Vi i Nuclear Power Yes Please har tillsammans med Göran Bryntse – nyligen avgången(*) ordförande för Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen – författat en artikel om debatten om kärnkraft. Den finns idag att läsa i Aftonbladet och här.
Så varför samarbetar vi kärnkraftskramare med en av Sveriges mest framträdande kärnkraftsmotståndare? Vi står ju uppebarligen på varsin kant av åsiktsspektrat. Varför skriver vi en artikel ihop?
Därför att debatten om kärnkraften är viktigare än åsikten om kärnkraften. En dålig kärnkraftdebatt medför dåligt fungerande kärnkraft, och detta vill ingen av oss skall hända.
För både Göran och oss är det viktigare att frågan avhandlas på ett sakligt och korrekt sätt, hellre än att just vår respektive åsikt “vinner”. I slaget om kärnkraften är matchen långt viktigare än resultatet… men vad som än händer får det inte bli oavgjort.
Problemet var dock att just det hände: det blev oavgjort. Svenska politiker har hittills inte sagt vare sig JA eller NEJ till kärnkraft, utan man har istället låtit kraftformen få finnas kvar, samtidigt som den har blivit hårt motarbetad. Detta är det sämsta av två världar: man får inte några fördelar av att kraftformen faktiskt försvinner, och man får inga fördelar av den tekniska utveckling som sker för kärnkraften.
Hur kunde det bli så här? Häng med oss tillbaks i tiden för en titt hur det gick till, och se vad du själv kan göra för att säkra en bra kärnkraftsdebatt nu när frågan väckts till liv igen…
Renforsen i Vindelälven hade kanske inte funnits kvar om inte för kärnkraften
Kärnkraften är Sveriges kanske viktigaste energipolitiska fråga sedan mer än 50 år tillbaks. Redan innan dagens 10 reaktorer ens var projekterade var de en del av den svenska energi- och miljöpolitiken.
Rädda älvarna
På 1950- och 60-talet stod striden om älvarna. Skulle fler älvar dämmas upp och brukas till vattenkraft? Sverige behövde energin, men motståndet var stort. Löftet om kärnkraft räddade älvarna. Freden i Sarek och beslutet att inte bygga ut Vindelälven möjliggjordes tack vare det hopp kärnkraften gav. Visserligen stod en del av hoppet också till billig olja som skulle användas i kraftverk. Men oljekrisen 1973 och miljömedvetenheten satte tack och lov stopp för dessa planer, varpå kärnkraften ansågs vara det givna alternativet.
“Atomkraft? Nej Tack”
Olof Palme skäller ut Centern i valdebatt 1976
Men kärnkraften var inte okontroversiell. Dess ursprung från militära tillämpningar, avfallet och säkerheten var saker som fick motståndet att växa. Frågan blev het och infekterad. När den nådde riksdag och regering skräddes inte orden. Thorbjörn Fälldin vände Centern bort ifrån kärnkraften, trots att Bondeförbundet vurmat för den, och de fyra kärnkraftskommunernas Centerpartister slitit hårt för att få de nya verken. Fälldin gjorde sitt berömda uttalande om att han inte tänkte “dagtinga med sitt samvete” och krävde folkomröstning i frågan. Olof Palme skällde ut honom efter noter i valdebatten 1976.
Socialdemokraterna förlorade förvisso valet, men kärnkraftsfrågan blev till slut för mycket för borgarna. Beslutet att ladda Barsebäck 2 med bränsle tog knäcken på regeringen Fälldin. Palme angrep hårt och anklagde Centern för “svek” (låter det bekant?). Fälldin lämnade in regeringens avskedsansökan på hösten 1978. Ola Ullsten tog över med Folkpartiet i väntan på valet året därpå.
Den störste kärnkraftsmotståndren var utskämd och förmodligen hade kärnkraftsfrågan lagt sig och varit en något mindre fråga i valdebatten. Men något hände på vägen…
“Det som hände i Harrisburg”
28 mars 1979 inträffade härdsmältan i reaktor 2 på Three Mile Island utanför Harrisburg. Trots att ingen skadades av olyckan blev opinionen fullkomligt rasande. Palme gick snabbt med på folkomröstning för att slippa ha kärnkraften som en valfråga. Socialdemokraterna krävde att få ha ett nytt alternativ i omröstningen: Linje 2. Kärnkraftsdebatten var hetare än någonsin. Tage Danielsson framförde sin odödliga och utsökta monolog om Sannolikhet.
Debatten inför omröstningen genomsyrade Sverige ("Ratte och Odjuret", Knutsson & Jansson)
In i det sista var det oklart vilken linje som skulle vinna: nedläggning inom 10 år, eller senare? Till slut visade det sig att Linje 2 – nedläggning när alternativ finns – hade vunnit omröstningen, om än nätt och jämnt över linje 3. Ett riksdagsbeslut om att kärnkraften skulle vara avvecklad till år 2010 togs.
Från 1980 till 2011
I och med kärnkraftsbeslutet 1980 var debatten stendöd. Från att ha varit den hetaste frågan på 70-talet försvann den på rekordtid från det allmänna medvetandet. Palme hade lyckats rädda det socialdemokratiska partiet ifrån att splittras. Folket var nöjda och politikerna andades ut; de hade sluppit den heta potatisen och istället lyckats kasta den ifrån sig, 30 år in i framtiden…
Tjernobyl och tankeförbudet
Varför man inte bygger reaktorer enligt sovjetiska designer från 1950-talet
I de drabbade länderna har man påvisat ca 4000-7000 extra fall sköldkörtelcancer som en följd av olyckan – en ökning med ca 1000% för själva cancerformen, 4 – 7% för antalet cancerfall totalt för den påverkade gruppen – men med en överlevnadsgrad på över 99% eftersom sjukdomen är lätt att upptäcka i tid med screening (vissa “markörer” – signalämnen i kroppen – för sköldkörteln ger tydliga utslag vid minsta fel, vilket man ser tidigt med hjälp av blodprov så länge man tar dem regelbundet). Dock borde detta ha varit onödigt, därför att alla dessa cancerfall kommer av det fruktansvärda faktum att sovjetiska myndigheter stoppade inte mat och mjölk förgiftad med Jod-131, trots att det är lätt att upptäcka och sålla bort kontaminerade varor.
Det märkligaste för svensk del var dock den så kallade tankeförbudslagen. Det sägs att Birgitta Dahl fick reda på att man klurade på vad det skulle krävas för att ersätta Oskarshamn 1 – Sverges äldra kraftreaktor i drift – med en ny, säkrare reaktor. Detta ville hon inte veta av, varpå 6:e paragrafen i Lag om Kärnteknisk Verksamhet infördes:
6 § Ingen får utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader, beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor.
Tankeförbudet var formellt sett inte ett förbud mot att vidareutveckla kärnkraftssäkerhet eller forska på kärnkraft. Dock visade sig att det var just en sådan effekt lagen fick. Tjugo år senare kröp socialdemokraterna till korset och erkände att lagen skadat svensk kärnkraftssäkerhet. Ifrån propositionen att avskaffa lagen:
Visserligen står det i 6 § kärntekniklagen att bestämmelsen endast avser åtgärder som syftar till att uppföra en kärnkraftsreaktor inom landet. Av paragrafens förarbeten framgår därtill tydligt att förbudet inte riktar sig mot t.ex. tekniskt utvecklingsarbete på kärnsäkerhetsområdet. Trots detta synes paragrafens enda praktiska effekt vara att, i strid mot intentionerna vid dess införande, inkräkta på möjligheterna att fortlöpande bedriva sådant arbete (jfr prop. 1986/87:24 s. 5). Detta är mycket otillfredsställande, då forskning och tekniskt utvecklingsarbete inom kärnteknikområdet är av stor betydelse för kärnsäkerheten och kärnavfallshanteringen. Dessa frågor kommer dessutom att vara aktuella under lång tid i Sverige, varför det är mycket viktigt att det sker en kontinuerlig kompetensuppbyggnad vid de institutioner som bedriver sådan verksamhet genom bl.a. nyrekrytering av forskare och tekniker och deltagande i internationellt samarbete. Som utredningen har konstaterat hämmas emellertid sådan kompetensuppbyggnad av den utbredda misstolkningen av 6 § kärntekniklagen som råder inom landet och som alltså går ut på att all forskning inom det kärntekniska området skulle vara otillåten. Bestämmelsen har också givits den nedsättande benämningen ”tankeförbudsparagrafen”, vilket ger oönskade associationer i en demokratisk kontext.
Avvecklingslagen
1997 började kaoset på allvar. Regeringen Persson gick ihop med Centern i en uppgörelse som innebar:
Regeringen gavs rätt att när helst besluta att lägga ned reaktorer.
Tidigare var regeringen tvingen att be riksdagen om lov för att få stänga reaktorer. Men i och med avvecklingslagen kunde regeringen på eget bevåg ta sådana beslut, utan att behöva förankra dem hos de folkvalda.
I ett slag försvann alla möjligheter för kärnkraftsbolagen att planera långsiktigt. Från att ha haft ett klart och tydligt stopp-datum visste de nu inte om de skulle få nedläggningsbeskedet i morrn – på samma sätt som Barsebäck – eller om det skulle komma om 10-20-30 år. På frågan om de skulle livstidsförlänga verken för tvåsiffrigt antal miljarder eller inte fick de inga besked. Däremot sade avvecklingslagen att livstidförlängningar som fick verken att gå i över 40 år inte skulle få ersättning för dessa vid en eventuell nedläggning.
7 § När ersättningen skall bestämmas skall som särskilda förutsättningar gälla följande:
Har upphörandet av driften vid en kärnkraftsreaktor medfört inverkan av någon betydelse på priset på högspänd el i Sverige, skall ersättningen beträffande den reaktorn bestämmas på grundval av det pris som skulle ha gällt om en sådan inverkan inte hade förekommit.
Ersättningen skall bestämmas utifrån antagandet att en kärnkraftsreaktor inte kan nyttjas mer än 40 år efter den tidpunkt då den först togs i kommersiell drift.
Först 2005-2006 fick bolagen beskedet att de hade tillåtelse utföra livstidsförlängningarna som de hade börjat planera för. Men det var för mycket arbete på alldeles för kort tid. Tidigt på våren 2009 gick de igång med det praktiska arbetet, och misslyckades kapitalt. Över 24 reaktormånader förseningar och två oväntat extra kalla vintrar orsakade kaos i det svenska energisystemet. Avvecklingslagen landade i våra brevlådor i form av skyhöga elräkningar.
Enligt myndighetens senaste risk- och sårbarhetsanalys väntas brist på specialister inom både kärnkraftsäkerhet och strålskyddsberedskap de närmaste åren. Många av experterna i Sverige är redan pensionerade och ersättarna är för få. I rapporten konstateras att det kommer att “ta lång tid att på nytt bygga upp den saknade kompetensen”. Att utbilda en ny specialist beräknas ta omkring 20 år.
–Det är ett stort problem. Sverige har inte sett om sitt hus i tid och vi har inte klarat att överföra kunskap till nya generationer, säger Robert Finck.
Bakgrunden är att Sverige under många år planerade att avveckla kärnkraften. Efter olyckan i Tjernobyl för 25 år sedan infördes också den så kallade tankeförbudsparagrafen i kärnteknik- lagen som delvis hindrade svensk kärnkraftsforskning. Intresset för att studera kärnteknik hamnade på en bottennivå.
Dessutom har SSM vid flera tillfällern behövt att gå in och ta kärnkraftsbolagen hårt i örat, med bland annat “särskild tillsyn” av Forsmark och Ringhals.
Efter 35 års kärnkraftsdebatt har vi lyckats köra svensk kärnkraft i botten. Ingen – inte vare sig kärnkraftsförespråkare eller kärnkraftsmotståndare – kan tycka att det är en bra situation vi har idag.
Efter Fukushima: så kan DU göra debatten bra
Problemen med den svenska kärnkraften har sina rötter i en dålig svensk kärnkraftsdebatt som har lett till att politiker tagit dåliga, kontraproduktiva beslut. Orsaken till den dåliga debatten är att allmänheten inte har givits den kunskap som behövs för att få en komplett bild över vad kärnkraft är, hur den fungerar, och vad dess starka och svaga sidor är. När människor i panik köper jodtabletter för strålningsnivåer som är 15 miljoner gånger mindre än vi redan har i våra kroppar, är det uppenbart att folkbildningen om kärnkraft har misslyckats.
Bättre blir det inte när fakta och sakargument ersätts av partipolitik och politikers nycker i debatten. Då är det inte konstigt att våra folkvalda tar dåliga beslut. Resultatet blir därefter: krånglande kärnkraft, sämre förutsättningar för bra säkerhet, rusande elpriser…
Nu står vi inför en ny debatt i och med Fukushima-krisen. Den debatten måste bli långt bättre än vad som skett tidigare, annars kommer vi att ta konstiga beslut igen, och ytterligare sabotera svensk kärnkraft. Förutsättningarna för debatten är både bättre och sämre.
Bättre är att informationsflödet idag är totalt anorlunda. Människor kan fortbilda sig om kärnkraft på ett sätt som är ren science fiction jämfört mot hur det fungerade på 70- och 80-talet.
Sämre är att de som arbetar med kärnkraft – och som har absolut störst kunskap om hur Svensk kärnkraft fungerar i praktiken – inte hörs eller syns. Kraftbolagen lägger munkavle på sina anställda. De får inte uttala sig i debatten, och vad värre är får de inte heller ställa upp i media med sina expertkunskaper för att hjälpa till med att förklara hur olika säkerhetsfunktioner fungerar, något som blev extra tydligt i samband med händelserna i Fukushima. Inför folkomröstningen 1980 så talade de åtminsone från hjärtat vad de tyckte…
…men idag är tystnaden total.
Strålsäkerhetsmyndigheten har haft fullt upp och informerat människor, men de sakkunniga utför ingen folkbildning utöver att akut svara på frågor. Och inom forskningen så börjar man nu lite försynt fundera på att höja rösten då de ser vilken otrolig kunskapstörst det finns hos allmänheten, men man har inte fått upp farten än.
Det som du som läsare kan göra för att debatten skall bli bra är att söka kunskap. Informera dig. Det finns massor med information på öppna källor, som exempelvis Wikipedia, som är lätt tillgänligt för dig att ta del av. Det finns också intresseorganisationer och nätverk på båda sidor om åsiktsfrågan, som exempelvis Nuclear Power Yes Please och Folkkampanjen, som gärna berättar våra argument. Lyssna… ställ frågor… jämför… ifrågasätt.
Framför allt bör du söka kunskap hos de som kan kärnkraft. Och vill inte de komma till dig så kan du komma till dem. Maila… ring… eller åk och hälsa på! Besök hos kärnkraftverken och Svensk Kärnbränslehantering (SKB) är gratis. Anmäl en grupp kompisar, åk dit och se själva. Gör det till ett utflyktsmål på semstern. Ingen går därifrån opåverkad.
Framför allt måste vi alla vara öppna för möjligheten att vi kan ha haft fel om kärnkraft. Vi inom Nuclear Power Yes Please har vid flertalet tillfällen behövt rannsaka oss själva, speciellt nu under Fukushima-krisen, vilken fortfarande inte är slut. När faktan från Fukushima har samlats in, och analysen är klar, först då vet vi om och i så fall hur vi kan gå vidare med kärnkraft i Sverige och resten av världen.
/Michael Karnerfors, en av författarna av debattartikeln från NPYP
Nya ordföranden Solveig Ternström och Anna-Linnéa Rundberg, gillade inte artikeln alls (*) Faktum är att när vi var färdiga med artikeln var Göran fortfarande ordförande. Vi skickade artikeln till Dagens Industri, som sade att de skulle köra den. Men innan den hann gå i tryck hade FmKK årsmöte. Göran valdes bort och två nya ordförande – Solveig Ternström och Anna-Linnéa Rundberg – valdes. De var inte alls glada åt den här artikeln och mailade DI, som vek sig direkt…
Av nätverket Nuclear Power Yes Please, och Göran Bryntse, f.d. ordföranden för Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen
Publicerad på i Aftonbladet Debatt 2011-04-26
Kärnkraftsdebatten behöver långsiktighet
Det har inte undgått någon att svensk kärnkraft sett stora motgångar under de senaste åren. Mängden levererad el i förhållande till kapacitet var lägst i Europa under 2009 och 2010. Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) har vid flera tillfällen behövt ta kärnkraftsbolagen i örat och kräva uppsträckning, vilket efterföljts, men det är anmärkningsvärt att det skall behövas.
Grundorsaken till den svenska kärnkraftens nuvarande ställning är årtionden av kortsiktig politik och bristande kunskap och vilja hos beslutsfattare. Olyckorna vid Three Mile Island (TMI) och Tjernobyl innebar att en del märkliga och skadliga beslut togs:
En folkomröstning genomfördes där folket fick välja mellan två olika avvecklingsalternativ, fördelat på tre linjer.
I beslutet om avveckling saknades en reservplan för att hantera den situation som skulle uppstå om beslutet inte genomdrevs.
En lag som förbjöd oss att planera för nya reaktorer infördes.
En lag som tillät regeringen att utan riksdagsbeslut stänga reaktorer infördes.
Med detta kom svensk kärnkraftsindustri att sakna incitament och möjlighet för långsiktig planering. Konsekvenserna blev att produktionskapaciteten för de svenska reaktorerna dalat till historiskt låga nivåer. Säkerhetsarbetet har försvårats då industrin utarmats på kompetens. SSM konstaterar att det tar cirka 20 år att ersätta specialister inom kärnkraftssäkerhet och strålskydd. Myndigheten flaggar för att naturliga avgångar i kombination med att få valt att utbilda sig inom viktiga kompetensområden kan medföra ökade risker i framtiden. Resultatet av kärnkraftspolitiken från 1980 och framåt blev sålunda bland annat att Sverige fick sämre verktyg för att bedriva kärnteknisk verksamhet med högsta möjliga tekniska och säkerhetsmässiga standard.
Anledningen till att besluten blev sådana är bland annat:
Allmänheten har fått för lite och för dålig information om kraftformen och relaterade fenomen
Många som besitter viktig kunskap är frånvarande i den öppna debatten
Inom kärnkraftindustrin, myndigheter och forskningen finns stora kunskaper om kärnkraft. Men få, speciellt ifrån de lägre leden, vågar uttala sig i den öppna debatten trots att det är där kunskapen om hur kärnkraft fungerar i praktiken är som störst. Debatten måste utökas med dessa röster, speciellt som allmänheten vill höra vad de har att säga.
Just nu krävs att vi analyserar de enorma mängder fakta som händelserna vid Fukushima kommer att ge oss, samt kritiskt granskar den politik och den debatt som hittills förts. När vi därefter har ett faktamässigt beslutsunderlag i hand måste vi ta gemensamma och långsiktiga beslut.
Vad besluten sedan än blir så får det inte vara ytterligare ett obeslutsamt mellanting, utan något som är kristallklart och långsiktigt. Antingen stoppar vi kärnkraften med hjälp av en tidsbestämd avvecklingsplan, eller så måste vi acceptera kärnkraften som en del av vår energiförsörjning under överskådlig tid. Oavsett väg för kärnkraften skall också arbetet med att energieffektivisera och bygga ut förnybara kraftkällor fortsätta enligt bästa förmåga.
Det är viktigt att visa stor ödmjukhet inför dessa frågor och inte vara rädd för att erkänna att man kan ha haft fel. Detta budskap riktar vi till såväl kärnkraftsmotståndare som kärnkraftskramare. Debatten om kärnkraft är viktigare än åsikten om densamma.
Michael Karnerfors, civ. ing, grundare av nätverket Nuclear Power Yes Please
Göran Bryntse, tekn dr, f.d. ordf. i Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen
Göran Bryntse är civilingenjör i teknisk fysik från LTH, och teknisk doktor i papperteknik. Han var tills den 26/3 ordförande för Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen. Artikeln författade vi och satte underskrifter på 5 dagar innan det. Nya ordföranden för FmKK var inte road och stoppade vårt första försök att få artikeln utgiven i Dagens Industri.
Av Michael Karnerfors, publicerad på SVT Debatt, 2011-04-18
Rubriken är annorlunda där för att SVT Debatt satte en annan rubrik än den jag valde.
Miljöpartiets energipolitiske talesman Per Bolund skriver på SVT Debatt att vi har goda förutsättningar att avveckla kärnkraften. Han understödjer sitt resonemang med samma argument som vi hörde 1980. Men den här gången går jag inte på det, tomma löften räcker inte. Det skriver Michael Karnerfors, Medgrundare av nätverket Nuclear Power Yes Please.
Miljöpartiets energipolitiske talesman Per Bolund frågar på SVT Debatt: ”Vad krävs då för att det ska vara möjligt att stänga svensk kärnkraft? De svenska kärnkraftsförespråkarna har ett ansvar att leverera ett svar i debatten: Vilka förutsättningar krävs egentligen för att det ska vara aktuellt att avveckla kärnkraftsreaktorer i Sverige?”
Per Bolund, svaret du efterfrågar är enkelt:
– Det krävs att ni som inte vill ha kärnkraften tar bort de fossila bränslena först, för de dödar oss.
– Det krävs att ni tar ansvar för att ersättare för det fossila och kärnkraften kommer på plats.
– Det krävs att ni visar att ni tror på det ni säger, och inte bara kommer med tom skrämselretorik.
Sista punkten är den som avslöjar falskheten bakom din artikel Per Bolund. Precis som när du i riksdagen gjorde dina anföranden inför kärnkraftsbeslutet 17 juni 2010, går denna artikel ut på att skrämmas. Ditt budskap till läsarna och svenska folket är ”Var rädd och känn skräck för kärnkraft”. Du använder dig av skrämselpropaganda.
Samtidigt säger du ändå inte ”Lägg ned all kärnkraft idag”. Du försöker påstå att kärnkraften är skrämmande och oacceptabel, men – för att parafrasera Tage Danielsson – bara nästan(!) oacceptabel, det är det som är det konstiga. Efter alla skräckhistorier du framför vågar du ändå inte framföra kravet att kärnkraften skall läggas ned idag.
Riksdagsledamoten Cecilie Ternfjord-Toftby (m) satte fingret på denna hyckleriets motsättning när hon 17 juni frågade dig:
”Om Miljöpartiet verkligen tycker att kärnkraften är ett potentiellt katastrofscenario tycker jag att ert argument om att avveckla kärnkraften successivt är oansvarigt, ansvarslöst och extremt cyniskt. Eller är det så att er argumentation i dag bara är ren retorik?”
Om du verkligen hade trott på dina ord hade du krävt ett snabbstopp nu, i denna sekund. Men det gör du inte. Alltså är du inte ens själv övertygad att dina egna ord bär vikt. Du vill bara utnyttja dessa falska påståenden för att sprida skräck och genom rädsla få svenskarna att anpassa sig till er politiska linje om kärnkraften. Eftersom inte du tror på orden tänker inte heller jag tro på dem. Varför skulle jag göra det när du själv inte har övertygelse nog att faktiskt agera efter dem?
Att orden faktiskt är falska bekräftas dessutom av fakta, när vi gemensamt ser vad dessa påståendevis ”fruktansvärda” olyckor faktiskt (inte) har ställt till med. Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima har hittills dödat färre människor än vad som dör i trafikolyckor i världen under en helt vanlig dag. Vad som är än värre är att under samma dag dör tio gånger så många människor av luftföroreningar, främst orsakade av fossila bränslen. I Sverige allena dör 5 000 människor per år en för tidig död på grund av fossil bränslanvändning. Inte ens FNs mest pessimistiska prognoser över Tjernobyl kommer upp i de siffrorna totalt räknat.
Ändå vill du, Per Bolund, och ditt parti att allt eventuellt överskott vi får i energiproduktionen skall användas för att lägga ned kärnkraft; inte för ersätta de 200 TWh fossila bränslen Sverige fortfarande använder varje år; inte för att sälja el till våra grannländer Tyskland, Danmark, Polen, Estland, Lettland och Litauen, vars energiproduktion är 80 till 100% beroende av fossila bränslen. Du och andra kärnkraftsmotståndare tycker att överskottet i den svenska energiproduktionen enbart skall läggas på att jaga bort Sveriges koldioxidsnålaste och renaste kraftkälla, kärnkraften.
År 1980 blev vi i Sverige lovade av landets kärnkraftsmotståndare att till år 2010 skulle de fossila bränslena och kärnkraften vara borta, detta dessutom utan att de orörda älvarna byggdes ut. Vi vet idag att det var ett tomt löfte. Kärnkraften finns kvar. De fossila bränslena utgör fortfarande 1/3 av tillförseln till den svenska energibalansen. Påståendena om att det är lätt att avskaffa det fossila och kärnkraften uppfylldes inte.
Nu försöker ni, Per Bolund, dina partikamrater och andra kärnkraftsmotståndare, att dra samma vals igen. ”Det går att”, ”vi har potential att”, vi kan ”utan problem” stänga ned kärnkraften. Samma ord som vi hörde då. Samma löften. Och samma avsaknad av garantier.
Den här gången går jag inte på det. Per Bolund, du och alla kärnkraftsmotståndare måste visa att ni tror på det ni säger och att ni håller det ni lovar. Den här gången räcker det inte med tomma löften. Prognoser är inte gott nog. Skräckhistorier är inte tillräckligt.
Vill ni – du Per Bolund, Miljöpartiet och andra kärnkraftsmotståndare – lägga ned Sveriges renaste och säkraste kraftkälla krävs följande förutsättningar. Antingen…
– Krav på totalt snabbstopp nu. Ni lägger snarast en motion att alla Sveriges tio reaktorer skall vara nedstängda inom en månad.
…eller…
– Ett helt fossilfritt Sverige. – Att ersättare för kärnkraften finns på plats och är i drift. – Personligt ansvar av alla som krävt och tagit besluten.
Dessa är förutsättningarna som krävs. Tänker ni inte ställa upp på dessa krav stänger ni inte en enda reaktor i det här landet, utan ger kärnkraften ert fulla stöd och arbetar för att den skall fungera väl. Detta är valet ni har att göra och ansvaret ni har att ta för era krav, annars är era ord tomma och inget värda.
One of the frustrating parts about being a proponent of nuclear power is when people rag at you for showing them facts that nuclear accidents aren’t that big a deal. After all… “everyone knows” that a nuclear accident is a catastrophe unlike all others and that a “meltdown” means instant death to thousands of people, cancer to millions and huge tracts of land made uninhabitable for centuries… as told by various groups out there.
So when you point out to them that the TMI meltdown had zero casualties, that the Fukushima triple meltdown and explosion/fire in a fuel pool is presently holding the zero and that the prognosis is slowly starting to look hopeful, and that the current death toll from Chernobyl correspond to the number of people killed in US motor vehicle accidents in one day, people tend to take great offense at you questioning the supposed “truth” about nuclear power. I have been called quite a few unflattering things for this heinous crime of not being upset about nuclear accidents and – even more blasphemous – trying to calm other people about them as well.
Therefore it was with a great sense of recognition I read Lewis Page’s piece “Mummy, mummy, there’s a nuclear monster!” in “The Register today. I won’t steal his glory but I will point out two core pieces and quote them:
This is the problem that everyone faces, who describes nuclear incidents as they really are – that is: insignificant. You are accused of being heartless, of failing to care about or empathise with people who are terribly frightened. You have committed the same sin as bracingly telling a toddler that there is no monster under his bed and that he should go back to sleep.
Part of the problem here is that in the case of nuclear dangers it is rather as though the toddler had a mentally troubled aunt or uncle who, in addition to telling the kid fairytales at story time, insists that the monsters in the stories are real.
The people in charge of story time here are the media, and like many of us finding ourselves troubled by bizarro in-laws, the media fails – seldom really even tries, often enough – to prevent the mad aunt telling the kids rubbish.
[….]
Some of us at least are getting a bit sick of the idea that you simply aren’t allowed to tell frightened people quite bluntly to act their age – and we’re getting more than just a bit sick of irrational or unscrupulous fairytale-spinners making them frightened in the first place.
That is pretty much it: you are considered a villain for telling people “Oh stop whining you baby, it’s just a nuclear accident!”. You’re being painted as an arsehole for not playing along with paranoia and prejudice. They are calling you foul names and questioning your moral character for trying to make people less scared.
It’s one of those things that makes me want to bang my head against the desk and tell people to go overdose on their stress- and angst-hormones if they are so much in love with them. It feels like getting yelled at by a drunk relative for taking his/her bottle away. Why would I bother?
Well… I must, because it’s the right thing to do. If I didn’t, then I’d be an arsehole for real, wouldn’t I? If I firmly believe that someone is wrong in their actions and beliefs, and that they are hurting because of these beliefs, would you suggest I play along? Or should do as I would to the same human being if they had been 25-75 years years younger, by telling them that there is no monster waiting to eat their toes?
The worst part is – of course – that some people have a very strong self-interest in keeping others scared of the nuclear monster under the bed. Let me show you another example…
With “information” like that, is it any wonder that people are frightened? Those who made that video are the ones that should be called heartless, for using and abusing people’s fears simply to advance their position and get more influence.
But good news are no news. It’s easier to sell a story of Doom & Destruction than telling people that things are actually not very bad at all. You’re considered the weird one for not being a paranoid alarmist professing the impending end of life as we know it.
Facts… keep speaking the facts… that’s how you eradicate fear, prejudice and misconceptions. I have so far not met a single person who have learned the facts about nuclear power and who has since remained genuinely scared of it! Keep pushing the facts…
Let me close up this post with a video of a fellow swede that has opened up many people’s eyes and minds by showing the cold hard facts in a very funny and interesting manner: Hans Rosling. Enjoy… I did. 🙂
För 30 år sedan tog ni – vår föräldrageneration – ett energipolitiskt beslut. Ni gjorde det enligt bästa förmåga och med goda avsikter, vilket vi uppskattar. Tyvärr var det inte ett bra beslut. Nu är det dags för oss att ta över ansvaret.
För 30 år sedan debatterade, demonstrerade och röstade ni om kärnkraften. Många av er sade “Nej!”, av omtanke för “våra barn och barnbarn”.
Vi är de barn och barnbarn ni ville skydda. Vi växte upp med hotbilder av kärnkraften, och några av oss är gamla nog att minnas Harrisburg och Tjernobyl, men för de flesta av oss är det endast suddiga intryck och minnet av den rädsla som ni förmedlade till oss.
Nu har vi växt upp och har förmågan att själva värdera kärnkraftens hot och förtjänster. Vissa av oss har fått kämpa för att bli av med den rädsla vi ärvde från er, för att utan förutfattade meningar kunna bilda oss en egen uppfattning. Till vår fördel så var vi inte engagerade kring år 1980 och har inga känslomässiga bindningar till händelserna. Vi var inte på möten och lyssnade på Hannes Alfvén och hans förmåga att känslomässigt slita med sig åhörarna. Vi deltog inte i bevakningen av Kynnefjäll. De flesta av oss minns bara flyktigt den förvirring och panik som rådde i samband med kärnkraftsolyckorna i Harrisburg och Tjernobyl. Vi ser skillnaderna i konsekvenser mellan dessa olyckor, och drar egna slutsatser från dessa fakta. Vi kan njuta av Tage Danielssons monolog om sannolikhet utan att tvingas se den som ett trovärdigt argument mot kärnkraft.
För 30 år sedan lovade ni, av omtanke för oss, en avveckling av kärnkraften och ett samhälle där förnybara energikällor helt tagit över. Ni ansåg att det var er generations ansvar att ta tag i energifrågan och hitta lösningar på alla problem. Idag, år 2010, ser vi att ni tyvärr har misslyckats. Det var en god avsikt, men den omsattes inte i praktiken, vilket har medfört att vi på grund av era beslut har fått ärva kärnkraftfrågan med dess problem, men också med dess möjligheter. Vi ber att får tacka allra ödmjukast för omtanken och den välvilja som styrde era beslut, men nu är det vår tur att ta över ansvaret. Vår bedömning är annorlunda än er, och vi kommer att ta ett annat beslut än vad ni gjorde.
Vad finner vi då? Kärnkraft är ett kraftslag med utmaningar och frågor som skall lösas, men också med fantastisk energitäthet och stor potential för utveckling. Liksom andra kraftslag har den både för- och nackdelar. Sammantaget ser vi kärnkraften som en självklar del i en hållbar energimix, tillsammans med sol-, vind-, vatten- och vågkraft, bergvärme, energieffektiviseringar, och andra åtgärder som krävs för att möta framtida utmaningar.
Vi ser framför oss ett samhälle där alla kraftslag får möjlighet att utvecklas till sin fulla potential, med samma hårda regelverk med avseende på säkerhet, tillförlitlighet och miljökonsekvenser. Statliga stöd till energiforskning och kraftverksbyggande kan ges utan att favorisera eller diskriminera vissa kraftslag. Industrin får själva satsa på de energislag de tror på, så länge som de uppfyller regelverket.
Vi ser framför oss ett samhälle där man istället för “Nej!” säger “Ja, under förnuft, säkerhet och ansvar!”. Vi säger “Ja!” till att alltid förbättra säkerheten och öka tillförlitligheten för våra kraftkällor, samtidigt som vi effektiviserar vår användning av dem och reducerar miljöpåverkan från dem.
Vi säger därför “Ja!” till alla kraftslag som kan uppfylla kraven i alla led, och vi anser att kärnkraften kan det, trots vissa brister. Vi säger också “Ja!” till vidare utveckling och förbättringar, oavsett om det är staten eller privata intressen som står för notan. En dag kommer våra barn och barnbarn få ta över frågan och hitta sina lösningar. Men idag tackar vi er för omtanken och ber om ert förtroende att få göra andra bedömningar än vad ni har gjort.
För det oberoende nätverket Nuclear Power Yes Please
Michael Karnerfors, civilingenjör datateknik
Johan Kihlberg, fysikstuderande
Johan Kreuger, ekonomistuderande
Mattias Lantz, forskare kärnfysik
Nils Rudqvist, biträdande forskare strålningsfysik
Johan Simu, reaktorfysiker
Men trots att “alla vet” att en härdsmälta skall vara det värsta som kan hända, med miljoner döda och hela landsändar ödelagda för oöverskådlig framtid, är effekterna av TMI-2 olyckan väl dokumenterade, med noll dödsfall, noll skadefall och noll fall av cancer. Det enda offret för olyckan sades av kärnfysikern Edward Teller vara han själv, då han menade att han fick hjärtinfarkt av stressen från att se kärnkraftsmotståndaren Jane Fonda utnyttja händelsen för att orättfärdigt smutskasta kärnkraft. Med detta i åtanke är det dags att vi tar en liten verklighetskontroll vad gäller vår kärnkraftsparanoja, eller vad tycker du?
Missförstå oss inte: en härdsmälta skojar man inte bort. Att en samhällsviktig energiproducerande anläggning som försörjer hundratusentals människor med elektricitet oåterkalleligen havererar är givetvis inte bra. Men det är en milsvid skillnad mellan “inte bra” och “slutet för vårt leverne så som vi känner det”.
Kärnkraftsmotståndare missbrukar gärna händelsen genom att säga “De sade att det här aldrig kunde inträffa, men det gjorde det”. Detta är helt enkelt inte sant. Ingen har sagt att en kärnkraftsolycka aldrig kan inträffa. Beviset ligger i själva olyckan, eller snarare dess icke-existerande skadliga konsekvenser. Hur kan en härdsmälta undgå att skada en enda människa? Svaret är enkelt: därför att vi var beredda på att den kunde inträffa och garderade oss mot den.
Löftet som gavs var inte att en olycka aldrig skulle kunna inträffa, utan att kärnkraft aldrig skulle skada någon i allmänheten. Detta löfte har hållits i 55 år på alla ställen i världen utom ett, Tjernobyl, av uppenbara skäl: Sovjetunionen gjorde allt fel på sätt som hade betraktas som upprörande och chockerande för resten av världen redan innan olyckan inträffade, hade vi bara känt till det. Överallt annars har kärnkraft inte skadat en enda individ i allmänheten med radioaktiva utsläpp. Och under de trettio år som gått efter att olyckan vid Three Mile Island, har vi bara blivit bättre på att uppfylla det här löftet.
Det är helt klart dags att släppa taget om det förflutna och Harrisburg. Läxan har lärts. Vi rör oss framåt för att skapa en hållbar framtid för oss och kommande generationer där alla former av ren energi har sin givna plats i mixen. För varje kolkraftverk vi ersätter med en kärnklyvningsreaktor räddar vi ungefär 15 000 människoliv under reaktorns driftstid. Kärnkraft har aldrig varit säkrare och renare än vad den är idag. Självklart skall vi då sluta vara rädda för att använda den, och istället känna hälsosam respekt för den, speciellt om enda skälet vi har att oroa oss är en trettio år gammal olycka som inte skadade en enda själ.
Michael Karnerfors, mjukvaruingenjör
Johan Kihlberg, fysikstuderande
Mattias Lantz, kärnfysiker
Nils Rudqvist, strålningsfysiker
Johan Simu, reaktorfysiker
Christoffer Willenfort, systemvetare
But despite that “everyone knows” a meltdown supposedly is the worst that could ever happen, with millions of dead and entire states rendered uninhabitable forever and ever, the effects of the TMI-2 accident are well documented with no deaths, no injuries, no cancers. The only casualty that came from accident was said by nuclear physicist Edward Teller to be his heart attack, caused by the stress of seeing Jane Fonda using the event to unjustly trashtalk nuclear power. With this in mind, maybe it’s time we had a little reality check when it comes to our nuclear fears, wouldn’t you say?
Don’t get us wrong, a nuclear meltdown still is no laughing matter. Having a vital energy producing unit that is supplying hundreds of thousands of citizens with electricity unexpectedly becoming permanently disabled is of course not good. But there is a huge different between “not good”, and “the end of normal life as we know it”.
Deriders of nuclear energy try to abuse the event by saying “They said it couldn’t happen, and yet it did”. This is simply not true. Noone ever said a nuclear accident cannot happen. The proof of this is in the accident itself, or rather its non-existing harmful effects. How can such a serious nuclear meltdown not harm anyone? The answer is simple: because we expected it might happen and prepared for it.
The promise that was made was not that an accident wouldn’t happen, but that nuclear power would not harm anyone in the public. This promise has been kept for 55 years all throughout the world in all places except one, Chernobyl, for reasons obvious: the Soviet Union did everything wrong in ways that would have been considered appalling and shocking to the entire world, even before the accident, had we but known about them. Everywhere else, nuclear power has not harmed a single individual in the general public by cause of radioactive release. And in the thirty years that has passed since the accident, we have only become better at enforcing this promise.
It is definitely time to let go of the past and Harrisburg. The lessons have been learned. We are moving on towards creating a sustainable future for ourselves and the next generations where all forms of clean energy has their given place in the energy mix. With each coal plant we exchange for a nuclear fission reactor, we save approximately 15 000 human lives over the course of the reactor’s lifetime. Nuclear power has never been safer and cleaner that it is today. Of course we shall stop being afraid of using it, instead having a healthy amount of respect for it, especially if the only reason we have for worrying is a thirty year old accident that didn’t harm anyone.
Men sedan uppstår total disharmoni mellan verklighet och påståenden när kärnkraftsmotståndare som Lotta spinner loss. Ibland kommer de med uttalanden så verklighetsfrämmande att vi som en smula insatta i frågan fullständigt tappar hakan över att människor har mage att strunta i verkligheten såpass skamlöst som de gör. Men detta är ändock vad händer. Att påståenden i stil med Lottas världsförsörande skräckvision är helt orimliga är utan tvekan, speciellt då man ser till de kärnkraftsolyckor som faktiskt inträffat.
Låt oss ta ett exempel på detta: Tjernobyl.
Reaktorhaveriet i Tjernobyls kärnkraftsstation får anses vara det värsta av det värsta. Till skillnad från exempelvis TMI-2 olyckan vid Harrisburg (som var en beskedlig härdsmälta där inte en enda människa skadades), var Tjernobyl-olyckan ett totalt reaktorhaveri där, på grund av en ångexplosion och en efterföljande vätgasexplosion, samt avsaknad av reaktorinneslutning, hela härden exponerades mot omgivningen. Sedan brann den i 10 dagar. Den kan inte bli värre än så med mindre än att man plancerar atombomber i en reaktor.
Men trots detta, trots att precis allt som kunde gå fel gjorde det, hade man år 2005 inte kunnat knyta mer än 64 dödsfall till olyckan. Detta enligt The Chernobyl Forum, som består av IAEA, WHO, Världsbanken, 4 ytterligare FN-organ, samt länderna som drabbades: Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Viss osäkerhet i siffrorna finns givetvis, men Chernobyl Forum konstaterar ändock att utöver de direkta dödsfallen från olyckan har man inte kunna mäta någon ökning i mängden cancerfall utöver ca 4000 fall sköldkörtelcancer vilka hittils, såvitt man kan se, har resulterat i 19 dödsfall.
Detta kan knappast anses ha någon som helst likhet med det världförstörande scenario som Lotta kommer med. Det värsta av det värsta medförde inte att sju miljarder människor dog. Lotta har fel med en faktor 100 000 000.
Frågan är om det i det här läget är lönt att ens nämna Harrisburg, med sina noll dödade, noll skadade och noll cancerfall. Läsaren har redan nu förstått att Lotta, och alla andra som hävdar att kärnkraftens förstörelseförmåga skulle överstiga den hos en vanlig industriolycka, har fel.
Om anhängare av kärnkraft hävdar Lotta: “I brist på nytänkande och utveckling håller de fast vid gammal teknik”. Detta är enbart substanslös retorik-krydda, som står i rak motsats till verkligheten. Kärnkraften är den yngsta kraftkälla vi har, bara knappa 55 år gammal. Dess utvecklingspotential är enorm eftersom kärnkraften är långt ifrån färdigutvecklad, medan de verkligt gamla teknikerna, som biobränslen, vatten, vind och solkraft, snabbt närmar sig det fysiska taket på sin möjliga effektivitet. “Brist på nytänk och utveckling” är rent skrattretande att anklaga kärnkaften för.
Lotta hävdar att restbränslet utgör en risk. Därmed har hon visat att hon är djupt okunnig om förvaringsmetoder som KBS-3, naturliga fenomen som reaktorerna i Oklo, om restbränslets lätthanterlighet samt, för att anknyta till hennes påstående om “brist på nytänkande och utveckling” om Generation IV-reaktorer som minskar förvaringsbehovet av restprodukterna med en faktor 100 000.
Och det som slår mig mest med artikeln är att Lotta är den hon är. Att den enskilde bloggaren har ett avsevärt större mått tyckande än källkritik och faktakoll kan jag ha en knivsudd tolerans för eftersom denne inte har så stort genomslag eller synlighet. Om den enskilde sprider faktamässiga tokerier drabbas få människor.
Men Lotta Gröning är debattchef på en rikstäckande dagstidning!Inte ens i en åsiktskolumn kan hon hävda att det är journalistiskt etiskt försvarbart att komma med så hutlöst falska påståenden, speciellt inte när hon har den ställning hon har.
Det händer märkliga saker i kärnkraftsdebatten. Trots att inga större nyheter har dykt upp inom frågan verkar det inte vara samma kärnkraft vi pratar om idag som för trettio år sedan. Regeringen framställer kärnkraften som en förnyelsebar, billig och säker energikälla. Men i verkligheten har ingenting förändrats förutom Maud Olofssons inställning och kärnkraftslobbyns styrka. Kärnkraften är fortfarande varken förnyelsebar, billig eller säker – den är ändlig, dyr och innebär stora risker i tusentals år framöver.
Det är inte utan att vi frågar oss om någon glömt att upplysa Ung Vänster om att pudelfrillan gått ur mode; att Sovjetunionen inte längre existerar; att Internet gjort sin intåg i våra hem och att ingen längre på allvar tror att hårdrock är Satans påfund. Det är inte 1979 längre, utan år 2009. Tjugoförsta århundradet till Ung Vänster, hallå? Ni hängde väl med in i det nya årtusendet?!
År 1979 fyllde kärnkraften tjugosex år. Den hade precis mognat till sig ur pionjär-eran och andra generationens reaktorer driftsattes. Det hela var fortfarande lite småskakigt, speciellt med tanke på den allvarliga (men ofarliga) olyckan i Harrisburg. Dock stabiliserades det hela snart. Idag, år 2009, är kärnkraften mer än dubbelt så gammal, och även om byggnadstakten upplevt en tillfällig stagnation så har kärnkraften inte för den saken stått still i utvecklingen.
Självklart är det då inte samma kärnkraft vi talar om nu som för 30 år sedan.
Första generationens reaktorer går i graven i rask takt. Exempelvis Storbrittaniens gamla MAGNOX-verk är nu enbart två till antalet, Oldsbury och Wylfa, vilka med största sannolikhet stängs under 2010. Litauens Ignalina-2 stängs i år. Samtidigt byggs nu generation III och III+ reaktorer på många ställen i världen. Generation IV väntar ivrigt i startgroparna på att få byggas.
Nej, det är inte samma kärnkraft som för 30 år sedan
Erfarenheterna av att driva kärnkraft innefattar nu mer än fem gånger så många mantimmar som då. Säkerhetstänkandet har reviderats och uppdaterats till en sådan nivå att nya reaktorer kan lämnas ensamna i dagar utan att de ens förolyckas, än mindre orsakar skador på miljö eller människor. Internationellt samarbete för att övervaka, granska och kontrollera kärnkraft har utvecklats enormt, speciellt efter murens fall och Warsawapaktens upplösning.
Det är inte samma kärnkraft som på 70-talet
Metoder för att omhänderta kärnavfall har gått från teorier till mogen forskning och är klara att implementeras inom snar framtid. Vissa pilotanläggningar är redan i drift. Samtidigt kommer de nya generationernas reaktorer att generera ned till en hundradel så lite avfall för samma mängd nyttig energi, avfall som då dessutom är farligt enbart i en tvåhundradedel av den tid som dagens avfall är farligt. Dessutom medger vissa reaktordesigner att vi till och med använder redan existerande avfall som bränsle och då förbrukar det på samma sätt.
Nej det kommer aldrig mer att vara samma kärnkraft som då. Den som hävdar annat har själv stannat i utvecklingen medan resten av världen fortsatte framåt.
Ung Vänsters uttalande vittnar enbart om skämmande brist på insikt i kärnkraftsfrågan. Att påstå att inget hänt på tre årtionden, och dessutom måla upp verklighetsfrämmande skräckpropaganda bevisar att deras saklighet har fått stå tillbaks för tyckande och desperation. De enda som fått härdsmälta i debatten är Ung Vänster. Resten av oss har god koll på varför vi tycker kärnkraft är ett bra och hållbart alternativ som har en given plats i energi-mixen.
Idag kunde de nyfikna lyssna till ett program som heter Hallå P3 i just P3. Där kunde lyssnare ringa in och debattera och argumentera för eller emot kärnkraftens varande.
I programmets slutskede fick NPYP’s Michael Karnerfors säga vad han tyckte om folkomröstningen 1980, vad som hände vid TMI 1979 med mera. Programledaren var inte helt insatt i debatten vilket var lite tråkigt. Kul var det dock att Michael mer eller mindre fick det sista ordet i programmet. Tidigare kunde man höra personer från till exempel Grön Ungdom och allmänheten i övrigt uttala sig om kärnkraften.
Programmet går att lyssna på i efterhand om man klickar sig in på programmets hemsida och klickar på “lyssna”. Inslaget börjar ca 00h 46m 00s och man kan snabbspola dit.
Och grattis Michael, nu är du officiellt “kärnkraftsnörd”, som programledaren så fint uttryckte det.
Micke: Heh, tackar Nils! Frågan är om jag vågar lyssna på detta. 😀
Micke, lite senare: Ok, nu har jag lyssnat på det. Alltid lika “kul” att höra sin egen röst inspelad. Huga…
Ett par missar lyckades jag med. Folkomröstningen för vänstertrafik var inte 1967, den var 1955. 1963 togs beslutet att göra omläggningen, så jag hade rätt i att det tog bara 8 år att köra över folket. Och årtalet 1967 var själva Dagen H.
Jag råkade också kalla Strålsäkerhets-myndigheten för Strålskydds-myndigheten. Förlåt alla ni på SSM som lyssnade.
Därför samarbetar vi kärnkraftskramare med motståndarna
Published by Michael on April 26, 2011Vi i Nuclear Power Yes Please har tillsammans med Göran Bryntse – nyligen avgången(*) ordförande för Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen – författat en artikel om debatten om kärnkraft. Den finns idag att läsa i Aftonbladet och här.
Så varför samarbetar vi kärnkraftskramare med en av Sveriges mest framträdande kärnkraftsmotståndare? Vi står ju uppebarligen på varsin kant av åsiktsspektrat. Varför skriver vi en artikel ihop?
Därför att debatten om kärnkraften är viktigare än åsikten om kärnkraften. En dålig kärnkraftdebatt medför dåligt fungerande kärnkraft, och detta vill ingen av oss skall hända.
För både Göran och oss är det viktigare att frågan avhandlas på ett sakligt och korrekt sätt, hellre än att just vår respektive åsikt “vinner”. I slaget om kärnkraften är matchen långt viktigare än resultatet… men vad som än händer får det inte bli oavgjort.
Problemet var dock att just det hände: det blev oavgjort. Svenska politiker har hittills inte sagt vare sig JA eller NEJ till kärnkraft, utan man har istället låtit kraftformen få finnas kvar, samtidigt som den har blivit hårt motarbetad. Detta är det sämsta av två världar: man får inte några fördelar av att kraftformen faktiskt försvinner, och man får inga fördelar av den tekniska utveckling som sker för kärnkraften.
Hur kunde det bli så här? Häng med oss tillbaks i tiden för en titt hur det gick till, och se vad du själv kan göra för att säkra en bra kärnkraftsdebatt nu när frågan väckts till liv igen…
Tips: se gärna Sigfrid Leijonhufvud’s föredrag tillsammans med den här artikeln, ifrån SVT Play – Energiförsörjningens risker, spola till 1 tim 09 min.
Återblick
Kärnkraften är Sveriges kanske viktigaste energipolitiska fråga sedan mer än 50 år tillbaks. Redan innan dagens 10 reaktorer ens var projekterade var de en del av den svenska energi- och miljöpolitiken.
Rädda älvarna
På 1950- och 60-talet stod striden om älvarna. Skulle fler älvar dämmas upp och brukas till vattenkraft? Sverige behövde energin, men motståndet var stort. Löftet om kärnkraft räddade älvarna. Freden i Sarek och beslutet att inte bygga ut Vindelälven möjliggjordes tack vare det hopp kärnkraften gav. Visserligen stod en del av hoppet också till billig olja som skulle användas i kraftverk. Men oljekrisen 1973 och miljömedvetenheten satte tack och lov stopp för dessa planer, varpå kärnkraften ansågs vara det givna alternativet.
“Atomkraft? Nej Tack”
Men kärnkraften var inte okontroversiell. Dess ursprung från militära tillämpningar, avfallet och säkerheten var saker som fick motståndet att växa. Frågan blev het och infekterad. När den nådde riksdag och regering skräddes inte orden. Thorbjörn Fälldin vände Centern bort ifrån kärnkraften, trots att Bondeförbundet vurmat för den, och de fyra kärnkraftskommunernas Centerpartister slitit hårt för att få de nya verken. Fälldin gjorde sitt berömda uttalande om att han inte tänkte “dagtinga med sitt samvete” och krävde folkomröstning i frågan. Olof Palme skällde ut honom efter noter i valdebatten 1976.
Socialdemokraterna förlorade förvisso valet, men kärnkraftsfrågan blev till slut för mycket för borgarna. Beslutet att ladda Barsebäck 2 med bränsle tog knäcken på regeringen Fälldin. Palme angrep hårt och anklagde Centern för “svek” (låter det bekant?). Fälldin lämnade in regeringens avskedsansökan på hösten 1978. Ola Ullsten tog över med Folkpartiet i väntan på valet året därpå.
Den störste kärnkraftsmotståndren var utskämd och förmodligen hade kärnkraftsfrågan lagt sig och varit en något mindre fråga i valdebatten. Men något hände på vägen…
“Det som hände i Harrisburg”
28 mars 1979 inträffade härdsmältan i reaktor 2 på Three Mile Island utanför Harrisburg. Trots att ingen skadades av olyckan blev opinionen fullkomligt rasande. Palme gick snabbt med på folkomröstning för att slippa ha kärnkraften som en valfråga. Socialdemokraterna krävde att få ha ett nytt alternativ i omröstningen: Linje 2. Kärnkraftsdebatten var hetare än någonsin. Tage Danielsson framförde sin odödliga och utsökta monolog om Sannolikhet.
In i det sista var det oklart vilken linje som skulle vinna: nedläggning inom 10 år, eller senare? Till slut visade det sig att Linje 2 – nedläggning när alternativ finns – hade vunnit omröstningen, om än nätt och jämnt över linje 3. Ett riksdagsbeslut om att kärnkraften skulle vara avvecklad till år 2010 togs.
Från 1980 till 2011
I och med kärnkraftsbeslutet 1980 var debatten stendöd. Från att ha varit den hetaste frågan på 70-talet försvann den på rekordtid från det allmänna medvetandet. Palme hade lyckats rädda det socialdemokratiska partiet ifrån att splittras. Folket var nöjda och politikerna andades ut; de hade sluppit den heta potatisen och istället lyckats kasta den ifrån sig, 30 år in i framtiden…
Tjernobyl och tankeförbudet
Frågan vaknade kortvarigt till liv 26 april 1986 då det hände precis som kärnkraftsexperterna anat skulle hända: en reaktor av RBMK-typ exploderade i Ukraina, dåvarande Sovjetunionen. Detta var väntat eftersom RBMK-designen var ökänt farlig. Två veckor innan olyckan försökte en anställd på Vattenfall få publicerat en artikel i DN om att risken för en större olycka i denna typ av reaktorer var 1 på 3 (tidpunkt 59 min, 03 sek). Artikeln refuserades…
I de drabbade länderna har man påvisat ca 4000-7000 extra fall sköldkörtelcancer som en följd av olyckan – en ökning med ca 1000% för själva cancerformen, 4 – 7% för antalet cancerfall totalt för den påverkade gruppen – men med en överlevnadsgrad på över 99% eftersom sjukdomen är lätt att upptäcka i tid med screening (vissa “markörer” – signalämnen i kroppen – för sköldkörteln ger tydliga utslag vid minsta fel, vilket man ser tidigt med hjälp av blodprov så länge man tar dem regelbundet). Dock borde detta ha varit onödigt, därför att alla dessa cancerfall kommer av det fruktansvärda faktum att sovjetiska myndigheter stoppade inte mat och mjölk förgiftad med Jod-131, trots att det är lätt att upptäcka och sålla bort kontaminerade varor.
I Sverige rådde Becquerel-hysteri i flera år och vissa illa genomtänkta åtgärder genomfördes, som att man slaktade och kasserade onödigt många renar. Dock har man inte – trots diverse oseriösa figurers idoga försök – kunnat påvisa att vi fick några hälsoeffekter i Sverige.
Det märkligaste för svensk del var dock den så kallade tankeförbudslagen. Det sägs att Birgitta Dahl fick reda på att man klurade på vad det skulle krävas för att ersätta Oskarshamn 1 – Sverges äldra kraftreaktor i drift – med en ny, säkrare reaktor. Detta ville hon inte veta av, varpå 6:e paragrafen i Lag om Kärnteknisk Verksamhet infördes:
Tankeförbudet var formellt sett inte ett förbud mot att vidareutveckla kärnkraftssäkerhet eller forska på kärnkraft. Dock visade sig att det var just en sådan effekt lagen fick. Tjugo år senare kröp socialdemokraterna till korset och erkände att lagen skadat svensk kärnkraftssäkerhet. Ifrån propositionen att avskaffa lagen:
Avvecklingslagen
1997 började kaoset på allvar. Regeringen Persson gick ihop med Centern i en uppgörelse som innebar:
Tidigare var regeringen tvingen att be riksdagen om lov för att få stänga reaktorer. Men i och med avvecklingslagen kunde regeringen på eget bevåg ta sådana beslut, utan att behöva förankra dem hos de folkvalda.
I ett slag försvann alla möjligheter för kärnkraftsbolagen att planera långsiktigt. Från att ha haft ett klart och tydligt stopp-datum visste de nu inte om de skulle få nedläggningsbeskedet i morrn – på samma sätt som Barsebäck – eller om det skulle komma om 10-20-30 år. På frågan om de skulle livstidsförlänga verken för tvåsiffrigt antal miljarder eller inte fick de inga besked. Däremot sade avvecklingslagen att livstidförlängningar som fick verken att gå i över 40 år inte skulle få ersättning för dessa vid en eventuell nedläggning.
Först 2005-2006 fick bolagen beskedet att de hade tillåtelse utföra livstidsförlängningarna som de hade börjat planera för. Men det var för mycket arbete på alldeles för kort tid. Tidigt på våren 2009 gick de igång med det praktiska arbetet, och misslyckades kapitalt. Över 24 reaktormånader förseningar och två oväntat extra kalla vintrar orsakade kaos i det svenska energisystemet. Avvecklingslagen landade i våra brevlådor i form av skyhöga elräkningar.
Och som inte det var nog har dessutom Strålsäkerhetsmyndigheten varnat för att vi riskerar få en brist på kunnig personal inom kärnkraftssäkerhet och strålskydd. Myndigheten säger att det tar upp till 20 år att ersätta experter inom dessa områden.
–Det är ett stort problem. Sverige har inte sett om sitt hus i tid och vi har inte klarat att överföra kunskap till nya generationer, säger Robert Finck.
Bakgrunden är att Sverige under många år planerade att avveckla kärnkraften. Efter olyckan i Tjernobyl för 25 år sedan infördes också den så kallade tankeförbudsparagrafen i kärnteknik- lagen som delvis hindrade svensk kärnkraftsforskning. Intresset för att studera kärnteknik hamnade på en bottennivå.
Dessutom har SSM vid flera tillfällern behövt att gå in och ta kärnkraftsbolagen hårt i örat, med bland annat “särskild tillsyn” av Forsmark och Ringhals.
Efter 35 års kärnkraftsdebatt har vi lyckats köra svensk kärnkraft i botten. Ingen – inte vare sig kärnkraftsförespråkare eller kärnkraftsmotståndare – kan tycka att det är en bra situation vi har idag.
Efter Fukushima: så kan DU göra debatten bra
Problemen med den svenska kärnkraften har sina rötter i en dålig svensk kärnkraftsdebatt som har lett till att politiker tagit dåliga, kontraproduktiva beslut. Orsaken till den dåliga debatten är att allmänheten inte har givits den kunskap som behövs för att få en komplett bild över vad kärnkraft är, hur den fungerar, och vad dess starka och svaga sidor är. När människor i panik köper jodtabletter för strålningsnivåer som är 15 miljoner gånger mindre än vi redan har i våra kroppar, är det uppenbart att folkbildningen om kärnkraft har misslyckats.
Bättre blir det inte när fakta och sakargument ersätts av partipolitik och politikers nycker i debatten. Då är det inte konstigt att våra folkvalda tar dåliga beslut. Resultatet blir därefter: krånglande kärnkraft, sämre förutsättningar för bra säkerhet, rusande elpriser…
Nu står vi inför en ny debatt i och med Fukushima-krisen. Den debatten måste bli långt bättre än vad som skett tidigare, annars kommer vi att ta konstiga beslut igen, och ytterligare sabotera svensk kärnkraft. Förutsättningarna för debatten är både bättre och sämre.
…men idag är tystnaden total.
Strålsäkerhetsmyndigheten har haft fullt upp och informerat människor, men de sakkunniga utför ingen folkbildning utöver att akut svara på frågor. Och inom forskningen så börjar man nu lite försynt fundera på att höja rösten då de ser vilken otrolig kunskapstörst det finns hos allmänheten, men man har inte fått upp farten än.
Det som du som läsare kan göra för att debatten skall bli bra är att söka kunskap. Informera dig. Det finns massor med information på öppna källor, som exempelvis Wikipedia, som är lätt tillgänligt för dig att ta del av. Det finns också intresseorganisationer och nätverk på båda sidor om åsiktsfrågan, som exempelvis Nuclear Power Yes Please och Folkkampanjen, som gärna berättar våra argument. Lyssna… ställ frågor… jämför… ifrågasätt.
Framför allt bör du söka kunskap hos de som kan kärnkraft. Och vill inte de komma till dig så kan du komma till dem. Maila… ring… eller åk och hälsa på! Besök hos kärnkraftverken och Svensk Kärnbränslehantering (SKB) är gratis. Anmäl en grupp kompisar, åk dit och se själva. Gör det till ett utflyktsmål på semstern. Ingen går därifrån opåverkad.
Framför allt måste vi alla vara öppna för möjligheten att vi kan ha haft fel om kärnkraft. Vi inom Nuclear Power Yes Please har vid flertalet tillfällen behövt rannsaka oss själva, speciellt nu under Fukushima-krisen, vilken fortfarande inte är slut. När faktan från Fukushima har samlats in, och analysen är klar, först då vet vi om och i så fall hur vi kan gå vidare med kärnkraft i Sverige och resten av världen.
/Michael Karnerfors, en av författarna av debattartikeln från NPYP
Nya ordföranden Solveig Ternström och Anna-Linnéa Rundberg, gillade inte artikeln alls
29 Comments