Gratisbiljetter kan fås via denna länken. Pandora’s Promise är något så unikt som en dokumentär som visar en positiv bild av kärnenergi. Den försöker förklara behovet och potentialen hos kärnenergi sett ur synvinkeln av flera miljövänner som konverterat från kärnkraftsmotståndare till förespråkare. Från vad vi hört ska den även vara imponerande korrekt vetenskapligt/ingenjörsmässigt. Det ska bli väldigt spännande att se vad regissören Robert Stone åstadkommit!
Stone har givetvis försökt få så stor publik som möjligt för dokumentären men har mött hårt motstånd från media i Europa, tydligen vill ingen tv-kanal ta i den med motivet att den går emot så många andra dokumentärer som kanalerna tidigare sponsrat och producerat. Lyckligtvis kommer den släppas på iTunes och eventuellt Netflix och förhoppningsvis får filmen den uppmärksamhet den förtjänar. Vän av ordning kanske påpekar att exempelvis Maj Wechselmann inte heller får visa sitt alster i SVT, men det är inte en helt korrekt jämförelse vilket Dara O’Briain så korrekt förklarar i följande youtubeklipp…
Debatten om risker inom energiproduktion är väldigt binär, antingen pratar man (media, politiker etc) om kärnkraftens risker eller så pratar man inte om risker överhuvudtaget. Klimatförändringar har lyft upp en del risker med fossil energi i rampljuset men det handlar ändå om ett en relativt avlägsen och diffus risk. När det handlar om evakueringar, plötsliga dödsfall, förstörelse av egendom och andra olyckor då är det enbart kärnkraften som diskuteras. Om man som utomstående försöker få ett grep på risker ter det nog sig väldigt lätt som att kärnkraft är det enda kraftslaget som överhuvudtaget är belastat med sådana risker.
Hur är det egentligen med andra kraftslag? Det energislag som historiskt sett har drabbats av de mest spektakulära och horribla katastroferna är utan tvekan vattenkraften (lite klumpigt infogar jag alla slags vattendammar under kategorin vattenkraft). Ingen annan industriell olycka har någonsin orsakat förintelse på en sådan skala som Banqiaokatastrofen i Kina, men enorma olyckor har även skett i Indien, Bulgarien, Italien och många fler länder. I Sverige har vi varit förskonade från olyckor med dödlig utgång men även här har dammar brustit och orsakat miljöskador.
Endast omkring 20 dammar i Sverige bedöms kunna få så stora konsekvenser som scenariot förutsätter. Med utgångspunkt i internationell statistik blir sannolikheten för ett dammbrott i någon av dessa 20 dammar 0,002 på årsbasis, vilket motsvarar storleksordningen 1 gång 500 år.
För att ge ett perspektiv på den siffran designas nya reaktor med målet att sannolikheten för härdskador ska vara av storleksordningen en på miljonen reaktorår. Härdskador i sin tur innebär inte med automatik utsläpp och evakuation av omgivningen. Man måste förstås alltid ta sådana siffror med en stor nya salt då dom inte representerar en verklig frekvens. Det kan inte vara en verklig frekvens helt enkelt eftersom man inte kan fånga hela verkligheten i en sannolikhetsmodell och när olyckor sker är det oftast på oväntade sätt. Det är dock helt klart att det inte hade varit acceptabelt med en härdsmältefrekvens på 1/500 år i Sverige.
Greenpeace fiskar vilt efter de så kallade PSA (probabilistic safety analysis) analyserna av de svenska kärnkraftverken just för att kunna hävda att risken är si och så stor med kärnkraft och att vi omedelbart borde avveckla den. Greenpeace argumenterar alltid med utgångspunkt att ingen risk, oavsett hur liten, är acceptabel. Från den samlade miljörörelsen hörs dock inte ett knyst om risken med vattenkraft eller något annat kraftslag överhuvudtaget! Siffrorna står där svart på vitt och skriker efter uppmärksamhet men alla rycker på axlarna, det vi ser är helt enkelt en oerhörd kognitiv dissonans. Föreställningen att kärnkraften är det enda energislaget förknippat med risker är så väl etablerat att de flesta helt enkelt vägrar accepterar att exempelvis vattenkraften innebär större risker. Lyfter man frågan dröjer det inte länge innan bortförklaringarna haglar vilt och efter att diskussionen är över har förnekelsen redan trätt i kraft. Många vägrar ens ta i frågan utan byter illa kvickt ämne. Media verkar även vara helt förblindad av kärnkraftens risker och kniper nästan helt igen om alla andra energislag. Om en damm brister eller ett naturgasverk exploderar och några människor stryker med blir det en liten notis på femte sidan, sker ett obetydligt tritiumläckade från ett kärnkraftverk blir det ofantliga rubriker trots att risken från läckaget är obefintlig. På något sätt accepterar vi risker från andra energislag som något helt naturligt och rycker bara på axlarna och går vidare utan att oroa oss över att Suorva kan brista eller att Preemraff kan explodera.
Poängen med blogginlägget är förstås inte att hävda att vattenkraft är för riskabelt eller att vi ska stänga svensk vattenkraft. Vattenkraften är trots allt en ängel jämfört med vad fossila bränslen ställer till med, men det är förbannat märkligt att tystnaden är totalt runt vattenkraftens risker i en vattenkraftnation som Sverige. När riskuppfattningen är så otroligt vriden som den är idag spär vi på de riktiga riskerna. Istället för att lägga en liten summa på att sänka en medelstor risk så öser vi ofantliga resurser på att reglera och minimera redan trivialt små risker. Det är inte optimalt, det är inte vettigt och det gör oss inte säkrare.
Sometimes the NPYP bunch tires of being rough on the roughnecks and decides to leave the jungle headquarters for a walk on the streets like normal people. Such an momentous occasion happened this week, and where else could they be found other than at the only oil fired nuclear power plant in the world (don’t tell us we don’t know how to party!)?
The power plant in question is Marviken, located about 150 km driving distance from Stockholm. It was supposed to be the first large scale electricity producing nuclear power plant built according to “the Swedish line”. The design principles behind the Swedish line was:
Natural uranium as fuel so that the abundant Swedish uranium resources could be utilized without any need to depend on import.
Heavy water as moderator because light water steals to many neutrons to be possible to use with natural uranium fuel.
Possibility to refuel during operation so that fuel bundles can be removed at the point where the Plutonium isotope composition is the most beneficial as weapons material.
Ljusinstallationen "Sirenernas metamorfos" vid Islandsfallet i Fyrisån, centrala Uppsala. Konstnär: Martin Kempe
I Uppsala hyllas i Allhelgonahelgen ljuset med ett antal installationer under namnet “Allt ljus på Uppsala” (bildspel här). Att omkring hälften av elen till dessa installationer kommer från kärnkraften tänker nog inte många på. Samtidigt sker en märklig manifestation i en annan del av Uppland. Medlemmar av Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen (FmKK) arrangerade under lördagen en Lyktvandring till Forsmark för kärnkraftens offer.
Man kan tycka vad man vill om detta evenemang och det faktum att kyrkan fick kalla fötter och med kort varsel drog sig ur manifestationen. Men ett par frågor uppkommer kring de uttalanden som gjorts inför lyktvandringen.
På flera ställen, bland annat i Fria Tidningen, hävdas att man tänker hylla de som dött i Tjernobyl och Fukushima. Gott så vad det gäller Tjernobyl, men vilka är det arrangörerna har i åtanke i Fukushima? Ett förtydligande vore på sin plats.
Om nu dessa vandringslystna kärnkraftsmotståndare verkligen bryr sig om dödsoffer från elproduktion så förväntar vi oss att det snart kommer en uppföljning med lyktvandringar för offren av andra energislag. En studie av ExternE-rapporterna skulle inte skada, eller åtminstone den mer lättlästa summering som Analysgruppen gav ut år 2001 (Bakgrund #1, Mars 2001). Eller är det så att vissa dödsoffer är viktigare än andra?
I väntan på svar på dessa frågor får Uppsalaborna fortsätta njuta av ljusinstallationerna längs Fyrisån, till huvuddelen drivna med el från två relativt rena och säkra energislag; vattenkraft och kärnkraft.
– Skulle jag bo i den delen av landet skulle jag inte känna mig säker.
Men sprängmedlet upptäcktes ju när trucken var på väg in i skyddszonen?
– Det var naturligtvis en säkerhetsrisk att den trucken kunde appliceras med ett sprängmedel. Problemet är att den inte var under bättre uppsyn än att någon kunde applicera sprängmedel på den.
Romson demonstrerar här på ett ypperligt sätt hur man sprider FUD(Fear, uncertainty and doubt). Vad som hänt är att en säkerhetskontroll vid Ringhals har fungerade som den ska när en liten mängd sprängmedel upptäcktes vid kontrollen in till säker zon. Det är inget konstigare än polisen jobbar bra om de tar rattfulla eller att flygplatssäkerheten fungerar när de hittar folk som försöker smuggla in bomber, tillhyggen eller vapen. Ändå försöker Romson så skräck, osäkerhet och tvivel hos alla de som bor i närheten av Ringhals. Att sprängmedel var på vift utanför säker zon är ingen större fara än om det vore på vift var som helst i Sverige, utanför säker zon finns bara saker som matsalar och kontorsbyggnader. Säkerheten där är inte menad att vara väldigt hög helt enkelt eftersom det inte behövs.
Det Romson gör är att plantera “tänk om” tankar hos läsaren, “tänk om sprängmedlet hade tagit sig in….” och det räcker oftast för att läsaren ska känna obehag. Men låt oss tänka den tanken fullt ut, tänk om den knytnävsstora biten sprängmedel hade kommit igenom säkerhetskontrollen och att någon illvillig terrorist sen kunde placera den där den kan göra maximal skada. Vad händer då? Svaret är helt enkelt, inte särskilt mycket! Visserligen skulle personal säkerligen skadas, men när det gäller säkerheten hos anläggningen existerar ingen risk från en sån liten mängd sprängmedel.
Det går inte skada inneslutningen för den består av metertjock förstärkt betong designad för att kunna klara väldigt starka belastningar. Det går inte komma åt själva reaktortanken för under drift går det inte komma nära den (för varm och för mycket strålning) och under revision är den under flera meter med vatten (det är lite löjligt att tänka sig att en terrorist smyger in osedd med dykardräkt och sprängdeg och helt obemärkt dyker ner och sätter en bomb på tanken..). Direkt skada på reaktor eller inneslutning är alltså inte att tänka på.
Om man vill skada reaktorn genom att slå ut all ström och därmed kylsystemet så har man ett stort jobb framför sig. Kylsystemen kan drivas från yttre nät, de kan drivas med dieselgeneratorer (flera stycken i separata robusta stålbyggnader plus mobila generatorer både vid Ringhals och vid andra ställen i landet som kan flygas in), de kan drivas med den el reaktorn själv genererar (“husturbindrift”) och det finns förmodligen möjlighet att koppla in externa pumpar (tex med brandbilspumpar så som man gjorde vid Fukushima) men jag är inte insatt i detaljerna där. Man måste alltså slå ut flera separata möjligheter att leverera ström eller vatten och även se till att inga slags reparationer är möjlig inom rimlig tid.
Allt det krävde en synnerligen oangenäm tsunami och århundradets värsta jordbävning för att ske i Japan. Om TerrorTore lyckas med allt det med en knytnävsstor bit sprängmedel är han (hen kanske?) en synnerligen begåvad terrorist minst sagt, men det finns ännu en grej som kommer göra TT förbannad, nämligen haverifiltret. Även om hela jävla härden smälter ner i inneslutningen så har Ringhalsreaktorerna haverifilter (till skillnad från Fukushimareaktorerna) och det innebär att man kan tryckavlasta inneslutningarna utan större utsläpp. Tore måste alltså ge sig på haverifilterbyggnaden också (ett stor silo fyllt med grus odyl).
Men om vi antar att Tore också belägrar kontrollrum odyl och ser till att ingen ventilerar inneslutningen och att härden får smälta ostört, då tar det ändå 5 dagar till innan inneslutningen går sönder pga tryckuppbyggnaden. Förutom sin magiska knytnävsstora sprängmedelsklump måste Tore alltså smuggla in nog med vapen odyl för en 5 dagar lång belägring där han ska hålla undan vaktkåren, lokal polis, nationella insatsstyrkan och allt annat som kan tänkas kallas in, för att säkerställa att ingen har en chans att kyla inneslutningen. Tore börjar se ut som en riktig stålman till terrorist, till och med Chuck Norris skulle nog svettas i det läget.
Är det bara jag som tycker det hela är smått absurt och löjligt? Om Romson verkligen känner oro är det inget annat än ett tecken på hennes egen okunskap, men framförallt visar hon enormt dåligt omdöme när hon sprider sin obefogade rädsla i media. Jag föreslår att hon genast åker på studiebesök till Ringhals och kikar på alla system och frågar ingenjörerna där allt hon kan tänka sig. Kunskap är bästa botmedlet mot rädsla och Romson verkar behöva en rejäl dos….
Den andra december 1984 började Union Carbides bekämningsmedelsfabrik i Bhopal läcka kemikalier ut i omgivningen. Det är inte klart vad som orsakade läckan, det kan ha varit sabotage av en missnöjd anställd eller bara ren slump. Men konsekvenserna blev katastrofala. Människor överallt runt fabriken vaknade upp med hosta, kräkningar och kvävningskänslor.
De som försökte fly till fots exponerades bara värre, barn drabbades värst på grund av att kemikalierna var tyngre än luft. 3000 människor dog inom en vecka och ytterligare 8000 har dött pga sjukdomar orsakat av utsläppen. Upp till 200 000 människor har fått permanenta skador pga Bhopal. Bhopal räknas som en av de värsta industrikatastroferna någonsin och det mänskliga lidandet är omätbart.
Klockan 0:30 den 8 augusti 1975 kollapsade Shimantandammen i Kina, vattnet från det haveriet forsade över den redan överfyllda Banqiaodammen som även den brast och den resulterande flodvågen slet sönder över 60 fler dammar utefter Rufloden. När vattnet passerat hade närmare 6 miljoner byggnader spolats bort och 26 000 människor dog direkt. I de efterföljande epidemierna och hungersnöden dog ytterligare 145 000 människor. Det är med råge den värsta industriella olyckan någonsin, men det är bara en i en rad allvarliga dammhaverier som skett över hela värden. Till och med i Fukushimaprovinsen brast en damm pga jordbävningen och den resulterande flodvågen dödade 8 personer, dubbelt så många dödsfall som vid Fukushima Daiichikärnkraftverket.
Varför anklagar vi Miljöpartiet för att ha glömt bort dessa katastrofer? Vi gör det eftersom Miljöpartiet, med Lise Nordin i spetsen, blint hävdar att kärnkraft är den enda industrin som kan orsaka katastrofer. De hävdar det genom att påskina att kärnkraftsindustrin är unikt subventionerad eftersom den inte behöver betala en försäkring för den maximalt tänkbara olyckshändelsen. Då miljöpartiet blint riktar in sig på kärnkraften i artikel efter artikel efter artikel efter artikel, utan att med ett ord nämna andra riskindustrier, som tex kemikalieindustrin, petroleumindustrin, vattenkraften, flygindustrin och transporten av farliga kemikalier, kan man bara dra slutsatsen att Miljöpartiet ignorerar andra industriella risker. Den enda risken de bryr sig om är risken från kärnkraft.
En sådan attityd är farlig, om man särbehandlar en industri och blundar för andra industrier, då skapar man inte ett säkrare Sverige. Man ger bara sken av att bry sig om säkerhet när allt i slutändan handlar om ideologi. Om Miljöpartiet verkligen bryr sig om risker och vill göra Sverige säkrare borde de argumentera för att alla riskindustrier ska lyda samma regelverk. Den nya lagstiftningen som Miljöpartiet kritiserar jämnar bara ut spelfältet. Kärnkraften måste nu spela enligt precis samma regler som andra riskindustrier. Miljöpartiets fixering vid kärnkraft är precis lika destruktiv som deras fixering vid uranbrytning, antingen är regler och lagar godtagbara för alla riskindustrier och all sorts gruvbrytning, eller så är de inte det. Säkerheten blir inte bättre av att blint stirra på en sorts industri eller en sorts gruva.
Om Miljöpartiet anser att kraven på riskindustrier är otillräckligt, då borde de argumentera för att skärpa reglerna för alla sådana industrier. Om katastrofer ska användas som argument, då kan man inte glömma bort Bhopal, Banqiao och andra stora industriella katastrofer som skett som är av samma omfattning som Tjernobyl eller Fukushima.
Det har alltid förbryllad mig (och jag tror att jag kan tala för oss alla inom NPYP) att någon kan vara anti mot någon energikälla. Anta till exempel att någon säger sig vara anti-kemisk energi, då skulle den logiska uppföljningsfrågan förstås vara “vilken typ av kemisk energi?”. Helt enkelt eftersom det finns så många olika sätt man kan utvinna kemisk energi på, allt från att elda kodynga i hyddor till förbränningen av bensin i din bilmotorn till högteknologiska gasturbiner till dynamit. Snubben som yttrade påståendet har antagligen inte ens tänkt på de distinktionerna när han gjorde sitt uttalande. Men låt oss säga att han funderar lite grann och specificerar att han är anti-kol. Även detta uttalande kan ifrågasättas. Uttalandet måste följas av en hel del villkor för annars är det idiotiskt. Om han är anti-kol på grund av luftföroreningar, borde han då inte ändra sig om man blir kvitt föroreningarna? Om någon utvecklar ett filter som minskar utsläppen till obetydliga nivåer, är kol då ok enligt honom? Logiskt sett borde han tycka det. Om han är anti-kol på grund av den oerhört destruktiva kolbrytning, skulle han ändra sig om miljövänligare brytningsmetoder utvecklades? Killen är förmodligen egentligen “anti luftföroreningar” eller” anti smutsiga gruvor”, inte anti kemisk energi eller anti kol. Han har bara aldrig brytt sig om att försöka specificera eller förstå vad för egenskaper hos kemisk energi han egentligen motsätter sig.
Detsamma kan sägas om vilken energikälla som helst, det finns det ingen rationell anledning att vara emot en energikälla i sig, snarare är man emot en viss oönskad effekt som uppkommer på grund av den nuvarande tillämpningen av en energikälla. Vi NPYPare är inga kolfantaster, men jag vågar svära på att om det fanns bra lösningar på problemen med kol, då skulle vi inte motsätta oss dess användning. Det finns ingen anledning att vara mot bruket av en energikälla om dess problem har lösts.
Fördelen med att gräva djupt och ange exakt vad man egentligen motsätter sig är väldigt konstruktivt, för det öppnar upp möjligheten att söka efter lösningar! Om någon bara säger att de är anti vindkraft så dör diskussionen ganska snabbt utan att ha kommit någonvart. Om personen i stället anger att buller från vindkraftverk är problemet, då kan diskussionen svänga in på möjliga lösningar för att minska buller. Alla vinner på det! Det finns ingen anledning att vara fruktansvärt känslomässig och klamra sig fast vid en “anti-något” idé så hårt att man blockerar alla slags givande diskussioner och blundar för lösningar.
Det viktigaste att diskutera är alltså vilka egenskaper hos en viss energikälla som gör att du motsätter dig den och och hur den kan förbättras så att du inte längre har några invändningar. Det mest frustrerande med kärnenergidebatten är att man aldrig tycks nå den punkten. Fråga ledande miljöaktivister den frågan och de kommer att häva ur sig 58 olika ursäkter utan att vara det minsta intresserade av eventuella lösningar.
Om någon är mot kärnkraft på grund av avfallsproblem så säger vi “Ok, men vad menar du exakt med avfallsproblemet och vad är det med avfallet som du anser vara så destruktivt?” Om du besväras av möjligheten att avfallet kommer att skada framtida generationer så kan vi börja diskutera hur man säkert kan förvara eller förstöra avfallet. Om du är anti kärnkraft eftersom du besväras av säkerheten, då är vår motfråga “hur säkert är säkert nog och hur ska vi uppnå det?”. Uppenbarligen måste det finnas en nivå där en verksamhet anses vara tillräckligt säker, annars skulle personen i fråga aldrig kliva ur sängen och gå till duschen av rädsla för att halka och dö.
Men diskussionen slutar alltid som sagt innan den nått denna punkt. “Anti-personer” verkar i regel aldrig vara intresserade av lösningar på de problem de nämner och för det mesta kan de inte ens specificera vad problemet är från första början. Det gäller inte bara för kärnkraftsdebatten, man ser precis samma tendenser i alla typer av diskussioner där det finns en tydlig anti-sida. Anti genteknik, anti bilar, anti kött, anti utforskning av rymden, anti vad som helst! Det verkar vara väldigt svårt för människor att släppa den trygga känslomässiga bindning som uppkommer när man är kraftigt mot något och istället inleda en meningsfull diskussion om problemen och lösningar. Det är alltför lätt att bara vara emot något, det är väldigt mycket svårare att faktiskt söka lösningar!
Så för att försöka vrida kärnenergidebatten i en mer givande riktning så skulle det vara fantastiskt om några kärnkraftsmotståndarna kunde ange vilka villkor kärnkraft måste uppfylla för att vara en godtagbar energikälla. Tro det eller ej så har även vi sådana villkor. Jag tror till exempel inte att någon av oss vill se fler RBMK byggas (den typ av reaktorn som Tjernobyl tillhörde) och personligen har jag ganska högt ställda krav på hur kärnenergi ska utvecklas på lite längre sikt för att vara en acceptabel energikälla. Jag är inte anti kärnkraft, men jag är verkligen anti mot vissa sätt att utvinna kärnenergi.
För att sammanfatta utmaningen:
Vilka villkor måste kärnkraften uppfylla för att du ska godta kärnkraften som en acceptabel energikälla?
TEPCO has released a video that shows work being done at the Fukushima plant. Very interesting to watch.
One gets a real sense for the devastation the tsunami inflicted while watching that clip.
TEPCO also recently released this PDF file that gives an overview of work being done. I will add some pictures from it:
In the above picture one can see how they plan to rig up the new heat exchangers for reactor 1. Within the reactor building, but outside the containment, they will put a water to water heat exchanger. They will pump water from within the containment through this heat exchanger, where it transfers the heat to a secondary circuit that in turn flows to a heat exchanger outside of the reactor building that dumps the heat to the air. This is the original plan TEPCO had before they realized the full extend of the damage to the number 1 core and containment, so it is not sure they will progress as described. But the secondary heat exchanger and its piping is already being built.
Tepco also shows the above picture on how they plan to reuse leaking water from the containment as cooling for the reactor. It is not clear how the two plans are connected to each other. I would assume the second plan is the one that is going to be used instead of the first plan. Instead of taking water directly out of the containment they will use the existing leakage paths, purify the water and pump it back into the reactor.
For the number 2 reactor shown above the main problem is to stop the leakage from the suppression pool. They plan to excavate the reactor building in order to access the room where the suppression pool is housed and then fill the entire volume with grout. Considering that (probably) the suppression pool is leaking at number one as well then maby this plan will be implemented there as well (just my speculation).
Both in unit 2 and 3 are they planning to reuse the leaking water in the same manner as in unit 1.
In the rest of the document they give some basic information on how they plan to clean the massive amounts of contaminated water that exists on the site, some details on the protective building they want to build around the reactors and how to prevent more contamination of soil, water etc. Well worth scrolling through, massive work is certainly ongoing at the site and it seems TEPCO has a solid plan that they are implementing. Of course more surprises will without a doubt pop up during work, but it looks promising. We are still waiting for more in depth information on the situation of the number 2 and 3 reactors.
During the last days a lot of news has been released by TEPCO. TEPCO has released this presentation that gives more details of the events that took place in the number 1 reactor from the beginning of the earthquake up until now. To summarize the content of the presentation.
The water level gauge has been giving wrong readings, the reading has been stating that the water level is about 1.7 meters below the top of the fuel assemblies. In reality the water level has been 8 meters below the top of the fuel assemblies, this means the entire length of the fuel has been uncovered completely.
16 hours after the earthquake the entire core had suffered a meltdown and all of it dropped down to the lower part of the pressure vessel.
The temperature readings on the vessel indicate that the core is still mostly within the vessel and adequately cooled.
Some parts of the core is suspected to have melted small holes in the bottom of the containment, which explains why they could not increase water level despite increasing pump rate.
They don’t mention the reading of the pressure gauge that indicates the vessel pressure is about 14 atmospheres. I was personally fooled by this reading and assumed the number 1 vessel is in better shape than the number 2 and 3 reactors. The question is what readings can be trusted at all.
Due to this new information on the status of the reactor TEPCO has decided to scrap the original plan to flood the containment up to the level of the fuel assemblies. Since all the fuel is now located at the bottom of the vessel there is no need to flood the containment that high. The containment is also confirmed to be breached and water leaking out of the it like in the case with reactor number 2.
Another theory for the explosion in the number 4 reactor building has appeared. The videos from the pool show that it is largely intact and no major fuel damage can be seen. That means it seems unlikely hydrogen from a zircalloy+water reaction in the spent fuel pool can be the cause of the explosion. Instead TEPCO now believes hydrogen leaked into the number 4 building from a shared ventilation system with the number 3 reactor.
TEPCO is going to do more complete analysis of the status of reactor 2 and 3 and the information will be released within days. It will be interesting to see if the RCIC system (see this blog post for a description of the system) worked in the other 2 reactors and, if it did, to what extent it mitigated the consequences of the station blackout.
Work is progressing on all fronts to build a enclosure around the number 1 reactor, to build a water processing plant, create more redundancy in the electricity supply, clear the area of debris and to pump away the junk water from the turbine halls and trenches. IAEA as usual reports the release of radioactive material and dose rates.
The Fukushima accident has unfortunately seen its first death with a 60 year old worker that lost consciousness while working on a drainage system to the radioactive waste storage. He was brought to a hospital but could not be revived. So far there is no report that the death was related to radiation.
Vi i Nuclear Power Yes Please har tillsammans med Göran Bryntse – nyligen avgången(*) ordförande för Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen – författat en artikel om debatten om kärnkraft. Den finns idag att läsa i Aftonbladet och här.
Så varför samarbetar vi kärnkraftskramare med en av Sveriges mest framträdande kärnkraftsmotståndare? Vi står ju uppebarligen på varsin kant av åsiktsspektrat. Varför skriver vi en artikel ihop?
Därför att debatten om kärnkraften är viktigare än åsikten om kärnkraften. En dålig kärnkraftdebatt medför dåligt fungerande kärnkraft, och detta vill ingen av oss skall hända.
För både Göran och oss är det viktigare att frågan avhandlas på ett sakligt och korrekt sätt, hellre än att just vår respektive åsikt “vinner”. I slaget om kärnkraften är matchen långt viktigare än resultatet… men vad som än händer får det inte bli oavgjort.
Problemet var dock att just det hände: det blev oavgjort. Svenska politiker har hittills inte sagt vare sig JA eller NEJ till kärnkraft, utan man har istället låtit kraftformen få finnas kvar, samtidigt som den har blivit hårt motarbetad. Detta är det sämsta av två världar: man får inte några fördelar av att kraftformen faktiskt försvinner, och man får inga fördelar av den tekniska utveckling som sker för kärnkraften.
Hur kunde det bli så här? Häng med oss tillbaks i tiden för en titt hur det gick till, och se vad du själv kan göra för att säkra en bra kärnkraftsdebatt nu när frågan väckts till liv igen…
Renforsen i Vindelälven hade kanske inte funnits kvar om inte för kärnkraften
Kärnkraften är Sveriges kanske viktigaste energipolitiska fråga sedan mer än 50 år tillbaks. Redan innan dagens 10 reaktorer ens var projekterade var de en del av den svenska energi- och miljöpolitiken.
Rädda älvarna
På 1950- och 60-talet stod striden om älvarna. Skulle fler älvar dämmas upp och brukas till vattenkraft? Sverige behövde energin, men motståndet var stort. Löftet om kärnkraft räddade älvarna. Freden i Sarek och beslutet att inte bygga ut Vindelälven möjliggjordes tack vare det hopp kärnkraften gav. Visserligen stod en del av hoppet också till billig olja som skulle användas i kraftverk. Men oljekrisen 1973 och miljömedvetenheten satte tack och lov stopp för dessa planer, varpå kärnkraften ansågs vara det givna alternativet.
“Atomkraft? Nej Tack”
Olof Palme skäller ut Centern i valdebatt 1976
Men kärnkraften var inte okontroversiell. Dess ursprung från militära tillämpningar, avfallet och säkerheten var saker som fick motståndet att växa. Frågan blev het och infekterad. När den nådde riksdag och regering skräddes inte orden. Thorbjörn Fälldin vände Centern bort ifrån kärnkraften, trots att Bondeförbundet vurmat för den, och de fyra kärnkraftskommunernas Centerpartister slitit hårt för att få de nya verken. Fälldin gjorde sitt berömda uttalande om att han inte tänkte “dagtinga med sitt samvete” och krävde folkomröstning i frågan. Olof Palme skällde ut honom efter noter i valdebatten 1976.
Socialdemokraterna förlorade förvisso valet, men kärnkraftsfrågan blev till slut för mycket för borgarna. Beslutet att ladda Barsebäck 2 med bränsle tog knäcken på regeringen Fälldin. Palme angrep hårt och anklagde Centern för “svek” (låter det bekant?). Fälldin lämnade in regeringens avskedsansökan på hösten 1978. Ola Ullsten tog över med Folkpartiet i väntan på valet året därpå.
Den störste kärnkraftsmotståndren var utskämd och förmodligen hade kärnkraftsfrågan lagt sig och varit en något mindre fråga i valdebatten. Men något hände på vägen…
“Det som hände i Harrisburg”
28 mars 1979 inträffade härdsmältan i reaktor 2 på Three Mile Island utanför Harrisburg. Trots att ingen skadades av olyckan blev opinionen fullkomligt rasande. Palme gick snabbt med på folkomröstning för att slippa ha kärnkraften som en valfråga. Socialdemokraterna krävde att få ha ett nytt alternativ i omröstningen: Linje 2. Kärnkraftsdebatten var hetare än någonsin. Tage Danielsson framförde sin odödliga och utsökta monolog om Sannolikhet.
Debatten inför omröstningen genomsyrade Sverige ("Ratte och Odjuret", Knutsson & Jansson)
In i det sista var det oklart vilken linje som skulle vinna: nedläggning inom 10 år, eller senare? Till slut visade det sig att Linje 2 – nedläggning när alternativ finns – hade vunnit omröstningen, om än nätt och jämnt över linje 3. Ett riksdagsbeslut om att kärnkraften skulle vara avvecklad till år 2010 togs.
Från 1980 till 2011
I och med kärnkraftsbeslutet 1980 var debatten stendöd. Från att ha varit den hetaste frågan på 70-talet försvann den på rekordtid från det allmänna medvetandet. Palme hade lyckats rädda det socialdemokratiska partiet ifrån att splittras. Folket var nöjda och politikerna andades ut; de hade sluppit den heta potatisen och istället lyckats kasta den ifrån sig, 30 år in i framtiden…
Tjernobyl och tankeförbudet
Varför man inte bygger reaktorer enligt sovjetiska designer från 1950-talet
I de drabbade länderna har man påvisat ca 4000-7000 extra fall sköldkörtelcancer som en följd av olyckan – en ökning med ca 1000% för själva cancerformen, 4 – 7% för antalet cancerfall totalt för den påverkade gruppen – men med en överlevnadsgrad på över 99% eftersom sjukdomen är lätt att upptäcka i tid med screening (vissa “markörer” – signalämnen i kroppen – för sköldkörteln ger tydliga utslag vid minsta fel, vilket man ser tidigt med hjälp av blodprov så länge man tar dem regelbundet). Dock borde detta ha varit onödigt, därför att alla dessa cancerfall kommer av det fruktansvärda faktum att sovjetiska myndigheter stoppade inte mat och mjölk förgiftad med Jod-131, trots att det är lätt att upptäcka och sålla bort kontaminerade varor.
Det märkligaste för svensk del var dock den så kallade tankeförbudslagen. Det sägs att Birgitta Dahl fick reda på att man klurade på vad det skulle krävas för att ersätta Oskarshamn 1 – Sverges äldra kraftreaktor i drift – med en ny, säkrare reaktor. Detta ville hon inte veta av, varpå 6:e paragrafen i Lag om Kärnteknisk Verksamhet infördes:
6 § Ingen får utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader, beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor.
Tankeförbudet var formellt sett inte ett förbud mot att vidareutveckla kärnkraftssäkerhet eller forska på kärnkraft. Dock visade sig att det var just en sådan effekt lagen fick. Tjugo år senare kröp socialdemokraterna till korset och erkände att lagen skadat svensk kärnkraftssäkerhet. Ifrån propositionen att avskaffa lagen:
Visserligen står det i 6 § kärntekniklagen att bestämmelsen endast avser åtgärder som syftar till att uppföra en kärnkraftsreaktor inom landet. Av paragrafens förarbeten framgår därtill tydligt att förbudet inte riktar sig mot t.ex. tekniskt utvecklingsarbete på kärnsäkerhetsområdet. Trots detta synes paragrafens enda praktiska effekt vara att, i strid mot intentionerna vid dess införande, inkräkta på möjligheterna att fortlöpande bedriva sådant arbete (jfr prop. 1986/87:24 s. 5). Detta är mycket otillfredsställande, då forskning och tekniskt utvecklingsarbete inom kärnteknikområdet är av stor betydelse för kärnsäkerheten och kärnavfallshanteringen. Dessa frågor kommer dessutom att vara aktuella under lång tid i Sverige, varför det är mycket viktigt att det sker en kontinuerlig kompetensuppbyggnad vid de institutioner som bedriver sådan verksamhet genom bl.a. nyrekrytering av forskare och tekniker och deltagande i internationellt samarbete. Som utredningen har konstaterat hämmas emellertid sådan kompetensuppbyggnad av den utbredda misstolkningen av 6 § kärntekniklagen som råder inom landet och som alltså går ut på att all forskning inom det kärntekniska området skulle vara otillåten. Bestämmelsen har också givits den nedsättande benämningen ”tankeförbudsparagrafen”, vilket ger oönskade associationer i en demokratisk kontext.
Avvecklingslagen
1997 började kaoset på allvar. Regeringen Persson gick ihop med Centern i en uppgörelse som innebar:
Regeringen gavs rätt att när helst besluta att lägga ned reaktorer.
Tidigare var regeringen tvingen att be riksdagen om lov för att få stänga reaktorer. Men i och med avvecklingslagen kunde regeringen på eget bevåg ta sådana beslut, utan att behöva förankra dem hos de folkvalda.
I ett slag försvann alla möjligheter för kärnkraftsbolagen att planera långsiktigt. Från att ha haft ett klart och tydligt stopp-datum visste de nu inte om de skulle få nedläggningsbeskedet i morrn – på samma sätt som Barsebäck – eller om det skulle komma om 10-20-30 år. På frågan om de skulle livstidsförlänga verken för tvåsiffrigt antal miljarder eller inte fick de inga besked. Däremot sade avvecklingslagen att livstidförlängningar som fick verken att gå i över 40 år inte skulle få ersättning för dessa vid en eventuell nedläggning.
7 § När ersättningen skall bestämmas skall som särskilda förutsättningar gälla följande:
Har upphörandet av driften vid en kärnkraftsreaktor medfört inverkan av någon betydelse på priset på högspänd el i Sverige, skall ersättningen beträffande den reaktorn bestämmas på grundval av det pris som skulle ha gällt om en sådan inverkan inte hade förekommit.
Ersättningen skall bestämmas utifrån antagandet att en kärnkraftsreaktor inte kan nyttjas mer än 40 år efter den tidpunkt då den först togs i kommersiell drift.
Först 2005-2006 fick bolagen beskedet att de hade tillåtelse utföra livstidsförlängningarna som de hade börjat planera för. Men det var för mycket arbete på alldeles för kort tid. Tidigt på våren 2009 gick de igång med det praktiska arbetet, och misslyckades kapitalt. Över 24 reaktormånader förseningar och två oväntat extra kalla vintrar orsakade kaos i det svenska energisystemet. Avvecklingslagen landade i våra brevlådor i form av skyhöga elräkningar.
Enligt myndighetens senaste risk- och sårbarhetsanalys väntas brist på specialister inom både kärnkraftsäkerhet och strålskyddsberedskap de närmaste åren. Många av experterna i Sverige är redan pensionerade och ersättarna är för få. I rapporten konstateras att det kommer att “ta lång tid att på nytt bygga upp den saknade kompetensen”. Att utbilda en ny specialist beräknas ta omkring 20 år.
–Det är ett stort problem. Sverige har inte sett om sitt hus i tid och vi har inte klarat att överföra kunskap till nya generationer, säger Robert Finck.
Bakgrunden är att Sverige under många år planerade att avveckla kärnkraften. Efter olyckan i Tjernobyl för 25 år sedan infördes också den så kallade tankeförbudsparagrafen i kärnteknik- lagen som delvis hindrade svensk kärnkraftsforskning. Intresset för att studera kärnteknik hamnade på en bottennivå.
Dessutom har SSM vid flera tillfällern behövt att gå in och ta kärnkraftsbolagen hårt i örat, med bland annat “särskild tillsyn” av Forsmark och Ringhals.
Efter 35 års kärnkraftsdebatt har vi lyckats köra svensk kärnkraft i botten. Ingen – inte vare sig kärnkraftsförespråkare eller kärnkraftsmotståndare – kan tycka att det är en bra situation vi har idag.
Efter Fukushima: så kan DU göra debatten bra
Problemen med den svenska kärnkraften har sina rötter i en dålig svensk kärnkraftsdebatt som har lett till att politiker tagit dåliga, kontraproduktiva beslut. Orsaken till den dåliga debatten är att allmänheten inte har givits den kunskap som behövs för att få en komplett bild över vad kärnkraft är, hur den fungerar, och vad dess starka och svaga sidor är. När människor i panik köper jodtabletter för strålningsnivåer som är 15 miljoner gånger mindre än vi redan har i våra kroppar, är det uppenbart att folkbildningen om kärnkraft har misslyckats.
Bättre blir det inte när fakta och sakargument ersätts av partipolitik och politikers nycker i debatten. Då är det inte konstigt att våra folkvalda tar dåliga beslut. Resultatet blir därefter: krånglande kärnkraft, sämre förutsättningar för bra säkerhet, rusande elpriser…
Nu står vi inför en ny debatt i och med Fukushima-krisen. Den debatten måste bli långt bättre än vad som skett tidigare, annars kommer vi att ta konstiga beslut igen, och ytterligare sabotera svensk kärnkraft. Förutsättningarna för debatten är både bättre och sämre.
Bättre är att informationsflödet idag är totalt anorlunda. Människor kan fortbilda sig om kärnkraft på ett sätt som är ren science fiction jämfört mot hur det fungerade på 70- och 80-talet.
Sämre är att de som arbetar med kärnkraft – och som har absolut störst kunskap om hur Svensk kärnkraft fungerar i praktiken – inte hörs eller syns. Kraftbolagen lägger munkavle på sina anställda. De får inte uttala sig i debatten, och vad värre är får de inte heller ställa upp i media med sina expertkunskaper för att hjälpa till med att förklara hur olika säkerhetsfunktioner fungerar, något som blev extra tydligt i samband med händelserna i Fukushima. Inför folkomröstningen 1980 så talade de åtminsone från hjärtat vad de tyckte…
…men idag är tystnaden total.
Strålsäkerhetsmyndigheten har haft fullt upp och informerat människor, men de sakkunniga utför ingen folkbildning utöver att akut svara på frågor. Och inom forskningen så börjar man nu lite försynt fundera på att höja rösten då de ser vilken otrolig kunskapstörst det finns hos allmänheten, men man har inte fått upp farten än.
Det som du som läsare kan göra för att debatten skall bli bra är att söka kunskap. Informera dig. Det finns massor med information på öppna källor, som exempelvis Wikipedia, som är lätt tillgänligt för dig att ta del av. Det finns också intresseorganisationer och nätverk på båda sidor om åsiktsfrågan, som exempelvis Nuclear Power Yes Please och Folkkampanjen, som gärna berättar våra argument. Lyssna… ställ frågor… jämför… ifrågasätt.
Framför allt bör du söka kunskap hos de som kan kärnkraft. Och vill inte de komma till dig så kan du komma till dem. Maila… ring… eller åk och hälsa på! Besök hos kärnkraftverken och Svensk Kärnbränslehantering (SKB) är gratis. Anmäl en grupp kompisar, åk dit och se själva. Gör det till ett utflyktsmål på semstern. Ingen går därifrån opåverkad.
Framför allt måste vi alla vara öppna för möjligheten att vi kan ha haft fel om kärnkraft. Vi inom Nuclear Power Yes Please har vid flertalet tillfällen behövt rannsaka oss själva, speciellt nu under Fukushima-krisen, vilken fortfarande inte är slut. När faktan från Fukushima har samlats in, och analysen är klar, först då vet vi om och i så fall hur vi kan gå vidare med kärnkraft i Sverige och resten av världen.
/Michael Karnerfors, en av författarna av debattartikeln från NPYP
Nya ordföranden Solveig Ternström och Anna-Linnéa Rundberg, gillade inte artikeln alls (*) Faktum är att när vi var färdiga med artikeln var Göran fortfarande ordförande. Vi skickade artikeln till Dagens Industri, som sade att de skulle köra den. Men innan den hann gå i tryck hade FmKK årsmöte. Göran valdes bort och två nya ordförande – Solveig Ternström och Anna-Linnéa Rundberg – valdes. De var inte alls glada åt den här artikeln och mailade DI, som vek sig direkt…
Därför samarbetar vi kärnkraftskramare med motståndarna
Published by Michael on April 26, 2011Vi i Nuclear Power Yes Please har tillsammans med Göran Bryntse – nyligen avgången(*) ordförande för Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen – författat en artikel om debatten om kärnkraft. Den finns idag att läsa i Aftonbladet och här.
Så varför samarbetar vi kärnkraftskramare med en av Sveriges mest framträdande kärnkraftsmotståndare? Vi står ju uppebarligen på varsin kant av åsiktsspektrat. Varför skriver vi en artikel ihop?
Därför att debatten om kärnkraften är viktigare än åsikten om kärnkraften. En dålig kärnkraftdebatt medför dåligt fungerande kärnkraft, och detta vill ingen av oss skall hända.
För både Göran och oss är det viktigare att frågan avhandlas på ett sakligt och korrekt sätt, hellre än att just vår respektive åsikt “vinner”. I slaget om kärnkraften är matchen långt viktigare än resultatet… men vad som än händer får det inte bli oavgjort.
Problemet var dock att just det hände: det blev oavgjort. Svenska politiker har hittills inte sagt vare sig JA eller NEJ till kärnkraft, utan man har istället låtit kraftformen få finnas kvar, samtidigt som den har blivit hårt motarbetad. Detta är det sämsta av två världar: man får inte några fördelar av att kraftformen faktiskt försvinner, och man får inga fördelar av den tekniska utveckling som sker för kärnkraften.
Hur kunde det bli så här? Häng med oss tillbaks i tiden för en titt hur det gick till, och se vad du själv kan göra för att säkra en bra kärnkraftsdebatt nu när frågan väckts till liv igen…
Tips: se gärna Sigfrid Leijonhufvud’s föredrag tillsammans med den här artikeln, ifrån SVT Play – Energiförsörjningens risker, spola till 1 tim 09 min.
Återblick
Kärnkraften är Sveriges kanske viktigaste energipolitiska fråga sedan mer än 50 år tillbaks. Redan innan dagens 10 reaktorer ens var projekterade var de en del av den svenska energi- och miljöpolitiken.
Rädda älvarna
På 1950- och 60-talet stod striden om älvarna. Skulle fler älvar dämmas upp och brukas till vattenkraft? Sverige behövde energin, men motståndet var stort. Löftet om kärnkraft räddade älvarna. Freden i Sarek och beslutet att inte bygga ut Vindelälven möjliggjordes tack vare det hopp kärnkraften gav. Visserligen stod en del av hoppet också till billig olja som skulle användas i kraftverk. Men oljekrisen 1973 och miljömedvetenheten satte tack och lov stopp för dessa planer, varpå kärnkraften ansågs vara det givna alternativet.
“Atomkraft? Nej Tack”
Men kärnkraften var inte okontroversiell. Dess ursprung från militära tillämpningar, avfallet och säkerheten var saker som fick motståndet att växa. Frågan blev het och infekterad. När den nådde riksdag och regering skräddes inte orden. Thorbjörn Fälldin vände Centern bort ifrån kärnkraften, trots att Bondeförbundet vurmat för den, och de fyra kärnkraftskommunernas Centerpartister slitit hårt för att få de nya verken. Fälldin gjorde sitt berömda uttalande om att han inte tänkte “dagtinga med sitt samvete” och krävde folkomröstning i frågan. Olof Palme skällde ut honom efter noter i valdebatten 1976.
Socialdemokraterna förlorade förvisso valet, men kärnkraftsfrågan blev till slut för mycket för borgarna. Beslutet att ladda Barsebäck 2 med bränsle tog knäcken på regeringen Fälldin. Palme angrep hårt och anklagde Centern för “svek” (låter det bekant?). Fälldin lämnade in regeringens avskedsansökan på hösten 1978. Ola Ullsten tog över med Folkpartiet i väntan på valet året därpå.
Den störste kärnkraftsmotståndren var utskämd och förmodligen hade kärnkraftsfrågan lagt sig och varit en något mindre fråga i valdebatten. Men något hände på vägen…
“Det som hände i Harrisburg”
28 mars 1979 inträffade härdsmältan i reaktor 2 på Three Mile Island utanför Harrisburg. Trots att ingen skadades av olyckan blev opinionen fullkomligt rasande. Palme gick snabbt med på folkomröstning för att slippa ha kärnkraften som en valfråga. Socialdemokraterna krävde att få ha ett nytt alternativ i omröstningen: Linje 2. Kärnkraftsdebatten var hetare än någonsin. Tage Danielsson framförde sin odödliga och utsökta monolog om Sannolikhet.
In i det sista var det oklart vilken linje som skulle vinna: nedläggning inom 10 år, eller senare? Till slut visade det sig att Linje 2 – nedläggning när alternativ finns – hade vunnit omröstningen, om än nätt och jämnt över linje 3. Ett riksdagsbeslut om att kärnkraften skulle vara avvecklad till år 2010 togs.
Från 1980 till 2011
I och med kärnkraftsbeslutet 1980 var debatten stendöd. Från att ha varit den hetaste frågan på 70-talet försvann den på rekordtid från det allmänna medvetandet. Palme hade lyckats rädda det socialdemokratiska partiet ifrån att splittras. Folket var nöjda och politikerna andades ut; de hade sluppit den heta potatisen och istället lyckats kasta den ifrån sig, 30 år in i framtiden…
Tjernobyl och tankeförbudet
Frågan vaknade kortvarigt till liv 26 april 1986 då det hände precis som kärnkraftsexperterna anat skulle hända: en reaktor av RBMK-typ exploderade i Ukraina, dåvarande Sovjetunionen. Detta var väntat eftersom RBMK-designen var ökänt farlig. Två veckor innan olyckan försökte en anställd på Vattenfall få publicerat en artikel i DN om att risken för en större olycka i denna typ av reaktorer var 1 på 3 (tidpunkt 59 min, 03 sek). Artikeln refuserades…
I de drabbade länderna har man påvisat ca 4000-7000 extra fall sköldkörtelcancer som en följd av olyckan – en ökning med ca 1000% för själva cancerformen, 4 – 7% för antalet cancerfall totalt för den påverkade gruppen – men med en överlevnadsgrad på över 99% eftersom sjukdomen är lätt att upptäcka i tid med screening (vissa “markörer” – signalämnen i kroppen – för sköldkörteln ger tydliga utslag vid minsta fel, vilket man ser tidigt med hjälp av blodprov så länge man tar dem regelbundet). Dock borde detta ha varit onödigt, därför att alla dessa cancerfall kommer av det fruktansvärda faktum att sovjetiska myndigheter stoppade inte mat och mjölk förgiftad med Jod-131, trots att det är lätt att upptäcka och sålla bort kontaminerade varor.
I Sverige rådde Becquerel-hysteri i flera år och vissa illa genomtänkta åtgärder genomfördes, som att man slaktade och kasserade onödigt många renar. Dock har man inte – trots diverse oseriösa figurers idoga försök – kunnat påvisa att vi fick några hälsoeffekter i Sverige.
Det märkligaste för svensk del var dock den så kallade tankeförbudslagen. Det sägs att Birgitta Dahl fick reda på att man klurade på vad det skulle krävas för att ersätta Oskarshamn 1 – Sverges äldra kraftreaktor i drift – med en ny, säkrare reaktor. Detta ville hon inte veta av, varpå 6:e paragrafen i Lag om Kärnteknisk Verksamhet infördes:
Tankeförbudet var formellt sett inte ett förbud mot att vidareutveckla kärnkraftssäkerhet eller forska på kärnkraft. Dock visade sig att det var just en sådan effekt lagen fick. Tjugo år senare kröp socialdemokraterna till korset och erkände att lagen skadat svensk kärnkraftssäkerhet. Ifrån propositionen att avskaffa lagen:
Avvecklingslagen
1997 började kaoset på allvar. Regeringen Persson gick ihop med Centern i en uppgörelse som innebar:
Tidigare var regeringen tvingen att be riksdagen om lov för att få stänga reaktorer. Men i och med avvecklingslagen kunde regeringen på eget bevåg ta sådana beslut, utan att behöva förankra dem hos de folkvalda.
I ett slag försvann alla möjligheter för kärnkraftsbolagen att planera långsiktigt. Från att ha haft ett klart och tydligt stopp-datum visste de nu inte om de skulle få nedläggningsbeskedet i morrn – på samma sätt som Barsebäck – eller om det skulle komma om 10-20-30 år. På frågan om de skulle livstidsförlänga verken för tvåsiffrigt antal miljarder eller inte fick de inga besked. Däremot sade avvecklingslagen att livstidförlängningar som fick verken att gå i över 40 år inte skulle få ersättning för dessa vid en eventuell nedläggning.
Först 2005-2006 fick bolagen beskedet att de hade tillåtelse utföra livstidsförlängningarna som de hade börjat planera för. Men det var för mycket arbete på alldeles för kort tid. Tidigt på våren 2009 gick de igång med det praktiska arbetet, och misslyckades kapitalt. Över 24 reaktormånader förseningar och två oväntat extra kalla vintrar orsakade kaos i det svenska energisystemet. Avvecklingslagen landade i våra brevlådor i form av skyhöga elräkningar.
Och som inte det var nog har dessutom Strålsäkerhetsmyndigheten varnat för att vi riskerar få en brist på kunnig personal inom kärnkraftssäkerhet och strålskydd. Myndigheten säger att det tar upp till 20 år att ersätta experter inom dessa områden.
–Det är ett stort problem. Sverige har inte sett om sitt hus i tid och vi har inte klarat att överföra kunskap till nya generationer, säger Robert Finck.
Bakgrunden är att Sverige under många år planerade att avveckla kärnkraften. Efter olyckan i Tjernobyl för 25 år sedan infördes också den så kallade tankeförbudsparagrafen i kärnteknik- lagen som delvis hindrade svensk kärnkraftsforskning. Intresset för att studera kärnteknik hamnade på en bottennivå.
Dessutom har SSM vid flera tillfällern behövt att gå in och ta kärnkraftsbolagen hårt i örat, med bland annat “särskild tillsyn” av Forsmark och Ringhals.
Efter 35 års kärnkraftsdebatt har vi lyckats köra svensk kärnkraft i botten. Ingen – inte vare sig kärnkraftsförespråkare eller kärnkraftsmotståndare – kan tycka att det är en bra situation vi har idag.
Efter Fukushima: så kan DU göra debatten bra
Problemen med den svenska kärnkraften har sina rötter i en dålig svensk kärnkraftsdebatt som har lett till att politiker tagit dåliga, kontraproduktiva beslut. Orsaken till den dåliga debatten är att allmänheten inte har givits den kunskap som behövs för att få en komplett bild över vad kärnkraft är, hur den fungerar, och vad dess starka och svaga sidor är. När människor i panik köper jodtabletter för strålningsnivåer som är 15 miljoner gånger mindre än vi redan har i våra kroppar, är det uppenbart att folkbildningen om kärnkraft har misslyckats.
Bättre blir det inte när fakta och sakargument ersätts av partipolitik och politikers nycker i debatten. Då är det inte konstigt att våra folkvalda tar dåliga beslut. Resultatet blir därefter: krånglande kärnkraft, sämre förutsättningar för bra säkerhet, rusande elpriser…
Nu står vi inför en ny debatt i och med Fukushima-krisen. Den debatten måste bli långt bättre än vad som skett tidigare, annars kommer vi att ta konstiga beslut igen, och ytterligare sabotera svensk kärnkraft. Förutsättningarna för debatten är både bättre och sämre.
…men idag är tystnaden total.
Strålsäkerhetsmyndigheten har haft fullt upp och informerat människor, men de sakkunniga utför ingen folkbildning utöver att akut svara på frågor. Och inom forskningen så börjar man nu lite försynt fundera på att höja rösten då de ser vilken otrolig kunskapstörst det finns hos allmänheten, men man har inte fått upp farten än.
Det som du som läsare kan göra för att debatten skall bli bra är att söka kunskap. Informera dig. Det finns massor med information på öppna källor, som exempelvis Wikipedia, som är lätt tillgänligt för dig att ta del av. Det finns också intresseorganisationer och nätverk på båda sidor om åsiktsfrågan, som exempelvis Nuclear Power Yes Please och Folkkampanjen, som gärna berättar våra argument. Lyssna… ställ frågor… jämför… ifrågasätt.
Framför allt bör du söka kunskap hos de som kan kärnkraft. Och vill inte de komma till dig så kan du komma till dem. Maila… ring… eller åk och hälsa på! Besök hos kärnkraftverken och Svensk Kärnbränslehantering (SKB) är gratis. Anmäl en grupp kompisar, åk dit och se själva. Gör det till ett utflyktsmål på semstern. Ingen går därifrån opåverkad.
Framför allt måste vi alla vara öppna för möjligheten att vi kan ha haft fel om kärnkraft. Vi inom Nuclear Power Yes Please har vid flertalet tillfällen behövt rannsaka oss själva, speciellt nu under Fukushima-krisen, vilken fortfarande inte är slut. När faktan från Fukushima har samlats in, och analysen är klar, först då vet vi om och i så fall hur vi kan gå vidare med kärnkraft i Sverige och resten av världen.
/Michael Karnerfors, en av författarna av debattartikeln från NPYP

Nya ordföranden Solveig Ternström och Anna-Linnéa Rundberg, gillade inte artikeln alls (*) Faktum är att när vi var färdiga med artikeln var Göran fortfarande ordförande. Vi skickade artikeln till Dagens Industri, som sade att de skulle köra den. Men innan den hann gå i tryck hade FmKK årsmöte. Göran valdes bort och två nya ordförande – Solveig Ternström och Anna-Linnéa Rundberg – valdes. De var inte alls glada åt den här artikeln och mailade DI, som vek sig direkt…
29 Comments