Vi i Nuclear Power Yes Please har tillsammans med Göran Bryntse – nyligen avgången(*) ordförande för Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen – författat en artikel om debatten om kärnkraft. Den finns idag att läsa i Aftonbladet och här.
Så varför samarbetar vi kärnkraftskramare med en av Sveriges mest framträdande kärnkraftsmotståndare? Vi står ju uppebarligen på varsin kant av åsiktsspektrat. Varför skriver vi en artikel ihop?
Därför att debatten om kärnkraften är viktigare än åsikten om kärnkraften. En dålig kärnkraftdebatt medför dåligt fungerande kärnkraft, och detta vill ingen av oss skall hända.
För både Göran och oss är det viktigare att frågan avhandlas på ett sakligt och korrekt sätt, hellre än att just vår respektive åsikt “vinner”. I slaget om kärnkraften är matchen långt viktigare än resultatet… men vad som än händer får det inte bli oavgjort.
Problemet var dock att just det hände: det blev oavgjort. Svenska politiker har hittills inte sagt vare sig JA eller NEJ till kärnkraft, utan man har istället låtit kraftformen få finnas kvar, samtidigt som den har blivit hårt motarbetad. Detta är det sämsta av två världar: man får inte några fördelar av att kraftformen faktiskt försvinner, och man får inga fördelar av den tekniska utveckling som sker för kärnkraften.
Hur kunde det bli så här? Häng med oss tillbaks i tiden för en titt hur det gick till, och se vad du själv kan göra för att säkra en bra kärnkraftsdebatt nu när frågan väckts till liv igen…
Renforsen i Vindelälven hade kanske inte funnits kvar om inte för kärnkraften
Kärnkraften är Sveriges kanske viktigaste energipolitiska fråga sedan mer än 50 år tillbaks. Redan innan dagens 10 reaktorer ens var projekterade var de en del av den svenska energi- och miljöpolitiken.
Rädda älvarna
På 1950- och 60-talet stod striden om älvarna. Skulle fler älvar dämmas upp och brukas till vattenkraft? Sverige behövde energin, men motståndet var stort. Löftet om kärnkraft räddade älvarna. Freden i Sarek och beslutet att inte bygga ut Vindelälven möjliggjordes tack vare det hopp kärnkraften gav. Visserligen stod en del av hoppet också till billig olja som skulle användas i kraftverk. Men oljekrisen 1973 och miljömedvetenheten satte tack och lov stopp för dessa planer, varpå kärnkraften ansågs vara det givna alternativet.
“Atomkraft? Nej Tack”
Olof Palme skäller ut Centern i valdebatt 1976
Men kärnkraften var inte okontroversiell. Dess ursprung från militära tillämpningar, avfallet och säkerheten var saker som fick motståndet att växa. Frågan blev het och infekterad. När den nådde riksdag och regering skräddes inte orden. Thorbjörn Fälldin vände Centern bort ifrån kärnkraften, trots att Bondeförbundet vurmat för den, och de fyra kärnkraftskommunernas Centerpartister slitit hårt för att få de nya verken. Fälldin gjorde sitt berömda uttalande om att han inte tänkte “dagtinga med sitt samvete” och krävde folkomröstning i frågan. Olof Palme skällde ut honom efter noter i valdebatten 1976.
Socialdemokraterna förlorade förvisso valet, men kärnkraftsfrågan blev till slut för mycket för borgarna. Beslutet att ladda Barsebäck 2 med bränsle tog knäcken på regeringen Fälldin. Palme angrep hårt och anklagde Centern för “svek” (låter det bekant?). Fälldin lämnade in regeringens avskedsansökan på hösten 1978. Ola Ullsten tog över med Folkpartiet i väntan på valet året därpå.
Den störste kärnkraftsmotståndren var utskämd och förmodligen hade kärnkraftsfrågan lagt sig och varit en något mindre fråga i valdebatten. Men något hände på vägen…
“Det som hände i Harrisburg”
28 mars 1979 inträffade härdsmältan i reaktor 2 på Three Mile Island utanför Harrisburg. Trots att ingen skadades av olyckan blev opinionen fullkomligt rasande. Palme gick snabbt med på folkomröstning för att slippa ha kärnkraften som en valfråga. Socialdemokraterna krävde att få ha ett nytt alternativ i omröstningen: Linje 2. Kärnkraftsdebatten var hetare än någonsin. Tage Danielsson framförde sin odödliga och utsökta monolog om Sannolikhet.
Debatten inför omröstningen genomsyrade Sverige ("Ratte och Odjuret", Knutsson & Jansson)
In i det sista var det oklart vilken linje som skulle vinna: nedläggning inom 10 år, eller senare? Till slut visade det sig att Linje 2 – nedläggning när alternativ finns – hade vunnit omröstningen, om än nätt och jämnt över linje 3. Ett riksdagsbeslut om att kärnkraften skulle vara avvecklad till år 2010 togs.
Från 1980 till 2011
I och med kärnkraftsbeslutet 1980 var debatten stendöd. Från att ha varit den hetaste frågan på 70-talet försvann den på rekordtid från det allmänna medvetandet. Palme hade lyckats rädda det socialdemokratiska partiet ifrån att splittras. Folket var nöjda och politikerna andades ut; de hade sluppit den heta potatisen och istället lyckats kasta den ifrån sig, 30 år in i framtiden…
Tjernobyl och tankeförbudet
Varför man inte bygger reaktorer enligt sovjetiska designer från 1950-talet
I de drabbade länderna har man påvisat ca 4000-7000 extra fall sköldkörtelcancer som en följd av olyckan – en ökning med ca 1000% för själva cancerformen, 4 – 7% för antalet cancerfall totalt för den påverkade gruppen – men med en överlevnadsgrad på över 99% eftersom sjukdomen är lätt att upptäcka i tid med screening (vissa “markörer” – signalämnen i kroppen – för sköldkörteln ger tydliga utslag vid minsta fel, vilket man ser tidigt med hjälp av blodprov så länge man tar dem regelbundet). Dock borde detta ha varit onödigt, därför att alla dessa cancerfall kommer av det fruktansvärda faktum att sovjetiska myndigheter stoppade inte mat och mjölk förgiftad med Jod-131, trots att det är lätt att upptäcka och sålla bort kontaminerade varor.
Det märkligaste för svensk del var dock den så kallade tankeförbudslagen. Det sägs att Birgitta Dahl fick reda på att man klurade på vad det skulle krävas för att ersätta Oskarshamn 1 – Sverges äldra kraftreaktor i drift – med en ny, säkrare reaktor. Detta ville hon inte veta av, varpå 6:e paragrafen i Lag om Kärnteknisk Verksamhet infördes:
6 § Ingen får utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader, beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor.
Tankeförbudet var formellt sett inte ett förbud mot att vidareutveckla kärnkraftssäkerhet eller forska på kärnkraft. Dock visade sig att det var just en sådan effekt lagen fick. Tjugo år senare kröp socialdemokraterna till korset och erkände att lagen skadat svensk kärnkraftssäkerhet. Ifrån propositionen att avskaffa lagen:
Visserligen står det i 6 § kärntekniklagen att bestämmelsen endast avser åtgärder som syftar till att uppföra en kärnkraftsreaktor inom landet. Av paragrafens förarbeten framgår därtill tydligt att förbudet inte riktar sig mot t.ex. tekniskt utvecklingsarbete på kärnsäkerhetsområdet. Trots detta synes paragrafens enda praktiska effekt vara att, i strid mot intentionerna vid dess införande, inkräkta på möjligheterna att fortlöpande bedriva sådant arbete (jfr prop. 1986/87:24 s. 5). Detta är mycket otillfredsställande, då forskning och tekniskt utvecklingsarbete inom kärnteknikområdet är av stor betydelse för kärnsäkerheten och kärnavfallshanteringen. Dessa frågor kommer dessutom att vara aktuella under lång tid i Sverige, varför det är mycket viktigt att det sker en kontinuerlig kompetensuppbyggnad vid de institutioner som bedriver sådan verksamhet genom bl.a. nyrekrytering av forskare och tekniker och deltagande i internationellt samarbete. Som utredningen har konstaterat hämmas emellertid sådan kompetensuppbyggnad av den utbredda misstolkningen av 6 § kärntekniklagen som råder inom landet och som alltså går ut på att all forskning inom det kärntekniska området skulle vara otillåten. Bestämmelsen har också givits den nedsättande benämningen ”tankeförbudsparagrafen”, vilket ger oönskade associationer i en demokratisk kontext.
Avvecklingslagen
1997 började kaoset på allvar. Regeringen Persson gick ihop med Centern i en uppgörelse som innebar:
Regeringen gavs rätt att när helst besluta att lägga ned reaktorer.
Tidigare var regeringen tvingen att be riksdagen om lov för att få stänga reaktorer. Men i och med avvecklingslagen kunde regeringen på eget bevåg ta sådana beslut, utan att behöva förankra dem hos de folkvalda.
I ett slag försvann alla möjligheter för kärnkraftsbolagen att planera långsiktigt. Från att ha haft ett klart och tydligt stopp-datum visste de nu inte om de skulle få nedläggningsbeskedet i morrn – på samma sätt som Barsebäck – eller om det skulle komma om 10-20-30 år. På frågan om de skulle livstidsförlänga verken för tvåsiffrigt antal miljarder eller inte fick de inga besked. Däremot sade avvecklingslagen att livstidförlängningar som fick verken att gå i över 40 år inte skulle få ersättning för dessa vid en eventuell nedläggning.
7 § När ersättningen skall bestämmas skall som särskilda förutsättningar gälla följande:
Har upphörandet av driften vid en kärnkraftsreaktor medfört inverkan av någon betydelse på priset på högspänd el i Sverige, skall ersättningen beträffande den reaktorn bestämmas på grundval av det pris som skulle ha gällt om en sådan inverkan inte hade förekommit.
Ersättningen skall bestämmas utifrån antagandet att en kärnkraftsreaktor inte kan nyttjas mer än 40 år efter den tidpunkt då den först togs i kommersiell drift.
Först 2005-2006 fick bolagen beskedet att de hade tillåtelse utföra livstidsförlängningarna som de hade börjat planera för. Men det var för mycket arbete på alldeles för kort tid. Tidigt på våren 2009 gick de igång med det praktiska arbetet, och misslyckades kapitalt. Över 24 reaktormånader förseningar och två oväntat extra kalla vintrar orsakade kaos i det svenska energisystemet. Avvecklingslagen landade i våra brevlådor i form av skyhöga elräkningar.
Enligt myndighetens senaste risk- och sårbarhetsanalys väntas brist på specialister inom både kärnkraftsäkerhet och strålskyddsberedskap de närmaste åren. Många av experterna i Sverige är redan pensionerade och ersättarna är för få. I rapporten konstateras att det kommer att “ta lång tid att på nytt bygga upp den saknade kompetensen”. Att utbilda en ny specialist beräknas ta omkring 20 år.
–Det är ett stort problem. Sverige har inte sett om sitt hus i tid och vi har inte klarat att överföra kunskap till nya generationer, säger Robert Finck.
Bakgrunden är att Sverige under många år planerade att avveckla kärnkraften. Efter olyckan i Tjernobyl för 25 år sedan infördes också den så kallade tankeförbudsparagrafen i kärnteknik- lagen som delvis hindrade svensk kärnkraftsforskning. Intresset för att studera kärnteknik hamnade på en bottennivå.
Dessutom har SSM vid flera tillfällern behövt att gå in och ta kärnkraftsbolagen hårt i örat, med bland annat “särskild tillsyn” av Forsmark och Ringhals.
Efter 35 års kärnkraftsdebatt har vi lyckats köra svensk kärnkraft i botten. Ingen – inte vare sig kärnkraftsförespråkare eller kärnkraftsmotståndare – kan tycka att det är en bra situation vi har idag.
Efter Fukushima: så kan DU göra debatten bra
Problemen med den svenska kärnkraften har sina rötter i en dålig svensk kärnkraftsdebatt som har lett till att politiker tagit dåliga, kontraproduktiva beslut. Orsaken till den dåliga debatten är att allmänheten inte har givits den kunskap som behövs för att få en komplett bild över vad kärnkraft är, hur den fungerar, och vad dess starka och svaga sidor är. När människor i panik köper jodtabletter för strålningsnivåer som är 15 miljoner gånger mindre än vi redan har i våra kroppar, är det uppenbart att folkbildningen om kärnkraft har misslyckats.
Bättre blir det inte när fakta och sakargument ersätts av partipolitik och politikers nycker i debatten. Då är det inte konstigt att våra folkvalda tar dåliga beslut. Resultatet blir därefter: krånglande kärnkraft, sämre förutsättningar för bra säkerhet, rusande elpriser…
Nu står vi inför en ny debatt i och med Fukushima-krisen. Den debatten måste bli långt bättre än vad som skett tidigare, annars kommer vi att ta konstiga beslut igen, och ytterligare sabotera svensk kärnkraft. Förutsättningarna för debatten är både bättre och sämre.
Bättre är att informationsflödet idag är totalt anorlunda. Människor kan fortbilda sig om kärnkraft på ett sätt som är ren science fiction jämfört mot hur det fungerade på 70- och 80-talet.
Sämre är att de som arbetar med kärnkraft – och som har absolut störst kunskap om hur Svensk kärnkraft fungerar i praktiken – inte hörs eller syns. Kraftbolagen lägger munkavle på sina anställda. De får inte uttala sig i debatten, och vad värre är får de inte heller ställa upp i media med sina expertkunskaper för att hjälpa till med att förklara hur olika säkerhetsfunktioner fungerar, något som blev extra tydligt i samband med händelserna i Fukushima. Inför folkomröstningen 1980 så talade de åtminsone från hjärtat vad de tyckte…
…men idag är tystnaden total.
Strålsäkerhetsmyndigheten har haft fullt upp och informerat människor, men de sakkunniga utför ingen folkbildning utöver att akut svara på frågor. Och inom forskningen så börjar man nu lite försynt fundera på att höja rösten då de ser vilken otrolig kunskapstörst det finns hos allmänheten, men man har inte fått upp farten än.
Det som du som läsare kan göra för att debatten skall bli bra är att söka kunskap. Informera dig. Det finns massor med information på öppna källor, som exempelvis Wikipedia, som är lätt tillgänligt för dig att ta del av. Det finns också intresseorganisationer och nätverk på båda sidor om åsiktsfrågan, som exempelvis Nuclear Power Yes Please och Folkkampanjen, som gärna berättar våra argument. Lyssna… ställ frågor… jämför… ifrågasätt.
Framför allt bör du söka kunskap hos de som kan kärnkraft. Och vill inte de komma till dig så kan du komma till dem. Maila… ring… eller åk och hälsa på! Besök hos kärnkraftverken och Svensk Kärnbränslehantering (SKB) är gratis. Anmäl en grupp kompisar, åk dit och se själva. Gör det till ett utflyktsmål på semstern. Ingen går därifrån opåverkad.
Framför allt måste vi alla vara öppna för möjligheten att vi kan ha haft fel om kärnkraft. Vi inom Nuclear Power Yes Please har vid flertalet tillfällen behövt rannsaka oss själva, speciellt nu under Fukushima-krisen, vilken fortfarande inte är slut. När faktan från Fukushima har samlats in, och analysen är klar, först då vet vi om och i så fall hur vi kan gå vidare med kärnkraft i Sverige och resten av världen.
/Michael Karnerfors, en av författarna av debattartikeln från NPYP
Nya ordföranden Solveig Ternström och Anna-Linnéa Rundberg, gillade inte artikeln alls (*) Faktum är att när vi var färdiga med artikeln var Göran fortfarande ordförande. Vi skickade artikeln till Dagens Industri, som sade att de skulle köra den. Men innan den hann gå i tryck hade FmKK årsmöte. Göran valdes bort och två nya ordförande – Solveig Ternström och Anna-Linnéa Rundberg – valdes. De var inte alls glada åt den här artikeln och mailade DI, som vek sig direkt…
Av nätverket Nuclear Power Yes Please, och Göran Bryntse, f.d. ordföranden för Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen
Publicerad på i Aftonbladet Debatt 2011-04-26
Kärnkraftsdebatten behöver långsiktighet
Det har inte undgått någon att svensk kärnkraft sett stora motgångar under de senaste åren. Mängden levererad el i förhållande till kapacitet var lägst i Europa under 2009 och 2010. Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) har vid flera tillfällen behövt ta kärnkraftsbolagen i örat och kräva uppsträckning, vilket efterföljts, men det är anmärkningsvärt att det skall behövas.
Grundorsaken till den svenska kärnkraftens nuvarande ställning är årtionden av kortsiktig politik och bristande kunskap och vilja hos beslutsfattare. Olyckorna vid Three Mile Island (TMI) och Tjernobyl innebar att en del märkliga och skadliga beslut togs:
En folkomröstning genomfördes där folket fick välja mellan två olika avvecklingsalternativ, fördelat på tre linjer.
I beslutet om avveckling saknades en reservplan för att hantera den situation som skulle uppstå om beslutet inte genomdrevs.
En lag som förbjöd oss att planera för nya reaktorer infördes.
En lag som tillät regeringen att utan riksdagsbeslut stänga reaktorer infördes.
Med detta kom svensk kärnkraftsindustri att sakna incitament och möjlighet för långsiktig planering. Konsekvenserna blev att produktionskapaciteten för de svenska reaktorerna dalat till historiskt låga nivåer. Säkerhetsarbetet har försvårats då industrin utarmats på kompetens. SSM konstaterar att det tar cirka 20 år att ersätta specialister inom kärnkraftssäkerhet och strålskydd. Myndigheten flaggar för att naturliga avgångar i kombination med att få valt att utbilda sig inom viktiga kompetensområden kan medföra ökade risker i framtiden. Resultatet av kärnkraftspolitiken från 1980 och framåt blev sålunda bland annat att Sverige fick sämre verktyg för att bedriva kärnteknisk verksamhet med högsta möjliga tekniska och säkerhetsmässiga standard.
Anledningen till att besluten blev sådana är bland annat:
Allmänheten har fått för lite och för dålig information om kraftformen och relaterade fenomen
Många som besitter viktig kunskap är frånvarande i den öppna debatten
Inom kärnkraftindustrin, myndigheter och forskningen finns stora kunskaper om kärnkraft. Men få, speciellt ifrån de lägre leden, vågar uttala sig i den öppna debatten trots att det är där kunskapen om hur kärnkraft fungerar i praktiken är som störst. Debatten måste utökas med dessa röster, speciellt som allmänheten vill höra vad de har att säga.
Just nu krävs att vi analyserar de enorma mängder fakta som händelserna vid Fukushima kommer att ge oss, samt kritiskt granskar den politik och den debatt som hittills förts. När vi därefter har ett faktamässigt beslutsunderlag i hand måste vi ta gemensamma och långsiktiga beslut.
Vad besluten sedan än blir så får det inte vara ytterligare ett obeslutsamt mellanting, utan något som är kristallklart och långsiktigt. Antingen stoppar vi kärnkraften med hjälp av en tidsbestämd avvecklingsplan, eller så måste vi acceptera kärnkraften som en del av vår energiförsörjning under överskådlig tid. Oavsett väg för kärnkraften skall också arbetet med att energieffektivisera och bygga ut förnybara kraftkällor fortsätta enligt bästa förmåga.
Det är viktigt att visa stor ödmjukhet inför dessa frågor och inte vara rädd för att erkänna att man kan ha haft fel. Detta budskap riktar vi till såväl kärnkraftsmotståndare som kärnkraftskramare. Debatten om kärnkraft är viktigare än åsikten om densamma.
Michael Karnerfors, civ. ing, grundare av nätverket Nuclear Power Yes Please
Göran Bryntse, tekn dr, f.d. ordf. i Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen
Göran Bryntse är civilingenjör i teknisk fysik från LTH, och teknisk doktor i papperteknik. Han var tills den 26/3 ordförande för Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen. Artikeln författade vi och satte underskrifter på 5 dagar innan det. Nya ordföranden för FmKK var inte road och stoppade vårt första försök att få artikeln utgiven i Dagens Industri.
Vår favorit-tidning Aftonbladet, med deras knivskarpa analytiska förmåga och djupa insikt i teknik och vetenskap (OBS: lätt sarkasm) slog till idag med den lysande rubriken “Forsmark stoppade nya “Beck”-filmen“. Vid första anblick låter rubriken som att Forsmark använt sig av någon flummig säkerhetslag för att utöva censur genom helt sonika stoppa produktionen och hindra filmen från att någonsin visas. Men så fort man börjar läsa artikeln så kryper det fram att fullt så dramatiskt var det inte:"Hej, Forsmark? Jo, vi vill in med ett helt filmteam hos er. Och... uhm, hallå?"
Tanken var först att man skulle filma scener inne i kärnkraftverket men efter att ansvariga tagit del av manuset nekades inspelningsteamet tillträde.
– De skickade ett utkast av manuset till oss. Men vi tackade nej, vi kan inte ha filminspelning inne på anläggningen av säkerhetsskäl, säger Claes-Inge Andersson, informationschef på Forsmark.
Att privata bolag inte får tillträde till samhällsviktiga anläggningar, och tillika skyddsobjekt, för att leka teater därinne… jag vet inte riktigt vad ni tycker men för min del har jag inga större problem med det. 😀
Så varför ville de då filma därinne? Fantasiskaparen (manusförfattaren) Rolf Börjlind förklarar…
Men sedan uppstår total disharmoni mellan verklighet och påståenden när kärnkraftsmotståndare som Lotta spinner loss. Ibland kommer de med uttalanden så verklighetsfrämmande att vi som en smula insatta i frågan fullständigt tappar hakan över att människor har mage att strunta i verkligheten såpass skamlöst som de gör. Men detta är ändock vad händer. Att påståenden i stil med Lottas världsförsörande skräckvision är helt orimliga är utan tvekan, speciellt då man ser till de kärnkraftsolyckor som faktiskt inträffat.
Låt oss ta ett exempel på detta: Tjernobyl.
Reaktorhaveriet i Tjernobyls kärnkraftsstation får anses vara det värsta av det värsta. Till skillnad från exempelvis TMI-2 olyckan vid Harrisburg (som var en beskedlig härdsmälta där inte en enda människa skadades), var Tjernobyl-olyckan ett totalt reaktorhaveri där, på grund av en ångexplosion och en efterföljande vätgasexplosion, samt avsaknad av reaktorinneslutning, hela härden exponerades mot omgivningen. Sedan brann den i 10 dagar. Den kan inte bli värre än så med mindre än att man plancerar atombomber i en reaktor.
Men trots detta, trots att precis allt som kunde gå fel gjorde det, hade man år 2005 inte kunnat knyta mer än 64 dödsfall till olyckan. Detta enligt The Chernobyl Forum, som består av IAEA, WHO, Världsbanken, 4 ytterligare FN-organ, samt länderna som drabbades: Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Viss osäkerhet i siffrorna finns givetvis, men Chernobyl Forum konstaterar ändock att utöver de direkta dödsfallen från olyckan har man inte kunna mäta någon ökning i mängden cancerfall utöver ca 4000 fall sköldkörtelcancer vilka hittils, såvitt man kan se, har resulterat i 19 dödsfall.
Detta kan knappast anses ha någon som helst likhet med det världförstörande scenario som Lotta kommer med. Det värsta av det värsta medförde inte att sju miljarder människor dog. Lotta har fel med en faktor 100 000 000.
Frågan är om det i det här läget är lönt att ens nämna Harrisburg, med sina noll dödade, noll skadade och noll cancerfall. Läsaren har redan nu förstått att Lotta, och alla andra som hävdar att kärnkraftens förstörelseförmåga skulle överstiga den hos en vanlig industriolycka, har fel.
Om anhängare av kärnkraft hävdar Lotta: “I brist på nytänkande och utveckling håller de fast vid gammal teknik”. Detta är enbart substanslös retorik-krydda, som står i rak motsats till verkligheten. Kärnkraften är den yngsta kraftkälla vi har, bara knappa 55 år gammal. Dess utvecklingspotential är enorm eftersom kärnkraften är långt ifrån färdigutvecklad, medan de verkligt gamla teknikerna, som biobränslen, vatten, vind och solkraft, snabbt närmar sig det fysiska taket på sin möjliga effektivitet. “Brist på nytänk och utveckling” är rent skrattretande att anklaga kärnkaften för.
Lotta hävdar att restbränslet utgör en risk. Därmed har hon visat att hon är djupt okunnig om förvaringsmetoder som KBS-3, naturliga fenomen som reaktorerna i Oklo, om restbränslets lätthanterlighet samt, för att anknyta till hennes påstående om “brist på nytänkande och utveckling” om Generation IV-reaktorer som minskar förvaringsbehovet av restprodukterna med en faktor 100 000.
Och det som slår mig mest med artikeln är att Lotta är den hon är. Att den enskilde bloggaren har ett avsevärt större mått tyckande än källkritik och faktakoll kan jag ha en knivsudd tolerans för eftersom denne inte har så stort genomslag eller synlighet. Om den enskilde sprider faktamässiga tokerier drabbas få människor.
Men Lotta Gröning är debattchef på en rikstäckande dagstidning!Inte ens i en åsiktskolumn kan hon hävda att det är journalistiskt etiskt försvarbart att komma med så hutlöst falska påståenden, speciellt inte när hon har den ställning hon har.
Därför samarbetar vi kärnkraftskramare med motståndarna
Published by Michael on April 26, 2011Vi i Nuclear Power Yes Please har tillsammans med Göran Bryntse – nyligen avgången(*) ordförande för Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen – författat en artikel om debatten om kärnkraft. Den finns idag att läsa i Aftonbladet och här.
Så varför samarbetar vi kärnkraftskramare med en av Sveriges mest framträdande kärnkraftsmotståndare? Vi står ju uppebarligen på varsin kant av åsiktsspektrat. Varför skriver vi en artikel ihop?
Därför att debatten om kärnkraften är viktigare än åsikten om kärnkraften. En dålig kärnkraftdebatt medför dåligt fungerande kärnkraft, och detta vill ingen av oss skall hända.
För både Göran och oss är det viktigare att frågan avhandlas på ett sakligt och korrekt sätt, hellre än att just vår respektive åsikt “vinner”. I slaget om kärnkraften är matchen långt viktigare än resultatet… men vad som än händer får det inte bli oavgjort.
Problemet var dock att just det hände: det blev oavgjort. Svenska politiker har hittills inte sagt vare sig JA eller NEJ till kärnkraft, utan man har istället låtit kraftformen få finnas kvar, samtidigt som den har blivit hårt motarbetad. Detta är det sämsta av två världar: man får inte några fördelar av att kraftformen faktiskt försvinner, och man får inga fördelar av den tekniska utveckling som sker för kärnkraften.
Hur kunde det bli så här? Häng med oss tillbaks i tiden för en titt hur det gick till, och se vad du själv kan göra för att säkra en bra kärnkraftsdebatt nu när frågan väckts till liv igen…
Tips: se gärna Sigfrid Leijonhufvud’s föredrag tillsammans med den här artikeln, ifrån SVT Play – Energiförsörjningens risker, spola till 1 tim 09 min.
Återblick
Kärnkraften är Sveriges kanske viktigaste energipolitiska fråga sedan mer än 50 år tillbaks. Redan innan dagens 10 reaktorer ens var projekterade var de en del av den svenska energi- och miljöpolitiken.
Rädda älvarna
På 1950- och 60-talet stod striden om älvarna. Skulle fler älvar dämmas upp och brukas till vattenkraft? Sverige behövde energin, men motståndet var stort. Löftet om kärnkraft räddade älvarna. Freden i Sarek och beslutet att inte bygga ut Vindelälven möjliggjordes tack vare det hopp kärnkraften gav. Visserligen stod en del av hoppet också till billig olja som skulle användas i kraftverk. Men oljekrisen 1973 och miljömedvetenheten satte tack och lov stopp för dessa planer, varpå kärnkraften ansågs vara det givna alternativet.
“Atomkraft? Nej Tack”
Men kärnkraften var inte okontroversiell. Dess ursprung från militära tillämpningar, avfallet och säkerheten var saker som fick motståndet att växa. Frågan blev het och infekterad. När den nådde riksdag och regering skräddes inte orden. Thorbjörn Fälldin vände Centern bort ifrån kärnkraften, trots att Bondeförbundet vurmat för den, och de fyra kärnkraftskommunernas Centerpartister slitit hårt för att få de nya verken. Fälldin gjorde sitt berömda uttalande om att han inte tänkte “dagtinga med sitt samvete” och krävde folkomröstning i frågan. Olof Palme skällde ut honom efter noter i valdebatten 1976.
Socialdemokraterna förlorade förvisso valet, men kärnkraftsfrågan blev till slut för mycket för borgarna. Beslutet att ladda Barsebäck 2 med bränsle tog knäcken på regeringen Fälldin. Palme angrep hårt och anklagde Centern för “svek” (låter det bekant?). Fälldin lämnade in regeringens avskedsansökan på hösten 1978. Ola Ullsten tog över med Folkpartiet i väntan på valet året därpå.
Den störste kärnkraftsmotståndren var utskämd och förmodligen hade kärnkraftsfrågan lagt sig och varit en något mindre fråga i valdebatten. Men något hände på vägen…
“Det som hände i Harrisburg”
28 mars 1979 inträffade härdsmältan i reaktor 2 på Three Mile Island utanför Harrisburg. Trots att ingen skadades av olyckan blev opinionen fullkomligt rasande. Palme gick snabbt med på folkomröstning för att slippa ha kärnkraften som en valfråga. Socialdemokraterna krävde att få ha ett nytt alternativ i omröstningen: Linje 2. Kärnkraftsdebatten var hetare än någonsin. Tage Danielsson framförde sin odödliga och utsökta monolog om Sannolikhet.
In i det sista var det oklart vilken linje som skulle vinna: nedläggning inom 10 år, eller senare? Till slut visade det sig att Linje 2 – nedläggning när alternativ finns – hade vunnit omröstningen, om än nätt och jämnt över linje 3. Ett riksdagsbeslut om att kärnkraften skulle vara avvecklad till år 2010 togs.
Från 1980 till 2011
I och med kärnkraftsbeslutet 1980 var debatten stendöd. Från att ha varit den hetaste frågan på 70-talet försvann den på rekordtid från det allmänna medvetandet. Palme hade lyckats rädda det socialdemokratiska partiet ifrån att splittras. Folket var nöjda och politikerna andades ut; de hade sluppit den heta potatisen och istället lyckats kasta den ifrån sig, 30 år in i framtiden…
Tjernobyl och tankeförbudet
Frågan vaknade kortvarigt till liv 26 april 1986 då det hände precis som kärnkraftsexperterna anat skulle hända: en reaktor av RBMK-typ exploderade i Ukraina, dåvarande Sovjetunionen. Detta var väntat eftersom RBMK-designen var ökänt farlig. Två veckor innan olyckan försökte en anställd på Vattenfall få publicerat en artikel i DN om att risken för en större olycka i denna typ av reaktorer var 1 på 3 (tidpunkt 59 min, 03 sek). Artikeln refuserades…
I de drabbade länderna har man påvisat ca 4000-7000 extra fall sköldkörtelcancer som en följd av olyckan – en ökning med ca 1000% för själva cancerformen, 4 – 7% för antalet cancerfall totalt för den påverkade gruppen – men med en överlevnadsgrad på över 99% eftersom sjukdomen är lätt att upptäcka i tid med screening (vissa “markörer” – signalämnen i kroppen – för sköldkörteln ger tydliga utslag vid minsta fel, vilket man ser tidigt med hjälp av blodprov så länge man tar dem regelbundet). Dock borde detta ha varit onödigt, därför att alla dessa cancerfall kommer av det fruktansvärda faktum att sovjetiska myndigheter stoppade inte mat och mjölk förgiftad med Jod-131, trots att det är lätt att upptäcka och sålla bort kontaminerade varor.
I Sverige rådde Becquerel-hysteri i flera år och vissa illa genomtänkta åtgärder genomfördes, som att man slaktade och kasserade onödigt många renar. Dock har man inte – trots diverse oseriösa figurers idoga försök – kunnat påvisa att vi fick några hälsoeffekter i Sverige.
Det märkligaste för svensk del var dock den så kallade tankeförbudslagen. Det sägs att Birgitta Dahl fick reda på att man klurade på vad det skulle krävas för att ersätta Oskarshamn 1 – Sverges äldra kraftreaktor i drift – med en ny, säkrare reaktor. Detta ville hon inte veta av, varpå 6:e paragrafen i Lag om Kärnteknisk Verksamhet infördes:
Tankeförbudet var formellt sett inte ett förbud mot att vidareutveckla kärnkraftssäkerhet eller forska på kärnkraft. Dock visade sig att det var just en sådan effekt lagen fick. Tjugo år senare kröp socialdemokraterna till korset och erkände att lagen skadat svensk kärnkraftssäkerhet. Ifrån propositionen att avskaffa lagen:
Avvecklingslagen
1997 började kaoset på allvar. Regeringen Persson gick ihop med Centern i en uppgörelse som innebar:
Tidigare var regeringen tvingen att be riksdagen om lov för att få stänga reaktorer. Men i och med avvecklingslagen kunde regeringen på eget bevåg ta sådana beslut, utan att behöva förankra dem hos de folkvalda.
I ett slag försvann alla möjligheter för kärnkraftsbolagen att planera långsiktigt. Från att ha haft ett klart och tydligt stopp-datum visste de nu inte om de skulle få nedläggningsbeskedet i morrn – på samma sätt som Barsebäck – eller om det skulle komma om 10-20-30 år. På frågan om de skulle livstidsförlänga verken för tvåsiffrigt antal miljarder eller inte fick de inga besked. Däremot sade avvecklingslagen att livstidförlängningar som fick verken att gå i över 40 år inte skulle få ersättning för dessa vid en eventuell nedläggning.
Först 2005-2006 fick bolagen beskedet att de hade tillåtelse utföra livstidsförlängningarna som de hade börjat planera för. Men det var för mycket arbete på alldeles för kort tid. Tidigt på våren 2009 gick de igång med det praktiska arbetet, och misslyckades kapitalt. Över 24 reaktormånader förseningar och två oväntat extra kalla vintrar orsakade kaos i det svenska energisystemet. Avvecklingslagen landade i våra brevlådor i form av skyhöga elräkningar.
Och som inte det var nog har dessutom Strålsäkerhetsmyndigheten varnat för att vi riskerar få en brist på kunnig personal inom kärnkraftssäkerhet och strålskydd. Myndigheten säger att det tar upp till 20 år att ersätta experter inom dessa områden.
–Det är ett stort problem. Sverige har inte sett om sitt hus i tid och vi har inte klarat att överföra kunskap till nya generationer, säger Robert Finck.
Bakgrunden är att Sverige under många år planerade att avveckla kärnkraften. Efter olyckan i Tjernobyl för 25 år sedan infördes också den så kallade tankeförbudsparagrafen i kärnteknik- lagen som delvis hindrade svensk kärnkraftsforskning. Intresset för att studera kärnteknik hamnade på en bottennivå.
Dessutom har SSM vid flera tillfällern behövt att gå in och ta kärnkraftsbolagen hårt i örat, med bland annat “särskild tillsyn” av Forsmark och Ringhals.
Efter 35 års kärnkraftsdebatt har vi lyckats köra svensk kärnkraft i botten. Ingen – inte vare sig kärnkraftsförespråkare eller kärnkraftsmotståndare – kan tycka att det är en bra situation vi har idag.
Efter Fukushima: så kan DU göra debatten bra
Problemen med den svenska kärnkraften har sina rötter i en dålig svensk kärnkraftsdebatt som har lett till att politiker tagit dåliga, kontraproduktiva beslut. Orsaken till den dåliga debatten är att allmänheten inte har givits den kunskap som behövs för att få en komplett bild över vad kärnkraft är, hur den fungerar, och vad dess starka och svaga sidor är. När människor i panik köper jodtabletter för strålningsnivåer som är 15 miljoner gånger mindre än vi redan har i våra kroppar, är det uppenbart att folkbildningen om kärnkraft har misslyckats.
Bättre blir det inte när fakta och sakargument ersätts av partipolitik och politikers nycker i debatten. Då är det inte konstigt att våra folkvalda tar dåliga beslut. Resultatet blir därefter: krånglande kärnkraft, sämre förutsättningar för bra säkerhet, rusande elpriser…
Nu står vi inför en ny debatt i och med Fukushima-krisen. Den debatten måste bli långt bättre än vad som skett tidigare, annars kommer vi att ta konstiga beslut igen, och ytterligare sabotera svensk kärnkraft. Förutsättningarna för debatten är både bättre och sämre.
…men idag är tystnaden total.
Strålsäkerhetsmyndigheten har haft fullt upp och informerat människor, men de sakkunniga utför ingen folkbildning utöver att akut svara på frågor. Och inom forskningen så börjar man nu lite försynt fundera på att höja rösten då de ser vilken otrolig kunskapstörst det finns hos allmänheten, men man har inte fått upp farten än.
Det som du som läsare kan göra för att debatten skall bli bra är att söka kunskap. Informera dig. Det finns massor med information på öppna källor, som exempelvis Wikipedia, som är lätt tillgänligt för dig att ta del av. Det finns också intresseorganisationer och nätverk på båda sidor om åsiktsfrågan, som exempelvis Nuclear Power Yes Please och Folkkampanjen, som gärna berättar våra argument. Lyssna… ställ frågor… jämför… ifrågasätt.
Framför allt bör du söka kunskap hos de som kan kärnkraft. Och vill inte de komma till dig så kan du komma till dem. Maila… ring… eller åk och hälsa på! Besök hos kärnkraftverken och Svensk Kärnbränslehantering (SKB) är gratis. Anmäl en grupp kompisar, åk dit och se själva. Gör det till ett utflyktsmål på semstern. Ingen går därifrån opåverkad.
Framför allt måste vi alla vara öppna för möjligheten att vi kan ha haft fel om kärnkraft. Vi inom Nuclear Power Yes Please har vid flertalet tillfällen behövt rannsaka oss själva, speciellt nu under Fukushima-krisen, vilken fortfarande inte är slut. När faktan från Fukushima har samlats in, och analysen är klar, först då vet vi om och i så fall hur vi kan gå vidare med kärnkraft i Sverige och resten av världen.
/Michael Karnerfors, en av författarna av debattartikeln från NPYP
Nya ordföranden Solveig Ternström och Anna-Linnéa Rundberg, gillade inte artikeln alls
29 Comments