Hej!
Vi har fått den stora äran att gästblogga på denna organisations website. Det tycker vi ska bli väldigt trevligt! På måndag vecka 42 lyfter Aerosvit VV270 från Arlanda terminal 5, som ska ta oss till Ukrainas stolta huvudstad Kiev. Anledningen till att vi ska bege oss dit är för att göra vårt projektarbete, som skall genomföras i årskurs tre på gymnasiet. I Ukraina ska vi bo hemma hos Olga i Tjernihiv, besöka Tjernobyls mark, möta ställföreträdande ambassadören Mårten och en ambulanssjuksköterska med flera!
Varför ska vi utsätta oss för strålning, försöka förstå kyrilliska alfabetet utan att komma vilse och fråga människor på gatorna om de är miljömedvetna? JO: Vårt syfte med projektarbetet är att undersöka attityder till kärnkraft i Ukrainas norra region Polissia.
Vi som ska genomföra detta projekt är:
Namn (från vänster): Sara Gommel & Alice Grudd Ålder: 18 respektive 18 år Program och skola: Samhällsvetenskapliga programmet, inrikting beteendevetenskap, Falu frigymnasium, Falun Politisk ideologi: Liberal respektive partipolitiskt obunden vänster Inställning till kärnkraft: Positiv respektive negativ
Följ oss gärna då vi kommer uppdatera våra intryck och upplevelser under vår tid i Ukraina. Detta kommer bli både en reseskildring och åsiktsventilatör kring kärnkraft och vårt projekt.
Vi hörs! / Sara Gommel & Alice Grudd, Falun, Sverige
Vi i Nuclear Power Yes Please har tillsammans med Göran Bryntse – nyligen avgången(*) ordförande för Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen – författat en artikel om debatten om kärnkraft. Den finns idag att läsa i Aftonbladet och här.
Så varför samarbetar vi kärnkraftskramare med en av Sveriges mest framträdande kärnkraftsmotståndare? Vi står ju uppebarligen på varsin kant av åsiktsspektrat. Varför skriver vi en artikel ihop?
Därför att debatten om kärnkraften är viktigare än åsikten om kärnkraften. En dålig kärnkraftdebatt medför dåligt fungerande kärnkraft, och detta vill ingen av oss skall hända.
För både Göran och oss är det viktigare att frågan avhandlas på ett sakligt och korrekt sätt, hellre än att just vår respektive åsikt “vinner”. I slaget om kärnkraften är matchen långt viktigare än resultatet… men vad som än händer får det inte bli oavgjort.
Problemet var dock att just det hände: det blev oavgjort. Svenska politiker har hittills inte sagt vare sig JA eller NEJ till kärnkraft, utan man har istället låtit kraftformen få finnas kvar, samtidigt som den har blivit hårt motarbetad. Detta är det sämsta av två världar: man får inte några fördelar av att kraftformen faktiskt försvinner, och man får inga fördelar av den tekniska utveckling som sker för kärnkraften.
Hur kunde det bli så här? Häng med oss tillbaks i tiden för en titt hur det gick till, och se vad du själv kan göra för att säkra en bra kärnkraftsdebatt nu när frågan väckts till liv igen…
Renforsen i Vindelälven hade kanske inte funnits kvar om inte för kärnkraften
Kärnkraften är Sveriges kanske viktigaste energipolitiska fråga sedan mer än 50 år tillbaks. Redan innan dagens 10 reaktorer ens var projekterade var de en del av den svenska energi- och miljöpolitiken.
Rädda älvarna
På 1950- och 60-talet stod striden om älvarna. Skulle fler älvar dämmas upp och brukas till vattenkraft? Sverige behövde energin, men motståndet var stort. Löftet om kärnkraft räddade älvarna. Freden i Sarek och beslutet att inte bygga ut Vindelälven möjliggjordes tack vare det hopp kärnkraften gav. Visserligen stod en del av hoppet också till billig olja som skulle användas i kraftverk. Men oljekrisen 1973 och miljömedvetenheten satte tack och lov stopp för dessa planer, varpå kärnkraften ansågs vara det givna alternativet.
“Atomkraft? Nej Tack”
Olof Palme skäller ut Centern i valdebatt 1976
Men kärnkraften var inte okontroversiell. Dess ursprung från militära tillämpningar, avfallet och säkerheten var saker som fick motståndet att växa. Frågan blev het och infekterad. När den nådde riksdag och regering skräddes inte orden. Thorbjörn Fälldin vände Centern bort ifrån kärnkraften, trots att Bondeförbundet vurmat för den, och de fyra kärnkraftskommunernas Centerpartister slitit hårt för att få de nya verken. Fälldin gjorde sitt berömda uttalande om att han inte tänkte “dagtinga med sitt samvete” och krävde folkomröstning i frågan. Olof Palme skällde ut honom efter noter i valdebatten 1976.
Socialdemokraterna förlorade förvisso valet, men kärnkraftsfrågan blev till slut för mycket för borgarna. Beslutet att ladda Barsebäck 2 med bränsle tog knäcken på regeringen Fälldin. Palme angrep hårt och anklagde Centern för “svek” (låter det bekant?). Fälldin lämnade in regeringens avskedsansökan på hösten 1978. Ola Ullsten tog över med Folkpartiet i väntan på valet året därpå.
Den störste kärnkraftsmotståndren var utskämd och förmodligen hade kärnkraftsfrågan lagt sig och varit en något mindre fråga i valdebatten. Men något hände på vägen…
“Det som hände i Harrisburg”
28 mars 1979 inträffade härdsmältan i reaktor 2 på Three Mile Island utanför Harrisburg. Trots att ingen skadades av olyckan blev opinionen fullkomligt rasande. Palme gick snabbt med på folkomröstning för att slippa ha kärnkraften som en valfråga. Socialdemokraterna krävde att få ha ett nytt alternativ i omröstningen: Linje 2. Kärnkraftsdebatten var hetare än någonsin. Tage Danielsson framförde sin odödliga och utsökta monolog om Sannolikhet.
Debatten inför omröstningen genomsyrade Sverige ("Ratte och Odjuret", Knutsson & Jansson)
In i det sista var det oklart vilken linje som skulle vinna: nedläggning inom 10 år, eller senare? Till slut visade det sig att Linje 2 – nedläggning när alternativ finns – hade vunnit omröstningen, om än nätt och jämnt över linje 3. Ett riksdagsbeslut om att kärnkraften skulle vara avvecklad till år 2010 togs.
Från 1980 till 2011
I och med kärnkraftsbeslutet 1980 var debatten stendöd. Från att ha varit den hetaste frågan på 70-talet försvann den på rekordtid från det allmänna medvetandet. Palme hade lyckats rädda det socialdemokratiska partiet ifrån att splittras. Folket var nöjda och politikerna andades ut; de hade sluppit den heta potatisen och istället lyckats kasta den ifrån sig, 30 år in i framtiden…
Tjernobyl och tankeförbudet
Varför man inte bygger reaktorer enligt sovjetiska designer från 1950-talet
I de drabbade länderna har man påvisat ca 4000-7000 extra fall sköldkörtelcancer som en följd av olyckan – en ökning med ca 1000% för själva cancerformen, 4 – 7% för antalet cancerfall totalt för den påverkade gruppen – men med en överlevnadsgrad på över 99% eftersom sjukdomen är lätt att upptäcka i tid med screening (vissa “markörer” – signalämnen i kroppen – för sköldkörteln ger tydliga utslag vid minsta fel, vilket man ser tidigt med hjälp av blodprov så länge man tar dem regelbundet). Dock borde detta ha varit onödigt, därför att alla dessa cancerfall kommer av det fruktansvärda faktum att sovjetiska myndigheter stoppade inte mat och mjölk förgiftad med Jod-131, trots att det är lätt att upptäcka och sålla bort kontaminerade varor.
Det märkligaste för svensk del var dock den så kallade tankeförbudslagen. Det sägs att Birgitta Dahl fick reda på att man klurade på vad det skulle krävas för att ersätta Oskarshamn 1 – Sverges äldra kraftreaktor i drift – med en ny, säkrare reaktor. Detta ville hon inte veta av, varpå 6:e paragrafen i Lag om Kärnteknisk Verksamhet infördes:
6 § Ingen får utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader, beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor.
Tankeförbudet var formellt sett inte ett förbud mot att vidareutveckla kärnkraftssäkerhet eller forska på kärnkraft. Dock visade sig att det var just en sådan effekt lagen fick. Tjugo år senare kröp socialdemokraterna till korset och erkände att lagen skadat svensk kärnkraftssäkerhet. Ifrån propositionen att avskaffa lagen:
Visserligen står det i 6 § kärntekniklagen att bestämmelsen endast avser åtgärder som syftar till att uppföra en kärnkraftsreaktor inom landet. Av paragrafens förarbeten framgår därtill tydligt att förbudet inte riktar sig mot t.ex. tekniskt utvecklingsarbete på kärnsäkerhetsområdet. Trots detta synes paragrafens enda praktiska effekt vara att, i strid mot intentionerna vid dess införande, inkräkta på möjligheterna att fortlöpande bedriva sådant arbete (jfr prop. 1986/87:24 s. 5). Detta är mycket otillfredsställande, då forskning och tekniskt utvecklingsarbete inom kärnteknikområdet är av stor betydelse för kärnsäkerheten och kärnavfallshanteringen. Dessa frågor kommer dessutom att vara aktuella under lång tid i Sverige, varför det är mycket viktigt att det sker en kontinuerlig kompetensuppbyggnad vid de institutioner som bedriver sådan verksamhet genom bl.a. nyrekrytering av forskare och tekniker och deltagande i internationellt samarbete. Som utredningen har konstaterat hämmas emellertid sådan kompetensuppbyggnad av den utbredda misstolkningen av 6 § kärntekniklagen som råder inom landet och som alltså går ut på att all forskning inom det kärntekniska området skulle vara otillåten. Bestämmelsen har också givits den nedsättande benämningen ”tankeförbudsparagrafen”, vilket ger oönskade associationer i en demokratisk kontext.
Avvecklingslagen
1997 började kaoset på allvar. Regeringen Persson gick ihop med Centern i en uppgörelse som innebar:
Regeringen gavs rätt att när helst besluta att lägga ned reaktorer.
Tidigare var regeringen tvingen att be riksdagen om lov för att få stänga reaktorer. Men i och med avvecklingslagen kunde regeringen på eget bevåg ta sådana beslut, utan att behöva förankra dem hos de folkvalda.
I ett slag försvann alla möjligheter för kärnkraftsbolagen att planera långsiktigt. Från att ha haft ett klart och tydligt stopp-datum visste de nu inte om de skulle få nedläggningsbeskedet i morrn – på samma sätt som Barsebäck – eller om det skulle komma om 10-20-30 år. På frågan om de skulle livstidsförlänga verken för tvåsiffrigt antal miljarder eller inte fick de inga besked. Däremot sade avvecklingslagen att livstidförlängningar som fick verken att gå i över 40 år inte skulle få ersättning för dessa vid en eventuell nedläggning.
7 § När ersättningen skall bestämmas skall som särskilda förutsättningar gälla följande:
Har upphörandet av driften vid en kärnkraftsreaktor medfört inverkan av någon betydelse på priset på högspänd el i Sverige, skall ersättningen beträffande den reaktorn bestämmas på grundval av det pris som skulle ha gällt om en sådan inverkan inte hade förekommit.
Ersättningen skall bestämmas utifrån antagandet att en kärnkraftsreaktor inte kan nyttjas mer än 40 år efter den tidpunkt då den först togs i kommersiell drift.
Först 2005-2006 fick bolagen beskedet att de hade tillåtelse utföra livstidsförlängningarna som de hade börjat planera för. Men det var för mycket arbete på alldeles för kort tid. Tidigt på våren 2009 gick de igång med det praktiska arbetet, och misslyckades kapitalt. Över 24 reaktormånader förseningar och två oväntat extra kalla vintrar orsakade kaos i det svenska energisystemet. Avvecklingslagen landade i våra brevlådor i form av skyhöga elräkningar.
Enligt myndighetens senaste risk- och sårbarhetsanalys väntas brist på specialister inom både kärnkraftsäkerhet och strålskyddsberedskap de närmaste åren. Många av experterna i Sverige är redan pensionerade och ersättarna är för få. I rapporten konstateras att det kommer att “ta lång tid att på nytt bygga upp den saknade kompetensen”. Att utbilda en ny specialist beräknas ta omkring 20 år.
–Det är ett stort problem. Sverige har inte sett om sitt hus i tid och vi har inte klarat att överföra kunskap till nya generationer, säger Robert Finck.
Bakgrunden är att Sverige under många år planerade att avveckla kärnkraften. Efter olyckan i Tjernobyl för 25 år sedan infördes också den så kallade tankeförbudsparagrafen i kärnteknik- lagen som delvis hindrade svensk kärnkraftsforskning. Intresset för att studera kärnteknik hamnade på en bottennivå.
Dessutom har SSM vid flera tillfällern behövt att gå in och ta kärnkraftsbolagen hårt i örat, med bland annat “särskild tillsyn” av Forsmark och Ringhals.
Efter 35 års kärnkraftsdebatt har vi lyckats köra svensk kärnkraft i botten. Ingen – inte vare sig kärnkraftsförespråkare eller kärnkraftsmotståndare – kan tycka att det är en bra situation vi har idag.
Efter Fukushima: så kan DU göra debatten bra
Problemen med den svenska kärnkraften har sina rötter i en dålig svensk kärnkraftsdebatt som har lett till att politiker tagit dåliga, kontraproduktiva beslut. Orsaken till den dåliga debatten är att allmänheten inte har givits den kunskap som behövs för att få en komplett bild över vad kärnkraft är, hur den fungerar, och vad dess starka och svaga sidor är. När människor i panik köper jodtabletter för strålningsnivåer som är 15 miljoner gånger mindre än vi redan har i våra kroppar, är det uppenbart att folkbildningen om kärnkraft har misslyckats.
Bättre blir det inte när fakta och sakargument ersätts av partipolitik och politikers nycker i debatten. Då är det inte konstigt att våra folkvalda tar dåliga beslut. Resultatet blir därefter: krånglande kärnkraft, sämre förutsättningar för bra säkerhet, rusande elpriser…
Nu står vi inför en ny debatt i och med Fukushima-krisen. Den debatten måste bli långt bättre än vad som skett tidigare, annars kommer vi att ta konstiga beslut igen, och ytterligare sabotera svensk kärnkraft. Förutsättningarna för debatten är både bättre och sämre.
Bättre är att informationsflödet idag är totalt anorlunda. Människor kan fortbilda sig om kärnkraft på ett sätt som är ren science fiction jämfört mot hur det fungerade på 70- och 80-talet.
Sämre är att de som arbetar med kärnkraft – och som har absolut störst kunskap om hur Svensk kärnkraft fungerar i praktiken – inte hörs eller syns. Kraftbolagen lägger munkavle på sina anställda. De får inte uttala sig i debatten, och vad värre är får de inte heller ställa upp i media med sina expertkunskaper för att hjälpa till med att förklara hur olika säkerhetsfunktioner fungerar, något som blev extra tydligt i samband med händelserna i Fukushima. Inför folkomröstningen 1980 så talade de åtminsone från hjärtat vad de tyckte…
…men idag är tystnaden total.
Strålsäkerhetsmyndigheten har haft fullt upp och informerat människor, men de sakkunniga utför ingen folkbildning utöver att akut svara på frågor. Och inom forskningen så börjar man nu lite försynt fundera på att höja rösten då de ser vilken otrolig kunskapstörst det finns hos allmänheten, men man har inte fått upp farten än.
Det som du som läsare kan göra för att debatten skall bli bra är att söka kunskap. Informera dig. Det finns massor med information på öppna källor, som exempelvis Wikipedia, som är lätt tillgänligt för dig att ta del av. Det finns också intresseorganisationer och nätverk på båda sidor om åsiktsfrågan, som exempelvis Nuclear Power Yes Please och Folkkampanjen, som gärna berättar våra argument. Lyssna… ställ frågor… jämför… ifrågasätt.
Framför allt bör du söka kunskap hos de som kan kärnkraft. Och vill inte de komma till dig så kan du komma till dem. Maila… ring… eller åk och hälsa på! Besök hos kärnkraftverken och Svensk Kärnbränslehantering (SKB) är gratis. Anmäl en grupp kompisar, åk dit och se själva. Gör det till ett utflyktsmål på semstern. Ingen går därifrån opåverkad.
Framför allt måste vi alla vara öppna för möjligheten att vi kan ha haft fel om kärnkraft. Vi inom Nuclear Power Yes Please har vid flertalet tillfällen behövt rannsaka oss själva, speciellt nu under Fukushima-krisen, vilken fortfarande inte är slut. När faktan från Fukushima har samlats in, och analysen är klar, först då vet vi om och i så fall hur vi kan gå vidare med kärnkraft i Sverige och resten av världen.
/Michael Karnerfors, en av författarna av debattartikeln från NPYP
Nya ordföranden Solveig Ternström och Anna-Linnéa Rundberg, gillade inte artikeln alls (*) Faktum är att när vi var färdiga med artikeln var Göran fortfarande ordförande. Vi skickade artikeln till Dagens Industri, som sade att de skulle köra den. Men innan den hann gå i tryck hade FmKK årsmöte. Göran valdes bort och två nya ordförande – Solveig Ternström och Anna-Linnéa Rundberg – valdes. De var inte alls glada åt den här artikeln och mailade DI, som vek sig direkt…
Av nätverket Nuclear Power Yes Please, och Göran Bryntse, f.d. ordföranden för Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen
Publicerad på i Aftonbladet Debatt 2011-04-26
Kärnkraftsdebatten behöver långsiktighet
Det har inte undgått någon att svensk kärnkraft sett stora motgångar under de senaste åren. Mängden levererad el i förhållande till kapacitet var lägst i Europa under 2009 och 2010. Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) har vid flera tillfällen behövt ta kärnkraftsbolagen i örat och kräva uppsträckning, vilket efterföljts, men det är anmärkningsvärt att det skall behövas.
Grundorsaken till den svenska kärnkraftens nuvarande ställning är årtionden av kortsiktig politik och bristande kunskap och vilja hos beslutsfattare. Olyckorna vid Three Mile Island (TMI) och Tjernobyl innebar att en del märkliga och skadliga beslut togs:
En folkomröstning genomfördes där folket fick välja mellan två olika avvecklingsalternativ, fördelat på tre linjer.
I beslutet om avveckling saknades en reservplan för att hantera den situation som skulle uppstå om beslutet inte genomdrevs.
En lag som förbjöd oss att planera för nya reaktorer infördes.
En lag som tillät regeringen att utan riksdagsbeslut stänga reaktorer infördes.
Med detta kom svensk kärnkraftsindustri att sakna incitament och möjlighet för långsiktig planering. Konsekvenserna blev att produktionskapaciteten för de svenska reaktorerna dalat till historiskt låga nivåer. Säkerhetsarbetet har försvårats då industrin utarmats på kompetens. SSM konstaterar att det tar cirka 20 år att ersätta specialister inom kärnkraftssäkerhet och strålskydd. Myndigheten flaggar för att naturliga avgångar i kombination med att få valt att utbilda sig inom viktiga kompetensområden kan medföra ökade risker i framtiden. Resultatet av kärnkraftspolitiken från 1980 och framåt blev sålunda bland annat att Sverige fick sämre verktyg för att bedriva kärnteknisk verksamhet med högsta möjliga tekniska och säkerhetsmässiga standard.
Anledningen till att besluten blev sådana är bland annat:
Allmänheten har fått för lite och för dålig information om kraftformen och relaterade fenomen
Många som besitter viktig kunskap är frånvarande i den öppna debatten
Inom kärnkraftindustrin, myndigheter och forskningen finns stora kunskaper om kärnkraft. Men få, speciellt ifrån de lägre leden, vågar uttala sig i den öppna debatten trots att det är där kunskapen om hur kärnkraft fungerar i praktiken är som störst. Debatten måste utökas med dessa röster, speciellt som allmänheten vill höra vad de har att säga.
Just nu krävs att vi analyserar de enorma mängder fakta som händelserna vid Fukushima kommer att ge oss, samt kritiskt granskar den politik och den debatt som hittills förts. När vi därefter har ett faktamässigt beslutsunderlag i hand måste vi ta gemensamma och långsiktiga beslut.
Vad besluten sedan än blir så får det inte vara ytterligare ett obeslutsamt mellanting, utan något som är kristallklart och långsiktigt. Antingen stoppar vi kärnkraften med hjälp av en tidsbestämd avvecklingsplan, eller så måste vi acceptera kärnkraften som en del av vår energiförsörjning under överskådlig tid. Oavsett väg för kärnkraften skall också arbetet med att energieffektivisera och bygga ut förnybara kraftkällor fortsätta enligt bästa förmåga.
Det är viktigt att visa stor ödmjukhet inför dessa frågor och inte vara rädd för att erkänna att man kan ha haft fel. Detta budskap riktar vi till såväl kärnkraftsmotståndare som kärnkraftskramare. Debatten om kärnkraft är viktigare än åsikten om densamma.
Michael Karnerfors, civ. ing, grundare av nätverket Nuclear Power Yes Please
Göran Bryntse, tekn dr, f.d. ordf. i Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen
Göran Bryntse är civilingenjör i teknisk fysik från LTH, och teknisk doktor i papperteknik. Han var tills den 26/3 ordförande för Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen. Artikeln författade vi och satte underskrifter på 5 dagar innan det. Nya ordföranden för FmKK var inte road och stoppade vårt första försök att få artikeln utgiven i Dagens Industri.
Av Michael Karnerfors, publicerad på SVT Debatt, 2011-04-18
Rubriken är annorlunda där för att SVT Debatt satte en annan rubrik än den jag valde.
Miljöpartiets energipolitiske talesman Per Bolund skriver på SVT Debatt att vi har goda förutsättningar att avveckla kärnkraften. Han understödjer sitt resonemang med samma argument som vi hörde 1980. Men den här gången går jag inte på det, tomma löften räcker inte. Det skriver Michael Karnerfors, Medgrundare av nätverket Nuclear Power Yes Please.
Miljöpartiets energipolitiske talesman Per Bolund frågar på SVT Debatt: ”Vad krävs då för att det ska vara möjligt att stänga svensk kärnkraft? De svenska kärnkraftsförespråkarna har ett ansvar att leverera ett svar i debatten: Vilka förutsättningar krävs egentligen för att det ska vara aktuellt att avveckla kärnkraftsreaktorer i Sverige?”
Per Bolund, svaret du efterfrågar är enkelt:
– Det krävs att ni som inte vill ha kärnkraften tar bort de fossila bränslena först, för de dödar oss.
– Det krävs att ni tar ansvar för att ersättare för det fossila och kärnkraften kommer på plats.
– Det krävs att ni visar att ni tror på det ni säger, och inte bara kommer med tom skrämselretorik.
Sista punkten är den som avslöjar falskheten bakom din artikel Per Bolund. Precis som när du i riksdagen gjorde dina anföranden inför kärnkraftsbeslutet 17 juni 2010, går denna artikel ut på att skrämmas. Ditt budskap till läsarna och svenska folket är ”Var rädd och känn skräck för kärnkraft”. Du använder dig av skrämselpropaganda.
Samtidigt säger du ändå inte ”Lägg ned all kärnkraft idag”. Du försöker påstå att kärnkraften är skrämmande och oacceptabel, men – för att parafrasera Tage Danielsson – bara nästan(!) oacceptabel, det är det som är det konstiga. Efter alla skräckhistorier du framför vågar du ändå inte framföra kravet att kärnkraften skall läggas ned idag.
Riksdagsledamoten Cecilie Ternfjord-Toftby (m) satte fingret på denna hyckleriets motsättning när hon 17 juni frågade dig:
”Om Miljöpartiet verkligen tycker att kärnkraften är ett potentiellt katastrofscenario tycker jag att ert argument om att avveckla kärnkraften successivt är oansvarigt, ansvarslöst och extremt cyniskt. Eller är det så att er argumentation i dag bara är ren retorik?”
Om du verkligen hade trott på dina ord hade du krävt ett snabbstopp nu, i denna sekund. Men det gör du inte. Alltså är du inte ens själv övertygad att dina egna ord bär vikt. Du vill bara utnyttja dessa falska påståenden för att sprida skräck och genom rädsla få svenskarna att anpassa sig till er politiska linje om kärnkraften. Eftersom inte du tror på orden tänker inte heller jag tro på dem. Varför skulle jag göra det när du själv inte har övertygelse nog att faktiskt agera efter dem?
Att orden faktiskt är falska bekräftas dessutom av fakta, när vi gemensamt ser vad dessa påståendevis ”fruktansvärda” olyckor faktiskt (inte) har ställt till med. Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima har hittills dödat färre människor än vad som dör i trafikolyckor i världen under en helt vanlig dag. Vad som är än värre är att under samma dag dör tio gånger så många människor av luftföroreningar, främst orsakade av fossila bränslen. I Sverige allena dör 5 000 människor per år en för tidig död på grund av fossil bränslanvändning. Inte ens FNs mest pessimistiska prognoser över Tjernobyl kommer upp i de siffrorna totalt räknat.
Ändå vill du, Per Bolund, och ditt parti att allt eventuellt överskott vi får i energiproduktionen skall användas för att lägga ned kärnkraft; inte för ersätta de 200 TWh fossila bränslen Sverige fortfarande använder varje år; inte för att sälja el till våra grannländer Tyskland, Danmark, Polen, Estland, Lettland och Litauen, vars energiproduktion är 80 till 100% beroende av fossila bränslen. Du och andra kärnkraftsmotståndare tycker att överskottet i den svenska energiproduktionen enbart skall läggas på att jaga bort Sveriges koldioxidsnålaste och renaste kraftkälla, kärnkraften.
År 1980 blev vi i Sverige lovade av landets kärnkraftsmotståndare att till år 2010 skulle de fossila bränslena och kärnkraften vara borta, detta dessutom utan att de orörda älvarna byggdes ut. Vi vet idag att det var ett tomt löfte. Kärnkraften finns kvar. De fossila bränslena utgör fortfarande 1/3 av tillförseln till den svenska energibalansen. Påståendena om att det är lätt att avskaffa det fossila och kärnkraften uppfylldes inte.
Nu försöker ni, Per Bolund, dina partikamrater och andra kärnkraftsmotståndare, att dra samma vals igen. ”Det går att”, ”vi har potential att”, vi kan ”utan problem” stänga ned kärnkraften. Samma ord som vi hörde då. Samma löften. Och samma avsaknad av garantier.
Den här gången går jag inte på det. Per Bolund, du och alla kärnkraftsmotståndare måste visa att ni tror på det ni säger och att ni håller det ni lovar. Den här gången räcker det inte med tomma löften. Prognoser är inte gott nog. Skräckhistorier är inte tillräckligt.
Vill ni – du Per Bolund, Miljöpartiet och andra kärnkraftsmotståndare – lägga ned Sveriges renaste och säkraste kraftkälla krävs följande förutsättningar. Antingen…
– Krav på totalt snabbstopp nu. Ni lägger snarast en motion att alla Sveriges tio reaktorer skall vara nedstängda inom en månad.
…eller…
– Ett helt fossilfritt Sverige. – Att ersättare för kärnkraften finns på plats och är i drift. – Personligt ansvar av alla som krävt och tagit besluten.
Dessa är förutsättningarna som krävs. Tänker ni inte ställa upp på dessa krav stänger ni inte en enda reaktor i det här landet, utan ger kärnkraften ert fulla stöd och arbetar för att den skall fungera väl. Detta är valet ni har att göra och ansvaret ni har att ta för era krav, annars är era ord tomma och inget värda.
För 30 år sedan tog ni – vår föräldrageneration – ett energipolitiskt beslut. Ni gjorde det enligt bästa förmåga och med goda avsikter, vilket vi uppskattar. Tyvärr var det inte ett bra beslut. Nu är det dags för oss att ta över ansvaret.
För 30 år sedan debatterade, demonstrerade och röstade ni om kärnkraften. Många av er sade “Nej!”, av omtanke för “våra barn och barnbarn”.
Vi är de barn och barnbarn ni ville skydda. Vi växte upp med hotbilder av kärnkraften, och några av oss är gamla nog att minnas Harrisburg och Tjernobyl, men för de flesta av oss är det endast suddiga intryck och minnet av den rädsla som ni förmedlade till oss.
Nu har vi växt upp och har förmågan att själva värdera kärnkraftens hot och förtjänster. Vissa av oss har fått kämpa för att bli av med den rädsla vi ärvde från er, för att utan förutfattade meningar kunna bilda oss en egen uppfattning. Till vår fördel så var vi inte engagerade kring år 1980 och har inga känslomässiga bindningar till händelserna. Vi var inte på möten och lyssnade på Hannes Alfvén och hans förmåga att känslomässigt slita med sig åhörarna. Vi deltog inte i bevakningen av Kynnefjäll. De flesta av oss minns bara flyktigt den förvirring och panik som rådde i samband med kärnkraftsolyckorna i Harrisburg och Tjernobyl. Vi ser skillnaderna i konsekvenser mellan dessa olyckor, och drar egna slutsatser från dessa fakta. Vi kan njuta av Tage Danielssons monolog om sannolikhet utan att tvingas se den som ett trovärdigt argument mot kärnkraft.
För 30 år sedan lovade ni, av omtanke för oss, en avveckling av kärnkraften och ett samhälle där förnybara energikällor helt tagit över. Ni ansåg att det var er generations ansvar att ta tag i energifrågan och hitta lösningar på alla problem. Idag, år 2010, ser vi att ni tyvärr har misslyckats. Det var en god avsikt, men den omsattes inte i praktiken, vilket har medfört att vi på grund av era beslut har fått ärva kärnkraftfrågan med dess problem, men också med dess möjligheter. Vi ber att får tacka allra ödmjukast för omtanken och den välvilja som styrde era beslut, men nu är det vår tur att ta över ansvaret. Vår bedömning är annorlunda än er, och vi kommer att ta ett annat beslut än vad ni gjorde.
Vad finner vi då? Kärnkraft är ett kraftslag med utmaningar och frågor som skall lösas, men också med fantastisk energitäthet och stor potential för utveckling. Liksom andra kraftslag har den både för- och nackdelar. Sammantaget ser vi kärnkraften som en självklar del i en hållbar energimix, tillsammans med sol-, vind-, vatten- och vågkraft, bergvärme, energieffektiviseringar, och andra åtgärder som krävs för att möta framtida utmaningar.
Vi ser framför oss ett samhälle där alla kraftslag får möjlighet att utvecklas till sin fulla potential, med samma hårda regelverk med avseende på säkerhet, tillförlitlighet och miljökonsekvenser. Statliga stöd till energiforskning och kraftverksbyggande kan ges utan att favorisera eller diskriminera vissa kraftslag. Industrin får själva satsa på de energislag de tror på, så länge som de uppfyller regelverket.
Vi ser framför oss ett samhälle där man istället för “Nej!” säger “Ja, under förnuft, säkerhet och ansvar!”. Vi säger “Ja!” till att alltid förbättra säkerheten och öka tillförlitligheten för våra kraftkällor, samtidigt som vi effektiviserar vår användning av dem och reducerar miljöpåverkan från dem.
Vi säger därför “Ja!” till alla kraftslag som kan uppfylla kraven i alla led, och vi anser att kärnkraften kan det, trots vissa brister. Vi säger också “Ja!” till vidare utveckling och förbättringar, oavsett om det är staten eller privata intressen som står för notan. En dag kommer våra barn och barnbarn få ta över frågan och hitta sina lösningar. Men idag tackar vi er för omtanken och ber om ert förtroende att få göra andra bedömningar än vad ni har gjort.
För det oberoende nätverket Nuclear Power Yes Please
Michael Karnerfors, civilingenjör datateknik
Johan Kihlberg, fysikstuderande
Johan Kreuger, ekonomistuderande
Mattias Lantz, forskare kärnfysik
Nils Rudqvist, biträdande forskare strålningsfysik
Johan Simu, reaktorfysiker
Let me indulge myself in a bit of personal commentary for a moment and convey my frustration about debating nuclear power. When browsing the sheets, TV-programs and the web, I as a nuclear friend more often than not run into absurdities so staggering it leaves me wondering if this is reality or some really tripped out stage comedy.
The latest act in this Circus Macabre is Christer Borg, who in a recent blog entry argues against nuclear power with arguments so false I am relating to John Cleese’s character in the famous parrot sketch: Mr. Praline is faced with a salesman who won’t admit that the parrot he just sold is definitely deceased. The man behind the counter keeps arguing his fraudulent case with ever more ridiculous arguments until eventually he’s trying to convince the customer that the stuffed Norwegian Blue parrot is not dead but “pining for the fjords”.
Video provided kind courtesy of Monty Python
Let me show you what I mean… Christer Borg says:
A wrecked reactor is as deadly to all life as it was when Three Mile Island or the Chernobyl disasters took place.
Bringing up Chernobyl in discussions about Swedish reactors, or any light-water moderated reactor for that matter since its the most prevalent reactor type in the world, is absolutely silly. If we chose to ignore the fact that the comparison requires an act of God, where He gets devilishly drunk and in a stupor goes on to rewrite the laws of physics, the death toll from the accident itself does not even reach 100 people yet. Anyone arguing differently had best take it up with the UN.
“This parrot is no more!”
Three Mile Island is slightly more relevant to talk about because that concerned a reactor type that actually exists outside the former Soviet Union, as opposed to the accident prone RBMK-type of reactor that blew up at Chernobyl. But the argument is still trying to assert the vitality of a bleedin’ demised parrot because the accident at TMI-2 left us with zero dead, zero injured and zero cancer cases. Why does Borg, when he wishes to speak against nuclear power, bring up an event which tells us that even when suffering a nuclear meltdown the safety measures of a western reactor works and prevents death and injury?
“It has ceased to be!”
Borg continues…
The issue of storing nuclear waste is as unresolved as it was thirty years ago.
Borg: Operating nuclear reactors is as difficult as before.
OK, so if we again ignore reality, such as the extremely low accident rate compared to other sources of power and the lack of injuries resulting from nuclear power, his argument tries to deny the fact that design criteria for modern nuclear reactors specify them to be “Walk away safe”. That is to say a modern nuclear reactor remains safe even if all of the operators simply walk away from the controls. I know of few other human activities that would allow that sort of abuse. And this did not exist thirty years ago.
“It’s a stiff! Bereft of life. It rests in peace!”
Borg: Uranium mining is a detrimental to the environment as it has always been.
Again Borg tries to ignore progress and reality. To illustrate how silly his argument is: the radiation dose that a Swedish iron ore miner received in the LKAB mines in the 70’s was twenty times that which an Australian uranium miner receives today. I can concede the fact that back in the last century uranium mining was no picnic. But then again that was the case for all mining. And today the situation is different as all mining, including uranium mining is subject to the same kind of environmental requirements as everyone else. Trying to claim nothing has changed is nearly too stupid for words, but Borg somehow manages to utter them with a straight face. I simply don’t know how he does it. Overdosing on Botox perhaps?
“If you hadn’t nailed it to the perch it would be pushing up the daisies!”
Borg: The centralization of this extremely dangerous activity…
“It’s run down the curtain and joined the choir invisible!”
…makes it as perfect as before for callous and desperate terrorists.
As you can surely understand arguments such as those presented by Christer Borg leave me wondering what kind of reality some people live in. There just isn’t any truth to his claims. Anyone with a web browser and half a pint of sense can verify that his argument is a load of fetid dingo’s kidneys. How does he expect that anyone will not notice the gaping cracks in his anti-nuclear facade?
I’ll leave you with the only piece of sense to come out of his ridiculous article… one that I think he in retrospect ought to feel really embarassed about having put there as it perfectly describes the futility of his behaviour:
A lie does not become more true just because you repeat it over and over.
/Michael Karnerfors, member of the network Nuclear Power Yes Please
– No I’m sorry! I’m not prepared to persue my line of inquiry any further as I think this is getting too silly!
– Quite agree, quite agree. Silly silly silly. Right, get on with it. Get on with it!
Därför samarbetar vi kärnkraftskramare med motståndarna
Published by Michael on April 26, 2011Vi i Nuclear Power Yes Please har tillsammans med Göran Bryntse – nyligen avgången(*) ordförande för Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen – författat en artikel om debatten om kärnkraft. Den finns idag att läsa i Aftonbladet och här.
Så varför samarbetar vi kärnkraftskramare med en av Sveriges mest framträdande kärnkraftsmotståndare? Vi står ju uppebarligen på varsin kant av åsiktsspektrat. Varför skriver vi en artikel ihop?
Därför att debatten om kärnkraften är viktigare än åsikten om kärnkraften. En dålig kärnkraftdebatt medför dåligt fungerande kärnkraft, och detta vill ingen av oss skall hända.
För både Göran och oss är det viktigare att frågan avhandlas på ett sakligt och korrekt sätt, hellre än att just vår respektive åsikt “vinner”. I slaget om kärnkraften är matchen långt viktigare än resultatet… men vad som än händer får det inte bli oavgjort.
Problemet var dock att just det hände: det blev oavgjort. Svenska politiker har hittills inte sagt vare sig JA eller NEJ till kärnkraft, utan man har istället låtit kraftformen få finnas kvar, samtidigt som den har blivit hårt motarbetad. Detta är det sämsta av två världar: man får inte några fördelar av att kraftformen faktiskt försvinner, och man får inga fördelar av den tekniska utveckling som sker för kärnkraften.
Hur kunde det bli så här? Häng med oss tillbaks i tiden för en titt hur det gick till, och se vad du själv kan göra för att säkra en bra kärnkraftsdebatt nu när frågan väckts till liv igen…
Tips: se gärna Sigfrid Leijonhufvud’s föredrag tillsammans med den här artikeln, ifrån SVT Play – Energiförsörjningens risker, spola till 1 tim 09 min.
Återblick
Kärnkraften är Sveriges kanske viktigaste energipolitiska fråga sedan mer än 50 år tillbaks. Redan innan dagens 10 reaktorer ens var projekterade var de en del av den svenska energi- och miljöpolitiken.
Rädda älvarna
På 1950- och 60-talet stod striden om älvarna. Skulle fler älvar dämmas upp och brukas till vattenkraft? Sverige behövde energin, men motståndet var stort. Löftet om kärnkraft räddade älvarna. Freden i Sarek och beslutet att inte bygga ut Vindelälven möjliggjordes tack vare det hopp kärnkraften gav. Visserligen stod en del av hoppet också till billig olja som skulle användas i kraftverk. Men oljekrisen 1973 och miljömedvetenheten satte tack och lov stopp för dessa planer, varpå kärnkraften ansågs vara det givna alternativet.
“Atomkraft? Nej Tack”
Men kärnkraften var inte okontroversiell. Dess ursprung från militära tillämpningar, avfallet och säkerheten var saker som fick motståndet att växa. Frågan blev het och infekterad. När den nådde riksdag och regering skräddes inte orden. Thorbjörn Fälldin vände Centern bort ifrån kärnkraften, trots att Bondeförbundet vurmat för den, och de fyra kärnkraftskommunernas Centerpartister slitit hårt för att få de nya verken. Fälldin gjorde sitt berömda uttalande om att han inte tänkte “dagtinga med sitt samvete” och krävde folkomröstning i frågan. Olof Palme skällde ut honom efter noter i valdebatten 1976.
Socialdemokraterna förlorade förvisso valet, men kärnkraftsfrågan blev till slut för mycket för borgarna. Beslutet att ladda Barsebäck 2 med bränsle tog knäcken på regeringen Fälldin. Palme angrep hårt och anklagde Centern för “svek” (låter det bekant?). Fälldin lämnade in regeringens avskedsansökan på hösten 1978. Ola Ullsten tog över med Folkpartiet i väntan på valet året därpå.
Den störste kärnkraftsmotståndren var utskämd och förmodligen hade kärnkraftsfrågan lagt sig och varit en något mindre fråga i valdebatten. Men något hände på vägen…
“Det som hände i Harrisburg”
28 mars 1979 inträffade härdsmältan i reaktor 2 på Three Mile Island utanför Harrisburg. Trots att ingen skadades av olyckan blev opinionen fullkomligt rasande. Palme gick snabbt med på folkomröstning för att slippa ha kärnkraften som en valfråga. Socialdemokraterna krävde att få ha ett nytt alternativ i omröstningen: Linje 2. Kärnkraftsdebatten var hetare än någonsin. Tage Danielsson framförde sin odödliga och utsökta monolog om Sannolikhet.
In i det sista var det oklart vilken linje som skulle vinna: nedläggning inom 10 år, eller senare? Till slut visade det sig att Linje 2 – nedläggning när alternativ finns – hade vunnit omröstningen, om än nätt och jämnt över linje 3. Ett riksdagsbeslut om att kärnkraften skulle vara avvecklad till år 2010 togs.
Från 1980 till 2011
I och med kärnkraftsbeslutet 1980 var debatten stendöd. Från att ha varit den hetaste frågan på 70-talet försvann den på rekordtid från det allmänna medvetandet. Palme hade lyckats rädda det socialdemokratiska partiet ifrån att splittras. Folket var nöjda och politikerna andades ut; de hade sluppit den heta potatisen och istället lyckats kasta den ifrån sig, 30 år in i framtiden…
Tjernobyl och tankeförbudet
Frågan vaknade kortvarigt till liv 26 april 1986 då det hände precis som kärnkraftsexperterna anat skulle hända: en reaktor av RBMK-typ exploderade i Ukraina, dåvarande Sovjetunionen. Detta var väntat eftersom RBMK-designen var ökänt farlig. Två veckor innan olyckan försökte en anställd på Vattenfall få publicerat en artikel i DN om att risken för en större olycka i denna typ av reaktorer var 1 på 3 (tidpunkt 59 min, 03 sek). Artikeln refuserades…
I de drabbade länderna har man påvisat ca 4000-7000 extra fall sköldkörtelcancer som en följd av olyckan – en ökning med ca 1000% för själva cancerformen, 4 – 7% för antalet cancerfall totalt för den påverkade gruppen – men med en överlevnadsgrad på över 99% eftersom sjukdomen är lätt att upptäcka i tid med screening (vissa “markörer” – signalämnen i kroppen – för sköldkörteln ger tydliga utslag vid minsta fel, vilket man ser tidigt med hjälp av blodprov så länge man tar dem regelbundet). Dock borde detta ha varit onödigt, därför att alla dessa cancerfall kommer av det fruktansvärda faktum att sovjetiska myndigheter stoppade inte mat och mjölk förgiftad med Jod-131, trots att det är lätt att upptäcka och sålla bort kontaminerade varor.
I Sverige rådde Becquerel-hysteri i flera år och vissa illa genomtänkta åtgärder genomfördes, som att man slaktade och kasserade onödigt många renar. Dock har man inte – trots diverse oseriösa figurers idoga försök – kunnat påvisa att vi fick några hälsoeffekter i Sverige.
Det märkligaste för svensk del var dock den så kallade tankeförbudslagen. Det sägs att Birgitta Dahl fick reda på att man klurade på vad det skulle krävas för att ersätta Oskarshamn 1 – Sverges äldra kraftreaktor i drift – med en ny, säkrare reaktor. Detta ville hon inte veta av, varpå 6:e paragrafen i Lag om Kärnteknisk Verksamhet infördes:
Tankeförbudet var formellt sett inte ett förbud mot att vidareutveckla kärnkraftssäkerhet eller forska på kärnkraft. Dock visade sig att det var just en sådan effekt lagen fick. Tjugo år senare kröp socialdemokraterna till korset och erkände att lagen skadat svensk kärnkraftssäkerhet. Ifrån propositionen att avskaffa lagen:
Avvecklingslagen
1997 började kaoset på allvar. Regeringen Persson gick ihop med Centern i en uppgörelse som innebar:
Tidigare var regeringen tvingen att be riksdagen om lov för att få stänga reaktorer. Men i och med avvecklingslagen kunde regeringen på eget bevåg ta sådana beslut, utan att behöva förankra dem hos de folkvalda.
I ett slag försvann alla möjligheter för kärnkraftsbolagen att planera långsiktigt. Från att ha haft ett klart och tydligt stopp-datum visste de nu inte om de skulle få nedläggningsbeskedet i morrn – på samma sätt som Barsebäck – eller om det skulle komma om 10-20-30 år. På frågan om de skulle livstidsförlänga verken för tvåsiffrigt antal miljarder eller inte fick de inga besked. Däremot sade avvecklingslagen att livstidförlängningar som fick verken att gå i över 40 år inte skulle få ersättning för dessa vid en eventuell nedläggning.
Först 2005-2006 fick bolagen beskedet att de hade tillåtelse utföra livstidsförlängningarna som de hade börjat planera för. Men det var för mycket arbete på alldeles för kort tid. Tidigt på våren 2009 gick de igång med det praktiska arbetet, och misslyckades kapitalt. Över 24 reaktormånader förseningar och två oväntat extra kalla vintrar orsakade kaos i det svenska energisystemet. Avvecklingslagen landade i våra brevlådor i form av skyhöga elräkningar.
Och som inte det var nog har dessutom Strålsäkerhetsmyndigheten varnat för att vi riskerar få en brist på kunnig personal inom kärnkraftssäkerhet och strålskydd. Myndigheten säger att det tar upp till 20 år att ersätta experter inom dessa områden.
–Det är ett stort problem. Sverige har inte sett om sitt hus i tid och vi har inte klarat att överföra kunskap till nya generationer, säger Robert Finck.
Bakgrunden är att Sverige under många år planerade att avveckla kärnkraften. Efter olyckan i Tjernobyl för 25 år sedan infördes också den så kallade tankeförbudsparagrafen i kärnteknik- lagen som delvis hindrade svensk kärnkraftsforskning. Intresset för att studera kärnteknik hamnade på en bottennivå.
Dessutom har SSM vid flera tillfällern behövt att gå in och ta kärnkraftsbolagen hårt i örat, med bland annat “särskild tillsyn” av Forsmark och Ringhals.
Efter 35 års kärnkraftsdebatt har vi lyckats köra svensk kärnkraft i botten. Ingen – inte vare sig kärnkraftsförespråkare eller kärnkraftsmotståndare – kan tycka att det är en bra situation vi har idag.
Efter Fukushima: så kan DU göra debatten bra
Problemen med den svenska kärnkraften har sina rötter i en dålig svensk kärnkraftsdebatt som har lett till att politiker tagit dåliga, kontraproduktiva beslut. Orsaken till den dåliga debatten är att allmänheten inte har givits den kunskap som behövs för att få en komplett bild över vad kärnkraft är, hur den fungerar, och vad dess starka och svaga sidor är. När människor i panik köper jodtabletter för strålningsnivåer som är 15 miljoner gånger mindre än vi redan har i våra kroppar, är det uppenbart att folkbildningen om kärnkraft har misslyckats.
Bättre blir det inte när fakta och sakargument ersätts av partipolitik och politikers nycker i debatten. Då är det inte konstigt att våra folkvalda tar dåliga beslut. Resultatet blir därefter: krånglande kärnkraft, sämre förutsättningar för bra säkerhet, rusande elpriser…
Nu står vi inför en ny debatt i och med Fukushima-krisen. Den debatten måste bli långt bättre än vad som skett tidigare, annars kommer vi att ta konstiga beslut igen, och ytterligare sabotera svensk kärnkraft. Förutsättningarna för debatten är både bättre och sämre.
…men idag är tystnaden total.
Strålsäkerhetsmyndigheten har haft fullt upp och informerat människor, men de sakkunniga utför ingen folkbildning utöver att akut svara på frågor. Och inom forskningen så börjar man nu lite försynt fundera på att höja rösten då de ser vilken otrolig kunskapstörst det finns hos allmänheten, men man har inte fått upp farten än.
Det som du som läsare kan göra för att debatten skall bli bra är att söka kunskap. Informera dig. Det finns massor med information på öppna källor, som exempelvis Wikipedia, som är lätt tillgänligt för dig att ta del av. Det finns också intresseorganisationer och nätverk på båda sidor om åsiktsfrågan, som exempelvis Nuclear Power Yes Please och Folkkampanjen, som gärna berättar våra argument. Lyssna… ställ frågor… jämför… ifrågasätt.
Framför allt bör du söka kunskap hos de som kan kärnkraft. Och vill inte de komma till dig så kan du komma till dem. Maila… ring… eller åk och hälsa på! Besök hos kärnkraftverken och Svensk Kärnbränslehantering (SKB) är gratis. Anmäl en grupp kompisar, åk dit och se själva. Gör det till ett utflyktsmål på semstern. Ingen går därifrån opåverkad.
Framför allt måste vi alla vara öppna för möjligheten att vi kan ha haft fel om kärnkraft. Vi inom Nuclear Power Yes Please har vid flertalet tillfällen behövt rannsaka oss själva, speciellt nu under Fukushima-krisen, vilken fortfarande inte är slut. När faktan från Fukushima har samlats in, och analysen är klar, först då vet vi om och i så fall hur vi kan gå vidare med kärnkraft i Sverige och resten av världen.
/Michael Karnerfors, en av författarna av debattartikeln från NPYP
Nya ordföranden Solveig Ternström och Anna-Linnéa Rundberg, gillade inte artikeln alls
29 Comments