Skip to content

Tag: MKG

KBS-3 bra för miljön, dålig för miljörörelsen

Av Michael Karnerfors, publicerad i nedkortad version i Ny Teknik 2011-02-19

När Mikael Karlsson, Svenska Naturskyddsföreningen (SNF) och Johan Swahn, Miljörörelsernas Kärnavfallsgranskning (MKG) i ett antal debattartiklar till Ny Teknik (NyT 11-01-31 , NyT 11-02-10) försöker sprida tvivel om hur Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB) sköter sitt uppdrag kan jag inte låta bli att fråga mig: är det verkligen sant det de säger att KBS-3 är dålig för miljön? Eller är metoden i själva verket bara dålig för miljörörelsen? “Sätt inte bocken som trädgårdsmästare” påstår de. Men vem är bocken egentligen när MKGs medlemmar har något att förlora på att frågan om kärnavfall får en lösning? Kan vi verkligen lita på en granskare som inte vill att SKB skall lyckas?

MKG utgörs i huvudsak av SNF och dess ungdomsorganisation Fältbiologerna. Föreningen har sedan 70-talet motsatt sig kärnkraft. Ett ofta använt argument är påståendet: “Det finns ingen lösning på frågan om kärnavfall“. Nu är SKB på väg att rasera detta. Inom en månad lämnas en ansökan in som – om inget oväntat inträffar – innebär slutet för detta argument. Om eller när myndigheterna godkänner SKBs föreslagna lösning KBS-3 innebär det inte bara att frågan är löst i Sverige, utan vi kan också exportera den här kunskapen. Hela världens kärnkraftsmotstånd får ett ben avhugget och vacklar när industrin helt plötsligt säger “Jo då, det finns visst en lösning”.  Och inte nog med att SKB i så fall klarar kraven; kraven är dessutom väldigt högt ställda. Industrin tar inte bara ansvar utan gör det också med mycket god marginal, vilket så gott som omöjliggör vidare kritik i avfallsfrågan.

Ett annan konsekvens av KBS-3 är att vi får ett slutförvar där bränslet kan återtas. SNF vill istället att bränslet stoppas i djupa borrhål, där man inte utan betydande kostnadsökningar och svårighet kan ta tillbaks det. Om så skulle ske innebär det att bränslet – som är till minst 95% outnyttjat – inte blir tillgängligt för nästa generations kärnkraft. För en rörelse som inte vill ha kärnkraft vore detta givetvis en betydande “vinst”. Men om KBS-3 istället godkänns är bränslet lättillgängligt och Sverige kan få ren energi för hundratals år utan att någon ny gruvbrytning av kärnbränsle måste ske.

I den bästa av världar omvärderar en opinionsbildare sin åsikt och anpassar ödmjukt ståndpunkten när sakförhållandena ändras. Men med tanke på att kärnkraft tillsammans med vattenkraft – när hela livscykeln beaktas – redan visat sig vara renast och koldioxidsnålast i Sverige och SNF trots detta fortsätter att ösa galla över kraftformen kan vi sluta oss till att föreningen inte kommer att vara först med att säga “Vi hade fel, kärnkraft är faktiskt en bra kraftkälla” om KBS-3 godkänns. Det finns för mycket prestige, för mycket känslomässigt bagage, och för många betalande medlemmar som inte vill se detta hända. Alltså har SNF enbart att förlora på att industrin övertrumfar dem och i en oberoende granskning klarar av det som motståndarna hävdat aldrig skulle komma att ske.

Den romerska tänkaren Juvenalis frågade för snart 2000 år sedan: “Vem skall vakta väktarna?”. Den frågan är ständigt aktuell, och så även här: vem skall granska granskarna? Vem garanterar att MKGs remiss-svar är sakliga och korrekta? Vem går i god för att deras opinionsbildning är fri från egenintressen? Skall jag tvunget välja mellan SKB och MKG måste jag konstatera att SKB har ett mycket starkt intresse å deras huvudmäns vägnar att lösningen blir bra, eftersom det kostar kärnkraftsbolagen många miljarder kronor att frågan förblir olöst, eller att den måste städas upp i efterhand. SNF däremot har bara att förlora på att SKB lyckas. Miljön vinner, men de förlorar.

Kort och gott kan man säga att en ansvarstagande kärnkraftsindustri – som möter alla krav som ställs på den – är bra för miljön men dåligt för miljörörelsen.  

Alla de punkter som MKG angriper är icke-kritiska för KBS-3. Metoden står exempelvis inte och faller med det nuvarande förslaget på kapsel-lösning med “nakna” kopparkapslar. Detta dels för att kapslarna är inte den främsta av de tre oberoende barriärerna, dels för att kritikerna ännu inte lyckats visa på att deras invändingar är relevanta under de förhållanden som gäller utanför labbet och nere i slutförvaret, och dels för att kritikerna själva säger sig ha en lösning: belägg kapslarna med krom, zirkonium eller titan. SKB jobbar i skrivande stund med kritikerna från KTH för att utforska eventuella osäkerheter. MKG kan inte på ett trovärdigt sätt hävda att SKB undviker kapselfrågan. Som sidnot skall nämnas KTH-forskarna även arbetar med grundforskning för nästa generations kärnkraft.
 
Så, herrar Karlsson och Swahn, jag uppmanar er att sitta ned i båten och låta SKB slutföra arbetet med att undersöka KBS-3 och andra alternativ enligt vad myndigheterna begär, inte efter era egenintressen. Gunga skutan när det är viktigt för miljöns skull, inte bara för att ni inte får som ni vill. Med största sannolikhet ser världen att vi har en bra lösning på kärnavfallet inom tio år. Att det nog inte blir den lösning som ni hoppades på får ni helt enkelt bittert svälja. Men det är faktiskt miljön som hamnar i främsta rummet, inte miljörörelsen.

5 Comments

Kärnkraftsmotståndet fruktar fungerande lösningar

I ett pressmeddelande gjort av Svenska Naturskyddsföreningen (SNF) och Miljörörelsernas Kärnavfallsgranskning (MKG) hävdar organisationerna att Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB) inte är klara att välja plats för det svenska slutförvaret. Men argumenten för påståendet är vaga och försöker förekomma den fastslagna processen. Pressmeddelandet måste ses som ett uttryck för ett allt mer desperat kärnkraftsmotstånd som står inför sin värsta mardröm: en kärnkraftsindustri som tar sitt ansvar och hittar lösningar.

Processen att bestämma vad som skall göras med restbränsle ifrån den svenska kärnkraften är sedan länge fastslagen i lagar och förordningar. Restbränslet skall slutförvaras, och gången dit är som följer:

  1. Kärnkraftsindustrin skall forska fram ett förslag till slutförvar.
  2. Myndigheter skall granska förslaget och eventuellt begära kompletteringar.
  3. Regeringen skall slutligen godkänna förslaget och ge tillstånd att bygga slutförvaret.

Detta innebär ett problem för miljörörelserna. Kärnkraftsmotståndet är grundmurat i de flesta av dessa organisationer. Om regeringen säger ja till SKB’s förslag innebär det att den svenska kärnkraftsindustin har löst ett världsomfattande problem med kärnkraft. Detta är förrödande för kärnkraftsmotståndarnas ståndpunkt eftersom frågan om det använda kärnbränslet alltid har varit ett av deras starka argument. Motståndarna har länge antytt och hävdat att detta problem är i princip olösbart; att kärnkraften därför måste förkastas; och att deras egna föreslagna lösningar på energifrågan och klimatkrisen är de som bör genomföras. Om industrin då istället på egen hand tar fram en fungerande lösning på restbränsleproblematiken innebär det en katastrofal prestige- och förtroendeförlust för kärnkraftsmotståndet.

Men även om vi för ett ögonblick bortser från detta, vad är SNF och MKG’s argument emot den föreslagna metoden KBS-3? I kort går de ut på att man försöker kasta tvivel på två av de tre oberoende barriärerna som håller kärnbränslet fångat: kopparkapseln samt bufferten av bentonitlera. Men vad gäller kopparkapseln så har SKB dels själva inte fått det resultat som KTH-forskarna fått, vilket kastar stort tvivlel på de senares påståenden; dels har forskarna själva sagt att ett enkelt, kortvarigt korrosionsskydd kan lösa den eventuella problematiken; och dels visar ny forskning att ett brott av kopparkapseln i praktiken är obetydligt eftersom järninsatsen i kapseln då skapar en sådan miljö att kärnbränslet inte kan lösas upp i vatten och föras bort. Vad gäller lerbufferten lägger SKB nu sista handen vid forskningen som skall räta ut några eventuella frågetecken. I vilket fall som helst så är det i granskningen som det avgörs och inte nu.

I ljuset av denna insikt blir det allt mer klart varför kärnkraftsmotståndarna nu försöker attackera SKB och förekomma granskningen. “Risken” finns att SKB faktiskt har lyckats med sitt uppdrag. Kärnkraftsmotståndarna fruktar fungerande lösningar och försöker därför nu förgifta processen genom att använda så kallad FUD-taktik: Fear, Uncertainty, Doubt. Det handlar inte om miljö, framtiden eller att ställa klimatet till rätta. Nu handlar det för miljörörelserna om att rädda ansiktet, förtroendet, medlemsantalet och ekonomin.

I ljuset av detta anser vi i nätverket Nuclear Power Yes Please att SNF och MKG’s pressmeddelande skall ses för vad det är, det vill säga en partsinlaga. Processen är fastställd och skall följas. Och vi reagerar med upprördhet över att SNF och MKG är villiga att ta till rävspel när det gäller en så viktig fråga som kärnkraften. För en sak har de dock rätt i: detta handlar om vår framtid. Då får denna process absolut inte förgiftas av att vissa organisationer försöker skydda sina intressen.

Artiklar:
Newsdesk
Naturskyddsföreningen.se
MKG.se

Comments closed

Kärnkraften säker och ren. Svar till Johan Swahn, MKG

Svar till Johan Swahn, MKG

Hållbar utveckling handlar om att förse dagens generation med vad den behöver utan att offra framtida generationers möjlighet att göra detsamma. Det finns inga tvivel om att kärnkraften uppfyller det. Uran och torium finns för tiotusentals år. Föroreningar från kärnkraftens livscykel är extremt små och kan reduceras ännu mer när man går över till slutna bränslecykler. Att påstå att kärnkraft inte är hållbar är om något ett bevis på att man inte förstår vad hållbar betyder. Det är som att säga att vindkraft inte är hållbart eftersom man måste bryta koppar och stål för att bygga kraftverken. Kärnkraft kommer utan problem att kunna hålla oss med tillräckligt ren energi fram tills att nästa generation energiproduktion – fusionskraften – är på plats inom 50 – 150 år.

Idén med en plutoniumekonomi var tekniskt sund på 70-talet och den är lika sund idag. Det som satte stopp för idén då var att politiker fick den obegåvade och ogenomtänkta iden att man kan hindra kärnvapenspridning genom att hindra teknikutveckling. De glömde dock att den teknik som krävs för att producera vapenmaterial redan var allmän kännedom. Vilket halvkompetent ingenjörsteam som helst kan designa och konstruera en primitiv, luftkyld och grafitmodererad reaktor av Hanford- eller Windscaletyp som producerar utmärkt plutonium. Idéns misslyckande demonstrerades med tydlighet av att Nordkorea, ett av världens mest efterblivna länder då det gäller teknologi och ekonomi, lyckades både bygga en plutoniumproducerande reaktor samt konstruera en bomb på egen hand, och detta dessutom under hårda sanktioner. Att sticka huvudet i sanden och tro att vi kan tiga bort säkerhetspolitiska utmaningar genom att hindra teknisk utveckling har aldrig, och kommer aldrig, att fungera.

Vidare framsteg inom generell laserteknik kommer snart göra AVLIS- och MLIS-anrikning till en bagatell och då försvinner även det hindret för länder som inte har kompetensen att bygga traditionella anrikningsanläggningar. Det går inte hindra länder som vill ha kärnvapen från att skaffa sig vapen genom att hindra teknikutveckling i väst. Allt som krävs av ett land är viljan. Kunskapen kan sedan hämtas in utan större problem. Och att påstå att breeder-reaktorer i USA, EU, Kina, Ryssland, Indien eller för den delen Sverige, skulle öka vapenspridningsrisken håller inte.

Diskussioner om kärnkraftsolyckor är också något som hör hemma i 70-talet. Johan, om vi ska tala om risker, varför förespråkar du inte en avveckling av vattenkraften? Vattenkraft har bevisligen dödat långt fler människor än kärnkraft under den senaste livstid, mätt både totalt och antal döda per TWh. Endast Banqiao-katastrofen i Kina dödade 30-40 ggr fler än alla de som förutspås dö av cancer pga Tjernobyl. Ser man till riskerna vid energiproduktion är redan nuvarande kärnkraft bland de säkraste energislagen. Reaktortyper som pebble bed-reaktorer kommer i sin tur att helt eliminera ens den lilla risken för härdskador.

De verkliga mördarna i världen är biobränslen, kol, olja och andra brännbara bränslekällor. Det är dessa energislag som vi borde jobba med att påtvinga kraftiga miljöförbättrande åtgärder eller som i fallet med kol och olja minska användningen så mycket som möjligt. Att bränna upp kvistar, kolklumpar eller olja är definitivt inte modern teknologi. Och vad gäller energieffektiviseringar borde du ta en rejäl titt på Jevons Paradox. Risken är nämligen rätt hög att effektiviseringarna som du talar dig varm för får en oväntad och obehaglig effekt.

Dina prisuppgifter för kärnkraft skiljer sig stort från de uppskattningar som Vattenfall, EON, Elforsk med flera presenterar. Inte heller matchar de höga priserna du anger de kostnader man sett vid konstruktion av nya reaktorer i Japan, Korea och Kina. Vi kommer givetvis få en bättre inblick i prisfrågan då AREVA färdigställt några EPR i Europa och Westinghouse några AP1000 i Kina och USA. Den största delen i att kärnkraft blivit dyrare är dock att priserna på råmaterial ökat skarpt, råmaterial som tex vindkraft kräver betydligt mer av. Därför ger ökningar i materialkostnader kärnkraften ännu mer ekonomiska fördelar mot vindkraft, medans de båda förlorar mot kol och gas.

Sen har vi slutförvaring. Det är mycket besynnerligt att du som studerat avfallsfrågan missat att den viktigaste säkerhetsbarriären är den naturliga, dvs transuranernas låga löslighet i vatten under reducerande förhållanden, samt aktinidernas extrema affinitet för sten och lera. Du borde knallat upp till kärnkemisterna under din tid vid Chalmers Tekniska Högskola och läst på lite om aktinidkemi. Det gör inte särskilt mycket om avfallsbehållarna går sönder efter några tusen år eftersom transuranerna stannar på plats då det inte finns något som kan transportera dem vidare. De mänskliga barriärerna är enbart grädde på moset. Naturen har på ett övertygande sätt demonstrerat detta i och med de naturliga reaktorerna som uppstod några miljarder år sedan i Oklo, Gabon. Förhållandena vid Oklo var betydligt värre än de kommer vara i en svensk slutförvaring, men trots det spred sig inte transuranerna mer än någon meter som högst.

Vi är väldigt nyfikna på vilka processer MKG hävdar kan sprida transuranerna från slutförvaringen upp till ytan och där ge den mest utsatta befolkningen en dos som överstiger 0.1mSv/år. Kan du svara på det Johan?

Slutligen Johan, tycker vi det är lite smålustigt att när man slår upp den rapport som du menar på säger att svensken i gemen är emot kärnkraft, så är det första man ser siffror som säger att minst hälften är positiva till fortsatt kärnkraft och i många fall även till vidareutveckling och utbyggnad.

/Michael Karnerfors, Johan Simu, Nils Rudqvist, Mattias Lantz, Johan Kihlberg och Christoffer Willenfort, för Nuclear Power? Yes Please.

2 Comments