Vi i Nuclear Power Yes Please har tillsammans med Göran Bryntse – nyligen avgången(*) ordförande för Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen – författat en artikel om debatten om kärnkraft. Den finns idag att läsa i Aftonbladet och här.
Så varför samarbetar vi kärnkraftskramare med en av Sveriges mest framträdande kärnkraftsmotståndare? Vi står ju uppebarligen på varsin kant av åsiktsspektrat. Varför skriver vi en artikel ihop?
Därför att debatten om kärnkraften är viktigare än åsikten om kärnkraften. En dålig kärnkraftdebatt medför dåligt fungerande kärnkraft, och detta vill ingen av oss skall hända.
För både Göran och oss är det viktigare att frågan avhandlas på ett sakligt och korrekt sätt, hellre än att just vår respektive åsikt “vinner”. I slaget om kärnkraften är matchen långt viktigare än resultatet… men vad som än händer får det inte bli oavgjort.
Problemet var dock att just det hände: det blev oavgjort. Svenska politiker har hittills inte sagt vare sig JA eller NEJ till kärnkraft, utan man har istället låtit kraftformen få finnas kvar, samtidigt som den har blivit hårt motarbetad. Detta är det sämsta av två världar: man får inte några fördelar av att kraftformen faktiskt försvinner, och man får inga fördelar av den tekniska utveckling som sker för kärnkraften.
Hur kunde det bli så här? Häng med oss tillbaks i tiden för en titt hur det gick till, och se vad du själv kan göra för att säkra en bra kärnkraftsdebatt nu när frågan väckts till liv igen…
Renforsen i Vindelälven hade kanske inte funnits kvar om inte för kärnkraften
Kärnkraften är Sveriges kanske viktigaste energipolitiska fråga sedan mer än 50 år tillbaks. Redan innan dagens 10 reaktorer ens var projekterade var de en del av den svenska energi- och miljöpolitiken.
Rädda älvarna
På 1950- och 60-talet stod striden om älvarna. Skulle fler älvar dämmas upp och brukas till vattenkraft? Sverige behövde energin, men motståndet var stort. Löftet om kärnkraft räddade älvarna. Freden i Sarek och beslutet att inte bygga ut Vindelälven möjliggjordes tack vare det hopp kärnkraften gav. Visserligen stod en del av hoppet också till billig olja som skulle användas i kraftverk. Men oljekrisen 1973 och miljömedvetenheten satte tack och lov stopp för dessa planer, varpå kärnkraften ansågs vara det givna alternativet.
“Atomkraft? Nej Tack”
Olof Palme skäller ut Centern i valdebatt 1976
Men kärnkraften var inte okontroversiell. Dess ursprung från militära tillämpningar, avfallet och säkerheten var saker som fick motståndet att växa. Frågan blev het och infekterad. När den nådde riksdag och regering skräddes inte orden. Thorbjörn Fälldin vände Centern bort ifrån kärnkraften, trots att Bondeförbundet vurmat för den, och de fyra kärnkraftskommunernas Centerpartister slitit hårt för att få de nya verken. Fälldin gjorde sitt berömda uttalande om att han inte tänkte “dagtinga med sitt samvete” och krävde folkomröstning i frågan. Olof Palme skällde ut honom efter noter i valdebatten 1976.
Socialdemokraterna förlorade förvisso valet, men kärnkraftsfrågan blev till slut för mycket för borgarna. Beslutet att ladda Barsebäck 2 med bränsle tog knäcken på regeringen Fälldin. Palme angrep hårt och anklagde Centern för “svek” (låter det bekant?). Fälldin lämnade in regeringens avskedsansökan på hösten 1978. Ola Ullsten tog över med Folkpartiet i väntan på valet året därpå.
Den störste kärnkraftsmotståndren var utskämd och förmodligen hade kärnkraftsfrågan lagt sig och varit en något mindre fråga i valdebatten. Men något hände på vägen…
“Det som hände i Harrisburg”
28 mars 1979 inträffade härdsmältan i reaktor 2 på Three Mile Island utanför Harrisburg. Trots att ingen skadades av olyckan blev opinionen fullkomligt rasande. Palme gick snabbt med på folkomröstning för att slippa ha kärnkraften som en valfråga. Socialdemokraterna krävde att få ha ett nytt alternativ i omröstningen: Linje 2. Kärnkraftsdebatten var hetare än någonsin. Tage Danielsson framförde sin odödliga och utsökta monolog om Sannolikhet.
Debatten inför omröstningen genomsyrade Sverige ("Ratte och Odjuret", Knutsson & Jansson)
In i det sista var det oklart vilken linje som skulle vinna: nedläggning inom 10 år, eller senare? Till slut visade det sig att Linje 2 – nedläggning när alternativ finns – hade vunnit omröstningen, om än nätt och jämnt över linje 3. Ett riksdagsbeslut om att kärnkraften skulle vara avvecklad till år 2010 togs.
Från 1980 till 2011
I och med kärnkraftsbeslutet 1980 var debatten stendöd. Från att ha varit den hetaste frågan på 70-talet försvann den på rekordtid från det allmänna medvetandet. Palme hade lyckats rädda det socialdemokratiska partiet ifrån att splittras. Folket var nöjda och politikerna andades ut; de hade sluppit den heta potatisen och istället lyckats kasta den ifrån sig, 30 år in i framtiden…
Tjernobyl och tankeförbudet
Varför man inte bygger reaktorer enligt sovjetiska designer från 1950-talet
I de drabbade länderna har man påvisat ca 4000-7000 extra fall sköldkörtelcancer som en följd av olyckan – en ökning med ca 1000% för själva cancerformen, 4 – 7% för antalet cancerfall totalt för den påverkade gruppen – men med en överlevnadsgrad på över 99% eftersom sjukdomen är lätt att upptäcka i tid med screening (vissa “markörer” – signalämnen i kroppen – för sköldkörteln ger tydliga utslag vid minsta fel, vilket man ser tidigt med hjälp av blodprov så länge man tar dem regelbundet). Dock borde detta ha varit onödigt, därför att alla dessa cancerfall kommer av det fruktansvärda faktum att sovjetiska myndigheter stoppade inte mat och mjölk förgiftad med Jod-131, trots att det är lätt att upptäcka och sålla bort kontaminerade varor.
Det märkligaste för svensk del var dock den så kallade tankeförbudslagen. Det sägs att Birgitta Dahl fick reda på att man klurade på vad det skulle krävas för att ersätta Oskarshamn 1 – Sverges äldra kraftreaktor i drift – med en ny, säkrare reaktor. Detta ville hon inte veta av, varpå 6:e paragrafen i Lag om Kärnteknisk Verksamhet infördes:
6 § Ingen får utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader, beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor.
Tankeförbudet var formellt sett inte ett förbud mot att vidareutveckla kärnkraftssäkerhet eller forska på kärnkraft. Dock visade sig att det var just en sådan effekt lagen fick. Tjugo år senare kröp socialdemokraterna till korset och erkände att lagen skadat svensk kärnkraftssäkerhet. Ifrån propositionen att avskaffa lagen:
Visserligen står det i 6 § kärntekniklagen att bestämmelsen endast avser åtgärder som syftar till att uppföra en kärnkraftsreaktor inom landet. Av paragrafens förarbeten framgår därtill tydligt att förbudet inte riktar sig mot t.ex. tekniskt utvecklingsarbete på kärnsäkerhetsområdet. Trots detta synes paragrafens enda praktiska effekt vara att, i strid mot intentionerna vid dess införande, inkräkta på möjligheterna att fortlöpande bedriva sådant arbete (jfr prop. 1986/87:24 s. 5). Detta är mycket otillfredsställande, då forskning och tekniskt utvecklingsarbete inom kärnteknikområdet är av stor betydelse för kärnsäkerheten och kärnavfallshanteringen. Dessa frågor kommer dessutom att vara aktuella under lång tid i Sverige, varför det är mycket viktigt att det sker en kontinuerlig kompetensuppbyggnad vid de institutioner som bedriver sådan verksamhet genom bl.a. nyrekrytering av forskare och tekniker och deltagande i internationellt samarbete. Som utredningen har konstaterat hämmas emellertid sådan kompetensuppbyggnad av den utbredda misstolkningen av 6 § kärntekniklagen som råder inom landet och som alltså går ut på att all forskning inom det kärntekniska området skulle vara otillåten. Bestämmelsen har också givits den nedsättande benämningen ”tankeförbudsparagrafen”, vilket ger oönskade associationer i en demokratisk kontext.
Avvecklingslagen
1997 började kaoset på allvar. Regeringen Persson gick ihop med Centern i en uppgörelse som innebar:
Regeringen gavs rätt att när helst besluta att lägga ned reaktorer.
Tidigare var regeringen tvingen att be riksdagen om lov för att få stänga reaktorer. Men i och med avvecklingslagen kunde regeringen på eget bevåg ta sådana beslut, utan att behöva förankra dem hos de folkvalda.
I ett slag försvann alla möjligheter för kärnkraftsbolagen att planera långsiktigt. Från att ha haft ett klart och tydligt stopp-datum visste de nu inte om de skulle få nedläggningsbeskedet i morrn – på samma sätt som Barsebäck – eller om det skulle komma om 10-20-30 år. På frågan om de skulle livstidsförlänga verken för tvåsiffrigt antal miljarder eller inte fick de inga besked. Däremot sade avvecklingslagen att livstidförlängningar som fick verken att gå i över 40 år inte skulle få ersättning för dessa vid en eventuell nedläggning.
7 § När ersättningen skall bestämmas skall som särskilda förutsättningar gälla följande:
Har upphörandet av driften vid en kärnkraftsreaktor medfört inverkan av någon betydelse på priset på högspänd el i Sverige, skall ersättningen beträffande den reaktorn bestämmas på grundval av det pris som skulle ha gällt om en sådan inverkan inte hade förekommit.
Ersättningen skall bestämmas utifrån antagandet att en kärnkraftsreaktor inte kan nyttjas mer än 40 år efter den tidpunkt då den först togs i kommersiell drift.
Först 2005-2006 fick bolagen beskedet att de hade tillåtelse utföra livstidsförlängningarna som de hade börjat planera för. Men det var för mycket arbete på alldeles för kort tid. Tidigt på våren 2009 gick de igång med det praktiska arbetet, och misslyckades kapitalt. Över 24 reaktormånader förseningar och två oväntat extra kalla vintrar orsakade kaos i det svenska energisystemet. Avvecklingslagen landade i våra brevlådor i form av skyhöga elräkningar.
Enligt myndighetens senaste risk- och sårbarhetsanalys väntas brist på specialister inom både kärnkraftsäkerhet och strålskyddsberedskap de närmaste åren. Många av experterna i Sverige är redan pensionerade och ersättarna är för få. I rapporten konstateras att det kommer att “ta lång tid att på nytt bygga upp den saknade kompetensen”. Att utbilda en ny specialist beräknas ta omkring 20 år.
–Det är ett stort problem. Sverige har inte sett om sitt hus i tid och vi har inte klarat att överföra kunskap till nya generationer, säger Robert Finck.
Bakgrunden är att Sverige under många år planerade att avveckla kärnkraften. Efter olyckan i Tjernobyl för 25 år sedan infördes också den så kallade tankeförbudsparagrafen i kärnteknik- lagen som delvis hindrade svensk kärnkraftsforskning. Intresset för att studera kärnteknik hamnade på en bottennivå.
Dessutom har SSM vid flera tillfällern behövt att gå in och ta kärnkraftsbolagen hårt i örat, med bland annat “särskild tillsyn” av Forsmark och Ringhals.
Efter 35 års kärnkraftsdebatt har vi lyckats köra svensk kärnkraft i botten. Ingen – inte vare sig kärnkraftsförespråkare eller kärnkraftsmotståndare – kan tycka att det är en bra situation vi har idag.
Efter Fukushima: så kan DU göra debatten bra
Problemen med den svenska kärnkraften har sina rötter i en dålig svensk kärnkraftsdebatt som har lett till att politiker tagit dåliga, kontraproduktiva beslut. Orsaken till den dåliga debatten är att allmänheten inte har givits den kunskap som behövs för att få en komplett bild över vad kärnkraft är, hur den fungerar, och vad dess starka och svaga sidor är. När människor i panik köper jodtabletter för strålningsnivåer som är 15 miljoner gånger mindre än vi redan har i våra kroppar, är det uppenbart att folkbildningen om kärnkraft har misslyckats.
Bättre blir det inte när fakta och sakargument ersätts av partipolitik och politikers nycker i debatten. Då är det inte konstigt att våra folkvalda tar dåliga beslut. Resultatet blir därefter: krånglande kärnkraft, sämre förutsättningar för bra säkerhet, rusande elpriser…
Nu står vi inför en ny debatt i och med Fukushima-krisen. Den debatten måste bli långt bättre än vad som skett tidigare, annars kommer vi att ta konstiga beslut igen, och ytterligare sabotera svensk kärnkraft. Förutsättningarna för debatten är både bättre och sämre.
Bättre är att informationsflödet idag är totalt anorlunda. Människor kan fortbilda sig om kärnkraft på ett sätt som är ren science fiction jämfört mot hur det fungerade på 70- och 80-talet.
Sämre är att de som arbetar med kärnkraft – och som har absolut störst kunskap om hur Svensk kärnkraft fungerar i praktiken – inte hörs eller syns. Kraftbolagen lägger munkavle på sina anställda. De får inte uttala sig i debatten, och vad värre är får de inte heller ställa upp i media med sina expertkunskaper för att hjälpa till med att förklara hur olika säkerhetsfunktioner fungerar, något som blev extra tydligt i samband med händelserna i Fukushima. Inför folkomröstningen 1980 så talade de åtminsone från hjärtat vad de tyckte…
…men idag är tystnaden total.
Strålsäkerhetsmyndigheten har haft fullt upp och informerat människor, men de sakkunniga utför ingen folkbildning utöver att akut svara på frågor. Och inom forskningen så börjar man nu lite försynt fundera på att höja rösten då de ser vilken otrolig kunskapstörst det finns hos allmänheten, men man har inte fått upp farten än.
Det som du som läsare kan göra för att debatten skall bli bra är att söka kunskap. Informera dig. Det finns massor med information på öppna källor, som exempelvis Wikipedia, som är lätt tillgänligt för dig att ta del av. Det finns också intresseorganisationer och nätverk på båda sidor om åsiktsfrågan, som exempelvis Nuclear Power Yes Please och Folkkampanjen, som gärna berättar våra argument. Lyssna… ställ frågor… jämför… ifrågasätt.
Framför allt bör du söka kunskap hos de som kan kärnkraft. Och vill inte de komma till dig så kan du komma till dem. Maila… ring… eller åk och hälsa på! Besök hos kärnkraftverken och Svensk Kärnbränslehantering (SKB) är gratis. Anmäl en grupp kompisar, åk dit och se själva. Gör det till ett utflyktsmål på semstern. Ingen går därifrån opåverkad.
Framför allt måste vi alla vara öppna för möjligheten att vi kan ha haft fel om kärnkraft. Vi inom Nuclear Power Yes Please har vid flertalet tillfällen behövt rannsaka oss själva, speciellt nu under Fukushima-krisen, vilken fortfarande inte är slut. När faktan från Fukushima har samlats in, och analysen är klar, först då vet vi om och i så fall hur vi kan gå vidare med kärnkraft i Sverige och resten av världen.
/Michael Karnerfors, en av författarna av debattartikeln från NPYP
Nya ordföranden Solveig Ternström och Anna-Linnéa Rundberg, gillade inte artikeln alls (*) Faktum är att när vi var färdiga med artikeln var Göran fortfarande ordförande. Vi skickade artikeln till Dagens Industri, som sade att de skulle köra den. Men innan den hann gå i tryck hade FmKK årsmöte. Göran valdes bort och två nya ordförande – Solveig Ternström och Anna-Linnéa Rundberg – valdes. De var inte alls glada åt den här artikeln och mailade DI, som vek sig direkt…
Kortfattat tycker jag att någon som varit med som att köra Svensk kärnkraft i botten genom dåliga politiska beslut knappast skall försöka läxa upp andra om kärnkraftspolitik.
Birgitta Dahl, du är ansvarig för att Tankeförbudslagen skapades. När du fick veta att man ville ersätta Sveriges äldsta reaktorer med nyare och säkrare varianter, skapade du en lag som gjorde det förbjudet att ens sätta på papper en tanke om vad det skulle kunna kosta, eller hur en sådan reaktor kunde se ut.
Det hela slutade med att dina partikamrater kröp till korset 20 år senare och med skammens rodnad på kinderna erkände att den lag du skapat hade skadat Sveriges kärnkraftssäkerhet, och dessutom var minst sagt tveksam ur ett demokratiskt perspektiv.
Sossarna hade 25 år på sig att genomföra nedläggningen av Svensk kärnkraft genom att ordna ersättare. De misslyckades. Nu försöker en av huvudingenjörerna bakom det misslyckandet att läxa upp andra om kärnkraftspolitik med samma typ av trams-argument som de förstörde den svenska kärnkraften med…
Tja… vad sägs om att du börjar med att ta dina egna ord till hjärtat? Föregå med gott exempel genom att släppa den trygga, men unkna snuttefilt som är ditt kärnkraftsmotstånd. Våga se bortom en över 30 år gammal åsikt.
Vi har i Sverige sedan 2002 Hållbar Utveckling inskriven i grundlagen. Definitionen av Hållbar Utveckling beskrivs i Brundtlandkommissionens rapport Our Common Future. Läs speciellt kapitel 2, stycke 12.
Enligt den definitionen är avveckling av kärnkraft helt oförenligt med Hållbar Utveckling.
Hållbar Utveckling handlar bland annat om resurshushållning. Du företräder en politk som vill att uran, thorium och använt kärnbränsle skall vara skräp och oönskade restprodukter som inte duger till annat än att döda andra människor i krig med. Dessutom låser du fast oss vid en avfallslösning som måste hålla i 100 000 år, d.v.s. 3 000 generationer.
Med vidareutvecklad kärnkraft blir istället uranet, thoriumet och – framför allt – vårt använda kärnbränsle istället en energitillgång utan dess like, som i ett slag hjälper till att avlasta den enorma press vi sätter på klimatet, miljön och våra globala resurser. Dessutom kan vi med vidareutvecklad kärnkraft förinta DU-vapen och atomvapen precis som redan idag sker till viss skala. Dessutom kapar vi avfallslösningen från 100 000 år / 3 000 generationer, till 500 år / 15 generationer.
När man kan förvandla skräp och vapen till energiproduktion i människans tjänst, samtidigt som man besparar tusentals generationer att sitta barnvakt åt våra atomsopor, så är det omöjligt att säga nej till det, speciellt om man åberopar Hållbar Utveckling.
Lena Sommestad, före detta miljöminister… om du vill åberopa Hållbar Utveckling som argument för din föreslagna politik, se då till att du först har förstått innebörden av det du säger… för ditt eget argument tvingar dig att göra motsatt det du föreslår.
…eftersom du inte törs stå för dina ord eller tro på dem, varför skall jag tro på dem? Om du ärligt anser att kärnkraften är en tickande bomb, varför begär du inte snabbstopp nu?
Ett mer lämpligt svar till dig – eftersom du kör på skrämselspåret – hittar du här: Nedlagd kärnkraft kräver ansvar av motståndarna. Det är addresserat till Per Bolund, men eftersom din argumentation är densamma så kan du också känna dig träffad.
Sammanfattning: du har två alternativ…
Antingen begär du snabbstopp direkt…. nu… idag. Lägg motionen omgående att svensk kärnkraft måste snabbstoppas inom en månad.
Eller så tar du ansvar för att ersättare för det fossila och kärnkraften kommer på plats, med garantier och hårt förbundet personligt ansvar.
Gör du inget av detta skall du lämna kärnkraften ifred och istället ge den ditt fulla stöd så att den kan fungera bra.
Studio Ett på Sveriges Radio ringde på lunchen idag fredag och frågade om jag kunde vara med i en liten debatt om kärnkraftsdebatten, något som vi i NPYP önskat länge (om än inte just där). Eftersom eftermiddagen ändå såg ut att drabbas av akut arbetsbrist fick jag chefens tillåtelse att flexa ut tidigt och pös iväg ned till SR i Malmö för andra gången på kort tid. Lite allmäna kommentarer om inslaget…
Att tyskarna är på hugget som inslaget nämner är sant, men bilden är långt ifrån så enhetlig som man ger sken av. Sedan Fukushima-krisen kom igång har vi fått ett antal förfrågningar från tyskar – och en ifrån italien – om användning av grafiken med Den Leende Atomen. Jag var också på en affärsresa till Berlin i december, och hade då på mig en knapp med “Nuclear Power Yes Please”… och på bara en dag fick jag två spontana mycket uppskattande kommentarer från tyskar. I Sverige har jag hittils fått en sådan kommentar på över ett år.
Sedan noterar jag att tyskarna nu är på väg att göra exakt samma misstag som vi i Sverige gjorde 1980 och framåt: snabba, panikslagna beslut som enbart går på känslor, och inte överväger fakta. Det finns ingen fakta från Fukushima att tillgå än… idag har man exakt samma fakta som man hade för 4 veckor sedan. Beslutet att snabbstoppa 7 reaktorer i Tyskland har redan i ökade stoft- och koldioxidutsläpp gjort mer skada än vad Fukushima gjort i Japan. Minns att ungefär 25 personer per TWh dör en för tidig död på grund av luftföroreningar från kolkraft. De är lite som att försöka stoppa potentiall blödning i handen genom att skilja armen ifrån kroppen.
Göran säger att det var ca 500 personer på deras möte på Sergels Torg. Faktum är att en sympatisör till oss där och kollade runt lite, så vi räknade för skojs skull hur många som syntes på bilderna. Resultatet kan ni kolla på bilden nedan om ni känner för. Vi fick det till ca 220, plus lite som kom och gick. 🙂
Maxantalet som kom till FmKK's Stockholms-aktion (klicka på för full storlek)
13m 35s får jag frågan varför debatten är så “lam” i Sverige. Saken är den att politikerna ville aldrig ha debatten, utom möjligen Torbjörn Fälldin, han som vände Centern emot kärnkraft från att ha varit pionjärerna för kraftformen. Alla fyra kärnkraftskommunerna var starka Centerfästen och de ville ha kärnkraft hos sig. De kämpade med näbbar och klor för att få den, vilket de också lyckades med. Men sedan kom som sagt Fälldin och började ställa till oreda i frågan, vilket orsakade en het och infekterad debatt. Fälldin krävde en folkomröstning om kärnkraft men detta ville inte moderaterna eller sossarna gå med på, och inte heller fick han stopp på kärnrkaften som han trodde att han skulle få vilket slutade med att regeringen Fälldin I tvingades avgå 5 oktober 1978.
Det som är lite skrämmande är att nu uppför sig dagens Centerparti på ungeför samma sätt, det vill säga de går med på en uppgörelse med en förhoppning att den i praktiken ändå inte kommer att betyda något.
Efter regeringen Fälldins avgång övergick makten till Ola Ullstens Folkparti-regering, och tiden knatade på mot valet på hösten 1979. Socialdemokraterna hade redan sedan tidigare gnällt på Centern och anklagade dem för att fördröja kärnkraftsutbyggnaden, och som följande video från 1977 visar ansåg Palme att kärnkraften behövdes.
Men sedan slog olyckan på Three Mile Island till. Om opinionstrycket mot kärnkraft var starkt tidigare blev det bedövande nu. Problemet för politikerna var dock att vi var beroende av att av energi. Utbyggnaden av älvarna var stoppad och 70-talets oljekris låg färskt i minnet. Dessutom var miljörörelsen under uppseglande och påminde alla om hur miljövidrigt olja var. Ingen av politikerna ville ta vare sig det ena eller andra beslutet. Att ge med sig och tillåta kärnkraft var livsfarligt, vilket regeringen Fälldins avgång bevisade. Och att snabbt stänga kärnkraften skulle innebära att Sverige blev mycket starkt oljeberoende (igen).
Palme satt i en räxsax för att hälften av sossarna ville ha kärnkraft, andra hälften vill ha bort den. SAP var på väg att spricka på mitten. Så för att rädda partiet inför valet 1979 gick han med på en folkomröstning. På det viset undvek han att kärnkraften blev en valfråga 1979.
Så till slut det blev halv-mesyren att man skulle stänga kärnkraften… om 30 år. På det viset slängde man den heta potatisen ifrån sig och kunde andas ut. Nu var kärnkraften någon annans problem…
…vårt problem.
Vis 15m 00s får Göran en fråga och svarar att han anser svenskarna vara “godtrogna” och antyder att vi är lättlurade. Inte bra där Göran. Inte förolämpa intelligensen hos de du försöker övertyga. 🙂
Sedan anklagar Göran politikerna för att inte ha följt folkomröstningsresultatet. Faktum är att omröstningsresultatet – om man nu skall bry sig om det – var följande: “Kärnkraften avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning och välfärd. För att bl.a. minska oljeberoendet och i avvaktan på att förnybara energikällor blir tillgängliga används högst de 12 kärnkraftsreaktorer som i dag är i drift, färdiga eller under arbete.“. Här står alltså i klartext att kärnkraften skall inte stoppas förrän ersättning är på plats! Om då ersättningen vägrade infinna sig, tja, då är det enligt omröstningen rätt att rekatorerna finns kvar, för det var det man röstade på!
Att jag sedan tycker att hela omröstningen är en fars och inget annat än politiskt rävspel gör dock detta ganska irrelevant. 😀
Göran gnäller på pressen – speciellt Bonnier-koncernen – och tycker att han får inte föra fram “Sanningen om kärnkraft”. Tja Göran… det är kanske för att det är din “sanning” du försöker framföra, och att du inte argumenterar den så bra. Vi har på NPYP petat hål på din argumentation tidigare. Särskilt spännande är det när du i samma artikel refererar till tre olika personer där en av dem säger tvärt emot de två andra.
Göran påstår att kärnkraftsindustrin har en väldigt stark lobby som gör mycket väsen av sig och att FmKK och andra anti-kärnkraftere inte kan tävla med detta. Argumentet är “De har helsides-annonser”. Det är ingenting i sammanhanget… det är bara helt vanlig reklam och innebär nästan ingen påverkan alls. Jag har under de senaste åren när jag nu varit aktiv i debatten sett betydligt mer av Göran än vad jag har sett av bolagen.
Förr vågade man sticka ut lite… “Fälldin-läge”.. sådant ser man inte idag. 🙂
Riksdagdebatten kommenterar vi mer när programmet kommer upp på SVT Play.
För 30 år sedan tog ni – vår föräldrageneration – ett energipolitiskt beslut. Ni gjorde det enligt bästa förmåga och med goda avsikter, vilket vi uppskattar. Tyvärr var det inte ett bra beslut. Nu är det dags för oss att ta över ansvaret.
För 30 år sedan debatterade, demonstrerade och röstade ni om kärnkraften. Många av er sade “Nej!”, av omtanke för “våra barn och barnbarn”.
Vi är de barn och barnbarn ni ville skydda. Vi växte upp med hotbilder av kärnkraften, och några av oss är gamla nog att minnas Harrisburg och Tjernobyl, men för de flesta av oss är det endast suddiga intryck och minnet av den rädsla som ni förmedlade till oss.
Nu har vi växt upp och har förmågan att själva värdera kärnkraftens hot och förtjänster. Vissa av oss har fått kämpa för att bli av med den rädsla vi ärvde från er, för att utan förutfattade meningar kunna bilda oss en egen uppfattning. Till vår fördel så var vi inte engagerade kring år 1980 och har inga känslomässiga bindningar till händelserna. Vi var inte på möten och lyssnade på Hannes Alfvén och hans förmåga att känslomässigt slita med sig åhörarna. Vi deltog inte i bevakningen av Kynnefjäll. De flesta av oss minns bara flyktigt den förvirring och panik som rådde i samband med kärnkraftsolyckorna i Harrisburg och Tjernobyl. Vi ser skillnaderna i konsekvenser mellan dessa olyckor, och drar egna slutsatser från dessa fakta. Vi kan njuta av Tage Danielssons monolog om sannolikhet utan att tvingas se den som ett trovärdigt argument mot kärnkraft.
För 30 år sedan lovade ni, av omtanke för oss, en avveckling av kärnkraften och ett samhälle där förnybara energikällor helt tagit över. Ni ansåg att det var er generations ansvar att ta tag i energifrågan och hitta lösningar på alla problem. Idag, år 2010, ser vi att ni tyvärr har misslyckats. Det var en god avsikt, men den omsattes inte i praktiken, vilket har medfört att vi på grund av era beslut har fått ärva kärnkraftfrågan med dess problem, men också med dess möjligheter. Vi ber att får tacka allra ödmjukast för omtanken och den välvilja som styrde era beslut, men nu är det vår tur att ta över ansvaret. Vår bedömning är annorlunda än er, och vi kommer att ta ett annat beslut än vad ni gjorde.
Vad finner vi då? Kärnkraft är ett kraftslag med utmaningar och frågor som skall lösas, men också med fantastisk energitäthet och stor potential för utveckling. Liksom andra kraftslag har den både för- och nackdelar. Sammantaget ser vi kärnkraften som en självklar del i en hållbar energimix, tillsammans med sol-, vind-, vatten- och vågkraft, bergvärme, energieffektiviseringar, och andra åtgärder som krävs för att möta framtida utmaningar.
Vi ser framför oss ett samhälle där alla kraftslag får möjlighet att utvecklas till sin fulla potential, med samma hårda regelverk med avseende på säkerhet, tillförlitlighet och miljökonsekvenser. Statliga stöd till energiforskning och kraftverksbyggande kan ges utan att favorisera eller diskriminera vissa kraftslag. Industrin får själva satsa på de energislag de tror på, så länge som de uppfyller regelverket.
Vi ser framför oss ett samhälle där man istället för “Nej!” säger “Ja, under förnuft, säkerhet och ansvar!”. Vi säger “Ja!” till att alltid förbättra säkerheten och öka tillförlitligheten för våra kraftkällor, samtidigt som vi effektiviserar vår användning av dem och reducerar miljöpåverkan från dem.
Vi säger därför “Ja!” till alla kraftslag som kan uppfylla kraven i alla led, och vi anser att kärnkraften kan det, trots vissa brister. Vi säger också “Ja!” till vidare utveckling och förbättringar, oavsett om det är staten eller privata intressen som står för notan. En dag kommer våra barn och barnbarn få ta över frågan och hitta sina lösningar. Men idag tackar vi er för omtanken och ber om ert förtroende att få göra andra bedömningar än vad ni har gjort.
För det oberoende nätverket Nuclear Power Yes Please
Michael Karnerfors, civilingenjör datateknik
Johan Kihlberg, fysikstuderande
Johan Kreuger, ekonomistuderande
Mattias Lantz, forskare kärnfysik
Nils Rudqvist, biträdande forskare strålningsfysik
Johan Simu, reaktorfysiker
På 1960-talet var Sverige intresserat av kärnkraft, och även kärnvapen. Den svenska regeringen var nyfiken på vapen från det ögonblick de uppenbarades för världen, och ett stats-styrt program startades som skulle titta närmare på möjligheten att anskaffa lokalt producerade vapen genom att bygga en kombinerad el- och plutonium-reaktor: R4, reaktor 4.
Designen var tämligen komplex: tungt vatten som moderator, kokar-reaktor, med möjlighet till bränslebyten under drift. Av olika skäl blev den aldrig färdig:
den allmänna opinionen mot kärnvapen var stor
USA försåg Sverige med billigt anrikat uran på villkor vi inte använde det för vapen, vilket slog bort den ekonomiska grunden för den kombinerade kraft/vapen reaktorn
Sverige verkade för, och undertecknade, icke-spridningsavtalet
designen var för komplicerad och hade stora säkerhetsmässiga svagheter
privata investerare satsade på lättvattenreaktorer istället.
Tolv lättvattenreaktorer planerades och konstruerades.
Folkomröstningen
I slutet av blev 1970-talet kärnkraften i sin tur blev en känslig fråga. En regering föll på frågan. Krav en folkomröstning yttrades, men detta slogs ned. Då inträffade Three Mile Island olyckan… känd i Sverige som Harrisburg.
Vi hamnade här på grund av den kärnkraftspolitik som förts de senaste 30 åren. Olyckan i Harrisburg – ja, ni vet: den som inte skadade en enda människa och som inte lämnade ett enda spår efter sig annat än ett vitsigt stand-up nummer – samt en vansinnig folkomröstning där det man kunde rösta på var “Lägg ned”, “Lägg ned” och “Lägg ned snabbt”, användes som svepskäl för att ta ett mycket illa genomtänkt beslut att lägga ned kärnkraften till 2010, och att i övrigt göra livet surt för den fram tills dess.
Halvvägs igenom 2000-talets första årtionde stod det dock tämligen klart att 1980 års beslut inte var realistiskt. Alternativen fanns helt enkelt inte där. Avvecklingsbeslutet lades på is. Nu gällde det att hålla igång reaktorerna längre än till 2010, och kompensera för att Barsebäck försvann. Att starta Barsebäck igen var det inte tal om eftersom man inte hade bevarat anläggningen i “safe storage”, utan rivnings-saneringen hade påbörjats, vilket nu har haft sådan inverkan på rör och tankar att de inte längre är brukbara.
Följdaktligen blev man tvingen att höja effekten på de kvarvarande reaktorerna, samt livstidsförlänga dem. Men två problem fanns:
Det fanns ingen höjd tagen för detta. När verken en gång byggdes fanns sådana här abrovinker inte medtagna i planerna.
Kompetensen hade torkat ut. Med det kärnkraftsfientliga klimatet i Sverige fanns det nästan ingen som ville satsa sin utbildning och sitt yrkesliv på att bli kärnkraftsingenjör. Med den naturliga avgången från kärnkraftsindustrin försvann sakta men säkert vår kärnkraftskompetens.
Följdaktligen gick inte heller alla revisioner som man hade hoppats. Man startade tidigt under 2009 (inte nu som vissa dårar hävdat) för att hinna bli klara innan höstkylan. Men enbart Oskarshamn 2 hann bli färdigt. I övrigt gick det så här:
Ringhals 1: Planerat uppehåll 2,5 månad. Idag är uppehållet justerat till 9 månader.
Ringhals 2: Planerat uppehåll 4,5 månad. Idag är revisionen justerad till 8,5 månader (revision pågår).
Oskarshamn 3: Planerat uppehåll 3 månader. Revisionen tog 10 månader på grund av en bråkig turbin. Idag körs reaktorn vid endast 25 % av max.effekt.
Forsmark 2: Planerat uppehåll 1,5 månad. Revisionen tog 3,5 månad. Nu testas systemen av samtidigt som effekten ökar successivt.
Så när kylan slog till var ca en tredjedel av Sveriges kärnkraft inte tillgänglig.
Är vi förvånade?
Inte det minsta. Detta har varit välkänt för alla som vågat se på kärnkraften som något annat än Piss & Pest & Senapsgas. Vi är inte det minsta förvånade att detta skulle hända därför att även med den enklaste slutledningsförmåga gick detta att förutspå.
Talet om att detta skulle vara någon slags konspiration av kärnkraftsbolagen klingar tomt. Det är rena fantasier. Kärnkraftsbolagen blöder ut miljoner varje dag på att inte få vara med och producera nu när trycket är som störst. De höga spot-priserna kompenserar inte för produktionsbortfallet. De enda som är glada för det här är producenter i utlandet som nu kan sälja sin el dyrt till oss.
UPPDATERING: Ok, jag fick just äta upp det argumentet med råge. E24 berättar mer. Men påståendet att avställningarna är avsiktliga för att driva upp priset är ändå bullshit därför att en sådan chansning kräver köldknäppar… och de kommer inte på beställning.
Men sedan uppstår total disharmoni mellan verklighet och påståenden när kärnkraftsmotståndare som Lotta spinner loss. Ibland kommer de med uttalanden så verklighetsfrämmande att vi som en smula insatta i frågan fullständigt tappar hakan över att människor har mage att strunta i verkligheten såpass skamlöst som de gör. Men detta är ändock vad händer. Att påståenden i stil med Lottas världsförsörande skräckvision är helt orimliga är utan tvekan, speciellt då man ser till de kärnkraftsolyckor som faktiskt inträffat.
Låt oss ta ett exempel på detta: Tjernobyl.
Reaktorhaveriet i Tjernobyls kärnkraftsstation får anses vara det värsta av det värsta. Till skillnad från exempelvis TMI-2 olyckan vid Harrisburg (som var en beskedlig härdsmälta där inte en enda människa skadades), var Tjernobyl-olyckan ett totalt reaktorhaveri där, på grund av en ångexplosion och en efterföljande vätgasexplosion, samt avsaknad av reaktorinneslutning, hela härden exponerades mot omgivningen. Sedan brann den i 10 dagar. Den kan inte bli värre än så med mindre än att man plancerar atombomber i en reaktor.
Men trots detta, trots att precis allt som kunde gå fel gjorde det, hade man år 2005 inte kunnat knyta mer än 64 dödsfall till olyckan. Detta enligt The Chernobyl Forum, som består av IAEA, WHO, Världsbanken, 4 ytterligare FN-organ, samt länderna som drabbades: Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Viss osäkerhet i siffrorna finns givetvis, men Chernobyl Forum konstaterar ändock att utöver de direkta dödsfallen från olyckan har man inte kunna mäta någon ökning i mängden cancerfall utöver ca 4000 fall sköldkörtelcancer vilka hittils, såvitt man kan se, har resulterat i 19 dödsfall.
Detta kan knappast anses ha någon som helst likhet med det världförstörande scenario som Lotta kommer med. Det värsta av det värsta medförde inte att sju miljarder människor dog. Lotta har fel med en faktor 100 000 000.
Frågan är om det i det här läget är lönt att ens nämna Harrisburg, med sina noll dödade, noll skadade och noll cancerfall. Läsaren har redan nu förstått att Lotta, och alla andra som hävdar att kärnkraftens förstörelseförmåga skulle överstiga den hos en vanlig industriolycka, har fel.
Om anhängare av kärnkraft hävdar Lotta: “I brist på nytänkande och utveckling håller de fast vid gammal teknik”. Detta är enbart substanslös retorik-krydda, som står i rak motsats till verkligheten. Kärnkraften är den yngsta kraftkälla vi har, bara knappa 55 år gammal. Dess utvecklingspotential är enorm eftersom kärnkraften är långt ifrån färdigutvecklad, medan de verkligt gamla teknikerna, som biobränslen, vatten, vind och solkraft, snabbt närmar sig det fysiska taket på sin möjliga effektivitet. “Brist på nytänk och utveckling” är rent skrattretande att anklaga kärnkaften för.
Lotta hävdar att restbränslet utgör en risk. Därmed har hon visat att hon är djupt okunnig om förvaringsmetoder som KBS-3, naturliga fenomen som reaktorerna i Oklo, om restbränslets lätthanterlighet samt, för att anknyta till hennes påstående om “brist på nytänkande och utveckling” om Generation IV-reaktorer som minskar förvaringsbehovet av restprodukterna med en faktor 100 000.
Och det som slår mig mest med artikeln är att Lotta är den hon är. Att den enskilde bloggaren har ett avsevärt större mått tyckande än källkritik och faktakoll kan jag ha en knivsudd tolerans för eftersom denne inte har så stort genomslag eller synlighet. Om den enskilde sprider faktamässiga tokerier drabbas få människor.
Men Lotta Gröning är debattchef på en rikstäckande dagstidning!Inte ens i en åsiktskolumn kan hon hävda att det är journalistiskt etiskt försvarbart att komma med så hutlöst falska påståenden, speciellt inte när hon har den ställning hon har.
Idag kunde de nyfikna lyssna till ett program som heter Hallå P3 i just P3. Där kunde lyssnare ringa in och debattera och argumentera för eller emot kärnkraftens varande.
I programmets slutskede fick NPYP’s Michael Karnerfors säga vad han tyckte om folkomröstningen 1980, vad som hände vid TMI 1979 med mera. Programledaren var inte helt insatt i debatten vilket var lite tråkigt. Kul var det dock att Michael mer eller mindre fick det sista ordet i programmet. Tidigare kunde man höra personer från till exempel Grön Ungdom och allmänheten i övrigt uttala sig om kärnkraften.
Programmet går att lyssna på i efterhand om man klickar sig in på programmets hemsida och klickar på “lyssna”. Inslaget börjar ca 00h 46m 00s och man kan snabbspola dit.
Och grattis Michael, nu är du officiellt “kärnkraftsnörd”, som programledaren så fint uttryckte det.
Micke: Heh, tackar Nils! Frågan är om jag vågar lyssna på detta. 😀
Micke, lite senare: Ok, nu har jag lyssnat på det. Alltid lika “kul” att höra sin egen röst inspelad. Huga…
Ett par missar lyckades jag med. Folkomröstningen för vänstertrafik var inte 1967, den var 1955. 1963 togs beslutet att göra omläggningen, så jag hade rätt i att det tog bara 8 år att köra över folket. Och årtalet 1967 var själva Dagen H.
Jag råkade också kalla Strålsäkerhets-myndigheten för Strålskydds-myndigheten. Förlåt alla ni på SSM som lyssnade.
Att Stockholmsvänstern inget vet avslöjas direkt i inledningen. Närmast förvånat konstaterar de att dagens svenska kärnkraft utnyttjar bränslet mycket dåligt. Våra öppna uranbaserade bränslecykler har en nyttjandegrad på några få procent. Det vill säga av allt det bränsle vi stoppar in i våra reaktorer kommer mer än 95% ut igen, outnyttjat. Inte nog med det men av den värme vi faktiskt får ut från bränslet går två tredjedelar förlorat som spillvärme rakt ut i Östersjön och Kattegatt. Detta är givetvis hål i huvudet.
Detta har vi kärnkraftsvänner vetat länge. Sådant tillhör de grundläggande frågorna i kärnkraftsdebatten. Detta är ett av de huvudskäl som vi angivit till varför vi behöver forskning, utveckling och nybyggnad inom svensk kärnkraft. Att motståndare som Stockholmsvänstern får upp ögonen för det först 20-25 år efter att reaktorerna togs i drift är frustrerande, men tyvärr är inte inget som är oss obekant. Sådan här okunskap springer vi på stup i kvarten.
Efter detta fortsätter Stockholmsvänstern bara nedåt. De hävdar…
– Att Tjernobyl-katastrofen berodde på en härdsmälta.
– Att svenska reaktorer är lika olycks-benägna som Tjernobyl’s reaktorer.
– Att låg nyttjandegrad är detsamma som att energikällan är smutsig.
– Att vi inte har någon lösning för avfallsfrågan.
– Att urangruvor är smutsiga.
– Att huvudexportörerna av kärnbränsle är Tredje Världen-länder som få européer besöker.
Som intresserade och någorlunda pålästa i dessa frågor bankar vi förtvivlat huvudet i väggen över dessa aningslösa, huvudlösa och framförallt kunskapslösa påståenden. Inget av dem har någon grund i verkligheten. Kan man bli annat än uppgiven när debatten ser ut så här?
Men värst är nog ändå när Stockholmsvänstern frågar läsaren: varför är det så här? Varför använder vi inte reaktorer som har mycket högre verkningsgrad; som producerar mindre än en femtiondel mängd avfall mot dagens reaktorer: avfall som är farligt en tusendel av tiden av det avfall vi skapar idag. Varför har vi våra gamla generation II-reaktorer från 70-talet när vi skulle kunna nyttja moderna generation IV-reaktorer som inte ens kan drabbas av härdsmälta?
Stockholmsvänstern… gå till närmaste spegel och ställ er rakt framför den, så finner svaret på er fråga där. Ni frambär arvet av ett 28 år gammalt riksdagsbeslut, taget efter en farsartad folkomröstning där de tre alternativen som fanns att rösta på var “Nej”, “Nej” och “Nej”. Felaktig trosövertygelse baserad på okunskap och framstegs-fobi är den första och största anledningen till att vi harvar på som vi gör istället för att vara världsledande på den renaste och säkraste energiform som finns. Vi kunde ha haft en hållbar och klimatneutral energiproduktion i Sverige till år 2030, om inte nojiga och felaktiga beslut tagits av förra generationens beslutsfattare.
Men än är inte för sent. Bara för att vår föräldrageneration inte visste bättre så behöver vi inte leva med deras misstag. Planeringsförbudet mot kärnkraft är bortplockat sedan ett par år tillbaks. Återstår gör bara att riva upp Kärntekniklagen 5§, och därigenom tillåta nybyggnation av klimat-smarta kärnkraftverk.
/Michael Karnerfors, för Nuclear Power? Yes Please
Därför samarbetar vi kärnkraftskramare med motståndarna
Published by Michael on April 26, 2011Vi i Nuclear Power Yes Please har tillsammans med Göran Bryntse – nyligen avgången(*) ordförande för Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen – författat en artikel om debatten om kärnkraft. Den finns idag att läsa i Aftonbladet och här.
Så varför samarbetar vi kärnkraftskramare med en av Sveriges mest framträdande kärnkraftsmotståndare? Vi står ju uppebarligen på varsin kant av åsiktsspektrat. Varför skriver vi en artikel ihop?
Därför att debatten om kärnkraften är viktigare än åsikten om kärnkraften. En dålig kärnkraftdebatt medför dåligt fungerande kärnkraft, och detta vill ingen av oss skall hända.
För både Göran och oss är det viktigare att frågan avhandlas på ett sakligt och korrekt sätt, hellre än att just vår respektive åsikt “vinner”. I slaget om kärnkraften är matchen långt viktigare än resultatet… men vad som än händer får det inte bli oavgjort.
Problemet var dock att just det hände: det blev oavgjort. Svenska politiker har hittills inte sagt vare sig JA eller NEJ till kärnkraft, utan man har istället låtit kraftformen få finnas kvar, samtidigt som den har blivit hårt motarbetad. Detta är det sämsta av två världar: man får inte några fördelar av att kraftformen faktiskt försvinner, och man får inga fördelar av den tekniska utveckling som sker för kärnkraften.
Hur kunde det bli så här? Häng med oss tillbaks i tiden för en titt hur det gick till, och se vad du själv kan göra för att säkra en bra kärnkraftsdebatt nu när frågan väckts till liv igen…
Tips: se gärna Sigfrid Leijonhufvud’s föredrag tillsammans med den här artikeln, ifrån SVT Play – Energiförsörjningens risker, spola till 1 tim 09 min.
Återblick
Kärnkraften är Sveriges kanske viktigaste energipolitiska fråga sedan mer än 50 år tillbaks. Redan innan dagens 10 reaktorer ens var projekterade var de en del av den svenska energi- och miljöpolitiken.
Rädda älvarna
På 1950- och 60-talet stod striden om älvarna. Skulle fler älvar dämmas upp och brukas till vattenkraft? Sverige behövde energin, men motståndet var stort. Löftet om kärnkraft räddade älvarna. Freden i Sarek och beslutet att inte bygga ut Vindelälven möjliggjordes tack vare det hopp kärnkraften gav. Visserligen stod en del av hoppet också till billig olja som skulle användas i kraftverk. Men oljekrisen 1973 och miljömedvetenheten satte tack och lov stopp för dessa planer, varpå kärnkraften ansågs vara det givna alternativet.
“Atomkraft? Nej Tack”
Men kärnkraften var inte okontroversiell. Dess ursprung från militära tillämpningar, avfallet och säkerheten var saker som fick motståndet att växa. Frågan blev het och infekterad. När den nådde riksdag och regering skräddes inte orden. Thorbjörn Fälldin vände Centern bort ifrån kärnkraften, trots att Bondeförbundet vurmat för den, och de fyra kärnkraftskommunernas Centerpartister slitit hårt för att få de nya verken. Fälldin gjorde sitt berömda uttalande om att han inte tänkte “dagtinga med sitt samvete” och krävde folkomröstning i frågan. Olof Palme skällde ut honom efter noter i valdebatten 1976.
Socialdemokraterna förlorade förvisso valet, men kärnkraftsfrågan blev till slut för mycket för borgarna. Beslutet att ladda Barsebäck 2 med bränsle tog knäcken på regeringen Fälldin. Palme angrep hårt och anklagde Centern för “svek” (låter det bekant?). Fälldin lämnade in regeringens avskedsansökan på hösten 1978. Ola Ullsten tog över med Folkpartiet i väntan på valet året därpå.
Den störste kärnkraftsmotståndren var utskämd och förmodligen hade kärnkraftsfrågan lagt sig och varit en något mindre fråga i valdebatten. Men något hände på vägen…
“Det som hände i Harrisburg”
28 mars 1979 inträffade härdsmältan i reaktor 2 på Three Mile Island utanför Harrisburg. Trots att ingen skadades av olyckan blev opinionen fullkomligt rasande. Palme gick snabbt med på folkomröstning för att slippa ha kärnkraften som en valfråga. Socialdemokraterna krävde att få ha ett nytt alternativ i omröstningen: Linje 2. Kärnkraftsdebatten var hetare än någonsin. Tage Danielsson framförde sin odödliga och utsökta monolog om Sannolikhet.
In i det sista var det oklart vilken linje som skulle vinna: nedläggning inom 10 år, eller senare? Till slut visade det sig att Linje 2 – nedläggning när alternativ finns – hade vunnit omröstningen, om än nätt och jämnt över linje 3. Ett riksdagsbeslut om att kärnkraften skulle vara avvecklad till år 2010 togs.
Från 1980 till 2011
I och med kärnkraftsbeslutet 1980 var debatten stendöd. Från att ha varit den hetaste frågan på 70-talet försvann den på rekordtid från det allmänna medvetandet. Palme hade lyckats rädda det socialdemokratiska partiet ifrån att splittras. Folket var nöjda och politikerna andades ut; de hade sluppit den heta potatisen och istället lyckats kasta den ifrån sig, 30 år in i framtiden…
Tjernobyl och tankeförbudet
Frågan vaknade kortvarigt till liv 26 april 1986 då det hände precis som kärnkraftsexperterna anat skulle hända: en reaktor av RBMK-typ exploderade i Ukraina, dåvarande Sovjetunionen. Detta var väntat eftersom RBMK-designen var ökänt farlig. Två veckor innan olyckan försökte en anställd på Vattenfall få publicerat en artikel i DN om att risken för en större olycka i denna typ av reaktorer var 1 på 3 (tidpunkt 59 min, 03 sek). Artikeln refuserades…
I de drabbade länderna har man påvisat ca 4000-7000 extra fall sköldkörtelcancer som en följd av olyckan – en ökning med ca 1000% för själva cancerformen, 4 – 7% för antalet cancerfall totalt för den påverkade gruppen – men med en överlevnadsgrad på över 99% eftersom sjukdomen är lätt att upptäcka i tid med screening (vissa “markörer” – signalämnen i kroppen – för sköldkörteln ger tydliga utslag vid minsta fel, vilket man ser tidigt med hjälp av blodprov så länge man tar dem regelbundet). Dock borde detta ha varit onödigt, därför att alla dessa cancerfall kommer av det fruktansvärda faktum att sovjetiska myndigheter stoppade inte mat och mjölk förgiftad med Jod-131, trots att det är lätt att upptäcka och sålla bort kontaminerade varor.
I Sverige rådde Becquerel-hysteri i flera år och vissa illa genomtänkta åtgärder genomfördes, som att man slaktade och kasserade onödigt många renar. Dock har man inte – trots diverse oseriösa figurers idoga försök – kunnat påvisa att vi fick några hälsoeffekter i Sverige.
Det märkligaste för svensk del var dock den så kallade tankeförbudslagen. Det sägs att Birgitta Dahl fick reda på att man klurade på vad det skulle krävas för att ersätta Oskarshamn 1 – Sverges äldra kraftreaktor i drift – med en ny, säkrare reaktor. Detta ville hon inte veta av, varpå 6:e paragrafen i Lag om Kärnteknisk Verksamhet infördes:
Tankeförbudet var formellt sett inte ett förbud mot att vidareutveckla kärnkraftssäkerhet eller forska på kärnkraft. Dock visade sig att det var just en sådan effekt lagen fick. Tjugo år senare kröp socialdemokraterna till korset och erkände att lagen skadat svensk kärnkraftssäkerhet. Ifrån propositionen att avskaffa lagen:
Avvecklingslagen
1997 började kaoset på allvar. Regeringen Persson gick ihop med Centern i en uppgörelse som innebar:
Tidigare var regeringen tvingen att be riksdagen om lov för att få stänga reaktorer. Men i och med avvecklingslagen kunde regeringen på eget bevåg ta sådana beslut, utan att behöva förankra dem hos de folkvalda.
I ett slag försvann alla möjligheter för kärnkraftsbolagen att planera långsiktigt. Från att ha haft ett klart och tydligt stopp-datum visste de nu inte om de skulle få nedläggningsbeskedet i morrn – på samma sätt som Barsebäck – eller om det skulle komma om 10-20-30 år. På frågan om de skulle livstidsförlänga verken för tvåsiffrigt antal miljarder eller inte fick de inga besked. Däremot sade avvecklingslagen att livstidförlängningar som fick verken att gå i över 40 år inte skulle få ersättning för dessa vid en eventuell nedläggning.
Först 2005-2006 fick bolagen beskedet att de hade tillåtelse utföra livstidsförlängningarna som de hade börjat planera för. Men det var för mycket arbete på alldeles för kort tid. Tidigt på våren 2009 gick de igång med det praktiska arbetet, och misslyckades kapitalt. Över 24 reaktormånader förseningar och två oväntat extra kalla vintrar orsakade kaos i det svenska energisystemet. Avvecklingslagen landade i våra brevlådor i form av skyhöga elräkningar.
Och som inte det var nog har dessutom Strålsäkerhetsmyndigheten varnat för att vi riskerar få en brist på kunnig personal inom kärnkraftssäkerhet och strålskydd. Myndigheten säger att det tar upp till 20 år att ersätta experter inom dessa områden.
–Det är ett stort problem. Sverige har inte sett om sitt hus i tid och vi har inte klarat att överföra kunskap till nya generationer, säger Robert Finck.
Bakgrunden är att Sverige under många år planerade att avveckla kärnkraften. Efter olyckan i Tjernobyl för 25 år sedan infördes också den så kallade tankeförbudsparagrafen i kärnteknik- lagen som delvis hindrade svensk kärnkraftsforskning. Intresset för att studera kärnteknik hamnade på en bottennivå.
Dessutom har SSM vid flera tillfällern behövt att gå in och ta kärnkraftsbolagen hårt i örat, med bland annat “särskild tillsyn” av Forsmark och Ringhals.
Efter 35 års kärnkraftsdebatt har vi lyckats köra svensk kärnkraft i botten. Ingen – inte vare sig kärnkraftsförespråkare eller kärnkraftsmotståndare – kan tycka att det är en bra situation vi har idag.
Efter Fukushima: så kan DU göra debatten bra
Problemen med den svenska kärnkraften har sina rötter i en dålig svensk kärnkraftsdebatt som har lett till att politiker tagit dåliga, kontraproduktiva beslut. Orsaken till den dåliga debatten är att allmänheten inte har givits den kunskap som behövs för att få en komplett bild över vad kärnkraft är, hur den fungerar, och vad dess starka och svaga sidor är. När människor i panik köper jodtabletter för strålningsnivåer som är 15 miljoner gånger mindre än vi redan har i våra kroppar, är det uppenbart att folkbildningen om kärnkraft har misslyckats.
Bättre blir det inte när fakta och sakargument ersätts av partipolitik och politikers nycker i debatten. Då är det inte konstigt att våra folkvalda tar dåliga beslut. Resultatet blir därefter: krånglande kärnkraft, sämre förutsättningar för bra säkerhet, rusande elpriser…
Nu står vi inför en ny debatt i och med Fukushima-krisen. Den debatten måste bli långt bättre än vad som skett tidigare, annars kommer vi att ta konstiga beslut igen, och ytterligare sabotera svensk kärnkraft. Förutsättningarna för debatten är både bättre och sämre.
…men idag är tystnaden total.
Strålsäkerhetsmyndigheten har haft fullt upp och informerat människor, men de sakkunniga utför ingen folkbildning utöver att akut svara på frågor. Och inom forskningen så börjar man nu lite försynt fundera på att höja rösten då de ser vilken otrolig kunskapstörst det finns hos allmänheten, men man har inte fått upp farten än.
Det som du som läsare kan göra för att debatten skall bli bra är att söka kunskap. Informera dig. Det finns massor med information på öppna källor, som exempelvis Wikipedia, som är lätt tillgänligt för dig att ta del av. Det finns också intresseorganisationer och nätverk på båda sidor om åsiktsfrågan, som exempelvis Nuclear Power Yes Please och Folkkampanjen, som gärna berättar våra argument. Lyssna… ställ frågor… jämför… ifrågasätt.
Framför allt bör du söka kunskap hos de som kan kärnkraft. Och vill inte de komma till dig så kan du komma till dem. Maila… ring… eller åk och hälsa på! Besök hos kärnkraftverken och Svensk Kärnbränslehantering (SKB) är gratis. Anmäl en grupp kompisar, åk dit och se själva. Gör det till ett utflyktsmål på semstern. Ingen går därifrån opåverkad.
Framför allt måste vi alla vara öppna för möjligheten att vi kan ha haft fel om kärnkraft. Vi inom Nuclear Power Yes Please har vid flertalet tillfällen behövt rannsaka oss själva, speciellt nu under Fukushima-krisen, vilken fortfarande inte är slut. När faktan från Fukushima har samlats in, och analysen är klar, först då vet vi om och i så fall hur vi kan gå vidare med kärnkraft i Sverige och resten av världen.
/Michael Karnerfors, en av författarna av debattartikeln från NPYP
Nya ordföranden Solveig Ternström och Anna-Linnéa Rundberg, gillade inte artikeln alls
29 Comments