Stockholmsvänstern skriver på sin blogg att deras “närmast religiösa kärnkraftsmotstånd” är motiverat. “Det finns tyvärr en anledning till den trosinriktningen” skriver de. Som vetenskapligt intresserade kan vi inte låta bli att le, därför att inom vetenskap är tro reserverat för de som inte vet. De som har fakta behöver inte tro.
Att Stockholmsvänstern inget vet avslöjas direkt i inledningen. Närmast förvånat konstaterar de att dagens svenska kärnkraft utnyttjar bränslet mycket dåligt. Våra öppna uranbaserade bränslecykler har en nyttjandegrad på några få procent. Det vill säga av allt det bränsle vi stoppar in i våra reaktorer kommer mer än 95% ut igen, outnyttjat. Inte nog med det men av den värme vi faktiskt får ut från bränslet går två tredjedelar förlorat som spillvärme rakt ut i Östersjön och Kattegatt. Detta är givetvis hål i huvudet.
Detta har vi kärnkraftsvänner vetat länge. Sådant tillhör de grundläggande frågorna i kärnkraftsdebatten. Detta är ett av de huvudskäl som vi angivit till varför vi behöver forskning, utveckling och nybyggnad inom svensk kärnkraft. Att motståndare som Stockholmsvänstern får upp ögonen för det först 20-25 år efter att reaktorerna togs i drift är frustrerande, men tyvärr är inte inget som är oss obekant. Sådan här okunskap springer vi på stup i kvarten.
Efter detta fortsätter Stockholmsvänstern bara nedåt. De hävdar…
- – Att Tjernobyl-katastrofen berodde på en härdsmälta.
- – Att svenska reaktorer är lika olycks-benägna som Tjernobyl’s reaktorer.
- – Att låg nyttjandegrad är detsamma som att energikällan är smutsig.
- – Att vi inte har någon lösning för avfallsfrågan.
- – Att urangruvor är smutsiga.
- – Att huvudexportörerna av kärnbränsle är Tredje Världen-länder som få européer besöker.
Som intresserade och någorlunda pålästa i dessa frågor bankar vi förtvivlat huvudet i väggen över dessa aningslösa, huvudlösa och framförallt kunskapslösa påståenden. Inget av dem har någon grund i verkligheten. Kan man bli annat än uppgiven när debatten ser ut så här?
Men värst är nog ändå när Stockholmsvänstern frågar läsaren: varför är det så här? Varför använder vi inte reaktorer som har mycket högre verkningsgrad; som producerar mindre än en femtiondel mängd avfall mot dagens reaktorer: avfall som är farligt en tusendel av tiden av det avfall vi skapar idag. Varför har vi våra gamla generation II-reaktorer från 70-talet när vi skulle kunna nyttja moderna generation IV-reaktorer som inte ens kan drabbas av härdsmälta?
Stockholmsvänstern… gå till närmaste spegel och ställ er rakt framför den, så finner svaret på er fråga där. Ni frambär arvet av ett 28 år gammalt riksdagsbeslut, taget efter en farsartad folkomröstning där de tre alternativen som fanns att rösta på var “Nej”, “Nej” och “Nej”. Felaktig trosövertygelse baserad på okunskap och framstegs-fobi är den första och största anledningen till att vi harvar på som vi gör istället för att vara världsledande på den renaste och säkraste energiform som finns. Vi kunde ha haft en hållbar och klimatneutral energiproduktion i Sverige till år 2030, om inte nojiga och felaktiga beslut tagits av förra generationens beslutsfattare.
Men än är inte för sent. Bara för att vår föräldrageneration inte visste bättre så behöver vi inte leva med deras misstag. Planeringsförbudet mot kärnkraft är bortplockat sedan ett par år tillbaks. Återstår gör bara att riva upp Kärntekniklagen 5§, och därigenom tillåta nybyggnation av klimat-smarta kärnkraftverk.
/Michael Karnerfors, för Nuclear Power? Yes Please
Comments closed
Forsmark är en utmärkt mötesplats! Svar till Miles Goldstick, MILKAS
Published by nils.rudqvist on December 12, 2008Miles Goldsticks kritik den 30:e oktober i Östhammars nyheter mot att SKB valt Forsmark som plats för sitt samrådsmöte var delvis rätt. Det var dumt av SKB att välja en plats dit det inte gick någon busstrafik. Däremot, att utsläpp från kärnkraftverket skulle innebära någon hälsofara är något som en vän skulle utrycka det, ren gallimatias.
De som bor nära ett kärnkraftverk erhåller varje år cirka en hundradels millisievert. Jämför man det med sju millisievert som är den dos som piloter varje år kan erhålla blir det hela löjeväckande. Ett kärnkraftverk är under inga som helst omständigheter en olämplig plats att bo bredvid, eller för den delen att ha ett möte på. Vi tror inte Miles Goldstick har några problem med att hålla möten vid ett vattenkraftverk. Ändå miste drygt 170 000 personer sina liv då dammen i Banqiao brast. Det är oerhört många fler än vad som någonsin har dött av kärnkraften, Tjernobyl inräknat. Kom ihåg att vid olyckan vid TMI, den näst mest allvarliga olyckan vid ett civilt kärnkraftverk, dog inte en enda person och stråldosen som gavs till de som bodde i närheten var densamma som om de hade åkt på semester i Denver i två veckor. Detta på grund utav den lite högre bakgrundstrålningen i Denver.
Goldstick har också rätt i att kompetens inom strålningsfysik och dosimetri är en speciell typ av kunskap som de flesta i samhället inte besitter. Detta är anledningen till att vi ställer oss frågande till varför Miles Goldstick själv anser sig ha “speciella kompetens” som gör att han kan uttala sig om strålningens risker. Goldstick hävdar vidare att dosimetrin och dess komplicerade problem kan lösas med lite sunt förnuft. Hur det nu kommer sig att ett ämne som, enligt honom själv, kräver expertkompetens kan lösas med sunt förnuft är för oss helt obegripligt.
Den 27:e november skriver Goldstick igen om strålningens risker, en liknelse om glödande kol och ekvivalent stråldos gör att hjärnan gör en volt och landar någonstans där den inte bör vara. Han blandar ihop begrepp och skriver igen att dessa flera hundra tusen becquerel per sekund är farliga. Syftet med detta måste vara att skrämma, förvirra och avleda allmänheten från den verkliga frågan: är Forsmark en lämplig mötesplats. Vi svarar detsamma som strålskyddsmyndigheten, absolut!
Michael Karnerfors, Johan Simu, Nils Rudqvist, Mattias Lantz, Johan Kihlberg och Christoffer Willenfort, för Nuclear Power? Yes Please.