Nej Jinge, KBS-3 kostar inte pengar för all framtid

En av de svagare punkterna just nu är allt djävla tjafs som sker runtomkring kärnkraften (och andra energiformer) vilket gör att vi får ingen vettig verklighetsanknuten debatt om energilösningar. Detta är inte kärnkraftens fel per se men det är något som följer med den och gör läget svårdiskuterat.

En annan svag punkt är att det är i många länder otroligt eller svårt/dyrt att få ett bygge godkänt. I USA exempelvis betalar tillståndssökaren själv över 200 USD för varje byråkrat-timme som läggs på granskningen, vilket gör att enbart riktigt pengastarka och stora aktörer ens kan försöka få ett tillstånd. Igen handlar det inte om kärnkraften i sig utan om allt meck runtomkring.

När det gäller själva tekniken i sig är det mesta positivt: kapaciteten är stor; tillförlitligheten och tillgängligheten mycket hög; säkerheten bättre än så gott som alla andra kraftformer, speciellt räknat per kWh producerad. Ekonomin är god. Kort och gott är det ett konkurrenskraftigt alternativ till fossila energikällor, som står för över 85% av världens energi.

Frågan är om man skall se avfallet som en svaghet. Sant är att det måste omgärdas av säkerhet. Men å andra sidan så finns det ju faktiskt en plan för att ta hand om det vilket ingen annan kraftform har för sitt avfall. Kolaska och koldioxid exempelvis är magnituder värre än kärnavfall och där finns nästan inga planer alls annat än förhoppningen att man kan trycka ned det i berggrund och hoppas på att det aldrig bubblar upp igen.

Största kritiken jag kan rikta mot kärnkraften idag är snarare att industrin är lite lat i det att man inte vidareutvecklar de kommersiella designerna snabbare trots att många Generation IV-designer är mogna för det. Fortfarande är gamla lättvattenmodererade uran-samovarer det som byggs. Problemet är att uran är så billigt och så lätt-tillgängligt att man helt enkelt inte behöver.

/Micke

Hej Berra!

Det finns risk att ni verkar mer ideologiskt pro-kränkraft än vetenskapligt resonerade.

Hur menar du? Att vi uppfattas som det eller att du tycker dig skönja någon slags ideologi bakom vårt ställningstagande?

Risken finns ju alltid att man till slut går på ren slentrian och fortsätter att tycka som man gör bara för att det är så man “alltid” har gjort. Vi försöker undvika detta så gott det går. Bland annat genom att ofta fråga oss: “Hörrni… det här argumentet som vi brukar använda… stämmer verkligen det? Vad har vi fått det ifrån?”.

Skillanden i vår argumentering är att vi kommer aldrig att argumentera i stilen “Det är så här, acceptera!”. Snarare försöker vi hålla en grundläggande inställning “Vi tycker så här… därför att…”, varpå skäl som kan kollas hos tredje part presenteras för läsaren, om denne är intresserad. Argumenten måste kunna granskas. Och tål ett argument inte granskningen… ja då slutar vi använda det.

Hur är det med avfallet på global nivå, har en majoritet av länderna en säker och rimligt finansierad plan för det?

Från minnet (så bekräfta gärna annorstädes): Frankrike, Sverige, Finland och USA är väl de som ligger längst fram. Så nej, det är inte löst i alla länder.

Två saker att minnas dock:

1) använt kärnbränsle har inte bråttom. Det är allt annat än lättflyktigt. Och det blir tämligen små volymer av det. Som jämförelse: under 50 års drift kommer vi i Sverige att producera ca 9 000 använt bränsle. Detta motsvarar en kub med 8 meters sida. Av detta är det mesta extremt svagt radioaktivt naturligt uran. Produkterna som verkligen är att oroa sig för, de ryms i en kub med 2 meters sida. Detta är mängden avfall… på 50 års kärnkraft i Sverige.

2) Så fort någon har klart en fungerande, granskad lösning, då har hela världen tillgång till forskningen som säger hur man kan göra det på egen hand.

Hur är det med säkerheten internationellt?

Med tanke på att “alla” använder kok- och tryckvattenreaktorer med inneslutning så är säkerheten god eftersom detta är frågan om en mycket robust och stabil reaktortyp. Harrisburg bevisade att även om det går käpprätt åt helvete så är människorna ändå skyddade. Tjernobyl var en unik reaktortyp för f.d. Sovjet, och det jobbas hårt på att övertyga Litauen och Ryssland att stänga de kvarvarande 12 reaktorerna av denna typ.

Hur är det med uranbrytningen och anrikningsprocessen, följer den oftast vettiga miljökrav?

Vi vet att det finns internationella etiska regler igenom organ som IAEA som uppköparna och producenterna skall hålla sig till. Exakt vilka det är, hur granskningen och uppföljningen av detta ser ut, det vet vi dock inte än. Men över lag så kan man gå bakvägen och kolla på ländernas egna miljölagstiftningar och miljögranskningar. Australien och Canada exempelvis ligger ungefär på vår nivå av miljöskydd, och enligt deras miljömyndigheters granskning så är miljöskyddet runt gruvorna tillfyllest.

Sedan kan man fråga sig hur det är med länder som Nigeria och Kazahkstan. där är man kanske mer beroende av att gruvbolaget håller sig i skinnet. Men såvitt jag vet skall exempelvis Rössing-gruvan i Nigeria vara av hög standard vad gäller miljö och arbetarskydd.

Svenska miljökrav kommer av miljöbalken och den säger i praktiken: “ingen märkbart skadlig påverkan utanför området, och naturen skall återställas när ni är klara”. Det är upp till gruvbolagen att sköta detta, och kan de inte visa på att de kan sköta detta, vare sig innan de börjar elle rnär de väl är igång, då blir det inget tillstånd.

Överlag önskar vi att få mycket mer information om detta. Men så mycket är säkert: tekniken, lagstiftningen och viljan att sköta det miljö och arbetar-säkert finns tillgänglig.

/Micke