Man kan alltid smaka, även om man riskerar att gilla det.

Last updated on March 1, 2013

(Detta inlägg skrivs som en del av Sveriges Radios bloggdebatt om uranbrytning i Sverige i programmet Klotet i P1)

Känns det här middags-samtalet bekant?

– Varför äter du inte det där?

– För det är äckligt!

– Hur vet du det? Har du smakat det?

– Nej men jag vet att det är äckligt!

– Vad sägs om att du smakar på det och säger vad du tycker. Du kanske tycker om det, eller åtminstone kan äta det?

– NEJ! Jag tänker inte! Ni kan inte tvinga mig!! Det är äckligt säger jag!

…och så vidare. Samma sätt att agera ser jag i uranbrytningdebatten. Det är inte frågan om vuxna som beter sig barnsligt, utan det är barnen vid middagen som beter sig vuxet.

Vi har i Sverige något av världens bästa miljöskydd. Miljöbalken kräver att alla inblandade skall fråga om lov innan de gör något som kan påverka miljön. Enbart om man kan garantera att miljön inte förstörs får man tillstånd att utföra sin verksamhet. Och sedan under verksamhetens gång sitter man under ständig övervakning från myndigheter.

Så vad är problemet egentligen? Varför får inte Continental Precious Minerals gå till miljöprövning och presentera deras förslag på hur de vill utföra uranbrytning i Jämtland? Om de presenterar ett dåligt case får de självklart inte något tillstånd. Varför skulle vi neka dem chansen?

Därför att nu har det gått prestige i det hela, och “risken” finns att CPM faktiskt kan sina grejor.

Vid matbordet säger min 5-åriga tjej, när hon har provat, “Kan jag få mer?”. 10-åringen däremot gör grimaser redan innan den mikroskopiska bit mat hon efter mycket om och men gått med på att prova ens nått tungspetsen. Den yngre tjejen har inte prestige, men det har den äldre. Hon vill inte erkänna att hon kanske hade fel om det hon protesterat mot. Detta är inget jag kan klandra henne för, därför att som debatten om uranbrytning visar är det ett högst mänskligt beteende som finns långt upp i åldrarna. Det jag ser i den äldre tjejen är början på ett karaktäristiskt vuxet sätt att agera.

Så där sitter jag, med en maträtt som jag lagt ned stor omsorg och tid på för att hon skall tycka om, och som sedan ratats rakt av utan att den ens har nått hennes mun, bara för att hon har bestämt sig vad hon skall tycka innan hon har provat.

I uranbrytningsdebatten motsvaras detta av “risken” att brytningsmotståndarna måste erkänna att CPM’s medarbetare är ansvarstagande människor som gjort sin hemläxa, respekterar miljön, och som oavsett vad för nidbilder som målats upp om dem fakiskt kan bryta uran utan att förstöra naturen. Så hellre än att riskera denna nesa genom att pröva saken på ett objektivt och ärligt sätt, vill de som motsätter sig uranbrytning förekomma miljöprövningen genom att utnyttja det för uran unika kommunvetot.

Låt CPM få gå till miljöprövning. Om motståndarna till uranbrytning har rätt kommer miljöprövningen att garantera att det aldrig bli någon uranbrytning i Sverige. Misslyckas CPM så är saken klar och avgjord, och självklart kommer då jag och alla andra på Nuclear Power Yes Please att stödja myndighetens beslut. Om CPM däremot klarar sig igenom miljöprövningen så kan motståndarna glädjas åt att deras värsta förhoppningar inte slog in och att brytningen kommer att ske på ett miljövänligt sätt.

Vad har vi att förlora? Förutom lite prestige vill säga. Smaka kan man ju alltid, även om risken finns att man gillar det.

Inlägget på SR, P1, Klotets hemsida.
Dianas blogg “från hotat paradis”, den andra deltagaren i bloggdebatten.
Diana Fernlund: Oviken får inte bli Sveriges Uranium City!