Skip to content

Nuclear Power? Yes Please Posts

“Ja men vad händer om…”

Published by Michael on December 16, 2008

Björn Wadström skriver i sin blogg angående jordskalvet som inträffade morgonen den 16 december 2008:

Min fundering, som jag inte läst någonstans än, är: Hur stor är risken att det kommer framtida stora skalv i plattan. Om vi nu tänker några hundra tusen år och börjar fundera över svenskt slutförvar av utbränt kärnbränsle. Är det så säkert eller klokt att “gömma” avfallet i den säkra? svenska berggrunden?

Det roar mig alltid hur dessa amatörtyckare tror att de är de första som kommer att tänka på olika riskmoment. Hela tiden i debatten dyker det upp invändningar i stilen

– Ja men vad händer om det rinner vatten i berget…
– Kapslarna utvecklar ju värme och det är ett okänt riskmoment…

…eller som i det här fallet…

– Vad händer om det blir jordbävning?

Humorn i det hela är att detta har sedan länge varit med i beräkningarna. Det är som att en hemmamekare står och säger åt ett F1-stall “Öh, ni har väl kollat trycket i däcken?”

Varsågod… läs och begrunda hur långt bak i diskussionen sådana här funderingar är.

Beräkningen är gjord på ett skalv på styrka 7.5, på 100 meters avstånd. Är du inte nöjd med det eller Björn?

Comments closed

The day wind power nearly blew out Europe

Published by Michael on December 13, 2008

On November 4, 2006, Europe suffered one of the largest disturbances in its electrical power grid of the past half century. 15 million households were disconnected from the grid for 20-40 minutes. A trivial error that should not have meant any significant disturbances cascaded and spanned much of continental Europe. This nearly threw the continent into a blackout that would have dwarfed the North American power-out in 2003. While the direct cause of the 2006 disturbance was operator error, a root cause of the problem and a significant factor in delaying getting the grids back online, was wind power and combined heat and power (CHP) plants.

Background

The European power grid has been constructed, basically from scratch, since the end of World War II. The grid in itself is divided between a number of different Transmission System Operators (TSOs), like for instance E.ON (Germany), RTE (France) and TenneT (The Netherlands). Each country’s domestic power grid is serviced by one or more TSOs. In order to provide stability and safety of the power supply TSOs are connected to each other. The basic idea was that if an area suffers a major disruption, neighbouring TSOs can help by pushing power from their grids into the affected area.

However over time things have changed. With the increased use of supposedly more environment friendly power plants, such as wind turbines and CHP plants, coupled with requirements to cut down on emissions, TSOs today are required to accept power from neighbours if the latter has a surplus of low-emission power. While this sounds good in theory as it forces TSOs to use “greener” power, instead of for instance coal power, this means that the power grid is used in a way which it was not designed for. Shunting power from one area to another puts high loads on the power transmission lines. In effect the European power grid is often operated close to maximum of what it can handle. To rectify this problem, more power lines should be built, but this is becoming increasingly more difficult and thus we are stuck with the problem.

Due to environmental reasons, the development of the transmission system is more and more affected by stricter constraints and limitations in terms of licensing procedures and construction times. The reality today is that many UCTE TSOs face significant difficulties to build new overhead lines due to long authorization procedures and regulatory regimes.

Final Report
System Disturbance on 4 November 2006
union for the co-ordination of transmission of electricity

The windy weekend

November 4, 2006, was a Saturday. The event took place in the evening, starting at 22:10 CET. While power consumption is low in evenings and even more so during weekends, the load on the grid was still high. The reason for this was that TSOs use these low-periods to disconnect some power lines to perform maintenance on them. This means that remaining lines still operate at near full capacity even if demand is low.

Such conditions also meant that the fraction of intermittent and distributed power production such as wind and CHPs was higher than normal, something that was further compounded by the fact that Germany was experiencing windy conditions that evening. Large amounts of power was therefore being routed into The Netherlands and Poland, straining the power lines.

Problems begin

E.ON Netz was to disconnect a power line. Calculations had predicted that this should have been alright without compromising the safety of the power grid. However due to changes in the conditions – Germany’s unforeseen windy weather, and a rescheduling that was communicated late to the other TSOs – the disconnect and rerouting of power overloaded the remaining lines. These power lines tripped (automatically disconnected) in order to protect them from becoming damaged. This caused more overloads in other power lines,  causing further trips. This is what is know as a cascade. The cascade had within seconds divided the European power grid into three isolated “islands”: west, north east and south east.

The disturbance of nov. 4 2006 divided Europe's power grid into three parts
The severe disturbance of nov. 4 2006 divided Europe

The west area, having lost the connection to eastern Germany where much power was coming from, suffered a large deficit in power production. In order to protect the power grid and equipment connected to it, TSOs started load shedding, that is to say they started disconnecting customers from the grid in order to lighten their load. For each TSO 3-20% of all customers were disconnected and suffered power outs. In total approximately 15 million European households were affected by this.

In the north east area, the problem was the opposite. With the consumers in the west disconnected, the power generators surged as there was no-one that could accept the power they produced. Windmills are particularly sensitive to this and automatically disconnected from the power grid. Within a minute the north east area stabilized.

The south east area suffered a rather small power deficit in comparison and the impact was therefore smaller.

Trying to get back online

The west area started up power generation reserves to counter the production deficit. Within fifteen minutes the west area had stabilized to nominal production, although they were still disconnected from the north east.

In the north east however the different TSO operators had big problems. This was because the windmills and CHP plants that had tripped, automatically reconnected themselves, again causing a production surplus. There was no way to keep the windmills from doing this. To counter it the TSO operators had to manually prevent overloading the grid by instructing other power plants to cut down on production or shut down completely, and engaging power buffers such as pump storage units. This was while they at the same time tried to diagnose what had happened and why they had a disturbance in the first place. There was much confusion and which meant that the north east area was delayed in getting things back to normal.

In order to help counter the production surplus from the uncontrollable windmills, the control block leader for CENTREL (TSOs in Poland, the Czeck Republic, Hungary and Slovakia) somewhat unconventionally agreed to accept much of the surplus. However this meant that huge amounts of power was suddenly being routed eastwards, overloading some power lines up to as much as 140% of normal capacity, severely risking splitting the power grid again. Luckily this did not happen.

As the power levels were restored they tried to get the different areas connected again. Starting at about 25 minutes after the problems began, they tried to resynchronize the different networks. However for another quarter hour, the networks would not connect to each-other because they were fluctuating too much or not lining up to each-other. Either they wouldn’t even attempt a connection or they would trip out again after a few seconds. At 22:47 did the networks begin to connect properly, and not until over an hour later, at 23:57, were things back to normal.

Conclusion

Opponents of nuclear power and proponents of “green” power such as wind and CHPs often argue that nuclear power leads to poor safety and reliability of the power production. The argument is that “putting all eggs in one basket” puts us at a risk of a serious power shortage. They argue that distributed power such as wind is better because it spreads the risk.

However the events of November 4, 2006, point to the exact opposite. While the grid was always made to handle large single-point outages, such as a nuclear power plant going offline, with fairly local load balancing, it was not made to being operated the way we are forced to do with intermittent power. With wind power being essentially uncontrollable and fluctuating there is a need to shunt power long distances through power grids that were never built to handle it. This in turn puts strain on the grids, lessening the margins and risking cascading chaotic failure of an entire continent.

With increased use of wind and other intermittent power sources, this risk can only be increased unless we basically tear out our entire transmission grid and build a new one. This is an investment that will not come cheap. Those arguing for large scale power production using intermittent sources, such as wind, must seek an answer to the following question:  

Is it prudent, economical, or even feasible to replace the entire power grid of a continent, just to accommodate a notoriously troublesome source of power?

/Michael Karnerfors, for Nuclear Power? Yes Please

Source: UCTE – Final Report, System Disturbance on 4 November 2006

3 Comments

Forsmark är en utmärkt mötesplats! Svar till Miles Goldstick, MILKAS

Published by nils.rudqvist on December 12, 2008

Miles Goldsticks kritik den 30:e oktober i Östhammars nyheter mot att SKB valt Forsmark som plats för sitt samrådsmöte var delvis rätt. Det var dumt av SKB att välja en plats dit det inte gick någon busstrafik. Däremot, att utsläpp från kärnkraftverket skulle innebära någon hälsofara är något som en vän skulle utrycka det, ren gallimatias.

De som bor nära ett kärnkraftverk erhåller varje år cirka en hundradels millisievert. Jämför man det med sju millisievert som är den dos som piloter varje år kan erhålla blir det hela löjeväckande. Ett kärnkraftverk är under inga som helst omständigheter en olämplig plats att bo bredvid, eller för den delen att ha ett möte på. Vi tror inte Miles Goldstick har några problem med att hålla möten vid ett vattenkraftverk. Ändå miste drygt 170 000 personer sina liv då dammen i Banqiao brast. Det är oerhört många fler än vad som någonsin har dött av kärnkraften, Tjernobyl inräknat. Kom ihåg att vid olyckan vid TMI, den näst mest allvarliga olyckan vid ett civilt kärnkraftverk, dog inte en enda person och stråldosen som gavs till de som bodde i närheten var densamma som om de hade åkt på semester i Denver i två veckor. Detta på grund utav den lite högre bakgrundstrålningen i Denver.

Goldstick har också rätt i att kompetens inom strålningsfysik och dosimetri är en speciell typ av kunskap som de flesta i samhället inte besitter. Detta är anledningen till att vi ställer oss frågande till varför Miles Goldstick själv anser sig ha “speciella kompetens” som gör att han kan uttala sig om strålningens risker. Goldstick hävdar vidare att dosimetrin och dess komplicerade problem kan lösas med lite sunt förnuft. Hur det nu kommer sig att ett ämne som, enligt honom själv, kräver expertkompetens kan lösas med sunt förnuft är för oss helt obegripligt.

Den 27:e november skriver Goldstick igen om strålningens risker, en liknelse om glödande kol och ekvivalent stråldos gör att hjärnan gör en volt och landar någonstans där den inte bör vara. Han blandar ihop begrepp och skriver igen att dessa flera hundra tusen becquerel per sekund är farliga. Syftet med detta måste vara att skrämma, förvirra och avleda allmänheten från den verkliga frågan: är Forsmark en lämplig mötesplats. Vi svarar detsamma som strålskyddsmyndigheten, absolut!

Michael Karnerfors, Johan Simu, Nils Rudqvist, Mattias Lantz, Johan Kihlberg och Christoffer Willenfort, för Nuclear Power? Yes Please.

Comments closed

Tro är för de som saknar fakta

Published by Michael on December 12, 2008

Stockholmsvänstern skriver på sin blogg att deras “närmast religiösa kärnkraftsmotstånd” är motiverat. “Det finns tyvärr en anledning till den trosinriktningen” skriver de. Som vetenskapligt intresserade kan vi inte låta bli att le, därför att inom vetenskap är tro reserverat för de som inte vet. De som har fakta behöver inte tro.

Att Stockholmsvänstern inget vet avslöjas direkt i inledningen. Närmast förvånat konstaterar de att dagens svenska kärnkraft utnyttjar bränslet mycket dåligt. Våra öppna uranbaserade bränslecykler har en nyttjandegrad på några få procent. Det vill säga av allt det bränsle vi stoppar in i våra reaktorer kommer mer än 95% ut igen, outnyttjat. Inte nog med det men av den värme vi faktiskt får ut från bränslet går två tredjedelar förlorat som spillvärme rakt ut i Östersjön och Kattegatt. Detta är givetvis hål i huvudet.

Detta har vi kärnkraftsvänner vetat länge. Sådant tillhör de grundläggande frågorna i kärnkraftsdebatten. Detta är ett av de huvudskäl som vi angivit till varför vi behöver forskning, utveckling och nybyggnad inom svensk kärnkraft. Att motståndare som Stockholmsvänstern får upp ögonen för det först 20-25 år efter att reaktorerna togs i drift är frustrerande, men tyvärr är inte inget som är oss obekant. Sådan här okunskap springer vi på stup i kvarten.

Efter detta fortsätter Stockholmsvänstern bara nedåt. De hävdar…

  • – Att Tjernobyl-katastrofen berodde på en härdsmälta.
  • – Att svenska reaktorer är lika olycks-benägna som Tjernobyl’s reaktorer.
  • – Att låg nyttjandegrad är detsamma som att energikällan är smutsig.
  • – Att vi inte har någon lösning för avfallsfrågan.
  • – Att urangruvor är smutsiga.
  • – Att huvudexportörerna av kärnbränsle är Tredje Världen-länder som få européer besöker.

Som intresserade och någorlunda pålästa i dessa frågor bankar vi förtvivlat huvudet i väggen över dessa aningslösa, huvudlösa och framförallt kunskapslösa påståenden. Inget av dem har någon grund i verkligheten. Kan man bli annat än uppgiven när debatten ser ut så här?

Men värst är nog ändå när Stockholmsvänstern frågar läsaren: varför är det så här? Varför använder vi inte reaktorer som har mycket högre verkningsgrad; som producerar mindre än en femtiondel mängd avfall mot dagens reaktorer: avfall som är farligt en tusendel av tiden av det avfall vi skapar idag. Varför har vi våra gamla generation II-reaktorer från 70-talet när vi skulle kunna nyttja moderna generation IV-reaktorer som inte ens kan drabbas av härdsmälta?

Stockholmsvänstern… gå till närmaste spegel och ställ er rakt framför den, så finner svaret på er fråga där. Ni frambär arvet av ett 28 år gammalt riksdagsbeslut, taget efter en farsartad folkomröstning där de tre alternativen som fanns att rösta på var “Nej”, “Nej” och “Nej”. Felaktig trosövertygelse baserad på okunskap och framstegs-fobi är den första och största anledningen till att vi harvar på som vi gör istället för att vara världsledande på den renaste och säkraste energiform som finns. Vi kunde ha haft en hållbar och klimatneutral energiproduktion i Sverige till år 2030, om inte nojiga och felaktiga beslut tagits av förra generationens beslutsfattare.

Men än är inte för sent. Bara för att vår föräldrageneration inte visste bättre så behöver vi inte leva med deras misstag. Planeringsförbudet mot kärnkraft är bortplockat sedan ett par år tillbaks. Återstår gör bara att riva upp Kärntekniklagen 5§, och därigenom tillåta nybyggnation av klimat-smarta kärnkraftverk.

/Michael Karnerfors, för Nuclear Power? Yes Please

Comments closed

Kärnkraften säker och ren. Svar till Johan Swahn, MKG

Published by Johan on December 11, 2008

Svar till Johan Swahn, MKG

Hållbar utveckling handlar om att förse dagens generation med vad den behöver utan att offra framtida generationers möjlighet att göra detsamma. Det finns inga tvivel om att kärnkraften uppfyller det. Uran och torium finns för tiotusentals år. Föroreningar från kärnkraftens livscykel är extremt små och kan reduceras ännu mer när man går över till slutna bränslecykler. Att påstå att kärnkraft inte är hållbar är om något ett bevis på att man inte förstår vad hållbar betyder. Det är som att säga att vindkraft inte är hållbart eftersom man måste bryta koppar och stål för att bygga kraftverken. Kärnkraft kommer utan problem att kunna hålla oss med tillräckligt ren energi fram tills att nästa generation energiproduktion – fusionskraften – är på plats inom 50 – 150 år.

Idén med en plutoniumekonomi var tekniskt sund på 70-talet och den är lika sund idag. Det som satte stopp för idén då var att politiker fick den obegåvade och ogenomtänkta iden att man kan hindra kärnvapenspridning genom att hindra teknikutveckling. De glömde dock att den teknik som krävs för att producera vapenmaterial redan var allmän kännedom. Vilket halvkompetent ingenjörsteam som helst kan designa och konstruera en primitiv, luftkyld och grafitmodererad reaktor av Hanford- eller Windscaletyp som producerar utmärkt plutonium. Idéns misslyckande demonstrerades med tydlighet av att Nordkorea, ett av världens mest efterblivna länder då det gäller teknologi och ekonomi, lyckades både bygga en plutoniumproducerande reaktor samt konstruera en bomb på egen hand, och detta dessutom under hårda sanktioner. Att sticka huvudet i sanden och tro att vi kan tiga bort säkerhetspolitiska utmaningar genom att hindra teknisk utveckling har aldrig, och kommer aldrig, att fungera.

Vidare framsteg inom generell laserteknik kommer snart göra AVLIS- och MLIS-anrikning till en bagatell och då försvinner även det hindret för länder som inte har kompetensen att bygga traditionella anrikningsanläggningar. Det går inte hindra länder som vill ha kärnvapen från att skaffa sig vapen genom att hindra teknikutveckling i väst. Allt som krävs av ett land är viljan. Kunskapen kan sedan hämtas in utan större problem. Och att påstå att breeder-reaktorer i USA, EU, Kina, Ryssland, Indien eller för den delen Sverige, skulle öka vapenspridningsrisken håller inte.

Diskussioner om kärnkraftsolyckor är också något som hör hemma i 70-talet. Johan, om vi ska tala om risker, varför förespråkar du inte en avveckling av vattenkraften? Vattenkraft har bevisligen dödat långt fler människor än kärnkraft under den senaste livstid, mätt både totalt och antal döda per TWh. Endast Banqiao-katastrofen i Kina dödade 30-40 ggr fler än alla de som förutspås dö av cancer pga Tjernobyl. Ser man till riskerna vid energiproduktion är redan nuvarande kärnkraft bland de säkraste energislagen. Reaktortyper som pebble bed-reaktorer kommer i sin tur att helt eliminera ens den lilla risken för härdskador.

De verkliga mördarna i världen är biobränslen, kol, olja och andra brännbara bränslekällor. Det är dessa energislag som vi borde jobba med att påtvinga kraftiga miljöförbättrande åtgärder eller som i fallet med kol och olja minska användningen så mycket som möjligt. Att bränna upp kvistar, kolklumpar eller olja är definitivt inte modern teknologi. Och vad gäller energieffektiviseringar borde du ta en rejäl titt på Jevons Paradox. Risken är nämligen rätt hög att effektiviseringarna som du talar dig varm för får en oväntad och obehaglig effekt.

Dina prisuppgifter för kärnkraft skiljer sig stort från de uppskattningar som Vattenfall, EON, Elforsk med flera presenterar. Inte heller matchar de höga priserna du anger de kostnader man sett vid konstruktion av nya reaktorer i Japan, Korea och Kina. Vi kommer givetvis få en bättre inblick i prisfrågan då AREVA färdigställt några EPR i Europa och Westinghouse några AP1000 i Kina och USA. Den största delen i att kärnkraft blivit dyrare är dock att priserna på råmaterial ökat skarpt, råmaterial som tex vindkraft kräver betydligt mer av. Därför ger ökningar i materialkostnader kärnkraften ännu mer ekonomiska fördelar mot vindkraft, medans de båda förlorar mot kol och gas.

Sen har vi slutförvaring. Det är mycket besynnerligt att du som studerat avfallsfrågan missat att den viktigaste säkerhetsbarriären är den naturliga, dvs transuranernas låga löslighet i vatten under reducerande förhållanden, samt aktinidernas extrema affinitet för sten och lera. Du borde knallat upp till kärnkemisterna under din tid vid Chalmers Tekniska Högskola och läst på lite om aktinidkemi. Det gör inte särskilt mycket om avfallsbehållarna går sönder efter några tusen år eftersom transuranerna stannar på plats då det inte finns något som kan transportera dem vidare. De mänskliga barriärerna är enbart grädde på moset. Naturen har på ett övertygande sätt demonstrerat detta i och med de naturliga reaktorerna som uppstod några miljarder år sedan i Oklo, Gabon. Förhållandena vid Oklo var betydligt värre än de kommer vara i en svensk slutförvaring, men trots det spred sig inte transuranerna mer än någon meter som högst.

Vi är väldigt nyfikna på vilka processer MKG hävdar kan sprida transuranerna från slutförvaringen upp till ytan och där ge den mest utsatta befolkningen en dos som överstiger 0.1mSv/år. Kan du svara på det Johan?

Slutligen Johan, tycker vi det är lite smålustigt att när man slår upp den rapport som du menar på säger att svensken i gemen är emot kärnkraft, så är det första man ser siffror som säger att minst hälften är positiva till fortsatt kärnkraft och i många fall även till vidareutveckling och utbyggnad.

/Michael Karnerfors, Johan Simu, Nils Rudqvist, Mattias Lantz, Johan Kihlberg och Christoffer Willenfort, för Nuclear Power? Yes Please.

2 Comments

SNF ljuger i kärnkraftsfrågan

Published by Michael on December 10, 2008

Jag kan inte bli annat än mäkta upprörd när Svenska Naturskyddsföreningen framför rena lögner i kärnkraftsfrågan. Påståendet att kärnkraft “genererar ett avfall som är livsfarligt i hundratusentals år, utan att någon vet det ska slutförvaras” är lögn och förbannad dikt.

SKB’s metod för kärnbränsleförvaring KBS-3 är i slutstadierna av sin forskning. Bevisen för att metoden är säker finns redan på plats och all forskning finns publicerad att läsa. Det är bara att gå till SKB’s hemsida och börja ta åt sig av kunskapen.

Vidare förutsätter påståendet att vi aldrig någonsin kommer att kunna transmutera avfallet till något som är mer kortlivat. Om SNF hade bekymrat sig att läsa det som Mark Lynas skriver istället för att komma med irrelevanta och desperata personangrepp så hade de kanske fått upp ögonen för att ny teknik är på god väg, teknik som inte bara kan minska farligheten på redan skapat avfall, utan dessutom kraftigt höja effektiviteten på kärnkraftverk så att mängden kärnbränsle som används gott och väl faller inom hållbarhetens ramar.

Att Mikael Karlsson i det läget går ut och påstår att ingen vet vad man skall göra med avfallet eller att att kärnkraft inte är hållbart är sålunda antingen avsiktlig lögn, eller en förbluffande brist på insikt i dessa frågor.

Så säg oss Micke, vilket är det? Ljuger du dina läsare rakt upp i ansiktet, eller har du bara skitit i att sätta dig in i frågan?

/Michael Karnerfors, för Nuclear Power? Yes Please

Comments closed

SNF går till personangrepp när argumenten tar slut

Published by Michael on December 9, 2008

När argumenten tar slut kommer personangreppen fram. “Nyttig idiot”, “spöksskrivare”. Kan man tolka detta på annat sätt än att Naturskyddsföreningen står svarslös? Som en fångad råtta försöker man bita katten.

Faktum är att Lynas är allt annat än en idiot. Inte heller är detta skrivet av en spökskrivare. Detta är Lynas själv som har skrivit. Det är bara att gå till hans hemsida och läsa originalet. Goggla på “Mark Lynas” och hitta det där. Där hittar man också anledningen till att Lynas nu är kärnkraftsvän.

Lynas var länge själv kärnkraftsmotståndare. Skillnaden mellan Lynas och de fanatiska kärnkraftsmotståndarna var att Lynas slutade lyssna på flosklerna. Han slutade tycka illa om kärnkraft bara för att det var meningen att man som miljönisse skall tycka illa om det på ren princip. Han började läsa forskning och fakta. Resten är historia. Nu är Lynas kärnkraftsvän.

Brännbara energikällor dödar. Kalla det “bio” hur mycket du vill men faktum kvarstår: luftföroreningar orsakar dödsfall. Effektivisera om du vill, men det kommer inte att räcka. Vill du se siffrorna? Boken “Sustainable Energy – without the hot air” innehåller raka, enkla beräkningar, utan vare sig ideologi eller förutfattade meningar. Professor David MacKay använder sig av ett exempel där han täcker 10% av hela Storbrittanniens ytan med vindkraftverk, sätter solpaneler på alla tak i söderriktning, effektiviserar, bygger vindkraftparker i Nordsjön. Ladda hem boken (den är fritt tillgänglig under Creative Commons) och se själv hur långt denna er dröm räcker.

Lynas vågade tänka om… trots att han visste att han skulle bli behandlad så här. När tänker Naturskyddsföreningen visa samma mod?

Comments closed