Skip to content

Month: February 2009

Per Ribbing står fast vid sina lögnaktiga siffror

Civilingenjör Per Ribbing gillade inte riktigt vårt svar på hans misslyckade siffertrolleri. I hans artikel i Barometern-OT 2009-02-03 försökte Per med vaga antydningar, felaktiga jämförelser och i ett fall direkt felaktiga siffror som mörkade obekväma fakta, att skapa opinion mot kärnkraft. Vi invände mot detta. Så i en ny artikel i Barometern-OT 2009-02-20 försöker Per bita tillbaks mot oss. Hans bett saknar dock helt styrka. Han berör inte ens tre av fyra kritiska invändningar. Och på den sista upprepar han bara sitt tidigare påstående utan att möta kritiken.

Per påstod i första artikeln att utvunnen energi från vindkraft är mer än den energi som krävs för att bygga vindkraftverken. Detta får vi sannerligen hoppas(!) därför att annars är det en ren förlustaffär. Detta är också sant för alla andra kraftslag vi har. Så att Per tog upp EROEI-värdet, som det kallas, är helt meningslöst så länge det är större än 1. Denna kritik diskuterar inte Per i sin senaste artikel.

Per menade i första artikeln att vi måste lagra kärnavfall i 100 000 år. Vi visade på att detta är inga problem, speciellt då naturen har lagrat kärnavfall i 1 700 000 000 år helt galant. Inte heller detta tar Per upp nu i sin senaste artikel.

Per menade att två flygplan attackerade den elfte september 2001, och försökte antyda att bara för att skyskraporna World Trade Center 1, 2 och 7 kollapsade så skulle effekterna, om terroristerna hade valt kärnkraftverk som mål istället, ha varit mycket värre. Detta var flera olika fel på samma gång. Dels för att av fyra kapningar resulterade tre av dem i slutförda attacker, inte två. Dels för att attacken mot Pentagon (som Per inte nämnde) visade hur liten skada ett flygplan gör mot betongförstärkta byggnader. Kärnkraftverk är mycket robustare än Pentagon. Och det sista och största felet med Pers påstående är att man har genomfört analyser av vad en sådan attack mot en kärnkraftsanläggning skulle innebära, och kommit fram till att eftersom reaktorinneslutningar är så små i jämförelse med deras robusthet, kan ett trafikflygplan inte tillfoga mer skada än att spräcka och flagna betongen på insidan. Inte heller detta väljer Per att svara på.

Den punkt i vår kritik som Per väljer att diskutera igen är den om verkningsgrad, det vill säga hur stor andel av den energi som kommer in i kraftverket omvandlas till en form av energi som är till nytta för oss. I detta fall är den nyttiga energin elektricitet. I den senaste artikeln kommer dock inte Per med något nytt utan upprepar det han sade tidigare: att kärnkraftverk har låg verkningsgrad. Enbart en liten mängd av den energi som finns i uranet kommer oss till nytta, medan vindkraftverk har en högre verkningsgrad.

Vi svarade att detta är givetvis sant. Kärnkraft har en rent ut sagt löjligt låg verkningsgrad. Vi håller däremot inte med Per i hans antydan att detta på något sätt talar för att kärnkraften är dålig. Vi håller inte med honom därför att verkningsgrad säger ingenting om miljöpåverkan. En kraftkälla kan ha extremt låg verkningsgrad men ändå vara bättre än en annan kraftkälla så länge miljöpåverkan är låg i förhållande till mängden nyttiggjord energi.

Enligt hans argument skulle kolkraft vara en bra energikälla eftersom det har hög verkningsgrad.

Det verkningsgraden däremot berättar för oss är hur mycket bättre en energikälla kan bli i framtiden. Att tala emot en kraftkälla utifrån låg verkningsgrad är som att säga att bara för att 40-talets bilar var dåliga så skulle man slutat utveckla bilar, och hellre än att låta nya effektivare modeller komma på marknaden skulle man ha fortsatt köra på 40-talets modeller för all framtid.

En låg verkningsgrad är samma sak som en hög förbättringspotential.

Och när man ser på kraftslagen på det viset är kärnkraft den stora vinnaren. Med en verkningsgrad på under 1% kan framtidens kärnkraft bli 25-40 gånger bättre än vad våra uran-samovarer från 70-talet är!

Vindkraft och solkraft däremot har verkningsgrader på 50% av 59 (fysiskt) möjliga, respektive 30-35% av 100 (teoretiskt) möjliga. Alltså är förbättringspotentialen för vind- och solkraft riktigt usel i jämförelse med kärnkraften. Dessutom har man fortfarande inte löst problemet med att dessa kraftkällor har dålig tillförlitlighet i det att när vinden inte blåser och solen inte lyser så har man ingen energi ut ifrån dem, oavsett hur bra verkningsgrad de har. 100% av 0 Watt är fortfarande 0 Watt.

Pers argument talar alltså för att det är lönt att satsa på att utveckla kärnkraften medan det vore slöseri att slänga pengar på forskning på förnybara kraftkällor därför att man kan som mest enbart klämma ut några få extra procent ur dem. Enda sättet att få ut mer av dem är att bygga fler kraftverk.

I övrigt lämnar Pers senaste artikel fältet öppet för kritik på ytterligare några punkter.

Han går till personangrepp och kallar oss “ohederliga”. Eftersom Per, som är civilingenjör i fysik, självklart visste att hans argument var undermåliga i det att de var felaktiga, missvisande, meningslösa eller kontradikterade hans budskap, är det skäl nog att mena på att han ljög för läsaren. Att Per inte att tål att bli kritiserad för uppenbara och medvetna fakta- och resonemangsfel utan att bli oförskämd talar inte till hans fördel.

Per påstår att han inte kunde hitta någon livscykelanalys om andra energislag än vindkraft. Att Per, en civilingenjör, inte kan använda Google och mata in orden “Livscykelanalys” eller “Life Cycle Analysis”, talar inte heller det till hans fördel. När skribenten av denna artikel testade att googla på “Livscykelanalys” var tredje träffen följande LCA från Vattenfall. Där finns många energislag med, inklusive kolkraft, kärnkraft, vindkraft, solkraft, många olika varianter på biokraft med mera. Vi rekommenderar läsaren att ta en titt i den. Det intressanta börjar på sida 22.

Per skriver: 

[Jag] tror nog inte att de personer som skriver så otrevliga kommentarer skulle lyssna till mina argument även om jag fick möta dem i en ärlig debatt. 

Inte nog med att vi lyssnade på Pers argument; vi skärskådade dem och analyserade vad dessa “siffror” egentligen betydde. Och efter att vi noga undersökt vad Per egentligen sade kom vi fram till att hans påståenden var felaktiga, meninglösa, eller till och med sade emot hans ståndpunkt.

Per har också helt fel om vår benägenhet att debattera. Vi möter gärna Per i ärlig debatt, en debatt där fakta, vetenskap och helhetsperspektiv får vara huvudpersoner istället för lösa antydningar, skrämselpropaganda och annat trams som Per framför mot kärnkraften. Faktum är att allt Per behöver göra för att deltaga i debatt med oss är att trycka här så kommer han direkt till hans personliga debatt-tråd på vårt forum. Och som värdar för diskussionen låter vi givetvis Per få första ordet. 

Vi väntar ivrigt på att höra ifrån Per.

10 Comments

Kärnkraftsmotståndet går till strid utan kunskap

Ibland läser människor inte ens grundläggande fakta innan de ger sig in i debatten. Speciellt motståndare mot kärnkraft kommer ibland med påståenden så verklighetsfrämmande att det är helt uppenbart att de inte ens sökt upp information som borde vara allmänbildning om ämnet.

Detta exemplifieras bland annat av det som Anders Sköldebrand skriver i SvD:

Oavsett hur mycket elenergi vi behöver så finns det viktiga saker att ta hänsyn till som jag tycker man glömmer i debatten. Hur farlig är kärnkraften och hur länge är den farlig?

När jag läser sådant här blir jag ledsen, uppgiven, rent ut sagt förtvivlad. Detta är en viktig debatt, men de som deltager saknar ibland helt insikt och kunskap i frågan. De frågeställningar som de påstår att andra “glömmer” eller antyder att ingen tänkt på, är saker som varit på bordet, och i vissa fall även varit lösta(!), i årtionden.

Anders skriver:

Vi bortser från farligheten i driften: ”För det händer väl inte mig, och förresten har det redan hänt olyckor, och dessutom varit väldigt nära att hända, så det ska väl inte hända igen”.

Detta är nonsens från början till slut. Alla som sysslar med kärnkraft, eller är minsta intresserad av verksamheten (bortom att gnälla om den) är fullt medvetna vad riskerna är. Ingen ignorerar möjligheten att det kan ske en olycka. Så fort du ens tittar på ett kärnkraftverk ser du direkt några av de åtgärder vad man har vidtagit för att förhindra att en olycka får några konsekvenser utanför anläggningen.

Och den som intresserar sig vet också skillnaden mellan den RBMK-reaktor som förolyckades vid Tjernobyl och resten av världens reaktorer. Den som brytt sig om att ta reda på fakta vet att den olyckan var unik och var fysiskt omöjlig i alla reaktorer i hela världen förutom just de 17 Sovjetiskbyggda RBMK-reaktorerna. Av just den anledningen har vi tvingat Ryssland, Ukraina och Litauen att bygga om dessa reaktorer för att göra olyckan fysiskt omöjlig även där, fram tills dess att verken stängs ned, vilket vi så gott det går försöker tvinga fram i förtid.

Anders skriver:

Men det man alltid glömmer är avfallet. Det radioaktiva avfallet är farligt väldigt länge.

Att påstå att avfallet “glöms bort” i debatten får mig att undra om Anders helt glömt bort att läsa debatten därför jag ser knappt någon enda debattartikel om kärnkraften som inte nämner avfallet.

Men avfallsfrågan debatterades och avgjordes i Sverige för över 25 år sedan. Industrin har enligt Lagen om Kärnteknisk Verksamhet, paragraferna 10 till 14, totalansvar för att forska, finansiera och utföra hantering av använt kärnmaterial, under granskning och kontroll av det allmäna. Och detta är precis som har skett.

Anders skriver:

Brytningen av uran är också så farlig att den måste skötas av fjärrstyrda robotar.

Detta är helt verklighetsfrämmande. Uran är inte, som vissa tycks tro, starkt radioaktivt. Du kan hålla oanvänt kärnbränsle i handen utan minsta risk. Du kan till och med svälja en bränslekuts och den kommer att passera rakt igenom ditt matsmältningssystem utan att riskera någon som helst skada på dig… förutom att kanterna på den lilla cylindern kanske river dig en smula. Uranbrytning är som all annan gruvbrytning, inte mer eller mindre farligt.

Som jämförelse: en svensk järnmalmsarbetare i LKAB’s gruvor på 70-talet fick tjugo gånger högre stråldos jämfört mot vad en australiensisk uranbrytare får idag. Det är en myt att uranbrytning är hälsofarligt.

Anders skriver:

Men ur etisk synvinkel borde det vara självklart att det högaktiva avfallet kan flyttas om det skulle hända något oförutsett de närmaste hundratusen åren eller mera. Då skulle man behöva en annan förvaringsmetod än den som SKB nu förordar.

Även detta vittnar om att Ander inte har läst på, därför att KBS-3 metoden han pratar om medger återtagning av bränslet. Slutförvaret skall förseglas för att bli underhållsfritt, ja. Men även efter detta kan man, om så skulle behövas, borra upp tunneln igen och plocka upp avfallet.

Anders skriver:

Vad händer när berget börjar röra på sig? Det har varit jordbävningar även i vår närhet.

Detta uttalande är som att höra en hemma-mekare luta sig över åskådarstaket vid en racingbana och skrika åt ett F1-stall: “Öööh, grabbar! Ni har väl kollat däcktrycket va?!”. Svaret är att de har tänkt på, och konstant anpassar, däckens tryck, temperatur, däckmönstring och hårdhet efter väder, väta, däckens individuella inbördes placering på bilen, banans ytbeläggning och till och med dess lutning i vissa kurvor!

Vad gäller slutförvar har man tänkt på, räknat på och undersökt empiriskt försvarets hållfasthet för jordbävningar sedan mycket länge. Slutförvaret är så robust att det klarar jordbävningar på upp till styrka 7.5 inom 100 meter från själva förvarsplatsen. Någon så stor jordbävning har aldrig skett under de geologiska förhållanden som finns hos oss, och såvitt vi vet kan så starka jordbävningar aldrig inträffa utanför tektoniska plattgränszoner.

Och även om en sådan jordbävning skulle ske, trots att den är omöjlig, så att man får skador på förvaringskapslarna kvarstår ändå den främsta barriären: berget och bränslet i sig, därför att utbränt kärnbränsle har en extremt hög affinitet för sten. De farliga ämnena fastnar obönhörligen mot berget så fort det kommer i kontakt med det. Detta har naturen bevisat för oss sedan länge.

Förutom jordbävningar har SKB också tagit hänsyn till civilisationens kollaps inom 300 år, förlust av all mänsklig kunskap om radioaktivitet, klimatförändringar, istider och till och med att någon råkar borra sig rakt ned i förvaret och sedan går och bosätter sig vid borrhålet! I inget av fallen riskerar vi en kontaminering av ytan som gör att någon människa får en ökad stråldos som överstiger naturlig bakgrundsstrålning.

Så att Anders lite lätt undrande tar upp jordbävningar, ungefär som att ingen tänkt på det tidigare… “Hallå?! Däcktrycket! Däcktrycket é viktigt asså! Har ni tänkt på det?!”

Anders skriver:

Kärnkraften kan inte försvaras så länge vi inte kan hantera den hela vägen.

Men vi kan hantera den hela vägen, så den är försvarbar. Om du bara läser på fakta, så ser du det.

Uranet är en ändlig, begränsad och farlig råvara…

Nej, uran är inte farligt Anders. Och även om uranet skulle vara ändligt inom överskådlig tid, vilket det inte är, så vad bryr du dig om det? Varför vill du spara på uranet? För att våra framtida generationer skall kunna använda det? Till vad skall de använda uranet? Till kärnkraft?

Sedan är uran inte det enda möjliga kärnbränslet utan thorium samt redan skapat kärnavfall kan också användas i nyare typer av reaktorer.

…kärnkraften hindrar förnybar energi att komma på riktigt.

Med tanke på att kärnkraft är en hållbar energikälla medan de flesta förnybara kraftkällor inte är det så kan detta inte ses som någon stor nackdel. Vi har faktiskt inskrivet i svensk grundlag (Regeringsformen, 1 kapitlet, 2§, tredje stycket) att hållbar utveckling skall premieras, inte förnybar energi.

Hela Anders artikel, från början till slut, är en enda lång uppvisning i avsaknad av kunskap i ämnet han debatterar. Vissa argument är till och med sådana att de visar han inte bara har undgått fakta i frågan; han har inte ens tänkt igenom vad det är han säger för något utan säger emot sig själv.

Och tyvärr är Anders Sköldebrand inte ensam om detta…

4 Comments

Ung Vänster har stannat i utvecklingen i 30 år?

Vänsterpartiets ungdomsförbund Ung Vänster skriver i ett pressmeddelande:

Det händer märkliga saker i kärnkraftsdebatten. Trots att inga större nyheter har dykt upp inom frågan verkar det inte vara samma kärnkraft vi pratar om idag som för trettio år sedan. Regeringen framställer kärnkraften som en förnyelsebar, billig och säker energikälla. Men i verkligheten har ingenting förändrats förutom Maud Olofssons inställning och kärnkraftslobbyns styrka. Kärnkraften är fortfarande varken förnyelsebar, billig eller säker – den är ändlig, dyr och innebär stora risker i tusentals år framöver.

Det är inte utan att vi frågar oss om någon glömt att upplysa Ung Vänster om att pudelfrillan gått ur mode; att Sovjetunionen inte längre existerar; att Internet gjort sin intåg i våra hem och att ingen längre på allvar tror att hårdrock är Satans påfund. Det är inte 1979 längre, utan år 2009. Tjugoförsta århundradet till Ung Vänster, hallå? Ni hängde väl med in i det nya årtusendet?!

År 1979 fyllde kärnkraften tjugosex år. Den hade precis mognat till sig ur pionjär-eran och andra generationens reaktorer driftsattes. Det hela var fortfarande lite småskakigt, speciellt med tanke på den allvarliga (men ofarliga) olyckan i Harrisburg. Dock stabiliserades det hela snart. Idag, år 2009, är kärnkraften mer än dubbelt så gammal, och även om byggnadstakten upplevt en tillfällig stagnation så har kärnkraften inte för den saken stått still i utvecklingen.

Självklart är det då inte samma kärnkraft vi talar om nu som för 30 år sedan.

Första generationens reaktorer går i graven i rask takt. Exempelvis Storbrittaniens gamla MAGNOX-verk är nu enbart två till antalet, Oldsbury och Wylfa, vilka med största sannolikhet stängs under 2010. Litauens Ignalina-2 stängs i år. Samtidigt byggs nu generation III och III+ reaktorer på många ställen i världen. Generation IV väntar ivrigt i startgroparna på att få byggas.

Nej, det är inte samma kärnkraft som för 30 år sedan

Erfarenheterna av att driva kärnkraft innefattar nu mer än fem gånger så många mantimmar som då. Säkerhetstänkandet har reviderats och uppdaterats till en sådan nivå att nya reaktorer kan lämnas ensamna i dagar utan att de ens förolyckas, än mindre orsakar skador på miljö eller människor. Internationellt samarbete för att övervaka, granska och kontrollera kärnkraft har utvecklats enormt, speciellt efter murens fall och Warsawapaktens upplösning.

Det är inte samma kärnkraft som på 70-talet

Metoder för att omhänderta kärnavfall har gått från teorier till mogen forskning och är klara att implementeras inom snar framtid. Vissa pilotanläggningar är redan i drift. Samtidigt kommer de nya generationernas reaktorer att generera ned till en hundradel så lite avfall för samma mängd nyttig energi, avfall som då dessutom är farligt enbart i en tvåhundradedel av den tid som dagens avfall är farligt. Dessutom medger vissa reaktordesigner att vi till och med använder redan existerande avfall som bränsle och då förbrukar det på samma sätt.

Nej det kommer aldrig mer att vara samma kärnkraft som då. Den som hävdar annat har själv stannat i utvecklingen medan resten av världen fortsatte framåt.

Ung Vänsters uttalande vittnar enbart om skämmande brist på insikt i kärnkraftsfrågan. Att påstå att inget hänt på tre årtionden, och dessutom måla upp verklighetsfrämmande skräckpropaganda bevisar att deras saklighet har fått stå tillbaks för tyckande och desperation. De enda som fått härdsmälta i debatten är Ung Vänster. Resten av oss har god koll på varför vi tycker kärnkraft är ett bra och hållbart alternativ som har en given plats i energi-mixen.

Comments closed

Trodde du att förnybart är hållbart? Tänk efter igen…

“Hållbarhet” är ett mode-ord just nu. Det används ofta och gärna, speciellt av kärnkrafts-motståndare, och förespråkare av förnybar energi. Det antas att om något är förnybart är det också per automatik hållbart. Det antas också att kärnkraft inte är hållbart. Vad förvånade folk blir när de får reda på att det är det motsatta som gäller…

Låt oss för en gångs skull ta ett steg tillbaks och titta närmare på vad det är vi menar med “hållbarhet”. I den här artikeln kommer vi att koncentrera oss på det begreppet i samband med energiproduktion.

Vad hållbarhet inte är

Det finns en vag uppfattning att om något är hållbart kan vi börja använda det nu och sedan fortsätta använda det för alltid, eller att något som är hållbart aldrig förbrukar resurser. Även om detta nu hade varit sant så hade förnybara energikällor inte varit hållbara. Detta därför att solpaneler byggs inte av solsken, eller vindkraftverk av en stadig eftermiddagsbris. De byggs av förbrukningsbara resurser, som stål, koppar, neodymium, gallium, arsenik, indium och andra inte alltid vanligt förekommande material. De har dessutom begränsad livslängd, vilket gör att inom överskådlig tid måste de rivas och ersättas. Detta betyder att sol- och vindkraft förbrukar resurser och kan sålunda inte användas i all evighet.

Men detta är inte vad vi menar med hållbarhet, så låt oss fortsätta.

Vad hållbarhet är

“Hållbar utveckling” definierades av Brundtland-kommissionens rapport “Our common future” i juni 1987 som:

…utveckling som tillgodoser nuvarande behov, utan att ta bort möjligheten för framtida framtida generationer att tillgodose deras egna behov.

Låt oss ta en titt på detta. Säger den här definitionen något om förnybart eller att använda samma saker för alltid? Säger det att användning av fossila bränslen är dåligt? Nej, det gör det inte. Rapporten säger inte ens att vi inte får helt förbruka en resurs.

Vad gäller icke-förnybara resurser, som fossila bränslen och mineraler, minskar användningen av dem de tillgängliga reserverna för framtida generationer. Men detta betyder inte att sådana resurser inte bör användas. Generellt sett skall utarmningstakten beakta hur kritisk resursen är, tillgängligheten av teknologier för att minimera utarmningen, och sannolikheten för att ersättare blir tillgängliga.

Så hållbarhet betyder alltså följande:

  • Vi har behov, och vi skall få dem tillgodosedda.
  • Framtida generationer kommer också ha behov, och vi skall inte göra något som hindrar dem från att få de behoven tillgodosedda.

När det talas om hållbarhet är det oftast framtiden som nämns. Men vad som då glöms är att utveckling som inte tar hänsyn till nutidens behov inte är hållbar. Hållbar utveckling måste tillgodose både nuvarande och framtida behov.

Så nu när vi etablerat vad hållbarhet egentligen betyder, låt oss tillämpa det.

Hållbarhet i verkliga livet

Vad är våra behov när det gäller energi? De är flera, och ett av dem är: tillförlitlighet.

Tillförlitlig energiproduktion betyder att vi får den mängd energi vi behöver, i det ögonblick vi behöver den. Energi är färskvara. Speciellt elektrisk energi måste produceras i samma sekund vi behöver den. Om produktionen inte motsvarar behovet har vi ett underskott. Vi accepterar inte elunderskott. Inte nog med att det är irriterande, det är direkt farligt eftersom vi är beroende av elektricitet för många kritiska applikationer, som sjukhus, telekommunikation, matlager och i stort sett allt som gör vårt samhälle modernt och välmående. Vidare riskerar effektunderskott på elnätet att förstöra eller skada utrustning om är kopplat till det.

Är vindkraft och solkraft hållbara energikällor?

Sol- och vindkraft lever inte upp till Brundtland-kommissionens definition av hållbara på grund av det mest banala av skäl: när solen inte lyser, och när vinden inte blåser, då levererar de ingen energi. I och med detta tillgodoser de inte vårt behov av tillförlitlighet.

Men säkerligen finns det väl alltid vind och sol? Nej, ibland finns de verkligen inte. Solen är ett självklart fall eftersom den inte lyser 24 timmar per dygn (utom norr om Polcirkeln på sommaren men det hjälper oss inte under kalla mörka vintrar). Och vind då?

Vindkraft i Sverige, jan-feb 2009
Rapporterad vindkraft i Sverige, januari-februari 2009.

Ovanstående diagram är statistik för vindkraft i Sverige, hämtad från Vattenfalls sida www.vindstat.nu. Detta representerar dygnsmedelprodutionen av vindkraft i Sverige i 30 dagar. De rapporterande anläggningarna finns från Sveriges sydspets till längst upp i norr. Bilden är så som den såg ut 14 februari, 2009.

Mängden installerad vindkraft, det vill säga maximal kapacitet, var 695 MW för de visade 30 dagarna, vilket motsvarar cirka 85% av all installerad vindkraft i Sverige. Detta betyder att teoretiskt högsta möjliga energiproduktion i det här diagrammet är 16 680 MWh per dygn. Med detta i åtanke ser vi att från 25 till 30 januari producerade vindkraften bara 2-4% av installerad kapacitet. Efter detta gjorde den ett skutt uppåt, men inom en vecka var det nere på under 10% igen i ytterligare fyra dagar.

Och igen måste vi få påminna om att detta är dygnsmedel och visar sålunda inte variationerna under dygnet. Det betyder att vid vissa tillfällen producerade vindkraften i Sverige sannolikt mindre än 1% av installerad kapacitet.

Detta betyder att utveckling som förlitar sig på förnybar energi som sol och vind för att tillgodose våra behov inte kan kallas hållbar annat än om det finns något som kan helt ersätta dem under lågperioder.

Är biobränslen hållbara?

Biobränslen är en annan förnybar energikälla som får mycket uppmärksamhet. Tillgodoser biobränslen våra behov? Detta kan ifrågasättas, därför att även om tillförlitligheten är god, är löftet om kapacitet i bästa fall skakigt. Och än värre är att biobränslen slår mot ett av våra mest grundläggande behov: hälsa och långt liv. Biobränslen, precis som alla andra förbränningsbara kraftkällor, släpper ut gaser och föroreningar som är hälsofarliga. Förbättringar kan göras, men frågan är hur många för tidiga dödsfall vi accepterar innan biobränsleteknik förbättras till acceptabla nivåer. Sålunda bör biobränslens hållbarhet ifrågasättas.

Är kärnkraft hållbart?

Låt oss se på de behov som vi har, och som framtida generationer kommer att ha:

  • Kapacitet
  • Tillförlitlighet
  • Ren luft, land och hav
  • Hälsa

Tillgodoser kärnkraft dessa behov? Ja det gör det. Kärnkraft har en kapacitet och tillförlitlighet som matchas enbart av vattenkraft och fossila kraftkällor. Kärnkraft förorenar inte luft, land eller hav på oacceptabelt sätt. Och kärnkraft hotar inte hälsa på ett oacceptabelt sätt. Faktum är att de kraftkällor kärnkraften ersätter, som exempelvis kolkraft, orsakar 2 miljoner människors förtidiga död på grund av luftföroreningar. Genom att ersätta sådana kraftkällor räddar kärnkraft liv.

Kärnavfall är något som måste hanteras, ja. Men detta är en lösbar fråga, lösbar på ett sådant sätt att det inte kommer att hindra framtida generationer från att få sina behov tillgodosedda. Den vetenskapliga kunskapen om hur man gör detta har funnits sedan 1970-talet. Det som har hindrat oss från att realisera dessa lösningar har dels varit behovet av att skaffa praktisk erfarenhet om hur man gör det, och politik. Men lösningar som exempelvis den svenska djupförvarsmetoden KBS-3 är nu såpass mogna att de kan realiseras inom snar framtid. Ytterligare alternativ för att ta hand om kärnavfall blir tillgängliga allteftersom den tekniska utvecklingen går framåt. Det finns inget skäl att anta att kärnavfall inte kan hanteras på ett sätt som överensstämmer med Brundtland-kommissionens definition om hållbarhet.

Om vi använder kärnkraft, måste framtida generationer göra det också?

Att vi använder kärnkraft nu tvingar det inte framtida generationer att göra samma sak. Kärnkraftverk har en ändlig livslängd på ca 40-60 år. För kraftverk till förnybara energikällor, som sol och vind, är livslängden ännu kortare. Därefter måste de rivas och ersättas. Framtida generationer kan välja vad som helst att ersätta dessa anläggningar med. De sålunda inte bundna av våra val. Vill de använda något annat än vad vi använder står det dem fritt att göra det.

Och troligt är att de kommer att välja något annat. Fusionskraft har undgått oss hittills, men utvecklingen ser lovande ut. Forskningsanläggningen ITER byggs i skrivande stund. Och uppföljaren DEMO är på ritbordet. Om man inte stöter på några stora hinder är forskningen vid dessa anläggningar klar 2050, varpå fusionskraften kommer att vara kommersiellt gångbar. Om vi ser pessimistiskt på detta, dröjer det eventuellt ytterligare 100 år innan de löser problemen. Pessimistiskt räknat är det rimligt att anta att senast år 2150 kan kärnkraft, sol, vind och så gott som allting annat vi använder för vår basproduktion börja fasas ut. Detta är vad Brundtland-kommissionen nämner när den talar om “sannolikheten för att ersättare blir tillgängliga”.

Och även om fusionskraft aldrig realiseras måste det som kärnkraftsmotståndarna hävdar kan ersätta kärnkraften nu sannerligen kunna ersätta den i framtiden också. Om inte faller påståendena om möjligheten att ersätta kärnkraften med förnybart, och då vi måste fortsätta använda kärnkraften och göra den än mer effektiv.

Så gör det något att vi riskerar göra slut på kärnbränslen? Nej, det gör det inte. Om vi börjar få slut på de resurserna, vilket ändå inte är troligt att hända på 2 000 – 5 000 år, kan framtida generationer byta till något annat. De är inte bundna av våra val och sålunda uppfyller kärnkraft definitionen av hållbar utveckling.

Slutsats

Det har sagts att den som tittar för långt fram riskerar att snubbla över sina fötter. Detta gäller även frågor som denna. Vi får aldrig glömma att våra nuvarande behov också måste tillgodoses. Ser vi enbart till framtida behov har vi inte hållbar utveckling. Och tyvärr uppfyller förnybara energikällor som sol, vind och biobränslen inte våra nuvarande behov. Hur mycket tid och pengar vi än lägger på forskning och utveckling kan vi inte få solen att lysa på kommando, ej heller kommer vi att kunna tvinga vinden att blåsa när vi vill. Biobränslen bygger på förbränning, vilket vi ännu inte vet hur hur man skall göra ofarligt för hälsan. Sålunda är de inte hållbara.

Kärnkraft däremot är, såvitt vi kan avgöra, hållbart.

Artiklar: DN

10 Comments

Did you think renewable power is sustainable? Think again…

“Sustainability” is a buzz-word these days. It is used often and eagerly, especially by opponents of nuclear power and proponents of renewable alternatives. There is an assumption to there that if something is renewable it is also automatically sustainable. There is also an assumption that nuclear power is not sustainable. How surprised people get when they find out that the exact opposite is true…

Let’s take a step back and for once examine what we actually mean by the concept of sustainability.  In this article, we will be focusing on sustainable power production.

What sustainability is not

There seems to be a vague notion out there that something that is sustainable we can start using now and then keep using forever, or that something that is sustainable never consumes any resources. Well even by this faulty definition, renewables are not sustainable. This is because solar panels are not built from sunshine,  nor are wind turbines built from a stiff afternoon breeze. You build them from consumable materials such as steel, copper, neodymium, gallium, arsenic, indium and other sometimes not too common materials. Also they have a finite life span after which they must be torn down and replaced. This means that solar and wind power does consume resources and in the end cannot be used forever.

But that is not the definition of sustainable, so let’s move on.

What sustainability is

“Sustainable development” was defined by the Brundtland-commission report “Our common future in June 1987 as:

…development that meets the needs of the present without compromising the ability of future generations to meet their own needs

Now let’s look at this. Does this say anything about renewables, using the same things forever, or even that using fossil fuels would be a bad thing? No it does not. The report doesn’t even say we cannot deplete a resource.

As for non-renewable resources, like fossil fuels and minerals, their use reduces the stock available for future generations. But this does not mean that such resources should not be used. In general the rate of depletion should take into account the criticality of that resource, the availability of technologies for minimizing depletion, and the likelihood of substitutes being available.

So what sustainability means is this:

  • We have needs, and we must meet them.
  • The future generations will also have needs, and we must not do anything that prevents them from getting these needs met.

People talking about sustainable development often talk about the future. But what they keep forgetting is that development that does not tend to the needs of the present as well, is not sustainable. Sustainable development must meet both current and future needs.

So now that we have established what sustainability actually means, let’s get to work applying it.

Applying the definition of sustainable to the real world

What are our needs when it comes to power? Among all needs, one is reliability.

Reliable power production means that we get have the amount of power we require, the instant we require it. Power is a perishable commodity. Especially electricity must be produced the very second we intend to consume it. If production does not meet demands, we have a power deficit. We do not accept power deficits. Not only is a power deficit annoying, but it can also be very dangerous as we are relying on electricity for a great number of critical applications, such as hospitals, tele-communications, cold food storage and pretty much anything that makes our society modern and thriving. Also power drops on the electrical grid risks damaging or destroying equipment connected to it.

Hence a source of power must be able to deliver as much as we want, the moment we want it or it is not, by definition, sustainable.

Are wind power and solar power sustainable sources of power?

Solar power and wind power are not living up to Brundtland commission definition of sustainable, for that most inane of reasons: when there is no wind, and when there is no sun, they do not deliver power. And by not doing that, they fail our need of reliability.

But surely there is always wind and sun, isn’t there? No, not always. Sun is a no-brainer, because sun does not shine 24 hours per day (except above the arctic circle in the summer but that doesn’t help us in the cold dark winter). So what about wind?

Wind power in Sweden, jan-feb 2009
Reported wind energy production in Sweden, Jan-Feb 2009

The graph above is statistics for wind power in Sweden, fetched from Vattenfall’s page www.vindstat.nu. This page represents day average wind power production in Sweden for 30 days. The reporting plants range all the way from the south tip of Sweden to the far reaching north. The image is a snapshot of the graph taken at February 14, 2009.

The amount of installed wind power, that is to say the maximum power capacity, that reports to this webpage was 695 MW for the 30 days displayed, which is about 85% of all installed wind power in Sweden. This means that theoretical maximum power production in this graph is 16 680 MWh per day. Keeping this in mind, we see that for January 25 to January 30, wind power delivered 2-4% of installed capacity. After that it made a skip up, but less than a week later is was down below 10% again for another four days.

And again we must remind you that this is day average production and does not consider fluctuations during the day. This means that wind power in Sweden at times most likely delivered less than 1% of installed capacity.

This means that development that would rely on renewables such as solar and wind to meet our power needs, would not be considered sustainable unless there was something else that could entirely replace them for low periods. Such replacements do not exist.

Are bio-fuels sustainable?

Bio-fuels is another renewable alternative that is getting much attention. Do they meet our needs? That can be questioned, because while reliability is acceptable, the guarantees of capacity are shaky at best. And even worse is that bio-fuels strike at one of our most basic needs: health and long life. Bio-fuels, just like any other combustible power sources, release gases and pollutants that are harmful to human health. While being mostly neutral when it comes to carbon balance, this does not make the emissions any less harmful to people. Improvements can be made, but it must be asked how many premature deaths we are willing to tolerate before the technology of bio-fuels have been improved to acceptable levels. Hence this leaves the sustainability of bio-fuels in doubt.

Is nuclear power sustainable?

Let’s look at the needs we have, and that the future generations will have:

  • Capacity
  • Reliability
  • Clean air, land and water
  • Health

Does nuclear power fulfill these needs? Yes it does. Nuclear power has a capacity and reliability that is matched only by hydro power and fossil fuels. It does not pollute air, land nor sea in such a manner that we cannot accept it. And it does not threaten health in such a manner we cannot accept it. In fact, the power it replaces, such as for instance coal plants, kills about 2 million people prematurely every year from air pollution. So in replacing that, nuclear power saves lives.

Nuclear waste is an issue, yes. But it is a solvable issue, solvable in such a way it will not impede future generations from having their needs met. The science needed to know how to do that has been available since the 1970’s. It is part needing to gather experience on how to do it, and mostly politics that has kept us from implementing them so far. But for instance the Swedish method for a deep geological repository KBS-3 is at such a level of maturity it may begin being implemented in the near future. And more alternatives for dealing with nuclear waste are being made available as technological development progresses. We have no reason to assume nuclear waste cannot be dealt with in a sustainable manner that meets the definition by the Brundtland commission.

If we use nuclear power, must future generations use it too?

Using nuclear power now does not force future generations to use it. Nuclear plants have a finite life span of about 40-60 years. For renewables like solar and wind, their life span is even shorter. After that, the plants must be replaced. The future generations are free to choose whatever method of production they want for these replacements. They are not locked in by our choice. If they want to use something else, they are free to do so.

And choosing something else, they most likely will. Fusion power has dodged us for some time, but the progress is very promising. The research facility ITER is being constructed as we speak. The follow-up DEMO is on the drawing board. If there are no big snags, work at these plants will be done by 2050, at which time fusion power can go commercial. If we are unlucky, it might be another 100 years before they work out the problems. Being pessimists, we can reasonably estimate that by 2150 at the latest, fission nuclear power, solar, wind and pretty much everything else we use for our base load, can be phased out. This is what the Brundtland commission report speaks of: “the likelihood of available substitutes”.

And even if fusion power never takes place, whatever opponents of nuclear power claim can be used to replace nuclear power now, can most certainly be used to replace it then. If not, their case falls apart anyway and we must keep using nuclear power and make it even more effective.

So does it really matter that we risk depleting our nuclear fuel resources? No, it does not. If we start to reach the end of such resources, something that is not likely to happen by at least 2 000-5 000 years anyway, then future generations may switch to whatever else they want to use. They are not bound by our choices, and as such, the definition of sustainable development is met by nuclear power.

Conclusion

It has been said that the person that stares too far ahead, risks tripping over their own feet. This is true also in this matter. We must not forget that our needs must also be met, and not just the needs of future generations. Otherwise we do not have sustainable development. And sadly, renewables such as wind, solar and bio-fuels do not yet meet these needs. No matter how much we spend on research, we cannot force the sun shine when we want it to, nor make wind blow on demand. Bio-fuels rely on combustion, which we do not know yet how to make non-hazardous to health. Hence they are not sustainable.

Nuclear power however is, as far as we can make out, sustainable.

14 Comments

Sverige är pro-kärnkraft!

I morse, den 13/2, presenterade flera nyhetsmedier nya undersökningar gällande kärnkraftens popularitet [SVD, DN, SVT]. Resultatet är överväldigande, DN:s undersökning visar att totalt 62% är för en nybyggnad. SVT:s undersökning som presenterades idag, visar också att en stark majoritet av den svenska befolkningen är för en nybyggnad av kärnkraften. SVT presenterar inte exakt hur stor denna majoritet är men i bilden nedan kan du se partiuppdelningen i de båda undersökningarna.

Här kan du se hur många som är för en nybyggnad av kärnkraften uppdelade i partitillhörighet. Den stora skillnaden för MP beror förmodligen på hur frågeställningen har varit.
Här kan du se hur många som är för en nybyggnad av kärnkraften uppdelade i partitillhörighet. Den stora skillnaden för MP beror förmodligen på hur frågeställningen har varit.

Framförallt är resultatet hos S, V och MP intressant där även en majoritet av S-väljarna är för en nybyggnad. Siffran är något lägre hos V där bara en av fyra är pro men (hör och häpna!) enligt DN är hela 42% av miljöpartisterna för en nybyggnad av kärnkraften. Detta resultat skiljer sig visserligen kraftigt från SVT:s undersökning och beror förmodligen på frågeställningen. DN har först frågat de deltagande: “Är du för eller emot att man bygger nya kärnkraftverk i Sverige?”. De som svarade nej, eller var osäkra, har sedan fått frågan: “Är du för eller emot att man ersätter gamla kärnkraftverk med nya?”.  Staplarna för DN är den sammanlagda summan av de som svarade “ja, x” och “nej/osäkra, ja”. Detta tyder kanske på en vilja att även om man inte vill utöka antalet kärnkraftverk, kan man ändå tänka sig att ersätta de reaktorer som glider över ålderstrecket. Om detta är fallet, är det en mycket positiv signal från miljöpartiets väljare. En signal som säger att även MP kan sätta ansvarsfullhet, realism och sunt förnuft framför förlegade dogmer.

Kul att se är också att stödet inom C är starkt, där en majoritet på 65% är för en nybyggnad. I oktober 2008 visade en undersökning från Novus att 56% av centerpartisterna inte ville bygga nya kärnkraftverk, endast 17% kunde tänka sig att vid behov bygga nytt. Undersökningarna visar alltså också hur viktigt det är att en partiledning går ut och säger vad den tycker. Hoppas att även Mona Sahlin vågar göra detsamma, då skulle vi nog se uppgång i undersökningarna även där. Annars är resultatet ganska väntat där moderaternas, kristdemokraternas och folkpartiets väljare är starkt positiva.

De senaste dagarnas energidiskussion [DN] mellan blocken kanske kan ge oss “kärnkraftnördar” hopp om en blocköverskridande överenskommelse där kärnkraften tillåts överleva och en nybyggnad tillåts. Annars riskerar vi att det som alliansen har genomfört gå till spillo om den röd-“gröna” mixen vinner nästa riksdagsval. I annat fall får man hoppas att alliansen arbetar på riktigt ordentligt så att det kostar för mycket att dra tillbaka beslutet om en ny kärnkraft.

Kärnkraftsbranchen har redan under trettio år levt under ett damoklessvärd, det är dags att ta bort det nu.

7 Comments

Comment regarding corriosion in KBS-3 copper capsules

During 2008, and highlighted in articles this past week, there has been statements that the maximum rate of corrosion of copper in pure water may be higher than anticipated. This is important to the nuclear issue because copper is one of the four barriers of the Swedish Nuclear Fuel And Waste Management Company (SKB) method of storing nuclear waste: KBS-3.

Scientists from The Royal Institute of Technology and Uppsala University Peter Szakálos (KTH), Gunnar Hultquist (KTH) and Gunnar Wikmark (UU) are calling into question statements by SKB that copper is immune to corrosion in pure water devoid of oxygen. This statement is found on page 102 in the SKB report TR-06-22.

 In the absence of oxygen, copper is thermodynamically immune to corrosion in pure water. 

Szakálos, Hultquist and Wikmark claim that in experiments of their own, they have achieved a very high rate of corrosion of copper in pure water if hydrogen is present. The results can be viewed in their Berns presentation from 2008 (in Swedish).

Copper after 15 years in pure water
Copper after 15 years in pure water. On the left, the bottle was closed to everything but hydrogen. On the right, the bottle was closed to everything

At Nuclear Power Yes Please we are – of course – following the matter closely. Part of the foundation for our confidence in nuclear power is the ability to deal with nuclear waste in a safe manner. KBS-3 is a disposal method, one of many, that holds great promise to live up to our demands on safety and not requiring human supervision. It is currently perhaps even the most promising method considering its technical maturity and political feasibility. So if KBS-3 is called into question, this may in an extreme case force us to re-evaluate our position on nuclear power.

However there is a long way to go before we get there.

Even by the words of Szakálos, Hultquist and Wikmark, this is a solvable issue. As such it does not spell the end of KBS-3, nor does it warrant a major rethinking. Szakálos, Hultquist and Wikmark say that modifications that protect the copper capsules from corrosion in a short term perspective, that is to say 1/100’th or less of the repository’s full life expectancy, should solve the issue since it can only happen when the capsules are hot, that is to say only at the very beginning of the storage period.

We also need to remember that the experiments Szakálos, Hultquist and Wikmark performed to achieve the corrosion were very specific and may perhaps not reflect real life subterranean conditions of a deep geological repository. SKB will need to examine if the conditions stated for the experiment can be expected 500 meters down in the bedrock, or if this sort of thing can only be achieved in a laboratory.

Of relevance to that is the fact that SKB has responded and said that they themselves have not been able to reproduce the results of Szakálos, Hultquist and Wikmark, which in turns calls into question the validity of their statements since reproducibility is perhaps the most important quality of any scientific claim.

SKB is also currently conducting an experiment at their Äspö laboratory where they have buried copper capsules in conditions very similar to what it will be in the real KBS-3 repository. These capsules are scheduled to be retrieved next year, which will give us empirical data on how the capsules are affected once buried. Nothing shows us better what can happen than going out and doing it for real.

In summary: while this issue may force SKB to take one extra think before submitting KBS-3 for final review, this still does not constitute an insurmountable hurdle. So far it appears to be solvable. Even Szakálos, Hultquist and Wikmark state that they do not think this issue is a show-stopper. And as such KBS-3 can only become better from this.

Also, on a very positive note, we at Nuclear Power Yes Please are pleased to notice that this criticism has brought KBS-3 into view of the public eye. This is good(!), because very few people have until now been aware of just how far the work on KBS-3 has progressed. Constantly we are hearing people, especially opponents of nuclear power, saying “We don’t know what to do with the waste”. The issue of copper corrosion has shown everyone that we do in fact have a very good idea what to do with it and that KBS-3 is a well researched method that is approaching the point where when it will be implemented for real.

This issue will of course have to be adressed and at Nuclear Power Yes Please we are eagerly waiting to hear what SKB has to say about it. We will continue to monitor this issue with great interest.

And after all: we are on no big hurry. Nuclear waste is a very patient player and will wait for us in intermediate storage while we take the appropriate time to determine what we will do with it. 🙂

Articles:
Mediasammanfattning, vecka 7 – SKB
Kärnavfallet kan läcka ut – Aftonbladet
SKB svarar kritikerna: “Vi är öppna för granskning”

Blog posts:
Vad skall vi göra av kärnavfallet?
Slutförvaring
FRAmtidens energi och konst
Mest kärnkraft i världen
Hets mot folk

1 Comment

Öppen inbjudan till dialog om kärnkraft med Nina Drakfors (s).

Nina Drakfors (s), lokal-politiker i Skara, har på sin blogg vid ett flertal tillfällen uttalat sig starkt kritiskt angående kärnkraft. Givetvis är hon berättigad till en åsikt om kärnkraften. Och självklart får hon uttrycka denna åsikt enligt eget tycke och behag.

Det vi på Nuclear Power Yes Please dock har upplevt ett visst mått av frustration över är Nina Drakfors ovilja att diskutera argumenten hon framför för ställningstagandet. När vi har bemött hennes påståenden så möts vi av tystnad eller nya blogginlägg som kommer med andra påståenden. Med tanke på att Nina Drakfors är politiker finns vi sådant beteende anmärkningsvärt.

Därför skickar vi nu en öppen inbjudan till Nina, att komma över till Nuclear Power Yes Please för att diskutera vilket ämne inom kärnkraftsfrågan hon än känner för att ta upp. Vi förbinder oss att besvara varje argument hon lägger fram sakligt och med goda referenser till de motargument vi lägger. Vi lovar att sträva efter att föra en dialog och ett meningsfullt utbyte av argument. Diskussionen kommer att ske på vårt forum (klicka denna länk för att komma dit).

Inom kort kommer vi att skicka inloggingsuppgifter till Nina Drakfors. Har vi inget svar inom 10 dagar ser vi detta som tecken på att hon avböjer dialog och föredrar att predika en dogmatiskt kärnkraftsfientlig hålling hellre än att engagera sig i en öppen dialog om ämnet där vetenskap, saklighet och öppenhet inför fakta råder.

Och till alla våra läsare ber jag att få påminna att forumet är öppna för alla som vill att registrera sig och deltaga. All är välkomna, oavsett inställning till kärnkraften. Klicka här för att påbörja ditt konto hos oss. 🙂

Comments closed

Michael i Hallå P3

Idag kunde de nyfikna lyssna till ett program som heter Hallå P3 i just P3. Där kunde lyssnare ringa in och debattera och argumentera för eller emot kärnkraftens varande.

I programmets slutskede fick NPYP’s Michael Karnerfors säga vad han tyckte om folkomröstningen 1980, vad som hände vid TMI 1979 med mera. Programledaren var inte helt insatt i debatten vilket var lite tråkigt. Kul var det dock att Michael mer eller mindre fick det sista ordet i programmet. Tidigare kunde man höra personer från till exempel Grön Ungdom och allmänheten i övrigt uttala sig om kärnkraften. 

Programmet går att lyssna på i efterhand om man klickar sig in på programmets hemsida och klickar på “lyssna”. Inslaget börjar ca 00h 46m 00s och man kan snabbspola dit.

Och grattis Michael, nu är du officiellt “kärnkraftsnörd”, som programledaren så fint uttryckte det.

Micke: Heh, tackar Nils! Frågan är om jag vågar lyssna på detta. 😀

Micke, lite senare: Ok, nu har jag lyssnat på det. Alltid lika “kul” att höra sin egen röst inspelad. Huga…

Ett par missar lyckades jag med. Folkomröstningen för vänstertrafik var inte 1967, den var 1955. 1963 togs beslutet att göra omläggningen, så jag hade rätt i att det tog bara 8 år att köra över folket. Och årtalet 1967 var själva Dagen H.

Jag råkade också kalla Strålsäkerhets-myndigheten för Strålskydds-myndigheten. Förlåt alla ni på SSM som lyssnade.

6 Comments

Study says German nuclear power causes child cancer… or does it?

A German report (summary) on cancer incidence seems to indicate that there is a higher frequency of cancer cases, mainly leukaemia in children, around nuclear power plants in Germany. The report was written at the Federal Office for Radiation Protection in Germany and based on two articles [1, 2].

The report was quickly embraced by the Swedish movement against nuclear power (SNF, Schlaug) and has also created a few headlines in Swedish newspapers (AB, HN).  These newspaper articles claim that people living in the vicinity of Swedish nuclear power plants are worried by this report. Lars Barregård at the Centre for Medical Enviromental Sciences wants to investigate the incidence of leukaemia around Ringhals nuclear power plant. However, he says to HN:  “…the radiation levels are very low and should not be able cause an increase in cancer frequency, though a study can be good to lessen the worries“. (translated from Swedish)

The Swedish Radiation Safety Authority (SSM) however does not consider it important to perform another study in Sweden as such studies have already been conducted with consistent negative results. A study in 1995 found no increase in numbers of cases of leukaemia. Also the number of cases of child leukaemia has been more or less constant at around 60 cases per year over the past 30 years, a period of time which includes the gradual phase-in of nuclear power in Sweden. SSM states that further epidemiological studies trying to blame cancer on nuclear power are not needed. Instead, there is a need of a larger knowledge base and more studies that tries to find the underlying reason for child leukaemia in general [6].

Still this leaves us with the German report. Does it give us due cause to worry? Not really, because in the conclusion of the report, the authors state:

…the present status of radiobiologic and epidemiologic knowledge does not allow the conclusion that the ionising radiation emitted by German [nuclear power plants] during normal operation is the cause.

What this means is that in order for nuclear plants to have caused these cancers, there must be some completely unknown effect in play; some kind of cause that science does not know anything about yet.

They further note that…

This study can not conclusively clarify whether confounders, selection or randomness play a role in the distance trend observed.

…and…

…these estimates are rather inconclusive because they are based on a very small number of cases

This means that they have not been able to rule out that other factors may explain the results, factors such as: carcirogens unrelated to the nuclear plants, errors in the study, or pure chance due to the amount of data being much to small.

Reading further we find that they have not measured the level of radioactivity around the plants or even include any kind of estimate of this:

This study is not able to state which biological risk factors could explain this relationship. Exposure to ionising radiation was neither measured nor modelled

One amusing interpretation of this would be that closeness itself, and not radiation, is a cancer causing agent. That is to say being 100 meters from a non-leaking plant would be more dangerous than being 200 meters from a wrecked one, because distance is what they have looked at, not radiation.

This is perhaps not odd concidering that radiation is not significantly or even measurably higher around these plants. The report concludes (again) that radiation cannot be a factor in this study on account of the additional exposure from nuclear powerplants being staggeringly small.

Annual exposure in Germany to the natural radiation background is approximately 1.4 mSv and the annual average exposure through medical examinations is approximately 1.8 mSv. Compared to these values, the exposure to ionising radiation in the vicinity of German NPPs is lower by a factor of 1,000 to 100,000. In the light of these facts, and based on the present status of scientific knowledge, the result of our study cannot be explained radiobiologically.

A far more serious thing to be remarked is that the second article notes that the study goes against findings of other studies made previously [2]:

….this observation is not consistent with most international studies, unexpected given the observed levels of radiation, and remains unexplained. We cannot exclude the possibility that this effect is the result of uncontrolled confounding or pure chance.

Looking at French studies [4,5], similar to the German one, we see that they indeed could not find any significant relation between cancer incidence and absorbed dose or closeness to a nuclear power plant.

Further reading reveals that they have not been able to process data considering children moving around prior to the cancer notice, nor the importance of lifestyle or whether the time the children spend in their homes is of relevance.

All of this summed up leaves us with a report that in effect states: “We think there might be slightly more cases of child cancer around some nuclear power plants, but we don’t really know why. And in order for the nuclear plants to be the actual cause, instead of something else, 60 years of radiobiological science must have completely missed something here”.

This notwithstanding the Swedish self-proclaimed enviromental movement beats the big drum and claims that it would be “irresponsable to concider constructing new nuclear power plants before it is clear whether children that live around existing plants suffer from conditions like leukaemia more often than the general public” (translated from [3]).

At Nuclear Power Yes Please we find this kind of alarmism to be just as irresponsible. We do not oppose performing epidemiological studies on nuclear power plants because science, openness of information and continuous review is one of the pillars that support our confidence in nuclear power. If anything we would welcome an exhaustive, well conducted study that settles the matter once and for all so we can either go happily about our lives, or get to work on a solution should one be needed.

But to spread fear of nuclear power among the general public without a solid scientific reason is reprehensible, especially with a report that even by its own words state that the results are vague, inconclusive and goes against most previously made scientific studies.

In light of the movement bringing this up just as there are huge political shifts in the view on Swedish nuclear power, possibly lifting the three decade old ban on building new nuclear power plants, we at Nuclear Power Yes Please are left to wonder what the real cause of the alarmism is. Why is the movement against nuclear power bringing this up now? Is it a genuine worry about public health, or is it a desperate attempt by the movement to try to justify their anti-nuclear stance? If it is the latter, we cannot express enough our outrage at such reckless abuse of science in order to try to make a political point.

1: Peter Kaatsch, Claudia Spix, Renate Schulze-Rath, Sven Schmiedel and Maria Blettner. Leukaemia in young children living in the vicinity of German nuclear power plants.

2: Case–control study on childhood cancer in the vicinity of nuclear power plants in Germany 1980–2003. Claudia Spix, Sven Schmiedel, Peter Kaatsch, Renate Schulze-Rath and Maria Blettner.

3: http://www.naturskyddsforeningen.se/natur-och-miljo/aktuellt/?news=7104

4: M.L. White-Koning, D. He’mon and D. Laurier et al.. Incidence of childhood leukaemia in the vicinity of nuclear sites in France, 1990–1998.

5: A.-S. Evrard, D. He’mon and A. Morin et al., Childhood leukaemia incidence around French nuclear installations using geographic zoning based on gaseous discharge dose estimates.

6: http://www.stralsakerhetsmyndigheten.se/Om-myndigheten/Aktuellt/Nyheter/SSM-Tysk-studie-ger-inga-nya-ron/


News articles:
Tysk forskarrapport som borde oroa

Blog entries:
Kärnkraft, barncancer och sannolikhetskalkyler
Ett (o)sannolikt ställningstagande av Centern
Barnleukemi, kärnkraft och Maud Olofsson

17 Comments