelsen är Centern. Centerpartiet var starka motståndare till kärnkraft under 1970- och 80-talet - och är det fortfarande - men har insett att vi riskerar stjälpa energiförsörjningen om vi inte i tid tillåter kraftbolagen att planera för att ersätta de gamla reaktorerna innan de måste stängas. Så Centern accepterar under stort mutter och tandagnissel kärnkraften. Ambivalensen är fortfarande dock mycket stor inom partiet. Centern är tuvan som stjälpte SNF's kärnkraftsfientliga kärra, och Centern är också där det finns många missnöjda väljare. Centern har också fått utstå stora mängder smutskastning från andra partier för deras motvilliga acceptans av ny kärnkraft. 

Nu står vi inför ett riksdagsval. Om Alliansen vinner får kärnkraftsbolagen 4 år på sig att kicka igång sina nya kärnkraftsprojekt innan de rödgröna kan stoppa dem och då kommer det att bli mycket svårt, alternativt dyrt att ersätta bolagen för de investeringar de hunnit göra. Med det har SNF förlorat slaget för gott och måste erkänna sig besegrade. Vinner däremot de rödgröna så har de lovat att ta tillbaks tillståndsförbudet mot kärnkraft. Då blir det tvärstopp och SNF klarar sig i fyra år till. 

Så SNF attackerar Alliansens svagaste punkt, samma vecka som valet skall ske. Hmmm.... 

Jag spekulerar att denna "undersökning" och pressmeddelande alltså inte handlar om miljöskydd eller berättigad kritik. Detta känns mer som ett försök att med orättfärdiga medel påverka ett riksdagsval så att Svenska Naturskyddsföreningen slipper tappa ansiktet. 

Självklart kommer SNF aldrig att erkänna något sådant eftersom det vore självmord ifrån deras sida. Men jag kan inte släppa tanken på detta när SNF i valets omedelbara närhet går till ett så fult och felaktigt angrepp över något som när man ser till vad ledamöterna egentligen svarade inte påverkar miljön alls. 

/Michael 

Bloggar om detta:
Riksdagskandidaterna och miljön - Naturskyddsföreningens blogg
Centern fullbordar kärnkraftssveket -Yttrandefrihet, ftw
Sexköp. Rödgrön hysteri. Uran. - Stockholmsflanören
Naturskyddsföreningen sprider lögner. - Tankar hos en Gråsäl
Ja eller nej till uranbrytning - Harald i Uppsala
Uranbrytning - Anders W Jonsson
Uranbrytning? - Jens Holm
C: Nej till uranbrytning, En röst på C är en röst mot uranbrytning - Andreas Carlgren
Så blåste Naturskyddsföreningen TT - Ring Broman för protokoll
Total förvirring inom C om uranbrytning - Alliansfritt Sverige
Vem bluffar Carlgren om uranbrytning? - Charles Berkow
SNF och MP lurar TT och får storslam i media över landet. - Staffan Danielsson
Dags för SNF att gå samman med MP? - Svart på vitt
Naturskyddsföreningens oseriösa tidningsanka om uranbrytning: skämmes! - Magnus blogg
SNF:s ordförande borde avgå - Stockholm enligt Ankersjö
Naturskyddsföreningens uranbedrägeri - Peace, Love and Capitalism
En sak är säkert snart kommer Centerpartister vilja ha uranbrytning - Nina Drakfors
Miljöpartiets 3:e språkrör? - World of Ingrid
Centern bluffar om kärnkraft & uranbrytning i Sverige - Marcus Häggström

Hur vet du att detta smakar illa om du inte har provat det?

(Detta inlägg skrivs som en del av Sveriges Radios bloggdebatt om uranbrytning i Sverige i programmet Klotet i P1)

Känns det här middags-samtalet bekant?

- Varför äter du inte det där?

- För det är äckligt!

- Hur vet du det? Har du smakat det?

- Nej men jag vet att det är äckligt!

- Vad sägs om att du smakar på det och säger vad du tycker. Du kanske tycker om det, eller åtminstone kan äta det?

- NEJ! Jag tänker inte! Ni kan inte tvinga mig!! Det är äckligt säger jag!

...och så vidare. Samma sätt att agera ser jag i uranbrytningdebatten. Det är inte frågan om vuxna som beter sig barnsligt, utan det är barnen vid middagen som beter sig vuxet.

Vi har i Sverige något av världens bästa miljöskydd. Miljöbalken kräver att alla inblandade skall fråga om lov innan de gör något som kan påverka miljön. Enbart om man kan garantera att miljön inte förstörs får man tillstånd att utföra sin verksamhet. Och sedan under verksamhetens gång sitter man under ständig övervakning från myndigheter.

Så vad är problemet egentligen? Varför får inte Continental Precious Minerals gå till miljöprövning och presentera deras förslag på hur de vill utföra uranbrytning i Jämtland? Om de presenterar ett dåligt case får de självklart inte något tillstånd. Varför skulle vi neka dem chansen?

Därför att nu har det gått prestige i det hela, och "risken" finns att CPM faktiskt kan sina grejor.

Vid matbordet säger min 5-åriga tjej, när hon har provat, "Kan jag få mer?". 10-åringen däremot gör grimaser redan innan den mikroskopiska bit mat hon efter mycket om och men gått med på att prova ens nått tungspetsen. Den yngre tjejen har inte prestige, men det har den äldre. Hon vill inte erkänna att hon kanske hade fel om det hon protesterat mot. Detta är inget jag kan klandra henne för, därför att som debatten om uranbrytning visar är det ett högst mänskligt beteende som finns långt upp i åldrarna. Det jag ser i den äldre tjejen är början på ett karaktäristiskt vuxet sätt att agera.

Så där sitter jag, med en maträtt som jag lagt ned stor omsorg och tid på för att hon skall tycka om, och som sedan ratats rakt av utan att den ens har nått hennes mun, bara för att hon har bestämt sig vad hon skall tycka innan hon har provat.

I uranbrytningsdebatten motsvaras detta av "risken" att brytningsmotståndarna måste erkänna att CPM's medarbetare är ansvarstagande människor som gjort sin hemläxa, respekterar miljön, och som oavsett vad för nidbilder som målats upp om dem fakiskt kan bryta uran utan att förstöra naturen. Så hellre än att riskera denna nesa genom att pröva saken på ett objektivt och ärligt sätt, vill de som motsätter sig uranbrytning förekomma miljöprövningen genom att utnyttja det för uran unika kommunvetot.

Låt CPM få gå till miljöprövning. Om motståndarna till uranbrytning har rätt kommer miljöprövningen att garantera att det aldrig bli någon uranbrytning i Sverige. Misslyckas CPM så är saken klar och avgjord, och självklart kommer då jag och alla andra på Nuclear Power Yes Please att stödja myndighetens beslut. Om CPM däremot klarar sig igenom miljöprövningen så kan motståndarna glädjas åt att deras värsta förhoppningar inte slog in och att brytningen kommer att ske på ett miljövänligt sätt.

Vad har vi att förlora? Förutom lite prestige vill säga. Smaka kan man ju alltid, även om risken finns att man gillar det.

Inlägget på SR, P1, Klotets hemsida.
Dianas blogg "från hotat paradis", den andra deltagaren i bloggdebatten.
Diana Fernlund: Oviken får inte bli Sveriges Uranium City!

Om vi inte tillåter uranbrytning i Sverige kan vi inte ha kärnkraft eftersom det vore omoraliskt att låta andra nationer ta den förrödande miljöpåverkan som uranbrytning innebär.

Det här argumentet är felaktigt på många sätt, vilket kräver en lång förklaring, så låt mig först sammafatta felen i argumentet:

1. Vi har inget allmänt förbud mot att bryta uran i Sverige.
2. Uranbrytning har inte högre miljöpåverkan än annan gruvbrytning.
3. Vi importerar mycket gods, produkter och varor som till stora delar precis om Uran, inte produceras i Sverige.

Först skall nämnas att argumentet inte används mot kärnkraft per se utan riktas istället mot kärnkraftsförespråkare i ett försök att utmåla dem att vara hänsynslösa eller ha dubbelmoral. Det är en typ av personangrep, ett så kallat ad hominem argument, det vill säga att man kritiserar inte en persons argument utan försöker smutskasta personen i fråga för att vinna debatten utan att argumentera för sin sak. detat är, självklart, ett mycket oärligt och billigt sätt att debattera.

När det sedan gäller sakfrågan klarar sig inte argumentet mycket bättre där.

Vi har som sagt inget allmänt förbud mot uranbrytning i Sverige. Det vi har är att kommunfullmäktige får lägga ett veto mot uranbrytning i respektive om de vill. Men om detta inte läggs mot ansökan, och den klarar miljöprövningen, då får man bryta uran i Sverige. Detta betyder att om den mot vars argumentet riktas inte har yrkat på ett allmänt uranbrytningsförbud i Sverige, så är argumentet dött redan där.

Argumentets andra fel är antagandet att uranbrytning har sådan påverkan att den orsakar oacceptabla skador på människa och miljö, samt att denna påverkan är större än för all annan mineralbrytning. Detta är också fel. All gruvbrytning, oavsett vilken eller vilka mineraler det gäller, kan har stor negativ påverkan på människa och miljö om den inte utförs med försiktighet och uppmärksamhet. Och traditionellt har gruvbrytning, ända fram till 1970- och 80-talet haft problem med detta.

Modern gruvbrytning på 2000-talet är en annan historia dock. Nu existerar all den kunskap, de verktyg och teknologier för att tillse att inte människa eller miljö skadas och all gruvbrytning kan därmed leva upp till de krav man ställer på den. Detta gäller även uranbrytning.

För att illustrera med exempel: en svensk gruvarbetare i LKAB's gruvor fick på 70-talet en årlig strålningsdos som var 2000% högre än vad en australiensisk gruvarbetare i en urangruva får idag.

Vi har sannerligen verktygen som behövs för att kunna bryta uran på ett sätt som är säkert för människor och miljö. Självklart måste vi tillse att dessa används, men den som säger att de inte existerar har fel.

Det sista stödbenet för det felaktiga argumentet är antydan att vi inte kan konsumera eller används något som vi inte producerar lokalt, så vida vi inte vill bli anklagade för dubbelmoral. Detta är ett rent ut sagt fånigt påstående, därför att allt jag behöver göra är att lyfta på blicken för att see att det finns inte mycket av det jag har omkring mig i rummet, eller i mitt liv överhuvudtaget, som är har 100% svenskt ursprung.

Ta exempelvis metall, eftersom det produceras på samma sätt som uran, det vill säga någon gräver det ur marken, och sedan raffineras det. Metall är en helt nödvändig del av våra liv. Vi har metall överallt runtomkring oss: i våra datorer, våra möbler, hushållsredskap, smycken, byggnader, bestick, bilar, nycklar, telefoner, kraftledningar, vindkraftverk, vattendammar... det finns metall i praktiken överallt.

Så nu frågar jag dig, du som använder enorma mängder metall: är du beredd att ha en järngruva på bakgården, med all den förorening och miljörisker som det innebär? Är du beredd att bo granne med ett stålverk med all den kol som bränns i masugnarna för att raffinera järn till stål?

Inte? Tja, hur kan du då använda all denna metall då? Innebär inte det att du har dubbelmoral, när du dumpar alla dessa miljöproblem och hälsorisker på andra människor bara för att kunna sitta där och läsa denna artikel på din metall-rika dator och dess tillhörande skärm?

Nej, självklart har du inte dubbelmoral. Eller... kanske har du det! Hur vet du att du inte har det? När kontrollerade du senaste att allt du använder och har runtomkring dig är producerat på ett sådant sätt att ingen person påverkats på ett oacceptabelt negativt sätt? All denna metall omkring dig lyftes från marken någon gång. Hur vet du att ingen for illa av detta? Har du någon aning om din livsstil och dina konsumtionsvanor orsakat en miljökatastrof någonstans eller inte?

Med detta inser du att du kan inte gå omkring och oroa dig på det viset, inte om du inte är beredd att helt ge upp så gott som allt du har i livet. Det måste finnas ett bättre sätt att hantera denna fråga än att säga nej till att som möjligen skulle kunna orsaka problem vid produktionen.

Frågan om etik vad gäller importerade varor, eller helt enkelt allt som du använder men någon annan producerade, är ett universellt problem och gäller inte bara uran. Uran är inget specialfall utan lever under samma betänkanden som allting annat (och sedan ytterligare några krav eftersom det är en reglerad vara). Och föga förvånande har de svenska kärnkraftsbolagen strikta regler för att tillse att det uran de köper in till de svenska reaktorerna skall vara producerat på ett sätt som inte skadar människor eller miljö.

Så frågan är: är det verkligen så att om man vill ha kärnkraft så måste man ovillkorligen acceptera uranbrytning i Sverige, annars har man dubbelmoral? Måste vi bryta uran i Sverige bara för att ha kärnkraft?

Nej, det måste vi inte. Argumentet är trångsynt, överförenklat och fånigt. Frågan om att tillse att de saker vi använder och konsumerar i våra liv är etiskt producerade är en mycket viktig fråga och den görs en björntjänst av att anti-kärnkraftslobbyn fördummar frågan för att passa sin egen agenda. De missbrukar frågan bör för att få vatten på sin allt mer gnissliga kvarn.

Så fall inte för detta. Behandla frågan om producent- och konsumentetik med den respekt den kräver. Och låt inte någon förvanska frågan bara för att försöka plocka oförtjänta poäng i debatten.

Detta exemplifieras bland annat av det som Anders Sköldebrand skriver i SvD:

Oavsett hur mycket elenergi vi behöver så finns det viktiga saker att ta hänsyn till som jag tycker man glömmer i debatten. Hur farlig är kärnkraften och hur länge är den farlig?

När jag läser sådant här blir jag ledsen, uppgiven, rent ut sagt förtvivlad. Detta är en viktig debatt, men de som deltager saknar ibland helt insikt och kunskap i frågan. De frågeställningar som de påstår att andra "glömmer" eller antyder att ingen tänkt på, är saker som varit på bordet, och i vissa fall även varit lösta(!), i årtionden.

Anders skriver:

Vi bortser från farligheten i driften: ”För det händer väl inte mig, och förresten har det redan hänt olyckor, och dessutom varit väldigt nära att hända, så det ska väl inte hända igen”.

Detta är nonsens från början till slut. Alla som sysslar med kärnkraft, eller är minsta intresserad av verksamheten (bortom att gnälla om den) är fullt medvetna vad riskerna är. Ingen ignorerar möjligheten att det kan ske en olycka. Så fort du ens tittar på ett kärnkraftverk ser du direkt några av de åtgärder vad man har vidtagit för att förhindra att en olycka får några konsekvenser utanför anläggningen.

Och den som intresserar sig vet också skillnaden mellan den RBMK-reaktor som förolyckades vid Tjernobyl och resten av världens reaktorer. Den som brytt sig om att ta reda på fakta vet att den olyckan var unik och var fysiskt omöjlig i alla reaktorer i hela världen förutom just de 17 Sovjetiskbyggda RBMK-reaktorerna. Av just den anledningen har vi tvingat Ryssland, Ukraina och Litauen att bygga om dessa reaktorer för att göra olyckan fysiskt omöjlig även där, fram tills dess att verken stängs ned, vilket vi så gott det går försöker tvinga fram i förtid.

Anders skriver:

Men det man alltid glömmer är avfallet. Det radioaktiva avfallet är farligt väldigt länge.

Att påstå att avfallet "glöms bort" i debatten får mig att undra om Anders helt glömt bort att läsa debatten därför jag ser knappt någon enda debattartikel om kärnkraften som inte nämner avfallet.

Men avfallsfrågan debatterades och avgjordes i Sverige för över 25 år sedan. Industrin har enligt Lagen om Kärnteknisk Verksamhet, paragraferna 10 till 14, totalansvar för att forska, finansiera och utföra hantering av använt kärnmaterial, under granskning och kontroll av det allmäna. Och detta är precis som har skett.

Anders skriver:

Brytningen av uran är också så farlig att den måste skötas av fjärrstyrda robotar.

Detta är helt verklighetsfrämmande. Uran är inte, som vissa tycks tro, starkt radioaktivt. Du kan hålla oanvänt kärnbränsle i handen utan minsta risk. Du kan till och med svälja en bränslekuts och den kommer att passera rakt igenom ditt matsmältningssystem utan att riskera någon som helst skada på dig... förutom att kanterna på den lilla cylindern kanske river dig en smula. Uranbrytning är som all annan gruvbrytning, inte mer eller mindre farligt.

Som jämförelse: en svensk järnmalmsarbetare i LKAB's gruvor på 70-talet fick tjugo gånger högre stråldos jämfört mot vad en australiensisk uranbrytare får idag. Det är en myt att uranbrytning är hälsofarligt.

Anders skriver:

Men ur etisk synvinkel borde det vara självklart att det högaktiva avfallet kan flyttas om det skulle hända något oförutsett de närmaste hundratusen åren eller mera. Då skulle man behöva en annan förvaringsmetod än den som SKB nu förordar.

Även detta vittnar om att Ander inte har läst på, därför att KBS-3 metoden han pratar om medger återtagning av bränslet. Slutförvaret skall förseglas för att bli underhållsfritt, ja. Men även efter detta kan man, om så skulle behövas, borra upp tunneln igen och plocka upp avfallet.

Anders skriver:

Vad händer när berget börjar röra på sig? Det har varit jordbävningar även i vår närhet.

Detta uttalande är som att höra en hemma-mekare luta sig över åskådarstaket vid en racingbana och skrika åt ett F1-stall: "Öööh, grabbar! Ni har väl kollat däcktrycket va?!". Svaret är att de har tänkt på, och konstant anpassar, däckens tryck, temperatur, däckmönstring och hårdhet efter väder, väta, däckens individuella inbördes placering på bilen, banans ytbeläggning och till och med dess lutning i vissa kurvor!

Vad gäller slutförvar har man tänkt på, räknat på och undersökt empiriskt försvarets hållfasthet för jordbävningar sedan mycket länge. Slutförvaret är så robust att det klarar jordbävningar på upp till styrka 7.5 inom 100 meter från själva förvarsplatsen. Någon så stor jordbävning har aldrig skett under de geologiska förhållanden som finns hos oss, och såvitt vi vet kan så starka jordbävningar aldrig inträffa utanför tektoniska plattgränszoner.

Och även om en sådan jordbävning skulle ske, trots att den är omöjlig, så att man får skador på förvaringskapslarna kvarstår ändå den främsta barriären: berget och bränslet i sig, därför att utbränt kärnbränsle har en extremt hög affinitet för sten. De farliga ämnena fastnar obönhörligen mot berget så fort det kommer i kontakt med det. Detta har naturen bevisat för oss sedan länge.

Förutom jordbävningar har SKB också tagit hänsyn till civilisationens kollaps inom 300 år, förlust av all mänsklig kunskap om radioaktivitet, klimatförändringar, istider och till och med att någon råkar borra sig rakt ned i förvaret och sedan går och bosätter sig vid borrhålet! I inget av fallen riskerar vi en kontaminering av ytan som gör att någon människa får en ökad stråldos som överstiger naturlig bakgrundsstrålning.

Så att Anders lite lätt undrande tar upp jordbävningar, ungefär som att ingen tänkt på det tidigare... "Hallå?! Däcktrycket! Däcktrycket é viktigt asså! Har ni tänkt på det?!"

Anders skriver:

Kärnkraften kan inte försvaras så länge vi inte kan hantera den hela vägen.

Men vi kan hantera den hela vägen, så den är försvarbar. Om du bara läser på fakta, så ser du det.

Uranet är en ändlig, begränsad och farlig råvara...

Nej, uran är inte farligt Anders. Och även om uranet skulle vara ändligt inom överskådlig tid, vilket det inte är, så vad bryr du dig om det? Varför vill du spara på uranet? För att våra framtida generationer skall kunna använda det? Till vad skall de använda uranet? Till kärnkraft?

Sedan är uran inte det enda möjliga kärnbränslet utan thorium samt redan skapat kärnavfall kan också användas i nyare typer av reaktorer.

...kärnkraften hindrar förnybar energi att komma på riktigt.

Med tanke på att kärnkraft är en hållbar energikälla medan de flesta förnybara kraftkällor inte är det så kan detta inte ses som någon stor nackdel. Vi har faktiskt inskrivet i svensk grundlag (Regeringsformen, 1 kapitlet, 2§, tredje stycket) att hållbar utveckling skall premieras, inte förnybar energi.

Hela Anders artikel, från början till slut, är en enda lång uppvisning i avsaknad av kunskap i ämnet han debatterar. Vissa argument är till och med sådana att de visar han inte bara har undgått fakta i frågan; han har inte ens tänkt igenom vad det är han säger för något utan säger emot sig själv.

Och tyvärr är Anders Sköldebrand inte ensam om detta...

Bryntse skriver

Är det bara jag som tycker den argumentationen är oerhört tunn? Först handviftar han fram påståendet att bara länder med civil kärnkraft producerar vapenmaterial(vilket inte stämmer, se tex Israel). Sen hittar han på ett scenario med ett begränsat kärnvapenkrig och sätter en sannolikhet för att det ska ske inom 30 år. Efter det beräknar han co2 utsläppen från kärnvapenkriget pga brinnande storstäer, viktar utsläppen med sannolikheten för kriget och adderar utsläppen till civila kärnkraftens utsläpp. Men han skissar inte på något sätt upp ett orsakssamband mellan civil kärnkraft och vapenmaterial. Han kan helt enkelt inte förklara hur civil kärnkraft är skyldig till kärnvapenkriget.

Han nämner inte heller att varenda land som idag har kärnvapen skaffade vapenmaterial först, och civila elproducerande reaktorer i efterhand. Inget land i världen har använt civila elproducerande reaktorer för att producera vapenmaterial. Det finns ingenting som berättigar det sätt han kopplar kärnvapenkrig till kärnkraft. 

För att gå vidare, Jacobsson summerar sina resultat i sektion 4a tabell 3. 

Table 3 Equivalent carbon dioxide lifecycle, opportunity-cost emissions due to planning-to-operation delays relative to the technology with the least delay, and war/terrorism/leakage emissions for each electric power source considered (g CO₂e kWh⁻¹). All numbers are referenced or derived in ESI  

---

   

 

 

Technology	Lifecycle	Opportunity cost emissions due to delays	War/terrorism (nuclear) or 500 yr leakage (CCS)	Total
Solar PV	19–59	0	0	19–59
CSP	8.5–11.3	0	0	8.5–11.3
Wind	2.8–7.4	0	0	2.8–7.4
Geothermal	15.1–55	1–6	0	16.1–61
Hydroelectric	17–22	31–49	0	48–71
Wave	21.7	20–41	0	41.7–62.7
Tidal	14	20–41	0	34–55
Nuclear	9–70	59–106	0–4.1	68–180.1
Coal-CCS	255–442	51–87	1.8–42	307.8–571

---

    

 

 

 

Vi ser här att största utsläppskällan för kärnkraft är "Opportunity cost emissions due to delays".Vad är detta då? Jacobsson förklarar det såhär i sektion 4b

"The investment in an energy technology with a long time between planning and operation increases carbon dioxide and air pollutant emissions relative to a technology with a short time between planning and operation. This occurs because the delay permits the longer operation of higher-carbon emitting existing power generation, such as natural gas peaker plants or coal-fired power plants, until their replacement occurs. In other words, the delay results in an opportunity cost in terms of climate- and air-pollution-relevant emissions."

"We assume that after the first lifetime of any plant, the plant is refurbished or retrofitted, requiring a downtime of 2–4 yr for nuclear, 2–3 yr for coal-CCS, and 1–2 yr for all other technologies. We then calculate the CO2e emissions per kWh due to the total downtime for each technology over 100 yr of operation assuming emissions during downtime will be the average current emission of the power sector. Finally, we subtract such emissions for each technology from that of the technology with the least emissions to obtain the opportunity-cost CO2e emissions for the technology. The opportunity-cost emissions of the least-emitting technology is, by definition, zero. Solar-PV, CSP, and wind all had the lowest CO2e emissions due to planning-to-operation time, so any could be used to determine the opportunity cost of the other technologies."

För kärnkraft så antar han att det tar 10-19 år från planering till reaktorn startas.

Jag förmodar att han räknar såhär. Vi börjar planera för en 1GW reaktor idag, om 10-19 år står den färdigbyggd och under de 10-19 åren så används tex 1GW kolkraft (eller mer korrekt den blanding av energikällor som för närvarande finns) istället. Utsläppen under de tio åren pga kolkraften tar han sen och lägger till på kärnkraftens utsläpp minus de utsläpp som hade skett ifall man använder den energikälla med lägst utsläpp istället.  

Oppertunity cost emissions är alltså inte riktiga utsläpp från kärnkraftens livscykel, det anger han själv som 9-70 gram. Nej oppertunity cost emissions är ett 100% fiktivt utsläpp som sker eftersom han antar att andra energikällor kan byggas betydligt snabbare. Men det verkar som han gör flera väldigt bedrägligt antagande här i sina beräkningar. 

Misstag 1. För en stor "vindkraftsfarm", stor är > 15 MW i hans fall, anger han en planerings till drift period på 2-5 år. Men han kan väll rimligtvis inte mena att det tar lika kort tid att bygga en vindfarm på 4-5 GW som det gör att bygga en på 15 MW? Det är avsevärt mer komplicerat att hitta plats, få tillstånd och bygga tusentals vindsnurror jämfört med tiotals. Om han använder siffrorna 2-5 år för en godtyckligt stor vindkraftsfarm så kan han få hur orealistisk bra siffror som helst. Jag ser heller ingenting i verkligheten som antyder att det är snabbare att bygga säg 10 GW vindkraft än det är att bygga 10 GW kärnkraft. I första fallet handlar det om 30 000 1 MW vindkraftverk om vi ska ha 10 GW i årsgenomsnitt medans det bara handlar om 7-10 reaktorer. Sett över 30-50 år kan man mest troligt bygga ut kärnkraften mycket mer än vindkraften.

Misstag 2. Han ignorerar till synes helt vad som sker när vinden inte blåser eller solen inte lyser. Oavsett hur man vrider och vänder på det så har vind och sol vansinnigt låg tillgänglighet som för det mesta inte matchar efterfrågan. För de länder som inte har vattenkraft så kommer gasturbiner vara billigaste och enklaste backupen till vind och sol. Varför inkluderar han inte backup utsläppen till vindkraftens utsläpp? Jacobsson baserar oppertunity cost emissions i sina beräkningar enbart på "downtime" som beror på planering och konstruktion. Men ska man använda hans metod på riktigt sätt ska downtime även inkludera kapacitetsfaktor. En vindkraftspark med en livstid på 30 år har trots allt en "downtime" på 21 år! 

Misstag 3. Det är fel att anta att om man tar i drift X antal MW förnybar energi eller kärnkraft så kommer det genast ersätta X antal MW fossil energi. Den verklighet vi har att göra med är att de kraftverk som finns mest troligt kommer rulla på tills deras driftstid är slut, för det finns egentligen ingen billigare energi än från kraftverk som redan är byggda. Ingen kommer bygga varken vindsnurror eller kärnkraft med syftet att ersätta fungerande kolkraftverk som har många år kvar. Det vore fantastiskt om man gjorde det, men så kommer inte ske. Det som måste förhindras är att nya fossila kraftverk byggs och att de som tas ur drift ersätts med kärnkraft eller förnybar energi. Nya anläggningar kommer naturligtvis planeras så att de tas i drift samtidigt som ny kapacitet behövs för att ersätta gamla anläggningar. Det trasar helt sönder hela hans "oppertunity cost emissions" siffor, världen fungerar inte så som han antar.

Det var nog om Jacobssons artikel åter till Bryntse

"Dessutom vräker de svenska kärnkraftverken ut enorma 130 miljarder kilowattimmar varmvatten i havet varje år, något som också bidrar till klimatets uppvärmning enligt studier av prof. Nordell vid Luleå Tekniska Universitet."

Brynte skriver vidare