På nätet har det cirkulerat ett tag nu att en väldigt farlig fas ska inledas i Fukushima, något som kan döda miljarder människor. Det hela handlar om att tömma bränslebassängen i Fukushima 4 på använt kärnbränsle. Det verkar vara en del i en tendens för miljörörelsen att helt enkelt inte kunna släppa att ingen dött i Fukushima på grund av strålning och då måste man hitta på all möjlig skit för att hålla vid liv skräcken. Idag valde dessvärre Cornucopia att spinna vidare på svamlet så det är nog dags för ett kort bemötande. Låt oss kortfattat gå igenom det hela steg för steg.
Kärnbränslet får inte stöta i något annat kärnbränsle, då man kan uppnå kritikalitet
Det kallas använt kärnbränsle av en anledning och det är för att det helt enkelt inte går att få mer kräm ur bränslet. Lite förenklat kan man beräkna en neutronmultiplikationsfaktor för varje bränsleknippe. Är multiplikationsfaktorn större än ett så får man ut mer än en neutron för varje neutron som åker in i knippet, är den mindre än ett så får man ut färre neutroner än man stoppar in och är den lika med ett så får man ut precis lika många som man stoppar in (mer ingående diskussion om multiplikation och kriticitet kan läsas i det här inlägget). När man stoppar in ett helt färskt knippe i en härd har det en multiplikationsfaktor på runt 1.2 och när man plockar ut det efter typiskt fyra år är den nere på 0.8-0.9. I en härd har man allt från färska knippen till fyraåriga knippen och man blandar dom så att härden totalt sett får en multiplikationsfaktor på 1.0.
När ett knippe väl gått ner till 0.8 så duger det inte längre till något så man måste plocka ut det och stoppa det i en bassäng där restvärmen får klinga av i några år. Det innebär att du kan göra en hur stor hög som helst med knippen med en multiplikationsfaktor på 0.8 och dom kommer aldrig gå kritisk under någon som helst omständighet.
Nu kan man förstås ha delutbrända knippen i bassängen också, i Fukushima-4 hade man laddat ut allt bränsle ur härden in i bassängen för att arbeta på reaktortanken. Det innebär att den bassängen innehåller en blandning av bränslen från ettåriga till fleråriga. Vissa knippen kan alltså ha en multiplikationsfaktor över 1. Men vid ett kraftverk gör man en hel rad med analyser för bränslebassängen för att försäkra sig om att kriticitet aldrig kan ske. Det största antagandet man gör är att allt bränsle i bassängen är helt färskt, dvs har så hög multiplikationsfaktor som det bara går, sen leker man hejvilt med alla parametrar. Man för in bubblor i vattnet för att optimera modereringen (en bassäng är starkt övermodererad och sänker man den effektiva vattendensiteten ökar alltså multiplikationsfaktorn), man leker med temperaturerna (doppleråterkoppling odyl som man kan läsa om i detta inlägget). Man låtsas att en jordbävning sker så knippena ligger huller om buller. Man analyserar vad som händer om man tappar ett knippe tvärs över dom andra osv. Alla dessa analyser görs oftast med antagandet att man inte har något bor i vattnet (bor äter neutroner hejfriskt och sänker multiplikationsfaktorn) vilket man i realiteten oftast har. Till på köpet brukar man ha plattor med neutronabsorberande material inbyggt uppställningen i en bränslebassäng.
Trots alla dessa konservativa antaganden så ska bassängen aldrig gå kritisk, det är helt enkelt inte tillåtet att det ska kunna ske. Det innebär att om dom råkar tappa knippen etc vid den kommande manövern så kommer det inte spela någon som helst roll. Man kan inte på något rimligt eller orimligt sätt få kriticitet i en bränslebassäng. Det ska till att den som laddar ur bassängen avsiktligt börjar stapla knippen på något väldigt specifikt sätt vilket blir rent ut sagt löjligt.
Att det funkar såhär är helt enkelt för att en vanlig reaktorhärd är vansinnigt optimerad för att få maximal kräm ur reaktorn, det innebär att vilken annan konfiguration som helst av knippena, tex i en bassäng, kommer vara mindre reaktivt.
Risken för en kriticitet är minst sagt obefintlig.
Vad händer då OM ett man får en litet kriticitet genom att jultomten hittar dom värsta knippena och staplar dom nära varandra samtidigt som han trollar bort boret i vattnet? Ja då kommer bara vattnet i knippena koka bort fort (knippena är som ett plåtrör med bränsle i) och knippena blir underkritiska igen. Det blir ingen explosion, som värst kokar man bort lite vatten, knippet kallnar, vatten rinner tillbaka och det kokar lite på nytt osv (lite som de naturliga reaktorer i Oklo).
Näst påståenden då?
och det får inte heller komma upp i luften, då det kan börja brinna.
Bränslet har nu legat i bassängen i minst 2.5 år och många har legat betydligt längre än så. Förstår man radioaktivitet så förstår man att resteffekten på grund av radioaktivt sönderfall minskar med tiden. Efter några år så är det inte mycket värmeproduktion längre. För att man ska få en kraftig oxidation av kapslingsmaterialet (dvs att skiten börjar brinna) krävs det hög temperatur och vattenånga. Har man bara kapslingsmaterial i luft börjar det inte brinna i första taget, se tex videoklippet (efter 50 sekunder) nedan där man kör en svetslåga på zircalloy (legeringen som kapslingen är gjord av). Jag är för lat för att räkna ut rimlig resteffekt på en 2.5 år gammal bränslestav just nu men att komma upp i tusentals grader är löjligt, speciellt när man här menar att det ska ske momentant. Det är fysikaliskt omöjligt!
In the worst-case scenario, the pool could come crashing to the ground, dumping the rods together into a pile that could fission and cause an explosion many times worse than in March 2011.
Som jag redan gått igenom ovan så går knippena INTE kritiska om man dumpar allt i en hög, speciellt inte om det är blandat med allt jäkla bråten som en kollapsad byggnad innebär. Det finns ingenting som kan explodera eftersom man inte kan få en vätgasproduktion i en sådan hög, vätgasproduktion sker när kapslingsmaterialet är i kontakt med vattenånga och yttemperaturen överstiger 1000 grader, sådana temperaturer går inte uppnå med så gammalt bränsle som ligger huller om buller tillsammans med betong och all möjlig skit. Utan vätgas kan det inte bli någon explosion. Det skulle bara bli ett jävla jobb att rensa upp den högen med bråte, men det finns inget tecken på att byggnaden kommer rasa, det är skitsnack.
För några veckor sen orsakade våra vänner i Greenpeace lite rabalder när dom gastade över hustaken att SSM och den elaka kärnkraftsindustrin mörkar risken för härdsmältor i Sverige (NyTeknik , SVT (1), SVT (2), SVT (3), SVT (4)). Det kan alltså vara på sin plats att diskutera säkerhetsanalyser. Den sortens säkerhetsanalys det handlar om kallas probabilistisk säkerhetsanalys (probabilistic safety assesment eller probabilistic safety analysis på engelska) förkortat PSA. Jag kan gardera mig lite med att säga att jag aldrig har jobbat med probabilistiska säkerhetsanalyser, utan enbart en smula med deterministiska analyser (analyser där man utför en analys för att se konsekvenserna av en händelse oavsett sannolikheten för händelsen). Dock är grundtanken bakom PSA extremt enkel, så enkel att det finns hopp att till och med Rolf Lindahl (som redan förklarat att analyserna är “teknisk obegriplig rappakalja” för honom, ett väldigt intressant uttalande för en person som vill kalla sig sakkunnig om kärnkraft) möjligtvis kan förstå det.
Innan jag börjar beskriva PSA vill jag poängtera en oerhört viktig sak. En PSA-analys ger INTE en realistisk olycksfrekvens, som exempel ger de flesta PSA-analyser risken för härdsmälta i lättvattenreaktorer av storleksordningen en på miljonen driftsår. Men vi har haft 4 härdsmältor (TMI i Harrisburg och 3 i Fukushima) på ca 15 000 reaktorår, dvs en frekvens av en härdsmälta på ca 4000 driftsår. Det är över 200 ggr mer sannolikt än vad PSA-analyserna indikerar! Förklaringen är helt enkelt den att PSA analyserna aldrig kan ta hänsyn till allt som kan ske, speciellt inte “svarta svanar”, både positiva och negativa. PSA-analyser är trots det ändå värdefulla och jag kommer beskriva varför, men siffran man får ut har absolut ingenting med verkligheten att göra. I vissa fall kan kanske siffran ligga relativt nära verkligheten, t.ex. vet man att om ett tusenårsregn sker så fixar inte en viss vattendamm det. Risken för dammhaveri ligger då relativt nära en på tusen givet att inga yttre händelser (exempelvis ett attentat) sker. Med yttre händelse menas händelser som inte tagits med i PSA-analysen, antingen för att händelsen är alltför osannolik för att det ska bli meningsfullt att räkna på, eller för att man inte har relevant information för att kunna sätta in den i analysen. I dokumenten för en PSA-analys bör tydligt deklareras vad som tagits med i analysen.
Risken med dammhaveri på grund av sällsynta regn är relativt typiska för PSA-analyser för vattenkraft, men ett kärnkraftverk är mycket mer komplicerat än så. Låt oss titta på ett sanslöst förenklat PSA-exempel: vi antar att vi har en pump, en ventil, ett rör och en reaktortank med laddad härd. Pumpen och ventilens uppgift är att se till att vattennivån i härden håller sig på en säker nivå. I en PSA-analys lägger man komponenterna i en kedja och ställer sig frågan “vad är sannolikheten att pumpen havererar och om det sker vad är sannolikheten att ventilen havererar och om det sker vad är sannolikheten att tanken töms”. Låt oss säga att sannolikheten för att pumpen ska haverera är 10% per driftår, om pumpen havererar är sannolikheten 50% att ventilen havererar och om båda havererat är sannolikheten 70% att tanken töms. Om tanken töms är sannolikheten 100% att härden skadas. Då får vi det enkla uttrycket.
Dvs sannolikheten för att härden ska skadas är 3.5% per år. Man kan även tänka sig att om pumpen havererar men ventilen överlever finns det ändå en risk på säg 10% att tanken töms.
Vilket ger 0.5% risk för att tanken töms. Den totala risken för att tanken ska tömmas och härden ska skadas pga att pumpen havererar är då helt enkelt 3.5+0.5% = 4%. De båda stråken ovan representerar grenar på ett sannolikhetsträd. Genom att plocka fram gren efter gren med alla möjliga slags komponenter får man en PSA-analys. Därtill lägger man ett antal starthändelser (initiating events), dvs man antar att något händer och studerar sen sannolikheterna för olika sluthändelser beroende på hur de olika komponenterna i händelsekedjan kan tänkas bete sig.
Komplexiteten i en sådan analys ligger inte i själva filosofin, den är som vi ser ovan skitenkel. Komplexiteten ligger i den ofantliga mängd komponenter som finns i ett kärnkraftverk och alla tänkbara inledande händelser. Dessutom måste man inhämta statistik för varenda komponent för att se hur ofta dom går sönder. Det är lätt om man använder standardkomponenter med utbredd spridning inom världens industrier, då går det få statistik av bra kvalitet. Men om man har helt unika komponenter är det ett konststycke (stor inblandning av gissning) att lista ut hur dom beter sig. Eftersom en signifikant andel av alla prylar i ett kärnkraftverk är unika pga krav i regelverken blir resultatet förvånansvärt nog att man vet mindre om deras pålitlighet än om man hade använt “off the shelf” komponenter. Det betyder definitivt inte att komponenterna har lägre pålitlighet, bara att osäkerheten kring deras pålitlighet är större.
Men vad är då nyttan med dessa analyser om dom har så låg pålitlighet och dessutom inte har något som helst med verkligheten att göra? Nyttan ligger i att man kan kan räkna igenom alla grenar och identifiera specifika svaga punkter, man kan se att ventil x eller pump y bidrar med en väldigt stor andel till den slutliga frekvensen. Därmed kan man alltså lägga krut på att använda de mest pålitliga prylarna på de ställen där det verkligen behövs, eller se till att deras funktion kan säkerställas av andra komponenter (redundans och diversifiering). Man kan förstå samverkan mellan komponenter på ett sätt som annars kan vara svårt att överskåda. Det gör PSA-analyser till ett väldigt viktigt verktyg och därför används det i alla industrier idag, man hittar PSA-analyser för händelser i raffinaderier, det används flitigt inom flygindustrin, osv.
Gör man PSA-analyserna på ett konsekvent sätt är dom även ett väldigt bra verktyg för att utvärdera mellan flera tekniker (tex olika reaktortyper vid ett nybygge), bara man håller tungan rätt i mun och inte stirrar sig blind på siffrorna, dvs den totala härdskadefrekvensen kanske inte är lika viktig som hur sannolikheterna är fördelat bland komponenterna.
Varför “hemlighåller” då industrin och SSM dessa analyser? Förmodligen för att dom anser att det inte är vettigt att basunera ut var exakt dom relativt sett svagaste punkterna finns på verken. Personligen tycker jag att analyserna gott kan göras offentliga, om taliban-Tore tittar på analyserna kommer han bara slösa sin tid eller snabbt inse att det finns betydligt mjukare mål att attackera. Det kanske till och med kan öka säkerheten om man överröser fanskapen med “teknisk obegriplig rappakalja” som dom kan ödsla tid på att försöka genomtränga.
Om Greenpeace får tag i siffrorna kommer dom givetvis börja säga att “det kraftverket är farligare än det och vi borde stänga rubbet omedelbart” utan att ha den blekaste aning om hur man ska tolka analyserna eller siffrorna. Men det ligger förstås en lång tradition bakom att dom frekvent öppnar käften utan att veta vad dom pratar om. Det fundamentala debattmässiga problemet med PSA-analyser är att dom är missbrukade från båda hållen. Kärnkraftsförespråkare (till och med reaktorleverantörer) använder ibland PSA-siffrorna på ett sätt som antyder att dom tror att frekvensen är en verklig frekvens, det öppnar för åtlöje då motståndarna helt korrekt påpekar att TMI och Fukushima falsifierar det. Motståndarna däremot brukar oftast begripa ännu mindre och förstår inte överhuvudtaget syftet med PSA-analyser, de är enbart ute efter en siffra de kan få att låta farlig utan att veta vad som egentligen ingår i den siffran (förutom att dom förstår att det är tekniskt obegripligt rappakalja…).
Idag (tisdag 3 juli) delar Miljöförbundet Jordens Vänner (MJV) ut Svenska Greenwashpriset 2012 i samband med ett seminarium på Almedalsveckan i Visby. Jag gillar verkligen iden med Greenwashpriset. Det sätter press på företag eller organisationer som lägger mer fokus på att prata om miljöförbättringar än att faktiskt genomföra dem, så kallad greenwash eller grönmålning. Samtidigt ger den mediala uppmärksamheten en chans till att sprida ökad kunskap bland allmänheten kring en eller flera miljöfrågor. Men detta kräver att de som anklagar någon för grönmålning inte själva gör sig skyldiga till förenklingar och delar upp världen i svart och vitt, samt tydligt visar vad som är problemet. Tyvärr slarvar MJV med informationen och undergräver därmed trovärdigheten för både priset och sig själva.
Sedan april har man på MJVs websida kunnat rösta på fem kandidater:
Stora Enso för guld och gröna skogar
IKEA för sin falska miljöprofil
Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB) för tal om det säkra slutförvaret
Forest Stewardship Council (FSC) för missvisande certifiering
Göteborgs stad för klassisk greenwash
Det jag reagerar på är den knapphändiga informationen om varför dessa fem har gjort sig förtjänta av kandidaturen. Det står ett par meningar med information kring varje kandidat, men texten tycks mer vara ämnad att väcka ilska än vara informativ. Den intresserade miljövännen utan djupare kunskap i frågorna bör alltså rösta på den kandidat som man upprörs mest av, baserat på den kortfattade informationen. Jag betvivlar inte att det finns en massa kunskap om både miljöaspekterna och grönmålning hos MJVs medlemmar, inte minst efter att ha läst deras intressanta rapport på ämnet. Men de påståenden som görs om kandidaterna styrks inte på något vis, man får lita på att MJV vet vad de pratar om, och den som vill veta mer får googla själv. Endast vid två av kandidaterna (IKEA och SKB) finns det en länk till vad man som potentiell röstdeltagare hoppas är mer information, men det visar sig att dessa länkar inte bidrar till att höja trovärdigheten.
Låt oss ta en titt på de fem kandidaterna, vi börjar med tre av dem tillsammans.
Stora Enso, IKEA och FSC
För dessa tre visar det sig att bakgrunden till nomineringarna hänger intimt samman. Både Stora Enso och IKEA använder sig av FSC-certifiering för sina varor, vilket innebär att man följer FSCs riktlinjer för miljövänligt och socialt acceptabelt skogsbruk.
IKEA har under året bland annat uppmärksammats för avverkning av gamla skogar i Ryssland. MJV ger i sin motivering en länk till SVT-programmet Uppdrag Gransknings inslag om detta. Eller så var det tänkt, länken ledde till programmets websida på SVT-Play, och sen fick man själv leta reda på programmet. Sedan några dagar går inte heller det eftersom tidsgränsen för programmet gått ut. Det är alltså Janne Josefssons version av verkligheten vi ska ta till oss i bedömningen om det är IKEA som förtjänar Greenwashpriset 2012? Nog borde MJV kunna bredda frågan mer än så? Här finns SVTs information om inslaget för den som vill veta mer. En titt på vad som diskuterades i chatten efter programmet visar att frågan är långt ifrån svart eller vit.
För Stora Enso nämns diverse hemskheter och alarmerande rapporter, men den som vill veta mer får ingen hjälp att hitta dessa rapporter. Man förväntas kanske per automatik känna till inläggen på MJV-bloggen, eller ideella kampanjer som Störa Enso? Jag har inte hunnit titta närmare på detta, men gissningsvis finns det en del obekväma sanningar blandat med andra aspekter. MJV undviker konsekvent att ge oss ledning eller en balanserad bild.
Forest Stewardship Council (FSC) grundades 1993 på initiativ av företrädare för diverse miljöorganisationer, skogsbrukare, urbefolkningsorganisationer och miljömärkningsorganisationer i 25 olika länder (Wikipedia). Idag är certifieringen spridd i omkring 70 länder, FSCs huvudkontor ligger i Bonn i Tyskland. Certifieringen följer tio principer för ansvarsfull skogshantering, men hur dessa principer efterföljs varierar något för varje enskilt land. Orsaken till variationerna beror bland annat på olika lagstiftning, naturtyper och vilken kombination av organisationer och företag som är involverade. Detta innebär att frågor som prioriteras i ett land kan vara av lägre vikt i ett annat land, men alla tio principerna måste beaktas och avvikelser måste motiveras och rapporteras. Själva certifieringen genomförs av en oberoende tredje part. En viktig aspekt är att FSCs syfte är inte att skapa områden skyddade från avverkning utan att verka för ett succesivt mer hållbart uttag av träråvara från skogarna. Detta leder onekligen till kompromisser mellan de olika deltagande organisationerna, och det tycks vara här som MJV har ledsnat på att de inte får igenom sina krav.
I Sverige är ungefär halva skogsarealen knuten till FSC. Intressant nog är en del av samma mark knuten till andra certifieringar, exempelvis den i Sverige vanligt förekommande PEFC (se även Wikipediasidan) som skapats av skogsindustrin själv utan inflytande från miljöorganisationer. Författaren Jared Diamond beskriver i sin bok “Kollaps” uppkomsten av industribaserade miljöcertifieringar som den ultimata komplimangen för FSCs arbete med att få in miljö- och rättvisefrågor på agendan i skogsindustrin. Flera certifieringar har startats av bolag som inte vill följa FSCs kravnivå. Istället skapade de en egen certifiering som liknar FSC men har lägre ambitioner. Dessa certifieringar har fördelen (för skogsbolagen) att de inte har med miljöorganisationer som ställer jobbiga krav, industrin sätter nivån själv men det ser ut som att man gör något bra för miljön. Här kan man säkert tala om grönmålning, även om man får hoppas att det i alla fall leder till någon förbättring. Tråkigt nog nämner inte MJV något om detta och hur bra eller dåliga dessa alternativa märkningar är i jämförelse med FSC. Allt vi får veta är att FSC slarvar och därför bör brännmärkas som grönmålare. Inte heller får vi veta vad man från MJVs sida anser att konsumenter bör göra, ska de handla FSC-märkta varor eller bör man välja varor med annan (eller ingen) märkning?
Bristen på källhänvisningar känns slarvig med tanke på att det finns gott om information på MJVs egna websidor, exempelvis här om MJVs skogsutskott och här om MJVs engagemang i FSC. Man har alltså en mycket god insikt i FSCs arbete, säkerligen med kunniga medlemmar. Varför talar man inte om det för de som vill rösta? Inte heller berättar man att man nyligen hoppat av samarbetet med FSC och på vilka grunder man anser det vara bättre att stå utanför och anklaga FSC för grönmålning istället för att fortsätta bidra till att påverka processen som deltagande part. Jo, vi har ju de tre meningarna vid utnämningen av FSC som greenwashkandidat:
FSC Sveriges (Forest Stewardship Council) märkning av skogsprodukter framstår som ett hållbarhetsmärke medan organisationen, mot sina egna regler, konsekvent ger dispens för användning av gifter i skogsbruket. Än värre är att destruktivt kallygge tillåts. Att använda certifiering som inte betyder något är ett typiskt greenwash-knep.
Lite rundringning till några bekanta inom skogsindustri och myndigheter visar att frågorna om gifter och kalhyggen är långt ifrån svart eller vit. Men att förklara detta gör det svårare för MJV att anklaga FSC för grönmålning, det är deras version som gäller, och vi okunniga röstar baserat på tre meningar.
Kandidat 3: SKB
Då denna kandidat berör ett ämne som ligger inom vårt ämnesområde så här har vi mycket att säga. Jag ska dock försöka fatta mig kort. Texten som följer med kandidaturen lyder:
SKB AB har sedan 70-talet påstått att de har löst hur kärnkraftsavfall ska tas om hand. Oberoende forskare varnar för att kopparkapslarna kan korrodera sönder samt att kunskapen om bentonitleran är alltför knapphändig. SKB har även all makt över forskningsanslagen från kärnavfallsfonden och att de kan styra forskningen som de vill är också en anledning att tveka inför deras säkra uttalanden.
Vi förväntas alltså hålla med om att SKBs metod för slutförvar, KBS-3, inte är säker. Jordens vänner litar inte på SKB och då blir alltså påståendet om att fungerande slutförvar detsamma som grönmålning. För egen del litar jag inte på Jordens vänner i frågor kring kärnkraft och slutförvar av kärnavfall. Den information man hittar på MJVs sidor ligger under Energi-fliken och innehåller en blandning av rädsla, missförstånd och lite konspirationsteorier. Att de sedan, via samrådsorganisationen MILKAS (som de har i samarbete med Folkkampanjen och ett par andra organisationer för att kunna få bidrag från Kärnavfallsfonden till att delta i samrådsprocessen kring slutförvarsfrågan) aktivt föredrar att sprida skrämselpropaganda och återkommande hänvisar till alarmister som Chris Busby istället för att konstruktivt förklara vad de anser vara problematiskt med KBS-3, det inger inget förtroende.
Det finns diverse saker med KBS-3 som behöver redas ut närmare, inte minst frågan om kopparkorrosion, och SKB har varit rätt fyrkantiga ibland i sin respons på kritik. Men rapporten i den länk vi serveras visar att det är frågan om detaljer som inte kommer ha någon större effekt ens i extrema situationer. Till detta kommer att MJV och övriga kärnkraftskritiska miljöorganisatiner aldrig ens försöker förstå vad effekterna blir om kopparkapslarna skulle korrodera sönder. Man undviker konsekvent att nämna den naturliga reaktorn i Oklo (Gabon) som visar vad som händer med kärnavfallet i berggrunden. Istället får vi skrämskott som detta (från Energi-fliken):
Det planerade bergrummet ligger vid Östersjökusten och om en läcka sker kan Östersjön förorenas vilket skulle ge katastrofala följder för hela ekosystemet och alla de människor som bor längs kustområdena.
Man föredrar mantrat “det finns ingen lösning” eftersom man inte är intresserade av en lösning. En lösning innebär att man förlorar ett argument kring kärnkraftens farlighet. Det är säkert därför man också är emot utveckling av reaktorkoncept i Generation-IV, som skulle kunna reducera avfallsproblemet avsevärt. Intressant nog tolkar man felaktigt forskningsanläggningen European Spallation Source (ESS) som en transmutationsreaktor, och arbetar därför aktivt med att motarbeta detta multidisciplinära grundforskningslaboratorium.
De frågetecken som finns kvar att reda ut kring slutförvarsfrågan har jag svårt att se som grönmålning. Ingen förnekar att det är farligt avfall som måste tas om hand, och tidsaspekten är milt sagt svår att ta till sig. Men om MJV tar till sig lite fakta istället för att hålla fast vid tyckande och alarmism så blir det lättare att ta dem på allvar.
Kandidat 5, Göteborgs stad
Under våren 2012 har en massiv reklamsatsning gjorts för det Västsvenska paketet där bygget av biltunneln under Göta älv vid Marieholm ingår. Till skillnad från vad Göteborgs stad påstår är Marieholmstunneln allt annat än miljövänlig! Den kommer, om den byggs som beslutats trots kraftigt motsånd, att bidra till ökad biltrafik i området i och omkring Göteborg.
Här har vi diverse påståenden som kanske är korrekta, men vi får ingen hjälp att bedöma detta. Jag har ingen koll på vad MJV har för miljöargument mot Marieholmstunneln, men under det år jag bodde i Göteborg upplevde jag att de få gånger jag åkte bil var det alltid trafikstockning kring Tingstadstunneln, så någon alternativ rutt tycks behövas. Trafiksituationen i och kring städer som begränsas av sin geografi är alltid en utmaning. Göta Älv och diverse bergknallar är trevliga detaljer som ger Göteborg sin karaktär, men de försvårar enkla lösningar.
Jag letar information om det kraftiga motståndet, men det tycks mest handla om att folk inte vill ha trängselskatter. Ah, här hittar jag åtminstone en protest mot Marieholmstunneln, äntligen en bild på en banderoll! Föga förvånande visar det sig att skribenten deltar på ett MJV-seminarium i Almedalen, det är en liten värld… Den massiva reklamkampanjen hittar vi ett spår av här. Enligt artikeln har man utfört denna hjärntvättande propaganda i Älvrummet, en lokal nära Lilla Bommen där Göteborgs stad brukar visa upp sina framtidsvisioner för stadens utveckling. Huruvida detta bör klassas som grönmålning är oklart, de utställningar/propaganda jag sett där tidigare har varit informativa och snygga. Den nya tunneln är en del av infrastrukturprojektet det Västsvenska paketet, som omfattar vägar, järnvägar och kollektivtrafik. Säkert finns det relevanta saker som inte tas upp i Älvrummet, men MJV hjälper oss inte med fakta. Vi får leta själva eller lita blint på deras påståenden. Jag hoppas att de har argument som sträcker sig längre än till att de inte gillar bilar.
Sammanfattning
Miljöförbundet Jordens Vänner har omkring 2000 medlemmar i Sverige. Det är en ideell organisation vars medlemmar ofta visar upp ett djupt engagemang i diverse miljöfrågor. Det kan vara brist på resurser som gör att man inte hunnit ge mer information kring kandidaterna till Greenwashpriset. Eller förväntas alla vara lika pålästa som dem innan man avger sin röst? I det första fallet bör man skärpa sig. Man sticker ut hakan och vill ha stor uppmärksamhet för priset genom att meddela resultatet i Almedalen, då får de lägga manken till och visa att man har koll på fakta samt se till att alla som röstar får en ärlig chans att bilda sig en vettig uppfattning. I det andra fallet, där de röstande redan antas ha all tillgänglig information, får man anta att omröstningen endast berör MJVs medlemmar, de redan frälsta. I så fall blir prisutdelningen en intern affär som de kan hålla på sitt årsmöte, tyckandet på Almedalen blir då rätt ointressant för en bredare allmänhet.
Med nuvarande nivå kommer MJV få en del uppmärksamhet i media, men väldigt få kommer lära sig något om bakgrunden till varför den vinnande kandidaten får priset. Däremot kommer några människor i fortsättningen välja omärkta trävaror istället för det där elaka FSC, några fler personer kommer vara rädda för de där bräckliga kopparkapslarna som tycks hota allt liv kring Östersjön, och ett antal Göteborgare kommer sitta och köa i avgaserna i Tingstadstunneln, stolta över att de bidragit till att stoppa både en alternativ vägförbindelse och förbättrad kollektivtrafik.
Klockan 14 idag får vi veta vem som koras som “vinnare” av Svenska Greenwashpriset 2012, När Lars Igeland för några dagar sedan intervjuades i Miljöaktuellt hävdade han att det är “oerhört jämnt i toppen”. Ja, med den bristfälliga information som de röstande får om kandidaterna så borde det vara jämnt. Min gissning är att Uppdrag Gransknings program om IKEA kommer visa sig avgörande, för övrigt kan man lika gärna kasta tärning.
Mattias Lantz – medlem av nätverket Nuclear Power Yes Please
Uppdatering: Stora Enso “vann” omröstningen
Jaha, det var den kandidat jag har lagt minst tid på att kolla upp. Med tanke på tvetydigheten kring övriga kandidater så får man hoppas att de har bättre koll här och lägger tid på att utveckla sin motivering med mer information.
En intressant detalj, omkring 1000 personer deltog i omröstningen och Stora Enso vann med 28% av rösterna, följt av FSC med 22% och IKEA med 21%. Fem kandidater skulle vid tärningskast ha 20% chans vardera. Valresultatet här är inte långt ifrån… MJVs ordförande Ida Nilsson kommenterar omröstningen såhär i Miljötidningen:
Det var oerhört jämnt och det fanns många värdiga vinnare, säger Ida Nilsson som är ordförande på Jordens Vänner.
Många värdiga vinnare minsann. Låt oss hoppas att MJV i fortsättningen behandlar ämnet med den respekt det förtjänar.
The issue of recriticality in the damaged reactors at Fukushima pops up every now and then (a few examples link1, link2, link3, link4). Perhaps it is worth taking a look at what recriticality means, how likely it is and what it would mean if the cores goe critical. These posts will contain some maths and give some insight into basic reactor physics. Despite what most people think it is actually quite easy as long as one can follow the solution of some simple differential equations.
We will look at two different cases, in the first case the core has melted completely and is as a molten puddle or bed of “gravel” at the bottom of the vessel. In the second case the fuel rods are still mostly geometrically intact while the control rods have melted. If I have energy I might throw in a section about criticality in spent fuel pools as well at the end. We start with the completely molten core because it is easier and highlights all the relevant physics.
What exactly is criticality?
Fission is a reaction whereby a incoming neutron hits a nucleus, the nucleus then has a certain probability (depending on the energy of the neutron, what nucleus it is etc) of splitting into two roughly equally large pieces and in the process emit 2-3 new neutrons. Those neutrons can in turn hit new nuclei that causes more fissioning and voila, we have a chain reaction. If we assume we have a system where nothing is happening and we send in a burst of neutrons, those neutrons, that we will call the first generation, will cause an initial amount of fission reactions that produce a second generation of neutrons which goes on to create a third generation etc. Criticality is simply defined as the ratio between a subsequent generation with the one preceding it, it is usually designated by the letter K.
Den andra december 1984 började Union Carbides bekämningsmedelsfabrik i Bhopal läcka kemikalier ut i omgivningen. Det är inte klart vad som orsakade läckan, det kan ha varit sabotage av en missnöjd anställd eller bara ren slump. Men konsekvenserna blev katastrofala. Människor överallt runt fabriken vaknade upp med hosta, kräkningar och kvävningskänslor.
De som försökte fly till fots exponerades bara värre, barn drabbades värst på grund av att kemikalierna var tyngre än luft. 3000 människor dog inom en vecka och ytterligare 8000 har dött pga sjukdomar orsakat av utsläppen. Upp till 200 000 människor har fått permanenta skador pga Bhopal. Bhopal räknas som en av de värsta industrikatastroferna någonsin och det mänskliga lidandet är omätbart.
Klockan 0:30 den 8 augusti 1975 kollapsade Shimantandammen i Kina, vattnet från det haveriet forsade över den redan överfyllda Banqiaodammen som även den brast och den resulterande flodvågen slet sönder över 60 fler dammar utefter Rufloden. När vattnet passerat hade närmare 6 miljoner byggnader spolats bort och 26 000 människor dog direkt. I de efterföljande epidemierna och hungersnöden dog ytterligare 145 000 människor. Det är med råge den värsta industriella olyckan någonsin, men det är bara en i en rad allvarliga dammhaverier som skett över hela värden. Till och med i Fukushimaprovinsen brast en damm pga jordbävningen och den resulterande flodvågen dödade 8 personer, dubbelt så många dödsfall som vid Fukushima Daiichikärnkraftverket.
Varför anklagar vi Miljöpartiet för att ha glömt bort dessa katastrofer? Vi gör det eftersom Miljöpartiet, med Lise Nordin i spetsen, blint hävdar att kärnkraft är den enda industrin som kan orsaka katastrofer. De hävdar det genom att påskina att kärnkraftsindustrin är unikt subventionerad eftersom den inte behöver betala en försäkring för den maximalt tänkbara olyckshändelsen. Då miljöpartiet blint riktar in sig på kärnkraften i artikel efter artikel efter artikel efter artikel, utan att med ett ord nämna andra riskindustrier, som tex kemikalieindustrin, petroleumindustrin, vattenkraften, flygindustrin och transporten av farliga kemikalier, kan man bara dra slutsatsen att Miljöpartiet ignorerar andra industriella risker. Den enda risken de bryr sig om är risken från kärnkraft.
En sådan attityd är farlig, om man särbehandlar en industri och blundar för andra industrier, då skapar man inte ett säkrare Sverige. Man ger bara sken av att bry sig om säkerhet när allt i slutändan handlar om ideologi. Om Miljöpartiet verkligen bryr sig om risker och vill göra Sverige säkrare borde de argumentera för att alla riskindustrier ska lyda samma regelverk. Den nya lagstiftningen som Miljöpartiet kritiserar jämnar bara ut spelfältet. Kärnkraften måste nu spela enligt precis samma regler som andra riskindustrier. Miljöpartiets fixering vid kärnkraft är precis lika destruktiv som deras fixering vid uranbrytning, antingen är regler och lagar godtagbara för alla riskindustrier och all sorts gruvbrytning, eller så är de inte det. Säkerheten blir inte bättre av att blint stirra på en sorts industri eller en sorts gruva.
Om Miljöpartiet anser att kraven på riskindustrier är otillräckligt, då borde de argumentera för att skärpa reglerna för alla sådana industrier. Om katastrofer ska användas som argument, då kan man inte glömma bort Bhopal, Banqiao och andra stora industriella katastrofer som skett som är av samma omfattning som Tjernobyl eller Fukushima.
De senaste dagarna har det mullrats lite i bloggvärlden om Fukushima, speciellt hos Cornucopia. Så låt oss kika på situationen lite. Först så cirkulerar påståenden om att vattnet kokar igen i reaktor 2 baserade på termometervärden som TEPCO publicerat här(länk).
Mätare TE-116-14L#1 och TE-116-14L#2 visar båda starkt ökande trender. Om man kikar i samma rapport några sidor före så ser man en schematisk överblick över vars mätarna ligger. Jag har en pil som pekar mot platsen på reaktorn och jag har ringat in de aktuella mätarna i listan till höger. Bilden blir lite komprimerad här i bloggposten så klicka på den för att se bättre.
Färgkodningen av mätarna betyder detta (japanska kört genom google translate).
Blå = (Can be used to monitor) to be evaluated: blue
Grön = (Used for reference) to be evaluated: green character
Röd = Deficit: target of evaluation (failure after the accident ())
Båda mätarna TE-116-14L#1 och TE-116-14L#2 är blå så TEPCO har inte flaggat dom som trasiga.
Det handlar alltså om två mätare som sitter någonstans just under ytan där tanklocket placeras (RPV BELLOWS SEAL AREA som det står i rapporten). Vi ser också att det finns gott om blåa mätare där, förutom de två ovannämnda så har vi TE-16-114M#1, TE-16-114M#2, TE-16-114N#1, TE-16-114N#2 och TE-16-114R#2. Om man går tillbaka till grafen över temperaturer så har jag markerat vilka linjer som hör till de mätarna. Man ser alltså att av 7 mätare i samma region så sticker två stycken iväg medan resterande 5 inte går upp alls. Kom ihåg att det här är mätare som inte någonsin var konstruerade för att i flera dagar badas i kokande saltvatten samtidigt som de angrips av alla tänkbara korrosiva ämnen som släppts ut ur bränslet under härdsmältans gång. TEPCO har inte flaggat dom som trasiga ännu, men uppe där mätarna är placerade finns inget bränsle. Det finns ingenting som kan generera värme, det enda som kan hända är att det kokar i botten på reaktorn och varm ånga stiger och värmer de två mätarna. Men då hade man sett en värmande trend på alla andra mätare uppe i den regionen plus att man skulle se det på alla mätare i botten. Hur ser det ut i botten då? Så här (TE-2-3-69H2/3 och TE-2-3-69F2)
Den 18onde och 19onde så händer absolut ingenting. Om man läser fotnoten på den bilden så ser man att de exkluderat en mätare (TE-2-3-69F3) som faktiskt satt i botten. Med den inkluderat så såg det ut såhär.
Aha säger väll alla som vill växla till panikväxeln, temperaturen steg faktiskt i botten. Men sanningen är snarare den att vi har konsekvent sett att temperaturmätare som går sönder först visar en stegrande temperaturutveckling som man inte kan se någon annan stans. TE-2-3-69F3 är exempel på det och TEPCO lär nog meddela samma sak för TE-116-14L#1 och TE-116-14L#2. Vi har tidigare även sett med andra mätare(Will Davis har skrivit om det länk 1, länk 2).
Att från förmodligen trasiga termometrar hävda att Tokyo planeras att evakueras verkar väldigt långsökt. Speciellt med tanken på vars termometrarna är placerade och på vilket beteende tidigare termometrar uppvisat när de går sönder. Det tar bara några minuter med TEPCO’s dokument så kan man inse hur långsökt det är.
Men vad händer ifall en del av reaktor faktiskt överstiger 100 grader? Inte mycket! Alla lättflyktiga radioaktiva ämnen är sedan länge lösta i vattnet. Om en isolerad region blir väldigt varm så spelar det ingen som helst roll, så länge man kan kyla tanken och inneslutningen i stort. Kom ihåg hur många mätare TEPCO har i tanken, i inneslutningen och kopplat till vattencirkulationen etc. Om något håller på att gå helt åt skogen så kommer de få indikationer på det långt i förväg! Att någon liten region kan uppnå höga temperaturer är inte alls osannolikt, det är omöjligt att säga om alla delar av härden nu är i en lätt kylbar geometri eller inte.
Det andra som vi borde nämna är påståendet att Fukushima 2 är bortom all räddning eftersom dosraten inuti inneslutningen är 73 Sv/timme. Ärligt talat nu, vad annat kan man förvänta sig inuti en inneslutning där en stor del av härden runnit ner på golvet? Ser man tex på våra gamla inlägg, exempelvis detta, så var dosraterna i 2ans wetwell uppe i närmare 150 Sv/timme och i drywell runt 20 Sv/timme. Det är förövrigt, om man ska vara petig, lite märkligt att tala om Sievert i detta sammanhanget då Sievert är ett viktat mått på en stråldos “farlighet” för människor. En robot eller ett mätinstrument kan inte få en stråldos i Sievert, enheten är helt meningslös i det sammanhanget. Man ska prata om Gray vilket helt enkelt är joule/kg. Slut på petitessen.
Visst är det ett problem att elektronisk utrustning går sönder när man kör in det i en sådan miljö. Men är det ett oöverkomligt problem? Nej! Man har redan idag många exempel på elektronisk utrustning som kan hantera sådana miljöer. Rymdsonder som utforskar Jupiters månar är ett utmärkt exempel. Satelliter i närheten av Io får runt 1000 Gray per dag och är designade för att kunna klara 1500 gray och vanliga satelliter i omloppsbana runt jorden måste kunna klara solstormar som levererar 100 gray. Io sonden motsvarar nästan ett dygn inuti Fukushima 2 inneslutningen. Är reaktor 2 då bortom räddning? Nej givetvis inte, dels så behöver man bara se till att vattnet fortsätter flöda in där så att smältan hälls kyld och dels ha en sluten loop för vattnet så man inte sprider aktivitet bortom inneslutningen. Om åtgärder behövs för att hålla igång vattnet så lär det vara utanför inneslutningen, inte inuti. In i inneslutningen vill man mest för att kunna kika och se vad för status härdarna egentligne har. Att hålla igång vattnet verkar TEPCO klara och det finns ingen anledning till varför de inte ska kunna fortsätta med det. Vattennivån i inneslutningen är lägre än man väntat sig, men det är inte samma sak som att säga att TEPCO är okapabla att höja nivån om de anser det nödvändigt!
Det har alltid förbryllad mig (och jag tror att jag kan tala för oss alla inom NPYP) att någon kan vara anti mot någon energikälla. Anta till exempel att någon säger sig vara anti-kemisk energi, då skulle den logiska uppföljningsfrågan förstås vara “vilken typ av kemisk energi?”. Helt enkelt eftersom det finns så många olika sätt man kan utvinna kemisk energi på, allt från att elda kodynga i hyddor till förbränningen av bensin i din bilmotorn till högteknologiska gasturbiner till dynamit. Snubben som yttrade påståendet har antagligen inte ens tänkt på de distinktionerna när han gjorde sitt uttalande. Men låt oss säga att han funderar lite grann och specificerar att han är anti-kol. Även detta uttalande kan ifrågasättas. Uttalandet måste följas av en hel del villkor för annars är det idiotiskt. Om han är anti-kol på grund av luftföroreningar, borde han då inte ändra sig om man blir kvitt föroreningarna? Om någon utvecklar ett filter som minskar utsläppen till obetydliga nivåer, är kol då ok enligt honom? Logiskt sett borde han tycka det. Om han är anti-kol på grund av den oerhört destruktiva kolbrytning, skulle han ändra sig om miljövänligare brytningsmetoder utvecklades? Killen är förmodligen egentligen “anti luftföroreningar” eller” anti smutsiga gruvor”, inte anti kemisk energi eller anti kol. Han har bara aldrig brytt sig om att försöka specificera eller förstå vad för egenskaper hos kemisk energi han egentligen motsätter sig.
Detsamma kan sägas om vilken energikälla som helst, det finns det ingen rationell anledning att vara emot en energikälla i sig, snarare är man emot en viss oönskad effekt som uppkommer på grund av den nuvarande tillämpningen av en energikälla. Vi NPYPare är inga kolfantaster, men jag vågar svära på att om det fanns bra lösningar på problemen med kol, då skulle vi inte motsätta oss dess användning. Det finns ingen anledning att vara mot bruket av en energikälla om dess problem har lösts.
Fördelen med att gräva djupt och ange exakt vad man egentligen motsätter sig är väldigt konstruktivt, för det öppnar upp möjligheten att söka efter lösningar! Om någon bara säger att de är anti vindkraft så dör diskussionen ganska snabbt utan att ha kommit någonvart. Om personen i stället anger att buller från vindkraftverk är problemet, då kan diskussionen svänga in på möjliga lösningar för att minska buller. Alla vinner på det! Det finns ingen anledning att vara fruktansvärt känslomässig och klamra sig fast vid en “anti-något” idé så hårt att man blockerar alla slags givande diskussioner och blundar för lösningar.
Det viktigaste att diskutera är alltså vilka egenskaper hos en viss energikälla som gör att du motsätter dig den och och hur den kan förbättras så att du inte längre har några invändningar. Det mest frustrerande med kärnenergidebatten är att man aldrig tycks nå den punkten. Fråga ledande miljöaktivister den frågan och de kommer att häva ur sig 58 olika ursäkter utan att vara det minsta intresserade av eventuella lösningar.
Om någon är mot kärnkraft på grund av avfallsproblem så säger vi “Ok, men vad menar du exakt med avfallsproblemet och vad är det med avfallet som du anser vara så destruktivt?” Om du besväras av möjligheten att avfallet kommer att skada framtida generationer så kan vi börja diskutera hur man säkert kan förvara eller förstöra avfallet. Om du är anti kärnkraft eftersom du besväras av säkerheten, då är vår motfråga “hur säkert är säkert nog och hur ska vi uppnå det?”. Uppenbarligen måste det finnas en nivå där en verksamhet anses vara tillräckligt säker, annars skulle personen i fråga aldrig kliva ur sängen och gå till duschen av rädsla för att halka och dö.
Men diskussionen slutar alltid som sagt innan den nått denna punkt. “Anti-personer” verkar i regel aldrig vara intresserade av lösningar på de problem de nämner och för det mesta kan de inte ens specificera vad problemet är från första början. Det gäller inte bara för kärnkraftsdebatten, man ser precis samma tendenser i alla typer av diskussioner där det finns en tydlig anti-sida. Anti genteknik, anti bilar, anti kött, anti utforskning av rymden, anti vad som helst! Det verkar vara väldigt svårt för människor att släppa den trygga känslomässiga bindning som uppkommer när man är kraftigt mot något och istället inleda en meningsfull diskussion om problemen och lösningar. Det är alltför lätt att bara vara emot något, det är väldigt mycket svårare att faktiskt söka lösningar!
Så för att försöka vrida kärnenergidebatten i en mer givande riktning så skulle det vara fantastiskt om några kärnkraftsmotståndarna kunde ange vilka villkor kärnkraft måste uppfylla för att vara en godtagbar energikälla. Tro det eller ej så har även vi sådana villkor. Jag tror till exempel inte att någon av oss vill se fler RBMK byggas (den typ av reaktorn som Tjernobyl tillhörde) och personligen har jag ganska högt ställda krav på hur kärnenergi ska utvecklas på lite längre sikt för att vara en acceptabel energikälla. Jag är inte anti kärnkraft, men jag är verkligen anti mot vissa sätt att utvinna kärnenergi.
För att sammanfatta utmaningen:
Vilka villkor måste kärnkraften uppfylla för att du ska godta kärnkraften som en acceptabel energikälla?
Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) har en länk med resultaten från de mätningar som genomförs i Sverige med anledning av utsläppen från reaktorerna i Fukushima. Det är Försvarets Forskningsinstitut (FOI) som genomför mätningarna. Resultaten, som uppdateras kontinuerligt, finns länkade här.
Sidorna förklarar bra vad riskerna är med dessa strålningsnivåer (inga alls) men vi gör här ett alternativt försök att sätta siffrorna i perspektiv. Den högsta halt som uppmätts är för Jod-131, där mätstationen i Stockholm har uppmätt 2.15 milli-Becquerel per kubikmeter luft. Det innebär att det i en kubimeter luft sker ett ett radioaktivt sönderfall av Jod-131 var sjunde minut. Samtidigt har en fullvuxen människa ungeför 5000 radioaktiva sönderfall i kroppen varje sekund (grovt räknat 100 Becquerel per kilo kroppsvikt, det varierar något med kön och ålder). Låt oss anta att en person har 10 liters lungkapacitet (5-6 liter är normalt för en skapligt hälsosam vuxen man, så det är en väldigt deffad Marcus Hellner vi snackar om). Det innebär att man får ett radioaktivt sönderfall i lungorna från Jod-131 var tolfte timme. Under samma tid (12 timmar och 55 minuter) har kroppen haft 230 miljoner radioaktiva sönderfall, varav några miljoner i lungorna.
För den som ändå låter sig oroas, låt oss ta i lite och anta att all den radioaktivitet i luften du inandas under ett dygn stannar i dina lungor, dvs dina lungor fungerar som ett filter som drar åt sig radioaktiva partiklar (väldigt orealistiskt men vi tar ju i). En vuxen människa inandas under ett dygn mellan 2 kubikmeter (i vila) och 10-15 kubikmeter (vid ansträngning) luft per dygn. Så låt oss ta i och säga 20 kubikmeter luft under ett dygn, dvs du rör dig som en 1500-meterslöpare konstant under ett dygn. Det innebär att du efter ett dygn har en aktivitet av Jod-131 på 0.043 Becquerel samlad i dina lungor. Detta motsvarar ett radioaktivt sönderfall var 23e sekund. På de 23 sekunder det går mellan varje sönderfall av Jod-131 i dina lungor så har det skett mer än 100 000 sönderfall i din kropp.
Så innan du springer till apoteket för att se om de fått in mer jodtabletter, försök ta in dessa siffror och jämför med risken att du råkar ut för en trafikolycka på väg till eller från apoteket.
I Dagens Nyheter finns ett par artiklar om den radioaktivitet som vi har naturligt i vår omgivning, samt om de bidrag vi får från Tjernobyl, medicinska undersökningar, radon, mm.:
När Mikael Karlsson, Svenska Naturskyddsföreningen (SNF) och Johan Swahn, Miljörörelsernas Kärnavfallsgranskning (MKG) i ett antal debattartiklar till Ny Teknik (NyT 11-01-31 , NyT 11-02-10) försöker sprida tvivel om hur Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB) sköter sitt uppdrag kan jag inte låta bli att fråga mig: är det verkligen sant det de säger att KBS-3 är dålig för miljön? Eller är metoden i själva verket bara dålig för miljörörelsen? “Sätt inte bocken som trädgårdsmästare” påstår de. Men vem är bocken egentligen när MKGs medlemmar har något att förlora på att frågan om kärnavfall får en lösning? Kan vi verkligen lita på en granskare som inte vill att SKB skall lyckas?
MKG utgörs i huvudsak av SNF och dess ungdomsorganisation Fältbiologerna. Föreningen har sedan 70-talet motsatt sig kärnkraft. Ett ofta använt argument är påståendet: “Det finns ingen lösning på frågan om kärnavfall“. Nu är SKB på väg att rasera detta. Inom en månad lämnas en ansökan in som – om inget oväntat inträffar – innebär slutet för detta argument. Om eller när myndigheterna godkänner SKBs föreslagna lösning KBS-3 innebär det inte bara att frågan är löst i Sverige, utan vi kan också exportera den här kunskapen. Hela världens kärnkraftsmotstånd får ett ben avhugget och vacklar när industrin helt plötsligt säger “Jo då, det finns visst en lösning”. Och inte nog med att SKB i så fall klarar kraven; kraven är dessutom väldigt högt ställda. Industrin tar inte bara ansvar utan gör det också med mycket god marginal, vilket så gott som omöjliggör vidare kritik i avfallsfrågan.
Ett annan konsekvens av KBS-3 är att vi får ett slutförvar där bränslet kan återtas. SNF vill istället att bränslet stoppas i djupa borrhål, där man inte utan betydande kostnadsökningar och svårighet kan ta tillbaks det. Om så skulle ske innebär det att bränslet – som är till minst 95% outnyttjat – inte blir tillgängligt för nästa generations kärnkraft. För en rörelse som inte vill ha kärnkraft vore detta givetvis en betydande “vinst”. Men om KBS-3 istället godkänns är bränslet lättillgängligt och Sverige kan få ren energi för hundratals år utan att någon ny gruvbrytning av kärnbränsle måste ske.
I den bästa av världar omvärderar en opinionsbildare sin åsikt och anpassar ödmjukt ståndpunkten när sakförhållandena ändras. Men med tanke på att kärnkraft tillsammans med vattenkraft – när hela livscykeln beaktas – redan visat sig vara renast och koldioxidsnålast i Sverige och SNF trots detta fortsätter att ösa galla över kraftformen kan vi sluta oss till att föreningen inte kommer att vara först med att säga “Vi hade fel, kärnkraft är faktiskt en bra kraftkälla” om KBS-3 godkänns. Det finns för mycket prestige, för mycket känslomässigt bagage, och för många betalande medlemmar som inte vill se detta hända. Alltså har SNF enbart att förlora på att industrin övertrumfar dem och i en oberoende granskning klarar av det som motståndarna hävdat aldrig skulle komma att ske.
Den romerska tänkaren Juvenalis frågade för snart 2000 år sedan: “Vem skall vakta väktarna?”. Den frågan är ständigt aktuell, och så även här: vem skall granska granskarna? Vem garanterar att MKGs remiss-svar är sakliga och korrekta? Vem går i god för att deras opinionsbildning är fri från egenintressen? Skall jag tvunget välja mellan SKB och MKG måste jag konstatera att SKB har ett mycket starkt intresse å deras huvudmäns vägnar att lösningen blir bra, eftersom det kostar kärnkraftsbolagen många miljarder kronor att frågan förblir olöst, eller att den måste städas upp i efterhand. SNF däremot har bara att förlora på att SKB lyckas. Miljön vinner, men de förlorar.
Kort och gott kan man säga att en ansvarstagande kärnkraftsindustri – som möter alla krav som ställs på den – är bra för miljön men dåligt för miljörörelsen.
Alla de punkter som MKG angriper är icke-kritiska för KBS-3. Metoden står exempelvis inte och faller med det nuvarande förslaget på kapsel-lösning med “nakna” kopparkapslar. Detta dels för att kapslarna är inte den främsta av de tre oberoende barriärerna, dels för att kritikerna ännu inte lyckats visa på att deras invändingar är relevanta under de förhållanden som gäller utanför labbet och nere i slutförvaret, och dels för att kritikerna själva säger sig ha en lösning: belägg kapslarna med krom, zirkonium eller titan. SKB jobbar i skrivande stund med kritikerna från KTH för att utforska eventuella osäkerheter. MKG kan inte på ett trovärdigt sätt hävda att SKB undviker kapselfrågan. Som sidnot skall nämnas KTH-forskarna även arbetar med grundforskning för nästa generations kärnkraft.
Så, herrar Karlsson och Swahn, jag uppmanar er att sitta ned i båten och låta SKB slutföra arbetet med att undersöka KBS-3 och andra alternativ enligt vad myndigheterna begär, inte efter era egenintressen. Gunga skutan när det är viktigt för miljöns skull, inte bara för att ni inte får som ni vill. Med största sannolikhet ser världen att vi har en bra lösning på kärnavfallet inom tio år. Att det nog inte blir den lösning som ni hoppades på får ni helt enkelt bittert svälja. Men det är faktiskt miljön som hamnar i främsta rummet, inte miljörörelsen.
Läsvärd debattartikel i Gefle Dagblad
Published by Lantzelot on November 24, 2012I Gefle Dagblad hade David Nyström nyligen en läsvärd ledare: Vi tänker inte rationellt om klimatet.
Samma text finns även på Newsmill under titeln Miljörörelsen behöver släppa kärnkraftsmotståndet.
Comments closed