Skip to content

Month: February 2011

KBS-3 bra för miljön, dålig för miljörörelsen

Av Michael Karnerfors, publicerad i nedkortad version i Ny Teknik 2011-02-19

När Mikael Karlsson, Svenska Naturskyddsföreningen (SNF) och Johan Swahn, Miljörörelsernas Kärnavfallsgranskning (MKG) i ett antal debattartiklar till Ny Teknik (NyT 11-01-31 , NyT 11-02-10) försöker sprida tvivel om hur Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB) sköter sitt uppdrag kan jag inte låta bli att fråga mig: är det verkligen sant det de säger att KBS-3 är dålig för miljön? Eller är metoden i själva verket bara dålig för miljörörelsen? “Sätt inte bocken som trädgårdsmästare” påstår de. Men vem är bocken egentligen när MKGs medlemmar har något att förlora på att frågan om kärnavfall får en lösning? Kan vi verkligen lita på en granskare som inte vill att SKB skall lyckas?

MKG utgörs i huvudsak av SNF och dess ungdomsorganisation Fältbiologerna. Föreningen har sedan 70-talet motsatt sig kärnkraft. Ett ofta använt argument är påståendet: “Det finns ingen lösning på frågan om kärnavfall“. Nu är SKB på väg att rasera detta. Inom en månad lämnas en ansökan in som – om inget oväntat inträffar – innebär slutet för detta argument. Om eller när myndigheterna godkänner SKBs föreslagna lösning KBS-3 innebär det inte bara att frågan är löst i Sverige, utan vi kan också exportera den här kunskapen. Hela världens kärnkraftsmotstånd får ett ben avhugget och vacklar när industrin helt plötsligt säger “Jo då, det finns visst en lösning”.  Och inte nog med att SKB i så fall klarar kraven; kraven är dessutom väldigt högt ställda. Industrin tar inte bara ansvar utan gör det också med mycket god marginal, vilket så gott som omöjliggör vidare kritik i avfallsfrågan.

Ett annan konsekvens av KBS-3 är att vi får ett slutförvar där bränslet kan återtas. SNF vill istället att bränslet stoppas i djupa borrhål, där man inte utan betydande kostnadsökningar och svårighet kan ta tillbaks det. Om så skulle ske innebär det att bränslet – som är till minst 95% outnyttjat – inte blir tillgängligt för nästa generations kärnkraft. För en rörelse som inte vill ha kärnkraft vore detta givetvis en betydande “vinst”. Men om KBS-3 istället godkänns är bränslet lättillgängligt och Sverige kan få ren energi för hundratals år utan att någon ny gruvbrytning av kärnbränsle måste ske.

I den bästa av världar omvärderar en opinionsbildare sin åsikt och anpassar ödmjukt ståndpunkten när sakförhållandena ändras. Men med tanke på att kärnkraft tillsammans med vattenkraft – när hela livscykeln beaktas – redan visat sig vara renast och koldioxidsnålast i Sverige och SNF trots detta fortsätter att ösa galla över kraftformen kan vi sluta oss till att föreningen inte kommer att vara först med att säga “Vi hade fel, kärnkraft är faktiskt en bra kraftkälla” om KBS-3 godkänns. Det finns för mycket prestige, för mycket känslomässigt bagage, och för många betalande medlemmar som inte vill se detta hända. Alltså har SNF enbart att förlora på att industrin övertrumfar dem och i en oberoende granskning klarar av det som motståndarna hävdat aldrig skulle komma att ske.

Den romerska tänkaren Juvenalis frågade för snart 2000 år sedan: “Vem skall vakta väktarna?”. Den frågan är ständigt aktuell, och så även här: vem skall granska granskarna? Vem garanterar att MKGs remiss-svar är sakliga och korrekta? Vem går i god för att deras opinionsbildning är fri från egenintressen? Skall jag tvunget välja mellan SKB och MKG måste jag konstatera att SKB har ett mycket starkt intresse å deras huvudmäns vägnar att lösningen blir bra, eftersom det kostar kärnkraftsbolagen många miljarder kronor att frågan förblir olöst, eller att den måste städas upp i efterhand. SNF däremot har bara att förlora på att SKB lyckas. Miljön vinner, men de förlorar.

Kort och gott kan man säga att en ansvarstagande kärnkraftsindustri – som möter alla krav som ställs på den – är bra för miljön men dåligt för miljörörelsen.  

Alla de punkter som MKG angriper är icke-kritiska för KBS-3. Metoden står exempelvis inte och faller med det nuvarande förslaget på kapsel-lösning med “nakna” kopparkapslar. Detta dels för att kapslarna är inte den främsta av de tre oberoende barriärerna, dels för att kritikerna ännu inte lyckats visa på att deras invändingar är relevanta under de förhållanden som gäller utanför labbet och nere i slutförvaret, och dels för att kritikerna själva säger sig ha en lösning: belägg kapslarna med krom, zirkonium eller titan. SKB jobbar i skrivande stund med kritikerna från KTH för att utforska eventuella osäkerheter. MKG kan inte på ett trovärdigt sätt hävda att SKB undviker kapselfrågan. Som sidnot skall nämnas KTH-forskarna även arbetar med grundforskning för nästa generations kärnkraft.
 
Så, herrar Karlsson och Swahn, jag uppmanar er att sitta ned i båten och låta SKB slutföra arbetet med att undersöka KBS-3 och andra alternativ enligt vad myndigheterna begär, inte efter era egenintressen. Gunga skutan när det är viktigt för miljöns skull, inte bara för att ni inte får som ni vill. Med största sannolikhet ser världen att vi har en bra lösning på kärnavfallet inom tio år. Att det nog inte blir den lösning som ni hoppades på får ni helt enkelt bittert svälja. Men det är faktiskt miljön som hamnar i främsta rummet, inte miljörörelsen.

5 Comments

Chris Busby and “The Tall Tale Of Ten Tons Uranium Gone Missing”

Professor Chris Busby is a man that has made himself somewhat of a career in being the golden boy of nuclear opponents, saying just the things they want/need to hear. There is only one problem with this: he doesn’t have a foot to stand on when it comes to his tall tales about the evils of nuclear power. Previously we have exposed his claims that the Chernobyl disaster supposedly caused an increase in breast cancer in Sweden. This turned out to be an unfounded conclusion, based on frivolous interpretation of data along with some outright cherry-picking and willful suppression of data that didn’t fit the claim.

In the case of The Tall Tale Of Ten Tons Uranium Gone Missing, Busby and his colleague Cecily Collingridge have issued a report where they claim that there has been a leak of enriched uranium from the British nuclear power plants at Hinkley Point in the order of about 10 000 kg. We analyzed the data which he used to make his claim, and took the same steps as he did, following his chain of reasoning from data to conclusion. The result is hardly flattering for the Busby and Collingridge, because the claims they make hinge on…

– Unsupported postulates

– Sparse and highly uncertain data

– Graph fitting done on this data, while ingoring uncertainties

– Low resolution geological surveys

– Misreading of said surveys

– Ignoring local variations in said surveys

– Ignoring missing indicators that must be present if their claim was true

All over the place...
When you can fit any random graph of the data, in this case an elipsoid, something is not right.

The full analysis can be found in our forum. But I’ll just cut right to the chase and ask the obvious question: how would 10 tonnes(!) of uranium go missing without anyone noticing? And more important: why didn’t anything else go missing? The data that Busby uses to make his claim shows barely detectable levels of fission products, such as Cobalt-60 or Cesium-137. Considering that uranium is a lot less mobile than these products, if uranium goes missing but not the fission products, there cannot be a leak in the reactors because any such leak would have seen more fission products escape than uranium.

This leaves only one path as to how 10 tonnes of uranium could escape into the environment: when reactor fuel arrived fresh at the plants, someone took some fuel elements aside, stripped them of their cladding, ground them to dust and blew them out over the surrounding areas. Alternatively someone made a bonfire with them. And all of it happened without anyone noticing.

Since this is clearly not a reasonable explanation, we must conclude that Busby and Collingridge are wrong: there has not been a leak of 10 tonnes of uranium from Hinkley Point. The data they rely on does not support the claim, and it is only through their frivolous interpretation of the data, misreading some of it, and making unsupported assumptions that they arrive at the claim.

This begs a final question: claims have been made that there are numerous health problems around Hinkley Point, such as an increased incidence of childhood leukaemia. If there are no leaks from Hinkley Point, how would this be explained? Well… to find that answer, maybe you should go ask the one person making the claims: a certain professor Chris Busby.

/Michael Karnerfors and Mattias Lantz – members of Nuclear Power Yes Please

13 Comments

Chris Busby i farten igen

I Storbritannien har på sistone uppmärksammats en studie, från januari 2011, där det påstås att omkring 10 ton anrikat uran har läckt ut från kärnkraftverket Hinkley Point i Somerset is sydvästra England. Studien sägs bland annat ge stöd för andra studier som hävdar ökade fall av barnleukemi, barndödlighet och bröstcancer i området.

Författare till studien visar sig vara Chris Busby, som förra året turnerade runt i ett antal länder tillsammans med BSRRW och hävdade en ökning av antalet bröstcancerfall i de län som gränsar mot Östersjön, kopplat till Tjernobylolyckan. Vi påvisade då att antingen ljuger han medvetet med sina studier, eller så är han väldigt oseriös med hur han hanterar sina resultat. Vi har nu granskat den senaste studien, och finner åter igen att Chris Busby är villig att hantera offentliga mätdata på ett väldigt oseriöst sätt.  Kortfattat kan man sammanfatta Busbys rapport: Han använder offentliga data men undviker att ta med mätosäkerheten. Sedan drar han diverse slutsatser som inte håller när man tar mätosäkerheten i beaktande. Nedan visas ett par exempel från vår redogörelse.

Busbys Fig. 1 som anses visa att halten anrikat uran är högre närmare ytan, vilket innebär att anrikat uran läckt ut från kärnkraftverket i Hinkley Point.
Samma figur men med de statistiska felen redovisade. Plötsligt är Busbys fina anpassning (den blå linjen) inte lika övertygande längre.

En full redogörelse av vår granskning finns länkad här.

Man kan tycka att Busbys agerande är väldigt märkligt med tanke på att han hävdat att “Det är sanningen jag är på jakt efter”. Men han lever på människors rädsla för radioaktivitet, och har dessutom mot betalning ställt upp som expertvittne för att påvisa att enskilda dödsfall i cancer är orsakade av radioaktivitet eller utarmat uran (se hans CV). Det han sagt under dessa vittnesmål har enligt en del källor i vissa fall visat sig vara rena falsarier, men det har övertygat juryns domslut vid tillfället. Nåväl, i Sverige finns det väl ingen som tar denne man på allvar?

Tyvärr är det många som är beredda att lyssna på honom. Förutom BSRRW som ivrigt hänvisar till honom så har MILKAS (Miljörörelsens kärnavfallssekretariat) haft honom inbjuden på sin konferens år 2009. Han hänvisas dessutom till i deras skrift Varför inte kärnkraft? som seriös forskare. Vi hoppas att man tänkt om sedan dess, och vissa kvalitetsmissar får man väl förlåta engagerade kärnkraftsmotståndare för när någon ger vetenskapligt sken åt de frågor man brinner för.

Värre är det när politiska partier med regeringsambitioner knyter an till skojare som Busby. Miljöpartiet har vid två tillfällen (november 2005 och april 2009) bjudit in honom att tala i riksdagen. Med tanke på att det var Per Bolund, dåvarande energipolitisk talesman, som bjöd in honom år 2009, så är det allvarligt. Att Miljöpartiet har en politisk agenda som exkluderar kärnkraften må vara helt i sin ordning, men om den energipolitiske talesmannen inte kan sålla bättre med vilka man hänvisar till i kärnkraftsfrågan, då blir det svårt att ta deras argument mot kärnkraften på allvar.

För att kunna ha en saklig debatt om kärnkraftens framtid behöver vi ta stöd från kunniga människor (privatpersoner likaväl som forskare)  som ärligt och noggrant undersöker och redovisar sina resultat. Chris Busby hör inte till den kategorin, och de politiker, debattörer och organisationer som tar hans “studier” till stöd för sina åsikter utvisar tyvärr sig själva som seriösa deltagare i debatten.

Men“, säger den uppmärksamme läsaren, “även om Busbys studie är felaktig, så måste det finnas något bakom alla hälsoproblem som de andra studierna påvisar?” Så skulle det kunna vara, men det finns ett problem. Även dessa studier har Chris Busby som författare.

Mattias Lantz och Michael Karnerfors – medlemmar av nätverket Nuclear Power Yes Please

4 Comments