Vi i Nuclear Power Yes Please har tillsammans med Göran Bryntse - nyligen avgången(*) ordförande för Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen - författat en artikel om debatten om kärnkraft. Den finns idag att läsa i Aftonbladet och här.

Så varför samarbetar vi kärnkraftskramare med en av Sveriges mest framträdande kärnkraftsmotståndare? Vi står ju uppebarligen på varsin kant av åsiktsspektrat. Varför skriver vi en artikel ihop?

Därför att debatten om kärnkraften är viktigare än åsikten om kärnkraften. En dålig kärnkraftdebatt medför dåligt fungerande kärnkraft, och detta vill ingen av oss skall hända.

För både Göran och oss är det viktigare att frågan avhandlas på ett sakligt och korrekt sätt, hellre än att just vår respektive åsikt "vinner". I slaget om kärnkraften är matchen långt viktigare än resultatet... men vad som än händer får det inte bli oavgjort.

Problemet var dock att just det hände: det blev oavgjort. Svenska politiker har hittills inte sagt vare sig JA eller NEJ till kärnkraft, utan man har istället låtit kraftformen få finnas kvar, samtidigt som den har blivit hårt motarbetad. Detta är det sämsta av två världar: man får inte några fördelar av att kraftformen faktiskt försvinner, och man får inga fördelar av den tekniska utveckling som sker för kärnkraften.

Hur kunde det bli så här? Häng med oss tillbaks i tiden för en titt hur det gick till, och se vad du själv kan göra för att säkra en bra kärnkraftsdebatt nu när frågan väckts till liv igen...

Tips: se gärna Sigfrid Leijonhufvud's föredrag tillsammans med den här artikeln, ifrån SVT Play - Energiförsörjningens risker, spola till 1 tim 09 min.

Återblick

Kärnkraften är Sveriges kanske viktigaste energipolitiska fråga sedan mer än 50 år tillbaks. Redan innan dagens 10 reaktorer ens var projekterade var de en del av den svenska energi- och miljöpolitiken.

Rädda älvarna

På 1950- och 60-talet stod striden om älvarna. Skulle fler älvar dämmas upp och brukas till vattenkraft? Sverige behövde energin, men motståndet var stort. Löftet om kärnkraft räddade älvarna. Freden i Sarek och beslutet att inte bygga ut Vindelälven möjliggjordes tack vare det hopp kärnkraften gav. Visserligen stod en del av hoppet också till billig olja som skulle användas i kraftverk. Men oljekrisen 1973 och miljömedvetenheten satte tack och lov stopp för dessa planer, varpå kärnkraften ansågs vara det givna alternativet.

"Atomkraft? Nej Tack"

Men kärnkraften var inte okontroversiell. Dess ursprung från militära tillämpningar, avfallet och säkerheten var saker som fick motståndet att växa. Frågan blev het och infekterad. När den nådde riksdag och regering skräddes inte orden. Thorbjörn Fälldin vände Centern bort ifrån kärnkraften, trots att Bondeförbundet vurmat för den, och de fyra kärnkraftskommunernas Centerpartister slitit hårt för att få de nya verken. Fälldin gjorde sitt berömda uttalande om att han inte tänkte "dagtinga med sitt samvete" och krävde folkomröstning i frågan. Olof Palme skällde ut honom efter noter i valdebatten 1976.

Socialdemokraterna förlorade förvisso valet, men kärnkraftsfrågan blev till slut för mycket för borgarna. Beslutet att ladda Barsebäck 2 med bränsle tog knäcken på regeringen Fälldin. Palme angrep hårt och anklagde Centern för "svek" (låter det bekant?). Fälldin lämnade in regeringens avskedsansökan på hösten 1978. Ola Ullsten tog över med Folkpartiet i väntan på valet året därpå.

Den störste kärnkraftsmotståndren var utskämd och förmodligen hade kärnkraftsfrågan lagt sig och varit en något mindre fråga i valdebatten. Men något hände på vägen...

"Det som hände i Harrisburg"

28 mars 1979 inträffade härdsmältan i reaktor 2 på Three Mile Island utanför Harrisburg. Trots att ingen skadades av olyckan blev opinionen fullkomligt rasande. Palme gick snabbt med på folkomröstning för att slippa ha kärnkraften som en valfråga. Socialdemokraterna krävde att få ha ett nytt alternativ i omröstningen: Linje 2. Kärnkraftsdebatten var hetare än någonsin. Tage Danielsson framförde sin odödliga och utsökta monolog om Sannolikhet.

In i det sista var det oklart vilken linje som skulle vinna: nedläggning inom 10 år, eller senare? Till slut visade det sig att Linje 2 - nedläggning när alternativ finns - hade vunnit omröstningen, om än nätt och jämnt över linje 3. Ett riksdagsbeslut om att kärnkraften skulle vara avvecklad till år 2010 togs.

Från 1980 till 2011

I och med kärnkraftsbeslutet 1980 var debatten stendöd. Från att ha varit den hetaste frågan på 70-talet försvann den på rekordtid från det allmänna medvetandet. Palme hade lyckats rädda det socialdemokratiska partiet ifrån att splittras. Folket var nöjda och politikerna andades ut; de hade sluppit den heta potatisen och istället lyckats kasta den ifrån sig, 30 år in i framtiden...

Tjernobyl och tankeförbudet

Frågan vaknade kortvarigt till liv 26 april 1986 då det hände precis som kärnkraftsexperterna anat skulle hända: en reaktor av RBMK-typ exploderade i Ukraina, dåvarande Sovjetunionen. Detta var väntat eftersom RBMK-designen var ökänt farlig. Två veckor innan olyckan försökte en anställd på Vattenfall få publicerat en artikel i DN om att risken för en större olycka i denna typ av reaktorer var 1 på 3 (tidpunkt 59 min, 03 sek). Artikeln refuserades...

I de drabbade länderna har man påvisat ca 4000-7000 extra fall sköldkörtelcancer som en följd av olyckan - en ökning med ca 1000% för själva cancerformen, 4 - 7% för antalet cancerfall totalt för den påverkade gruppen - men med en överlevnadsgrad på över 99% eftersom sjukdomen är lätt att upptäcka i tid med screening (vissa "markörer" - signalämnen i kroppen - för sköldkörteln ger tydliga utslag vid minsta fel, vilket man ser tidigt med hjälp av blodprov så länge man tar dem regelbundet). Dock borde detta ha varit onödigt, därför att alla dessa cancerfall kommer av det fruktansvärda faktum att sovjetiska myndigheter stoppade inte mat och mjölk förgiftad med Jod-131, trots att det är lätt att upptäcka och sålla bort kontaminerade varor.

I Sverige rådde Becquerel-hysteri i flera år och vissa illa genomtänkta åtgärder genomfördes, som att man slaktade och kasserade onödigt många renar. Dock har man inte - trots diverse oseriösa figurers idoga försök - kunnat påvisa att vi fick några hälsoeffekter i Sverige.

Det märkligaste för svensk del var dock den så kallade tankeförbudslagen. Det sägs att Birgitta Dahl fick reda på att man klurade på vad det skulle krävas för att ersätta Oskarshamn 1 - Sverges äldra kraftreaktor i drift - med en ny, säkrare reaktor. Detta ville hon inte veta av, varpå 6:e paragrafen i Lag om Kärnteknisk Verksamhet infördes:

Tankeförbudet var formellt sett inte ett förbud mot att vidareutveckla kärnkraftssäkerhet eller forska på kärnkraft. Dock visade sig att det var just en sådan effekt lagen fick. Tjugo år senare kröp socialdemokraterna till korset och erkände att lagen skadat svensk kärnkraftssäkerhet. Ifrån propositionen att avskaffa lagen:

Avvecklingslagen

1997 började kaoset på allvar. Regeringen Persson gick ihop med Centern i en uppgörelse som innebar:

• Barsebäck lades ned.
• Slutdatum år 2010 togs bort.
• Regeringen gavs rätt att när helst besluta att lägga ned reaktorer.

Tidigare var regeringen tvingen att be riksdagen om lov för att få stänga reaktorer. Men i och med avvecklingslagen kunde regeringen på eget bevåg ta sådana beslut, utan att behöva förankra dem hos de folkvalda.

I ett slag försvann alla möjligheter för kärnkraftsbolagen att planera långsiktigt. Från att ha haft ett klart och tydligt stopp-datum visste de nu inte om de skulle få nedläggningsbeskedet i morrn - på samma sätt som Barsebäck - eller om det skulle komma om 10-20-30 år. På frågan om de skulle livstidsförlänga verken för tvåsiffrigt antal miljarder eller inte fick de inga besked. Däremot sade avvecklingslagen att livstidförlängningar som fick verken att gå i över 40 år inte skulle få ersättning för dessa vid en eventuell nedläggning.

1. Har upphörandet av driften vid en kärnkraftsreaktor medfört inverkan av någon betydelse på priset på högspänd el i Sverige, skall ersättningen beträffande den reaktorn bestämmas på grundval av det pris som skulle ha gällt om en sådan inverkan inte hade förekommit.
2. Ersättningen skall bestämmas utifrån antagandet att en kärnkraftsreaktor inte kan nyttjas mer än 40 år efter den tidpunkt då den först togs i kommersiell drift.

Först 2005-2006 fick bolagen beskedet att de hade tillåtelse utföra livstidsförlängningarna som de hade börjat planera för. Men det var för mycket arbete på alldeles för kort tid. Tidigt på våren 2009 gick de igång med det praktiska arbetet, och misslyckades kapitalt. Över 24 reaktormånader förseningar och två oväntat extra kalla vintrar orsakade kaos i det svenska energisystemet. Avvecklingslagen landade i våra brevlådor i form av skyhöga elräkningar.

Och som inte det var nog har dessutom Strålsäkerhetsmyndigheten varnat för att vi riskerar få en brist på kunnig personal inom kärnkraftssäkerhet och strålskydd. Myndigheten säger att det tar upp till 20 år att ersätta experter inom dessa områden.

Dessutom har SSM vid flera tillfällern behövt att gå in och ta kärnkraftsbolagen hårt i örat, med bland annat "särskild tillsyn" av Forsmark och Ringhals.

Efter 35 års kärnkraftsdebatt har vi lyckats köra svensk kärnkraft i botten. Ingen - inte vare sig kärnkraftsförespråkare eller kärnkraftsmotståndare - kan tycka att det är en bra situation vi har idag.

Efter Fukushima: så kan DU göra debatten bra

Problemen med den svenska kärnkraften har sina rötter i en dålig svensk kärnkraftsdebatt som har lett till att politiker tagit dåliga, kontraproduktiva beslut. Orsaken till den dåliga debatten är att allmänheten inte har givits den kunskap som behövs för att få en komplett bild över vad kärnkraft är, hur den fungerar, och vad dess starka och svaga sidor är. När människor i panik köper jodtabletter för strålningsnivåer som är 15 miljoner gånger mindre än vi redan har i våra kroppar, är det uppenbart att folkbildningen om kärnkraft har misslyckats.

Bättre blir det inte när fakta och sakargument ersätts av partipolitik och politikers nycker i debatten. Då är det inte konstigt att våra folkvalda tar dåliga beslut. Resultatet blir därefter: krånglande kärnkraft, sämre förutsättningar för bra säkerhet, rusande elpriser...

Nu står vi inför en ny debatt i och med Fukushima-krisen. Den debatten måste bli långt bättre än vad som skett tidigare, annars kommer vi att ta konstiga beslut igen, och ytterligare sabotera svensk kärnkraft. Förutsättningarna för debatten är både bättre och sämre.

• Bättre är att informationsflödet idag är totalt anorlunda. Människor kan fortbilda sig om kärnkraft på ett sätt som är ren science fiction jämfört mot hur det fungerade på 70- och 80-talet.
• Sämre är att de som arbetar med kärnkraft - och som har absolut störst kunskap om hur Svensk kärnkraft fungerar i praktiken - inte hörs eller syns. Kraftbolagen lägger munkavle på sina anställda. De får inte uttala sig i debatten, och vad värre är får de inte heller ställa upp i media med sina expertkunskaper för att hjälpa till med att förklara hur olika säkerhetsfunktioner fungerar, något som blev extra tydligt i samband med händelserna i Fukushima. Inför folkomröstningen 1980 så talade de åtminsone från hjärtat vad de tyckte…

...men idag är tystnaden total.

Strålsäkerhetsmyndigheten har haft fullt upp och informerat människor, men de sakkunniga utför ingen folkbildning utöver att akut svara på frågor. Och inom forskningen så börjar man nu lite försynt fundera på att höja rösten då de ser vilken otrolig kunskapstörst det finns hos allmänheten, men man har inte fått upp farten än.

Det som du som läsare kan göra för att debatten skall bli bra är att söka kunskap. Informera dig. Det finns massor med information på öppna källor, som exempelvis Wikipedia, som är lätt tillgänligt för dig att ta del av. Det finns också intresseorganisationer och nätverk på båda sidor om åsiktsfrågan, som exempelvis Nuclear Power Yes Please och Folkkampanjen, som gärna berättar våra argument. Lyssna... ställ frågor... jämför... ifrågasätt.

Framför allt bör du söka kunskap hos de som kan kärnkraft. Och vill inte de komma till dig så kan du komma till dem. Maila... ring... eller åk och hälsa på! Besök hos kärnkraftverken och Svensk Kärnbränslehantering (SKB) är gratis. Anmäl en grupp kompisar, åk dit och se själva. Gör det till ett utflyktsmål på semstern. Ingen går därifrån opåverkad.

Framför allt måste vi alla vara öppna för möjligheten att vi kan ha haft fel om kärnkraft. Vi inom Nuclear Power Yes Please har vid flertalet tillfällen behövt rannsaka oss själva, speciellt nu under Fukushima-krisen, vilken fortfarande inte är slut. När faktan från Fukushima har samlats in, och analysen är klar, först då vet vi om och i så fall hur vi kan gå vidare med kärnkraft i Sverige och resten av världen.

/Michael Karnerfors, en av författarna av debattartikeln från NPYP

(*) Faktum är att när vi var färdiga med artikeln var Göran fortfarande ordförande. Vi skickade artikeln till Dagens Industri, som sade att de skulle köra den. Men innan den hann gå i tryck hade FmKK årsmöte. Göran valdes bort och två nya ordförande - Solveig Ternström och Anna-Linnéa Rundberg - valdes. De var inte alls glada åt den här artikeln och mailade DI, som vek sig direkt...