Skip to content

Nej, vi behöver inte bryta uran i Sverige!

Last updated on March 1, 2013

Ett argument som ofta används mot kärnkraft i Sverige är detta:

Om vi inte tillåter uranbrytning i Sverige kan vi inte ha kärnkraft eftersom det vore omoraliskt att låta andra nationer ta den förrödande miljöpåverkan som uranbrytning innebär.

Det här argumentet är felaktigt på många sätt, vilket kräver en lång förklaring, så låt mig först sammafatta felen i argumentet:

  1. Vi har inget allmänt förbud mot att bryta uran i Sverige.
  2. Uranbrytning har inte högre miljöpåverkan än annan gruvbrytning.
  3. Vi importerar mycket gods, produkter och varor som till stora delar precis om Uran, inte produceras i Sverige.

Först skall nämnas att argumentet inte används mot kärnkraft per se utan riktas istället mot kärnkraftsförespråkare i ett försök att utmåla dem att vara hänsynslösa eller ha dubbelmoral. Det är en typ av personangrep, ett så kallat ad hominem argument, det vill säga att man kritiserar inte en persons argument utan försöker smutskasta personen i fråga för att vinna debatten utan att argumentera för sin sak. detat är, självklart, ett mycket oärligt och billigt sätt att debattera.

När det sedan gäller sakfrågan klarar sig inte argumentet mycket bättre där.

Vi har som sagt inget allmänt förbud mot uranbrytning i Sverige. Det vi har är att kommunfullmäktige får lägga ett veto mot uranbrytning i respektive om de vill. Men om detta inte läggs mot ansökan, och den klarar miljöprövningen, då får man bryta uran i Sverige. Detta betyder att om den mot vars argumentet riktas inte har yrkat på ett allmänt uranbrytningsförbud i Sverige, så är argumentet dött redan där.

Argumentets andra fel är antagandet att uranbrytning har sådan påverkan att den orsakar oacceptabla skador på människa och miljö, samt att denna påverkan är större än för all annan mineralbrytning. Detta är också fel. All gruvbrytning, oavsett vilken eller vilka mineraler det gäller, kan har stor negativ påverkan på människa och miljö om den inte utförs med försiktighet och uppmärksamhet. Och traditionellt har gruvbrytning, ända fram till 1970- och 80-talet haft problem med detta.

Modern gruvbrytning på 2000-talet är en annan historia dock. Nu existerar all den kunskap, de verktyg och teknologier för att tillse att inte människa eller miljö skadas och all gruvbrytning kan därmed leva upp till de krav man ställer på den. Detta gäller även uranbrytning.

För att illustrera med exempel: en svensk gruvarbetare i LKAB’s gruvor fick på 70-talet en årlig strålningsdos som var 2000% högre än vad en australiensisk gruvarbetare i en urangruva får idag.

Vi har sannerligen verktygen som behövs för att kunna bryta uran på ett sätt som är säkert för människor och miljö. Självklart måste vi tillse att dessa används, men den som säger att de inte existerar har fel.

Det sista stödbenet för det felaktiga argumentet är antydan att vi inte kan konsumera eller används något som vi inte producerar lokalt, så vida vi inte vill bli anklagade för dubbelmoral. Detta är ett rent ut sagt fånigt påstående, därför att allt jag behöver göra är att lyfta på blicken för att see att det finns inte mycket av det jag har omkring mig i rummet, eller i mitt liv överhuvudtaget, som är har 100% svenskt ursprung.

Ta exempelvis metall, eftersom det produceras på samma sätt som uran, det vill säga någon gräver det ur marken, och sedan raffineras det. Metall är en helt nödvändig del av våra liv. Vi har metall överallt runtomkring oss: i våra datorer, våra möbler, hushållsredskap, smycken, byggnader, bestick, bilar, nycklar, telefoner, kraftledningar, vindkraftverk, vattendammar… det finns metall i praktiken överallt.

Så nu frågar jag dig, du som använder enorma mängder metall: är du beredd att ha en järngruva på bakgården, med all den förorening och miljörisker som det innebär? Är du beredd att bo granne med ett stålverk med all den kol som bränns i masugnarna för att raffinera järn till stål?

Inte? Tja, hur kan du då använda all denna metall då? Innebär inte det att du har dubbelmoral, när du dumpar alla dessa miljöproblem och hälsorisker på andra människor bara för att kunna sitta där och läsa denna artikel på din metall-rika dator och dess tillhörande skärm?

Nej, självklart har du inte dubbelmoral. Eller… kanske har du det! Hur vet du att du inte har det? När kontrollerade du senaste att allt du använder och har runtomkring dig är producerat på ett sådant sätt att ingen person påverkats på ett oacceptabelt negativt sätt? All denna metall omkring dig lyftes från marken någon gång. Hur vet du att ingen for illa av detta? Har du någon aning om din livsstil och dina konsumtionsvanor orsakat en miljökatastrof någonstans eller inte?

Med detta inser du att du kan inte gå omkring och oroa dig på det viset, inte om du inte är beredd att helt ge upp så gott som allt du har i livet. Det måste finnas ett bättre sätt att hantera denna fråga än att säga nej till att som möjligen skulle kunna orsaka problem vid produktionen.

Frågan om etik vad gäller importerade varor, eller helt enkelt allt som du använder men någon annan producerade, är ett universellt problem och gäller inte bara uran. Uran är inget specialfall utan lever under samma betänkanden som allting annat (och sedan ytterligare några krav eftersom det är en reglerad vara). Och föga förvånande har de svenska kärnkraftsbolagen strikta regler för att tillse att det uran de köper in till de svenska reaktorerna skall vara producerat på ett sätt som inte skadar människor eller miljö.

Så frågan är: är det verkligen så att om man vill ha kärnkraft så måste man ovillkorligen acceptera uranbrytning i Sverige, annars har man dubbelmoral? Måste vi bryta uran i Sverige bara för att ha kärnkraft?

Nej, det måste vi inte. Argumentet är trångsynt, överförenklat och fånigt. Frågan om att tillse att de saker vi använder och konsumerar i våra liv är etiskt producerade är en mycket viktig fråga och den görs en björntjänst av att anti-kärnkraftslobbyn fördummar frågan för att passa sin egen agenda. De missbrukar frågan bör för att få vatten på sin allt mer gnissliga kvarn.

Så fall inte för detta. Behandla frågan om producent- och konsumentetik med den respekt den kräver. Och låt inte någon förvanska frågan bara för att försöka plocka oförtjänta poäng i debatten.

Published inAnalysCommentarySwedish