Category: Swedish

Sparring med Wetterstand om kärnkraft

Published by Michael on November 24, 2009

UPPDATERING: Jag skrev en artikel på Sourze.se om mötet med Wetterstrand.

Jag fick syn på i tidningen City att Maria Wetterstrand skulle komma till Malmö Högskola för lunchföreläsning. Jag sticker dit. Fullt i salen.. jag sitter i fönstret med några andra.

Först kommer Maria några minuter för sent, sedan är det 45 minuter reklam för (mp) och lite tjuvnyp mot Alliansen.

Under tiden skickades en Rubiks Kub runt med instruktionen “Gör den olösbar”. Redan där anades tricket: hon eller någon annan skulle lösa den på slutet för att visa att problem går att lösa. Attans att jag inte fick tag på den…

Föreläsningen avslutas. Maria löser kuben under slutanförandet, Applåder. Dags för frågor. Upp med handen.

Fråga: titeln för föreläsningen var “Byt politik, inte klimat”. Anser (mp) att om ideologi och principförklaringar står i vägen för en omställning, är det då motiverat eller kanske till och med nödvändigt att låta politiken komma på undantag för att lösa det här problemet du talat om?

10 Comments

Går det att göra kärnkraftshatare glada?

Published by Michael on November 13, 2009

Går det egentligen att göra de som hatar kärnkraft glada? Först skapar de en myt om att kärnkraftsindustrin inte tar ansvar.

Sedan när det visar sig att industrin visst det tar ansvar, på ett sätt som är så omfattande att troligtvis ingen annan industri kan mäta sig med det, ja då är det fel det också!

Seriöst, ni som hatar kärnkraft så intensivt: går det att göra er glada eller har ni bestämt er att allt är fel redan innan någon öppnat munnen?

Artiklar: Martin Blomberg, Knapsu, Hembyggdsrörelsen Färgelanda, Birger Schlaug, Divage, SR, TV4, DN, SvD

27 Comments

Nej Jinge, KBS-3 kostar inte pengar för all framtid

Published by Michael on September 30, 2009

Bloggaren Jan-Inge “Jinge” Flücht yttrade sig idag om den svenska slutförvars-metoden KBS-3. Han hade dock inte många siffror rätt, och vissa saker var totalt fel.

Jinge skriver om KBS-3: Dessutom kommer denna förvaring kosta pengar hela tiden. Den måste skötas, vaktas och underhållas.

Kommetaren jag ville skicka till hans blogg var följande:

Jag är ledsen Jinge, men det där stämmer inte. Det är rena faktafel du yttrade där.

KBS-3 är gjort för att vara underhållsfritt. När slutförvaret förseglas vid omkring 2070 är människan ute ur ekvationen för gott. Vi behöver inte lägga ett enda öre på slutförvaret därefter. Finansieringen för slutförvaret är säkrad via kärnavfallsfonden och inkomsterna till den tas direkt från elräkningen. Idag ligger påslaget på lite drygt 1 öre per kWh.

Och 100 000 år är inte alls obegripligt. I geologiska tidsramar är det knappt ens en blinkning. KBS-3 bygger erfarenheter från platser som Olko, Littleham Cove och Cigar Lake, där vi talar om tidsramar som är väldigt mycket längre än så. De naturliga rektorerna vid Oklo höll kärnavfallet inom sig i 1 700 000 000 år utan att det flyttade sig mer än 3 meter, det vill säga i storleksordningen 20 000 gånger längre än vad som krävs för att det skall bli ofarligt.

Jag förstår din oro Jinge, men du saknar vissa nyckelfakta i sammanhanget. Får jag i all blygsamhet föreslå att du surfar runt lite på SKB’s hemsida och läser in dig på vad KBS-3 innebär, vad forskningen bakom metoden är, och hur det är tänkt att fungera?

Dock kan man inte säga detta till honom på hans blogg för Jinge har nu varit herre på godset så länge att han klipper alla kommentarer som säger emot honom, alltid motiverat med det vaga “Läs kommetarsreglerna!” även om han själv har låg respekt för dem. Så det får bli svar här istället.

16 Comments

Aftonbladet, kärnkraftverket och fantasiskaparen

Published by Michael on August 18, 2009

Vår favorit-tidning Aftonbladet, med deras knivskarpa analytiska förmåga och djupa insikt i teknik och vetenskap (OBS: lätt sarkasm) slog till idag med den lysande rubriken “Forsmark stoppade nya “Beck”-filmen“. Vid första anblick låter rubriken som att Forsmark använt sig av någon flummig säkerhetslag för att utöva censur genom helt sonika stoppa produktionen och hindra filmen från att någonsin visas. Men så fort man börjar läsa artikeln så kryper det fram att fullt så dramatiskt var det inte:

"Hej, Forsmark? Jo, vi vill in med ett helt filmteam hos er. Och... uhm, hallå?"

Tanken var först att man skulle filma scener inne i kärnkraftverket men efter att ansvariga tagit del av manuset nekades inspelningsteamet tillträde.

– De skickade ett utkast av manuset till oss. Men vi tackade nej, vi kan inte ha filminspelning inne på anläggningen av säkerhetsskäl, säger Claes-Inge Andersson, informationschef på Forsmark.

Att privata bolag inte får tillträde till samhällsviktiga anläggningar, och tillika skyddsobjekt, för att leka teater därinne… jag vet inte riktigt vad ni tycker men för min del har jag inga större problem med det. 😀

Så varför ville de då filma därinne? Fantasiskaparen (manusförfattaren) Rolf Börjlind förklarar…

12 Comments

Nej, vi behöver inte bryta uran i Sverige!

Published by Michael on July 10, 2009

Ett argument som ofta används mot kärnkraft i Sverige är detta:

Om vi inte tillåter uranbrytning i Sverige kan vi inte ha kärnkraft eftersom det vore omoraliskt att låta andra nationer ta den förrödande miljöpåverkan som uranbrytning innebär.

Det här argumentet är felaktigt på många sätt, vilket kräver en lång förklaring, så låt mig först sammafatta felen i argumentet:

Vi har inget allmänt förbud mot att bryta uran i Sverige.
Uranbrytning har inte högre miljöpåverkan än annan gruvbrytning.
Vi importerar mycket gods, produkter och varor som till stora delar precis om Uran, inte produceras i Sverige.

Först skall nämnas att argumentet inte används mot kärnkraft per se utan riktas istället mot kärnkraftsförespråkare i ett försök att utmåla dem att vara hänsynslösa eller ha dubbelmoral. Det är en typ av personangrep, ett så kallat ad hominem argument, det vill säga att man kritiserar inte en persons argument utan försöker smutskasta personen i fråga för att vinna debatten utan att argumentera för sin sak. detat är, självklart, ett mycket oärligt och billigt sätt att debattera.

När det sedan gäller sakfrågan klarar sig inte argumentet mycket bättre där.

Vi har som sagt inget allmänt förbud mot uranbrytning i Sverige. Det vi har är att kommunfullmäktige får lägga ett veto mot uranbrytning i respektive om de vill. Men om detta inte läggs mot ansökan, och den klarar miljöprövningen, då får man bryta uran i Sverige. Detta betyder att om den mot vars argumentet riktas inte har yrkat på ett allmänt uranbrytningsförbud i Sverige, så är argumentet dött redan där.

Argumentets andra fel är antagandet att uranbrytning har sådan påverkan att den orsakar oacceptabla skador på människa och miljö, samt att denna påverkan är större än för all annan mineralbrytning. Detta är också fel. All gruvbrytning, oavsett vilken eller vilka mineraler det gäller, kan har stor negativ påverkan på människa och miljö om den inte utförs med försiktighet och uppmärksamhet. Och traditionellt har gruvbrytning, ända fram till 1970- och 80-talet haft problem med detta.

Modern gruvbrytning på 2000-talet är en annan historia dock. Nu existerar all den kunskap, de verktyg och teknologier för att tillse att inte människa eller miljö skadas och all gruvbrytning kan därmed leva upp till de krav man ställer på den. Detta gäller även uranbrytning.

För att illustrera med exempel: en svensk gruvarbetare i LKAB’s gruvor fick på 70-talet en årlig strålningsdos som var 2000% högre än vad en australiensisk gruvarbetare i en urangruva får idag.

Vi har sannerligen verktygen som behövs för att kunna bryta uran på ett sätt som är säkert för människor och miljö. Självklart måste vi tillse att dessa används, men den som säger att de inte existerar har fel.

Det sista stödbenet för det felaktiga argumentet är antydan att vi inte kan konsumera eller används något som vi inte producerar lokalt, så vida vi inte vill bli anklagade för dubbelmoral. Detta är ett rent ut sagt fånigt påstående, därför att allt jag behöver göra är att lyfta på blicken för att see att det finns inte mycket av det jag har omkring mig i rummet, eller i mitt liv överhuvudtaget, som är har 100% svenskt ursprung.

Ta exempelvis metall, eftersom det produceras på samma sätt som uran, det vill säga någon gräver det ur marken, och sedan raffineras det. Metall är en helt nödvändig del av våra liv. Vi har metall överallt runtomkring oss: i våra datorer, våra möbler, hushållsredskap, smycken, byggnader, bestick, bilar, nycklar, telefoner, kraftledningar, vindkraftverk, vattendammar… det finns metall i praktiken överallt.

Så nu frågar jag dig, du som använder enorma mängder metall: är du beredd att ha en järngruva på bakgården, med all den förorening och miljörisker som det innebär? Är du beredd att bo granne med ett stålverk med all den kol som bränns i masugnarna för att raffinera järn till stål?

Inte? Tja, hur kan du då använda all denna metall då? Innebär inte det att du har dubbelmoral, när du dumpar alla dessa miljöproblem och hälsorisker på andra människor bara för att kunna sitta där och läsa denna artikel på din metall-rika dator och dess tillhörande skärm?

Nej, självklart har du inte dubbelmoral. Eller… kanske har du det! Hur vet du att du inte har det? När kontrollerade du senaste att allt du använder och har runtomkring dig är producerat på ett sådant sätt att ingen person påverkats på ett oacceptabelt negativt sätt? All denna metall omkring dig lyftes från marken någon gång. Hur vet du att ingen for illa av detta? Har du någon aning om din livsstil och dina konsumtionsvanor orsakat en miljökatastrof någonstans eller inte?

Med detta inser du att du kan inte gå omkring och oroa dig på det viset, inte om du inte är beredd att helt ge upp så gott som allt du har i livet. Det måste finnas ett bättre sätt att hantera denna fråga än att säga nej till att som möjligen skulle kunna orsaka problem vid produktionen.

Frågan om etik vad gäller importerade varor, eller helt enkelt allt som du använder men någon annan producerade, är ett universellt problem och gäller inte bara uran. Uran är inget specialfall utan lever under samma betänkanden som allting annat (och sedan ytterligare några krav eftersom det är en reglerad vara). Och föga förvånande har de svenska kärnkraftsbolagen strikta regler för att tillse att det uran de köper in till de svenska reaktorerna skall vara producerat på ett sätt som inte skadar människor eller miljö.

Så frågan är: är det verkligen så att om man vill ha kärnkraft så måste man ovillkorligen acceptera uranbrytning i Sverige, annars har man dubbelmoral? Måste vi bryta uran i Sverige bara för att ha kärnkraft?

Nej, det måste vi inte. Argumentet är trångsynt, överförenklat och fånigt. Frågan om att tillse att de saker vi använder och konsumerar i våra liv är etiskt producerade är en mycket viktig fråga och den görs en björntjänst av att anti-kärnkraftslobbyn fördummar frågan för att passa sin egen agenda. De missbrukar frågan bör för att få vatten på sin allt mer gnissliga kvarn.

Så fall inte för detta. Behandla frågan om producent- och konsumentetik med den respekt den kräver. Och låt inte någon förvanska frågan bara för att försöka plocka oförtjänta poäng i debatten.

38 Comments

Kärnkraftsmotståndet fruktar fungerande lösningar

Published by Michael on May 6, 2009

I ett pressmeddelande gjort av Svenska Naturskyddsföreningen (SNF) och Miljörörelsernas Kärnavfallsgranskning (MKG) hävdar organisationerna att Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB) inte är klara att välja plats för det svenska slutförvaret. Men argumenten för påståendet är vaga och försöker förekomma den fastslagna processen. Pressmeddelandet måste ses som ett uttryck för ett allt mer desperat kärnkraftsmotstånd som står inför sin värsta mardröm: en kärnkraftsindustri som tar sitt ansvar och hittar lösningar.

Processen att bestämma vad som skall göras med restbränsle ifrån den svenska kärnkraften är sedan länge fastslagen i lagar och förordningar. Restbränslet skall slutförvaras, och gången dit är som följer:

Kärnkraftsindustrin skall forska fram ett förslag till slutförvar.
Myndigheter skall granska förslaget och eventuellt begära kompletteringar.
Regeringen skall slutligen godkänna förslaget och ge tillstånd att bygga slutförvaret.

Detta innebär ett problem för miljörörelserna. Kärnkraftsmotståndet är grundmurat i de flesta av dessa organisationer. Om regeringen säger ja till SKB’s förslag innebär det att den svenska kärnkraftsindustin har löst ett världsomfattande problem med kärnkraft. Detta är förrödande för kärnkraftsmotståndarnas ståndpunkt eftersom frågan om det använda kärnbränslet alltid har varit ett av deras starka argument. Motståndarna har länge antytt och hävdat att detta problem är i princip olösbart; att kärnkraften därför måste förkastas; och att deras egna föreslagna lösningar på energifrågan och klimatkrisen är de som bör genomföras. Om industrin då istället på egen hand tar fram en fungerande lösning på restbränsleproblematiken innebär det en katastrofal prestige- och förtroendeförlust för kärnkraftsmotståndet.

Men även om vi för ett ögonblick bortser från detta, vad är SNF och MKG’s argument emot den föreslagna metoden KBS-3? I kort går de ut på att man försöker kasta tvivel på två av de tre oberoende barriärerna som håller kärnbränslet fångat: kopparkapseln samt bufferten av bentonitlera. Men vad gäller kopparkapseln så har SKB dels själva inte fått det resultat som KTH-forskarna fått, vilket kastar stort tvivlel på de senares påståenden; dels har forskarna själva sagt att ett enkelt, kortvarigt korrosionsskydd kan lösa den eventuella problematiken; och dels visar ny forskning att ett brott av kopparkapseln i praktiken är obetydligt eftersom järninsatsen i kapseln då skapar en sådan miljö att kärnbränslet inte kan lösas upp i vatten och föras bort. Vad gäller lerbufferten lägger SKB nu sista handen vid forskningen som skall räta ut några eventuella frågetecken. I vilket fall som helst så är det i granskningen som det avgörs och inte nu.

I ljuset av denna insikt blir det allt mer klart varför kärnkraftsmotståndarna nu försöker attackera SKB och förekomma granskningen. “Risken” finns att SKB faktiskt har lyckats med sitt uppdrag. Kärnkraftsmotståndarna fruktar fungerande lösningar och försöker därför nu förgifta processen genom att använda så kallad FUD-taktik: Fear, Uncertainty, Doubt. Det handlar inte om miljö, framtiden eller att ställa klimatet till rätta. Nu handlar det för miljörörelserna om att rädda ansiktet, förtroendet, medlemsantalet och ekonomin.

I ljuset av detta anser vi i nätverket Nuclear Power Yes Please att SNF och MKG’s pressmeddelande skall ses för vad det är, det vill säga en partsinlaga. Processen är fastställd och skall följas. Och vi reagerar med upprördhet över att SNF och MKG är villiga att ta till rävspel när det gäller en så viktig fråga som kärnkraften. För en sak har de dock rätt i: detta handlar om vår framtid. Då får denna process absolut inte förgiftas av att vissa organisationer försöker skydda sina intressen.

Artiklar:
Newsdesk
Naturskyddsföreningen.se
MKG.se

Comments closed

Trettio år efter Harrisburg, dags att släppa taget.

Published by Michael on April 6, 2009

När denna artikel skrevs var det trettio år sedan på dagen världens dittills värsta kärnkraftsolycka inträffade. Reaktor 2 vid Three Mile Island Generating Station, nära Harrisburg, Pennsylvania, drabbades av en stor kylvattenförlust. Detta ledde till den mest ökända av konsekvenser: en härdsmälta.

Men trots att “alla vet” att en härdsmälta skall vara det värsta som kan hända, med miljoner döda och hela landsändar ödelagda för oöverskådlig framtid, är effekterna av TMI-2 olyckan väl dokumenterade, med noll dödsfall, noll skadefall och noll fall av cancer. Det enda offret för olyckan sades av kärnfysikern Edward Teller vara han själv, då han menade att han fick hjärtinfarkt av stressen från att se kärnkraftsmotståndaren Jane Fonda utnyttja händelsen för att orättfärdigt smutskasta kärnkraft. Med detta i åtanke är det dags att vi tar en liten verklighetskontroll vad gäller vår kärnkraftsparanoja, eller vad tycker du?

Missförstå oss inte: en härdsmälta skojar man inte bort. Att en samhällsviktig energiproducerande anläggning som försörjer hundratusentals människor med elektricitet oåterkalleligen havererar är givetvis inte bra. Men det är en milsvid skillnad mellan “inte bra” och “slutet för vårt leverne så som vi känner det”.

Kärnkraftsmotståndare missbrukar gärna händelsen genom att säga “De sade att det här aldrig kunde inträffa, men det gjorde det”. Detta är helt enkelt inte sant. Ingen har sagt att en kärnkraftsolycka aldrig kan inträffa. Beviset ligger i själva olyckan, eller snarare dess icke-existerande skadliga konsekvenser. Hur kan en härdsmälta undgå att skada en enda människa? Svaret är enkelt: därför att vi var beredda på att den kunde inträffa och garderade oss mot den.

Löftet som gavs var inte att en olycka aldrig skulle kunna inträffa, utan att kärnkraft aldrig skulle skada någon i allmänheten. Detta löfte har hållits i 55 år på alla ställen i världen utom ett, Tjernobyl, av uppenbara skäl: Sovjetunionen gjorde allt fel på sätt som hade betraktas som upprörande och chockerande för resten av världen redan innan olyckan inträffade, hade vi bara känt till det. Överallt annars har kärnkraft inte skadat en enda individ i allmänheten med radioaktiva utsläpp. Och under de trettio år som gått efter att olyckan vid Three Mile Island, har vi bara blivit bättre på att uppfylla det här löftet.

Det är helt klart dags att släppa taget om det förflutna och Harrisburg. Läxan har lärts. Vi rör oss framåt för att skapa en hållbar framtid för oss och kommande generationer där alla former av ren energi har sin givna plats i mixen. För varje kolkraftverk vi ersätter med en kärnklyvningsreaktor räddar vi ungefär 15 000 människoliv under reaktorns driftstid. Kärnkraft har aldrig varit säkrare och renare än vad den är idag. Självklart skall vi då sluta vara rädda för att använda den, och istället känna hälsosam respekt för den, speciellt om enda skälet vi har att oroa oss är en trettio år gammal olycka som inte skadade en enda själ.

Michael Karnerfors, mjukvaruingenjör
Johan Kihlberg, fysikstuderande
Mattias Lantz, kärnfysiker
Nils Rudqvist, strålningsfysiker
Johan Simu, reaktorfysiker
Christoffer Willenfort, systemvetare

11 Comments

Att riva Stockholm med en påsksmällare, och andra dumheter från Lotta Gröning

Published by Michael on March 14, 2009

Om man skall tro Aftonbladets debattchef Lotta Gröning, så kan man riva Stockholm med chockvågen från en påskmällare. Detta är inte de exakta orden hon använder, men när Lotta i en debattartikel påstår att kärnkraft “är så farlig att den kan förgöra en hel värld” så är det uttalandet lika befängt som att påstå att huvudstaden kan raseras av knallen från Kinapuff.

Kärnkraften är vad som får betraktas vara en riskindustri. Konsekvenserna av en kärnkraftsolycka kan bli såpass omfattande att utomstående drabbas av den. Kärnkraftverk sorteras tillsammans med exempevis vattenkraftdammar in under det som på formalia kallas: anläggningar vars förstörelse helt eller delvis kan ge upphov till “farliga krafter”. Så långt förnekar ingen att konsekvenserna av ett totalhaveri i ett kärnkraftverk kan bli allvarliga.

Men sedan uppstår total disharmoni mellan verklighet och påståenden när kärnkraftsmotståndare som Lotta spinner loss. Ibland kommer de med uttalanden så verklighetsfrämmande att vi som en smula insatta i frågan fullständigt tappar hakan över att människor har mage att strunta i verkligheten såpass skamlöst som de gör. Men detta är ändock vad händer. Att påståenden i stil med Lottas världsförsörande skräckvision är helt orimliga är utan tvekan, speciellt då man ser till de kärnkraftsolyckor som faktiskt inträffat.

Låt oss ta ett exempel på detta: Tjernobyl.

Reaktorhaveriet i Tjernobyls kärnkraftsstation får anses vara det värsta av det värsta. Till skillnad från exempelvis TMI-2 olyckan vid Harrisburg (som var en beskedlig härdsmälta där inte en enda människa skadades), var Tjernobyl-olyckan ett totalt reaktorhaveri där, på grund av en ångexplosion och en efterföljande vätgasexplosion, samt avsaknad av reaktorinneslutning, hela härden exponerades mot omgivningen. Sedan brann den i 10 dagar. Den kan inte bli värre än så med mindre än att man plancerar atombomber i en reaktor.

Men trots detta, trots att precis allt som kunde gå fel gjorde det, hade man år 2005 inte kunnat knyta mer än 64 dödsfall till olyckan. Detta enligt The Chernobyl Forum, som består av IAEA, WHO, Världsbanken, 4 ytterligare FN-organ, samt länderna som drabbades: Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Viss osäkerhet i siffrorna finns givetvis, men Chernobyl Forum konstaterar ändock att utöver de direkta dödsfallen från olyckan har man inte kunna mäta någon ökning i mängden cancerfall utöver ca 4000 fall sköldkörtelcancer vilka hittils, såvitt man kan se, har resulterat i 19 dödsfall.

Nu, knappa 23 år efter olyckan tuffar världen på helt obehindrat och våra största problem idag är knappast att vi håller på att dö ut på grund av Tjernobyl. Iställer diskuterar vi problem som överbefolkning och att människor i allämnhet är så talrika att planeten kanske inte klarar av att försörja oss alla. Faktum är att utanför evakueringszonen på 3 mils radie, är det knappt någon som märker av vad som hände den 26 april 1986. Och inom zonen blomstrar djur- och växtliv då människorna försvann. Strålningsnivåerna i staden Pripyat som ligger i anslutning till anläggningen är på ca 1/100 av vad de var strax efter olyckan. Inte ens de cirka 500 människor som bor kvar i zonen, trots att man försökt få dem att flytta, märker av det hela i någon större omfattning. FN har just nu ett antal program för att sanera zonen och göra den beboelig igen.

Detta kan knappast anses ha någon som helst likhet med det världförstörande scenario som Lotta kommer med. Det värsta av det värsta medförde inte att sju miljarder människor dog. Lotta har fel med en faktor 100 000 000.

Frågan är om det i det här läget är lönt att ens nämna Harrisburg, med sina noll dödade, noll skadade och noll cancerfall. Läsaren har redan nu förstått att Lotta, och alla andra som hävdar att kärnkraftens förstörelseförmåga skulle överstiga den hos en vanlig industriolycka, har fel.

Resten av artikeln är sedan inte mycket bättre…

Lotta hävdar att folkomröstningen om kärnkraft 1980 “gav ett tydligt besked om avveckling”, vilket knappast överraskar med tanke på att det var det enda man fick rösta på.

Om anhängare av kärnkraft hävdar Lotta: “I brist på nytänkande och utveckling håller de fast vid gammal teknik”. Detta är enbart substanslös retorik-krydda, som står i rak motsats till verkligheten. Kärnkraften är den yngsta kraftkälla vi har, bara knappa 55 år gammal. Dess utvecklingspotential är enorm eftersom kärnkraften är långt ifrån färdigutvecklad, medan de verkligt gamla teknikerna, som biobränslen, vatten, vind och solkraft, snabbt närmar sig det fysiska taket på sin möjliga effektivitet. “Brist på nytänk och utveckling” är rent skrattretande att anklaga kärnkaften för.

Lotta hävdar att restbränslet utgör en risk. Därmed har hon visat att hon är djupt okunnig om förvaringsmetoder som KBS-3, naturliga fenomen som reaktorerna i Oklo, om restbränslets lätthanterlighet samt, för att anknyta till hennes påstående om “brist på nytänkande och utveckling” om Generation IV-reaktorer som minskar förvaringsbehovet av restprodukterna med en faktor 100 000.

Och det som slår mig mest med artikeln är att Lotta är den hon är. Att den enskilde bloggaren har ett avsevärt större mått tyckande än källkritik och faktakoll kan jag ha en knivsudd tolerans för eftersom denne inte har så stort genomslag eller synlighet. Om den enskilde sprider faktamässiga tokerier drabbas få människor.

Men Lotta Gröning är debattchef på en rikstäckande dagstidning! Inte ens i en åsiktskolumn kan hon hävda att det är journalistiskt etiskt försvarbart att komma med så hutlöst falska påståenden, speciellt inte när hon har den ställning hon har.

Det kanske mest ironiska med artikeln är Lotta hävdar att politiker som är kärnkraftsanhängare “framstår som inkompetenta” och ” lurar med andra ord sina väljare”. Med detta har kittlen Lotta Gröning just kallat den blankpolerade koppargrytan “svart”…

/Micke

6 Comments

Per Ribbing står fast vid sina lögnaktiga siffror

Published by Michael on February 25, 2009

Civilingenjör Per Ribbing gillade inte riktigt vårt svar på hans misslyckade siffertrolleri. I hans artikel i Barometern-OT 2009-02-03 försökte Per med vaga antydningar, felaktiga jämförelser och i ett fall direkt felaktiga siffror som mörkade obekväma fakta, att skapa opinion mot kärnkraft. Vi invände mot detta. Så i en ny artikel i Barometern-OT 2009-02-20 försöker Per bita tillbaks mot oss. Hans bett saknar dock helt styrka. Han berör inte ens tre av fyra kritiska invändningar. Och på den sista upprepar han bara sitt tidigare påstående utan att möta kritiken.

Per påstod i första artikeln att utvunnen energi från vindkraft är mer än den energi som krävs för att bygga vindkraftverken. Detta får vi sannerligen hoppas(!) därför att annars är det en ren förlustaffär. Detta är också sant för alla andra kraftslag vi har. Så att Per tog upp EROEI-värdet, som det kallas, är helt meningslöst så länge det är större än 1. Denna kritik diskuterar inte Per i sin senaste artikel.

Per menade i första artikeln att vi måste lagra kärnavfall i 100 000 år. Vi visade på att detta är inga problem, speciellt då naturen har lagrat kärnavfall i 1 700 000 000 år helt galant. Inte heller detta tar Per upp nu i sin senaste artikel.

Per menade att två flygplan attackerade den elfte september 2001, och försökte antyda att bara för att skyskraporna World Trade Center 1, 2 och 7 kollapsade så skulle effekterna, om terroristerna hade valt kärnkraftverk som mål istället, ha varit mycket värre. Detta var flera olika fel på samma gång. Dels för att av fyra kapningar resulterade tre av dem i slutförda attacker, inte två. Dels för att attacken mot Pentagon (som Per inte nämnde) visade hur liten skada ett flygplan gör mot betongförstärkta byggnader. Kärnkraftverk är mycket robustare än Pentagon. Och det sista och största felet med Pers påstående är att man har genomfört analyser av vad en sådan attack mot en kärnkraftsanläggning skulle innebära, och kommit fram till att eftersom reaktorinneslutningar är så små i jämförelse med deras robusthet, kan ett trafikflygplan inte tillfoga mer skada än att spräcka och flagna betongen på insidan. Inte heller detta väljer Per att svara på.

Den punkt i vår kritik som Per väljer att diskutera igen är den om verkningsgrad, det vill säga hur stor andel av den energi som kommer in i kraftverket omvandlas till en form av energi som är till nytta för oss. I detta fall är den nyttiga energin elektricitet. I den senaste artikeln kommer dock inte Per med något nytt utan upprepar det han sade tidigare: att kärnkraftverk har låg verkningsgrad. Enbart en liten mängd av den energi som finns i uranet kommer oss till nytta, medan vindkraftverk har en högre verkningsgrad.

Vi svarade att detta är givetvis sant. Kärnkraft har en rent ut sagt löjligt låg verkningsgrad. Vi håller däremot inte med Per i hans antydan att detta på något sätt talar för att kärnkraften är dålig. Vi håller inte med honom därför att verkningsgrad säger ingenting om miljöpåverkan. En kraftkälla kan ha extremt låg verkningsgrad men ändå vara bättre än en annan kraftkälla så länge miljöpåverkan är låg i förhållande till mängden nyttiggjord energi.

Enligt hans argument skulle kolkraft vara en bra energikälla eftersom det har hög verkningsgrad.

Det verkningsgraden däremot berättar för oss är hur mycket bättre en energikälla kan bli i framtiden. Att tala emot en kraftkälla utifrån låg verkningsgrad är som att säga att bara för att 40-talets bilar var dåliga så skulle man slutat utveckla bilar, och hellre än att låta nya effektivare modeller komma på marknaden skulle man ha fortsatt köra på 40-talets modeller för all framtid.

En låg verkningsgrad är samma sak som en hög förbättringspotential.

Och när man ser på kraftslagen på det viset är kärnkraft den stora vinnaren. Med en verkningsgrad på under 1% kan framtidens kärnkraft bli 25-40 gånger bättre än vad våra uran-samovarer från 70-talet är!

Vindkraft och solkraft däremot har verkningsgrader på 50% av 59 (fysiskt) möjliga, respektive 30-35% av 100 (teoretiskt) möjliga. Alltså är förbättringspotentialen för vind- och solkraft riktigt usel i jämförelse med kärnkraften. Dessutom har man fortfarande inte löst problemet med att dessa kraftkällor har dålig tillförlitlighet i det att när vinden inte blåser och solen inte lyser så har man ingen energi ut ifrån dem, oavsett hur bra verkningsgrad de har. 100% av 0 Watt är fortfarande 0 Watt.

Pers argument talar alltså för att det är lönt att satsa på att utveckla kärnkraften medan det vore slöseri att slänga pengar på forskning på förnybara kraftkällor därför att man kan som mest enbart klämma ut några få extra procent ur dem. Enda sättet att få ut mer av dem är att bygga fler kraftverk.

I övrigt lämnar Pers senaste artikel fältet öppet för kritik på ytterligare några punkter.

Han går till personangrepp och kallar oss “ohederliga”. Eftersom Per, som är civilingenjör i fysik, självklart visste att hans argument var undermåliga i det att de var felaktiga, missvisande, meningslösa eller kontradikterade hans budskap, är det skäl nog att mena på att han ljög för läsaren. Att Per inte att tål att bli kritiserad för uppenbara och medvetna fakta- och resonemangsfel utan att bli oförskämd talar inte till hans fördel.

Per påstår att han inte kunde hitta någon livscykelanalys om andra energislag än vindkraft. Att Per, en civilingenjör, inte kan använda Google och mata in orden “Livscykelanalys” eller “Life Cycle Analysis”, talar inte heller det till hans fördel. När skribenten av denna artikel testade att googla på “Livscykelanalys” var tredje träffen följande LCA från Vattenfall. Där finns många energislag med, inklusive kolkraft, kärnkraft, vindkraft, solkraft, många olika varianter på biokraft med mera. Vi rekommenderar läsaren att ta en titt i den. Det intressanta börjar på sida 22.

Per skriver:

[Jag] tror nog inte att de personer som skriver så otrevliga kommentarer skulle lyssna till mina argument även om jag fick möta dem i en ärlig debatt.

Inte nog med att vi lyssnade på Pers argument; vi skärskådade dem och analyserade vad dessa “siffror” egentligen betydde. Och efter att vi noga undersökt vad Per egentligen sade kom vi fram till att hans påståenden var felaktiga, meninglösa, eller till och med sade emot hans ståndpunkt.

Per har också helt fel om vår benägenhet att debattera. Vi möter gärna Per i ärlig debatt, en debatt där fakta, vetenskap och helhetsperspektiv får vara huvudpersoner istället för lösa antydningar, skrämselpropaganda och annat trams som Per framför mot kärnkraften. Faktum är att allt Per behöver göra för att deltaga i debatt med oss är att trycka här så kommer han direkt till hans personliga debatt-tråd på vårt forum. Och som värdar för diskussionen låter vi givetvis Per få första ordet.

Vi väntar ivrigt på att höra ifrån Per.

10 Comments

Kärnkraftsmotståndet går till strid utan kunskap

Published by Michael on February 23, 2009

Ibland läser människor inte ens grundläggande fakta innan de ger sig in i debatten. Speciellt motståndare mot kärnkraft kommer ibland med påståenden så verklighetsfrämmande att det är helt uppenbart att de inte ens sökt upp information som borde vara allmänbildning om ämnet.

Detta exemplifieras bland annat av det som Anders Sköldebrand skriver i SvD:

Oavsett hur mycket elenergi vi behöver så finns det viktiga saker att ta hänsyn till som jag tycker man glömmer i debatten. Hur farlig är kärnkraften och hur länge är den farlig?

När jag läser sådant här blir jag ledsen, uppgiven, rent ut sagt förtvivlad. Detta är en viktig debatt, men de som deltager saknar ibland helt insikt och kunskap i frågan. De frågeställningar som de påstår att andra “glömmer” eller antyder att ingen tänkt på, är saker som varit på bordet, och i vissa fall även varit lösta(!), i årtionden.

Anders skriver:

Vi bortser från farligheten i driften: ”För det händer väl inte mig, och förresten har det redan hänt olyckor, och dessutom varit väldigt nära att hända, så det ska väl inte hända igen”.

Detta är nonsens från början till slut. Alla som sysslar med kärnkraft, eller är minsta intresserad av verksamheten (bortom att gnälla om den) är fullt medvetna vad riskerna är. Ingen ignorerar möjligheten att det kan ske en olycka. Så fort du ens tittar på ett kärnkraftverk ser du direkt några av de åtgärder vad man har vidtagit för att förhindra att en olycka får några konsekvenser utanför anläggningen.

Och den som intresserar sig vet också skillnaden mellan den RBMK-reaktor som förolyckades vid Tjernobyl och resten av världens reaktorer. Den som brytt sig om att ta reda på fakta vet att den olyckan var unik och var fysiskt omöjlig i alla reaktorer i hela världen förutom just de 17 Sovjetiskbyggda RBMK-reaktorerna. Av just den anledningen har vi tvingat Ryssland, Ukraina och Litauen att bygga om dessa reaktorer för att göra olyckan fysiskt omöjlig även där, fram tills dess att verken stängs ned, vilket vi så gott det går försöker tvinga fram i förtid.

Anders skriver:

Men det man alltid glömmer är avfallet. Det radioaktiva avfallet är farligt väldigt länge.

Att påstå att avfallet “glöms bort” i debatten får mig att undra om Anders helt glömt bort att läsa debatten därför jag ser knappt någon enda debattartikel om kärnkraften som inte nämner avfallet.

Men avfallsfrågan debatterades och avgjordes i Sverige för över 25 år sedan. Industrin har enligt Lagen om Kärnteknisk Verksamhet, paragraferna 10 till 14, totalansvar för att forska, finansiera och utföra hantering av använt kärnmaterial, under granskning och kontroll av det allmäna. Och detta är precis som har skett.

Anders skriver:

Brytningen av uran är också så farlig att den måste skötas av fjärrstyrda robotar.

Detta är helt verklighetsfrämmande. Uran är inte, som vissa tycks tro, starkt radioaktivt. Du kan hålla oanvänt kärnbränsle i handen utan minsta risk. Du kan till och med svälja en bränslekuts och den kommer att passera rakt igenom ditt matsmältningssystem utan att riskera någon som helst skada på dig… förutom att kanterna på den lilla cylindern kanske river dig en smula. Uranbrytning är som all annan gruvbrytning, inte mer eller mindre farligt.

Som jämförelse: en svensk järnmalmsarbetare i LKAB’s gruvor på 70-talet fick tjugo gånger högre stråldos jämfört mot vad en australiensisk uranbrytare får idag. Det är en myt att uranbrytning är hälsofarligt.

Anders skriver:

Men ur etisk synvinkel borde det vara självklart att det högaktiva avfallet kan flyttas om det skulle hända något oförutsett de närmaste hundratusen åren eller mera. Då skulle man behöva en annan förvaringsmetod än den som SKB nu förordar.

Även detta vittnar om att Ander inte har läst på, därför att KBS-3 metoden han pratar om medger återtagning av bränslet. Slutförvaret skall förseglas för att bli underhållsfritt, ja. Men även efter detta kan man, om så skulle behövas, borra upp tunneln igen och plocka upp avfallet.

Anders skriver:

Vad händer när berget börjar röra på sig? Det har varit jordbävningar även i vår närhet.

Detta uttalande är som att höra en hemma-mekare luta sig över åskådarstaket vid en racingbana och skrika åt ett F1-stall: “Öööh, grabbar! Ni har väl kollat däcktrycket va?!”. Svaret är att de har tänkt på, och konstant anpassar, däckens tryck, temperatur, däckmönstring och hårdhet efter väder, väta, däckens individuella inbördes placering på bilen, banans ytbeläggning och till och med dess lutning i vissa kurvor!

Vad gäller slutförvar har man tänkt på, räknat på och undersökt empiriskt försvarets hållfasthet för jordbävningar sedan mycket länge. Slutförvaret är så robust att det klarar jordbävningar på upp till styrka 7.5 inom 100 meter från själva förvarsplatsen. Någon så stor jordbävning har aldrig skett under de geologiska förhållanden som finns hos oss, och såvitt vi vet kan så starka jordbävningar aldrig inträffa utanför tektoniska plattgränszoner.

Och även om en sådan jordbävning skulle ske, trots att den är omöjlig, så att man får skador på förvaringskapslarna kvarstår ändå den främsta barriären: berget och bränslet i sig, därför att utbränt kärnbränsle har en extremt hög affinitet för sten. De farliga ämnena fastnar obönhörligen mot berget så fort det kommer i kontakt med det. Detta har naturen bevisat för oss sedan länge.

Förutom jordbävningar har SKB också tagit hänsyn till civilisationens kollaps inom 300 år, förlust av all mänsklig kunskap om radioaktivitet, klimatförändringar, istider och till och med att någon råkar borra sig rakt ned i förvaret och sedan går och bosätter sig vid borrhålet! I inget av fallen riskerar vi en kontaminering av ytan som gör att någon människa får en ökad stråldos som överstiger naturlig bakgrundsstrålning.

Så att Anders lite lätt undrande tar upp jordbävningar, ungefär som att ingen tänkt på det tidigare… “Hallå?! Däcktrycket! Däcktrycket é viktigt asså! Har ni tänkt på det?!”

Anders skriver:

Kärnkraften kan inte försvaras så länge vi inte kan hantera den hela vägen.

Men vi kan hantera den hela vägen, så den är försvarbar. Om du bara läser på fakta, så ser du det.

Uranet är en ändlig, begränsad och farlig råvara…

Nej, uran är inte farligt Anders. Och även om uranet skulle vara ändligt inom överskådlig tid, vilket det inte är, så vad bryr du dig om det? Varför vill du spara på uranet? För att våra framtida generationer skall kunna använda det? Till vad skall de använda uranet? Till kärnkraft?

Sedan är uran inte det enda möjliga kärnbränslet utan thorium samt redan skapat kärnavfall kan också användas i nyare typer av reaktorer.

…kärnkraften hindrar förnybar energi att komma på riktigt.

Med tanke på att kärnkraft är en hållbar energikälla medan de flesta förnybara kraftkällor inte är det så kan detta inte ses som någon stor nackdel. Vi har faktiskt inskrivet i svensk grundlag (Regeringsformen, 1 kapitlet, 2§, tredje stycket) att hållbar utveckling skall premieras, inte förnybar energi.

Hela Anders artikel, från början till slut, är en enda lång uppvisning i avsaknad av kunskap i ämnet han debatterar. Vissa argument är till och med sådana att de visar han inte bara har undgått fakta i frågan; han har inte ens tänkt igenom vad det är han säger för något utan säger emot sig själv.

Och tyvärr är Anders Sköldebrand inte ensam om detta…

4 Comments