Billigt Lise… riktigt billigt. Sedan när är argumenten beroende av vem som framställer dem?
Och sedan lyckas du inte – av någon outgrundlig anledning – göra något så enkelt som att klicka på @NPYP och se varifrån postningarna kommer.
Nåja, du frågade, så detta är svaret: Nuclear Power Yes Please – NPYP – är ett nätverk av människor som tycker att kärnkraft är en bra sak att ha med i en bred, ren och hållbar energimix. Den som satt bakom spakarna på Twitter-kontot ikväll var jag – Michael Karnerfors – en av grundarna.
Dokumentären på SVTs K-special med namnet “Ström åt folket“ är en underbar genomgång av svensk elektronisk musik från 1953 fram till idag, allt i 125 bpm. Lustigt nog gör filmskaparna sig skyldiga till en faktoid då man kommer till 1980-talet. Se själva i denna filmsekvens, men var på hugget, för det går undan:
Klipp från dokumentären “Ström åt folket”. Klicka på bilden för att se filmsekvensen.
Bland alla minnesbilder avhandlas kärnkraftsomröstningen på några sekunder med ett par demonstrationsscener följt av knapparna för Linje 2, Nuclear Power Yes Please, Linje 3 och en smiley, sen hastar man vidare förbi ryska ubåtar och…
Men vänta nu, vad hände med Linje 1? Och vad sjutton gör NPYP-knappen där??? Även smiley-knappens närvaro i sammanhanget kan ifrågasättas men vi tillåter oss lite självupptagenhet och fokuserar på NPYP-knappen. Tror filmmakarna verkligen att Nuclear Power Yes Please och loggan fanns redan år 1980 (soundtracket kom förvisso till 1983…)? Det är väldigt roande, speciellt som hälften av oss inte ens var födda då. Men vi tackar och tar emot, det är ett gott betyg på att vi sedan starten 2008 har gjort ett avtryck i debatten. Så pass att en del tror att vi har funnits i mer än 30 år.
Eller hur var det nu, vi kanske var med ändå…?
Över 10 000 personer samlades för att demonstrera för kärnkraften i Stockholm den 21 mars 1981. Eller kanske inte… (originalet ligger som nummer 6 i bildsviten på den SvD-artikel man når genom att klicka på bilden)Comments closed
Sometimes the NPYP bunch tires of being rough on the roughnecks and decides to leave the jungle headquarters for a walk on the streets like normal people. Such an momentous occasion happened this week, and where else could they be found other than at the only oil fired nuclear power plant in the world (don’t tell us we don’t know how to party!)?
The power plant in question is Marviken, located about 150 km driving distance from Stockholm. It was supposed to be the first large scale electricity producing nuclear power plant built according to “the Swedish line”. The design principles behind the Swedish line was:
Natural uranium as fuel so that the abundant Swedish uranium resources could be utilized without any need to depend on import.
Heavy water as moderator because light water steals to many neutrons to be possible to use with natural uranium fuel.
Possibility to refuel during operation so that fuel bundles can be removed at the point where the Plutonium isotope composition is the most beneficial as weapons material.
Lise Nordins respons på vår kritik mot hennes klipp & klistra-debatterande mot Alliansens energiuppgörelse lämnade majoriteten av våra argument obesvarade.
De senaste decenniernas rödgröna kärnkraftsmotstånd har enbart givit oss dåligt fungerande kärnkraft och rusande el-priser vintertid. Att Alliansen ersatt denna politik med en uppgörelse som tillåter kärnkraft – samtidigt som den också satsar på förnybart och energieffektiviseringar – är därför en förödande prestigeförlust för de rödgröna. Nordins svar bekräftar att hennes attack är pajkastning och partipolitiskt käbbel för att dölja detta misslyckande.
Nordin upprepar påståendet att ersättningstaket för en olycka är satt till 12 miljarder. Detta är – som redan påpekats – felaktigt. Hon kompletterar påståendet med lite löst handviftande om konkurs, men det är inte ett seriöst svar.
Hon kommenterar inte vårt argument att det är rätt och rimligt att staten täcker topprisker, därför att det är en av nationalstatens huvuduppgifter. Istället försöker hon väcka ilska genom att hävda att “skattebetalarna” betalar för en olycka. Till detta kan vi i så fall tillägga att eftersom vi skattebetalare – privatpersoner och företag – är de som nyttjar den el som kärnkraften förser oss med är det i högsta grad rimligt att vi också solidariskt betalar för eventuella extrautgifter. Vi gör det redan idag i och med kärnavfallsfonden som finaniseras direkt från vår elräkning och detta tycks Nordin inte ha något emot. Dessutom mjölkas kärnkraften via effektskatten på mer pengar än vad en fonderingspremie skulle kosta.
Nordin hävdar att kärnkraften inte kan försäkras, för inga försäkringsbolag skulle vilja göra det. Att olycksfonder, likt USA’s Price-Anderson Nuclear Industries Indemnity Act, kan lösa försäkringsfrågan verkar hon inte vilja kännas vid. På samma sätt ignorerar hon också vår kritik mot dubbelmoralen i att enbart ställa detta “försäkringskrav” på kärnkraft och inte på andra verksamheter som har samma eller högre risker. (exempel på andra riskindustrier borde nämnas och argumentet förstoras, det är i mina ögon en av huvudargumenten mot Nordin och viktigaste budskapet till läsarna, kärnkraftens olycksrisk är inte unik. Efter att ha läst artikeln borde läsarna ha fått upp ögonen för att kemifabriken, raffinaderiet eller oljehamnen runt hörnet är precis lika “stor och läskig” som en kärnreaktor)
Resten av Nordins svar är gamla slitna floskler om kärnkraften. Vi besvarar dem i korthet.
62 kraft-reaktorer är under uppförande i världen just nu. USA, Ryssland, Japan, Pakistan, Slovakien, Ukraina, Argentina, Brasilien, Finland, Frankrike, Indien, Kina bygger kraftreaktorer. De senaste åtta åren är det enbart två länder som i förtid stängt ned fungerande reaktorer: Sverige och Tyskland. Den nedläggnings-“trend” Nordin försöker hävda existerar inte.
Kärnkraft har i Sverige de lägsta utsläppen av klimatgaser av de olika kraftslagen. En livscykelanalys (LCA) från Vattenfall år 2005 visar att svensk kärnkraft har utsläpp på 3 gram koldioxid per kWh levererad till hushållskund. Vattenkraften ligger på 5 g/kWh, vindkraft på 10 g/kWh, solkraft på ca 70 g/kWh. Och den reservkraft som vi måste starta för att vi inte har kapacitet nog att täcka vårt effekt-behov de kallaste vinterdagarna ligger enligt samma LCA på 1300 g/kWh. Att i det läget påstå att kärnkraft inte bidrar till vår rena energimix är verklighetsfrämmande.
Kärnkraftsmotståndarna har i över 30 år lovat och försäkrat att kärnkraften är lätt att avskaffa. De senaste vintrarna har vi sett att det löftet var noll och inget värt. När vi ändå talar försäkringar undrar vi försynt vem som försäkrar oss elkunder mot de skenande elpriser som kärnkraftsmotståndet lett till. Thorbjörn Fälldin, Birgitta Dahl, Olof Johansson, Lise Nordin och de andra kärnkraftsmotståndarna verkar inte beredda att hala upp plånboken för ersätta oss för deras ouppfyllda löften. Så vem skall betala det?
Vi i Nuclear Power Yes Please har tillsammans med Göran Bryntse – nyligen avgången(*) ordförande för Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen – författat en artikel om debatten om kärnkraft. Den finns idag att läsa i Aftonbladet och här.
Så varför samarbetar vi kärnkraftskramare med en av Sveriges mest framträdande kärnkraftsmotståndare? Vi står ju uppebarligen på varsin kant av åsiktsspektrat. Varför skriver vi en artikel ihop?
Därför att debatten om kärnkraften är viktigare än åsikten om kärnkraften. En dålig kärnkraftdebatt medför dåligt fungerande kärnkraft, och detta vill ingen av oss skall hända.
För både Göran och oss är det viktigare att frågan avhandlas på ett sakligt och korrekt sätt, hellre än att just vår respektive åsikt “vinner”. I slaget om kärnkraften är matchen långt viktigare än resultatet… men vad som än händer får det inte bli oavgjort.
Problemet var dock att just det hände: det blev oavgjort. Svenska politiker har hittills inte sagt vare sig JA eller NEJ till kärnkraft, utan man har istället låtit kraftformen få finnas kvar, samtidigt som den har blivit hårt motarbetad. Detta är det sämsta av två världar: man får inte några fördelar av att kraftformen faktiskt försvinner, och man får inga fördelar av den tekniska utveckling som sker för kärnkraften.
Hur kunde det bli så här? Häng med oss tillbaks i tiden för en titt hur det gick till, och se vad du själv kan göra för att säkra en bra kärnkraftsdebatt nu när frågan väckts till liv igen…
Renforsen i Vindelälven hade kanske inte funnits kvar om inte för kärnkraften
Kärnkraften är Sveriges kanske viktigaste energipolitiska fråga sedan mer än 50 år tillbaks. Redan innan dagens 10 reaktorer ens var projekterade var de en del av den svenska energi- och miljöpolitiken.
Rädda älvarna
På 1950- och 60-talet stod striden om älvarna. Skulle fler älvar dämmas upp och brukas till vattenkraft? Sverige behövde energin, men motståndet var stort. Löftet om kärnkraft räddade älvarna. Freden i Sarek och beslutet att inte bygga ut Vindelälven möjliggjordes tack vare det hopp kärnkraften gav. Visserligen stod en del av hoppet också till billig olja som skulle användas i kraftverk. Men oljekrisen 1973 och miljömedvetenheten satte tack och lov stopp för dessa planer, varpå kärnkraften ansågs vara det givna alternativet.
“Atomkraft? Nej Tack”
Olof Palme skäller ut Centern i valdebatt 1976
Men kärnkraften var inte okontroversiell. Dess ursprung från militära tillämpningar, avfallet och säkerheten var saker som fick motståndet att växa. Frågan blev het och infekterad. När den nådde riksdag och regering skräddes inte orden. Thorbjörn Fälldin vände Centern bort ifrån kärnkraften, trots att Bondeförbundet vurmat för den, och de fyra kärnkraftskommunernas Centerpartister slitit hårt för att få de nya verken. Fälldin gjorde sitt berömda uttalande om att han inte tänkte “dagtinga med sitt samvete” och krävde folkomröstning i frågan. Olof Palme skällde ut honom efter noter i valdebatten 1976.
Socialdemokraterna förlorade förvisso valet, men kärnkraftsfrågan blev till slut för mycket för borgarna. Beslutet att ladda Barsebäck 2 med bränsle tog knäcken på regeringen Fälldin. Palme angrep hårt och anklagde Centern för “svek” (låter det bekant?). Fälldin lämnade in regeringens avskedsansökan på hösten 1978. Ola Ullsten tog över med Folkpartiet i väntan på valet året därpå.
Den störste kärnkraftsmotståndren var utskämd och förmodligen hade kärnkraftsfrågan lagt sig och varit en något mindre fråga i valdebatten. Men något hände på vägen…
“Det som hände i Harrisburg”
28 mars 1979 inträffade härdsmältan i reaktor 2 på Three Mile Island utanför Harrisburg. Trots att ingen skadades av olyckan blev opinionen fullkomligt rasande. Palme gick snabbt med på folkomröstning för att slippa ha kärnkraften som en valfråga. Socialdemokraterna krävde att få ha ett nytt alternativ i omröstningen: Linje 2. Kärnkraftsdebatten var hetare än någonsin. Tage Danielsson framförde sin odödliga och utsökta monolog om Sannolikhet.
Debatten inför omröstningen genomsyrade Sverige ("Ratte och Odjuret", Knutsson & Jansson)
In i det sista var det oklart vilken linje som skulle vinna: nedläggning inom 10 år, eller senare? Till slut visade det sig att Linje 2 – nedläggning när alternativ finns – hade vunnit omröstningen, om än nätt och jämnt över linje 3. Ett riksdagsbeslut om att kärnkraften skulle vara avvecklad till år 2010 togs.
Från 1980 till 2011
I och med kärnkraftsbeslutet 1980 var debatten stendöd. Från att ha varit den hetaste frågan på 70-talet försvann den på rekordtid från det allmänna medvetandet. Palme hade lyckats rädda det socialdemokratiska partiet ifrån att splittras. Folket var nöjda och politikerna andades ut; de hade sluppit den heta potatisen och istället lyckats kasta den ifrån sig, 30 år in i framtiden…
Tjernobyl och tankeförbudet
Varför man inte bygger reaktorer enligt sovjetiska designer från 1950-talet
I de drabbade länderna har man påvisat ca 4000-7000 extra fall sköldkörtelcancer som en följd av olyckan – en ökning med ca 1000% för själva cancerformen, 4 – 7% för antalet cancerfall totalt för den påverkade gruppen – men med en överlevnadsgrad på över 99% eftersom sjukdomen är lätt att upptäcka i tid med screening (vissa “markörer” – signalämnen i kroppen – för sköldkörteln ger tydliga utslag vid minsta fel, vilket man ser tidigt med hjälp av blodprov så länge man tar dem regelbundet). Dock borde detta ha varit onödigt, därför att alla dessa cancerfall kommer av det fruktansvärda faktum att sovjetiska myndigheter stoppade inte mat och mjölk förgiftad med Jod-131, trots att det är lätt att upptäcka och sålla bort kontaminerade varor.
Det märkligaste för svensk del var dock den så kallade tankeförbudslagen. Det sägs att Birgitta Dahl fick reda på att man klurade på vad det skulle krävas för att ersätta Oskarshamn 1 – Sverges äldra kraftreaktor i drift – med en ny, säkrare reaktor. Detta ville hon inte veta av, varpå 6:e paragrafen i Lag om Kärnteknisk Verksamhet infördes:
6 § Ingen får utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader, beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor.
Tankeförbudet var formellt sett inte ett förbud mot att vidareutveckla kärnkraftssäkerhet eller forska på kärnkraft. Dock visade sig att det var just en sådan effekt lagen fick. Tjugo år senare kröp socialdemokraterna till korset och erkände att lagen skadat svensk kärnkraftssäkerhet. Ifrån propositionen att avskaffa lagen:
Visserligen står det i 6 § kärntekniklagen att bestämmelsen endast avser åtgärder som syftar till att uppföra en kärnkraftsreaktor inom landet. Av paragrafens förarbeten framgår därtill tydligt att förbudet inte riktar sig mot t.ex. tekniskt utvecklingsarbete på kärnsäkerhetsområdet. Trots detta synes paragrafens enda praktiska effekt vara att, i strid mot intentionerna vid dess införande, inkräkta på möjligheterna att fortlöpande bedriva sådant arbete (jfr prop. 1986/87:24 s. 5). Detta är mycket otillfredsställande, då forskning och tekniskt utvecklingsarbete inom kärnteknikområdet är av stor betydelse för kärnsäkerheten och kärnavfallshanteringen. Dessa frågor kommer dessutom att vara aktuella under lång tid i Sverige, varför det är mycket viktigt att det sker en kontinuerlig kompetensuppbyggnad vid de institutioner som bedriver sådan verksamhet genom bl.a. nyrekrytering av forskare och tekniker och deltagande i internationellt samarbete. Som utredningen har konstaterat hämmas emellertid sådan kompetensuppbyggnad av den utbredda misstolkningen av 6 § kärntekniklagen som råder inom landet och som alltså går ut på att all forskning inom det kärntekniska området skulle vara otillåten. Bestämmelsen har också givits den nedsättande benämningen ”tankeförbudsparagrafen”, vilket ger oönskade associationer i en demokratisk kontext.
Avvecklingslagen
1997 började kaoset på allvar. Regeringen Persson gick ihop med Centern i en uppgörelse som innebar:
Regeringen gavs rätt att när helst besluta att lägga ned reaktorer.
Tidigare var regeringen tvingen att be riksdagen om lov för att få stänga reaktorer. Men i och med avvecklingslagen kunde regeringen på eget bevåg ta sådana beslut, utan att behöva förankra dem hos de folkvalda.
I ett slag försvann alla möjligheter för kärnkraftsbolagen att planera långsiktigt. Från att ha haft ett klart och tydligt stopp-datum visste de nu inte om de skulle få nedläggningsbeskedet i morrn – på samma sätt som Barsebäck – eller om det skulle komma om 10-20-30 år. På frågan om de skulle livstidsförlänga verken för tvåsiffrigt antal miljarder eller inte fick de inga besked. Däremot sade avvecklingslagen att livstidförlängningar som fick verken att gå i över 40 år inte skulle få ersättning för dessa vid en eventuell nedläggning.
7 § När ersättningen skall bestämmas skall som särskilda förutsättningar gälla följande:
Har upphörandet av driften vid en kärnkraftsreaktor medfört inverkan av någon betydelse på priset på högspänd el i Sverige, skall ersättningen beträffande den reaktorn bestämmas på grundval av det pris som skulle ha gällt om en sådan inverkan inte hade förekommit.
Ersättningen skall bestämmas utifrån antagandet att en kärnkraftsreaktor inte kan nyttjas mer än 40 år efter den tidpunkt då den först togs i kommersiell drift.
Först 2005-2006 fick bolagen beskedet att de hade tillåtelse utföra livstidsförlängningarna som de hade börjat planera för. Men det var för mycket arbete på alldeles för kort tid. Tidigt på våren 2009 gick de igång med det praktiska arbetet, och misslyckades kapitalt. Över 24 reaktormånader förseningar och två oväntat extra kalla vintrar orsakade kaos i det svenska energisystemet. Avvecklingslagen landade i våra brevlådor i form av skyhöga elräkningar.
Enligt myndighetens senaste risk- och sårbarhetsanalys väntas brist på specialister inom både kärnkraftsäkerhet och strålskyddsberedskap de närmaste åren. Många av experterna i Sverige är redan pensionerade och ersättarna är för få. I rapporten konstateras att det kommer att “ta lång tid att på nytt bygga upp den saknade kompetensen”. Att utbilda en ny specialist beräknas ta omkring 20 år.
–Det är ett stort problem. Sverige har inte sett om sitt hus i tid och vi har inte klarat att överföra kunskap till nya generationer, säger Robert Finck.
Bakgrunden är att Sverige under många år planerade att avveckla kärnkraften. Efter olyckan i Tjernobyl för 25 år sedan infördes också den så kallade tankeförbudsparagrafen i kärnteknik- lagen som delvis hindrade svensk kärnkraftsforskning. Intresset för att studera kärnteknik hamnade på en bottennivå.
Dessutom har SSM vid flera tillfällern behövt att gå in och ta kärnkraftsbolagen hårt i örat, med bland annat “särskild tillsyn” av Forsmark och Ringhals.
Efter 35 års kärnkraftsdebatt har vi lyckats köra svensk kärnkraft i botten. Ingen – inte vare sig kärnkraftsförespråkare eller kärnkraftsmotståndare – kan tycka att det är en bra situation vi har idag.
Efter Fukushima: så kan DU göra debatten bra
Problemen med den svenska kärnkraften har sina rötter i en dålig svensk kärnkraftsdebatt som har lett till att politiker tagit dåliga, kontraproduktiva beslut. Orsaken till den dåliga debatten är att allmänheten inte har givits den kunskap som behövs för att få en komplett bild över vad kärnkraft är, hur den fungerar, och vad dess starka och svaga sidor är. När människor i panik köper jodtabletter för strålningsnivåer som är 15 miljoner gånger mindre än vi redan har i våra kroppar, är det uppenbart att folkbildningen om kärnkraft har misslyckats.
Bättre blir det inte när fakta och sakargument ersätts av partipolitik och politikers nycker i debatten. Då är det inte konstigt att våra folkvalda tar dåliga beslut. Resultatet blir därefter: krånglande kärnkraft, sämre förutsättningar för bra säkerhet, rusande elpriser…
Nu står vi inför en ny debatt i och med Fukushima-krisen. Den debatten måste bli långt bättre än vad som skett tidigare, annars kommer vi att ta konstiga beslut igen, och ytterligare sabotera svensk kärnkraft. Förutsättningarna för debatten är både bättre och sämre.
Bättre är att informationsflödet idag är totalt anorlunda. Människor kan fortbilda sig om kärnkraft på ett sätt som är ren science fiction jämfört mot hur det fungerade på 70- och 80-talet.
Sämre är att de som arbetar med kärnkraft – och som har absolut störst kunskap om hur Svensk kärnkraft fungerar i praktiken – inte hörs eller syns. Kraftbolagen lägger munkavle på sina anställda. De får inte uttala sig i debatten, och vad värre är får de inte heller ställa upp i media med sina expertkunskaper för att hjälpa till med att förklara hur olika säkerhetsfunktioner fungerar, något som blev extra tydligt i samband med händelserna i Fukushima. Inför folkomröstningen 1980 så talade de åtminsone från hjärtat vad de tyckte…
…men idag är tystnaden total.
Strålsäkerhetsmyndigheten har haft fullt upp och informerat människor, men de sakkunniga utför ingen folkbildning utöver att akut svara på frågor. Och inom forskningen så börjar man nu lite försynt fundera på att höja rösten då de ser vilken otrolig kunskapstörst det finns hos allmänheten, men man har inte fått upp farten än.
Det som du som läsare kan göra för att debatten skall bli bra är att söka kunskap. Informera dig. Det finns massor med information på öppna källor, som exempelvis Wikipedia, som är lätt tillgänligt för dig att ta del av. Det finns också intresseorganisationer och nätverk på båda sidor om åsiktsfrågan, som exempelvis Nuclear Power Yes Please och Folkkampanjen, som gärna berättar våra argument. Lyssna… ställ frågor… jämför… ifrågasätt.
Framför allt bör du söka kunskap hos de som kan kärnkraft. Och vill inte de komma till dig så kan du komma till dem. Maila… ring… eller åk och hälsa på! Besök hos kärnkraftverken och Svensk Kärnbränslehantering (SKB) är gratis. Anmäl en grupp kompisar, åk dit och se själva. Gör det till ett utflyktsmål på semstern. Ingen går därifrån opåverkad.
Framför allt måste vi alla vara öppna för möjligheten att vi kan ha haft fel om kärnkraft. Vi inom Nuclear Power Yes Please har vid flertalet tillfällen behövt rannsaka oss själva, speciellt nu under Fukushima-krisen, vilken fortfarande inte är slut. När faktan från Fukushima har samlats in, och analysen är klar, först då vet vi om och i så fall hur vi kan gå vidare med kärnkraft i Sverige och resten av världen.
/Michael Karnerfors, en av författarna av debattartikeln från NPYP
Nya ordföranden Solveig Ternström och Anna-Linnéa Rundberg, gillade inte artikeln alls (*) Faktum är att när vi var färdiga med artikeln var Göran fortfarande ordförande. Vi skickade artikeln till Dagens Industri, som sade att de skulle köra den. Men innan den hann gå i tryck hade FmKK årsmöte. Göran valdes bort och två nya ordförande – Solveig Ternström och Anna-Linnéa Rundberg – valdes. De var inte alls glada åt den här artikeln och mailade DI, som vek sig direkt…
Av nätverket Nuclear Power Yes Please, och Göran Bryntse, f.d. ordföranden för Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen
Publicerad på i Aftonbladet Debatt 2011-04-26
Kärnkraftsdebatten behöver långsiktighet
Det har inte undgått någon att svensk kärnkraft sett stora motgångar under de senaste åren. Mängden levererad el i förhållande till kapacitet var lägst i Europa under 2009 och 2010. Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) har vid flera tillfällen behövt ta kärnkraftsbolagen i örat och kräva uppsträckning, vilket efterföljts, men det är anmärkningsvärt att det skall behövas.
Grundorsaken till den svenska kärnkraftens nuvarande ställning är årtionden av kortsiktig politik och bristande kunskap och vilja hos beslutsfattare. Olyckorna vid Three Mile Island (TMI) och Tjernobyl innebar att en del märkliga och skadliga beslut togs:
En folkomröstning genomfördes där folket fick välja mellan två olika avvecklingsalternativ, fördelat på tre linjer.
I beslutet om avveckling saknades en reservplan för att hantera den situation som skulle uppstå om beslutet inte genomdrevs.
En lag som förbjöd oss att planera för nya reaktorer infördes.
En lag som tillät regeringen att utan riksdagsbeslut stänga reaktorer infördes.
Med detta kom svensk kärnkraftsindustri att sakna incitament och möjlighet för långsiktig planering. Konsekvenserna blev att produktionskapaciteten för de svenska reaktorerna dalat till historiskt låga nivåer. Säkerhetsarbetet har försvårats då industrin utarmats på kompetens. SSM konstaterar att det tar cirka 20 år att ersätta specialister inom kärnkraftssäkerhet och strålskydd. Myndigheten flaggar för att naturliga avgångar i kombination med att få valt att utbilda sig inom viktiga kompetensområden kan medföra ökade risker i framtiden. Resultatet av kärnkraftspolitiken från 1980 och framåt blev sålunda bland annat att Sverige fick sämre verktyg för att bedriva kärnteknisk verksamhet med högsta möjliga tekniska och säkerhetsmässiga standard.
Anledningen till att besluten blev sådana är bland annat:
Allmänheten har fått för lite och för dålig information om kraftformen och relaterade fenomen
Många som besitter viktig kunskap är frånvarande i den öppna debatten
Inom kärnkraftindustrin, myndigheter och forskningen finns stora kunskaper om kärnkraft. Men få, speciellt ifrån de lägre leden, vågar uttala sig i den öppna debatten trots att det är där kunskapen om hur kärnkraft fungerar i praktiken är som störst. Debatten måste utökas med dessa röster, speciellt som allmänheten vill höra vad de har att säga.
Just nu krävs att vi analyserar de enorma mängder fakta som händelserna vid Fukushima kommer att ge oss, samt kritiskt granskar den politik och den debatt som hittills förts. När vi därefter har ett faktamässigt beslutsunderlag i hand måste vi ta gemensamma och långsiktiga beslut.
Vad besluten sedan än blir så får det inte vara ytterligare ett obeslutsamt mellanting, utan något som är kristallklart och långsiktigt. Antingen stoppar vi kärnkraften med hjälp av en tidsbestämd avvecklingsplan, eller så måste vi acceptera kärnkraften som en del av vår energiförsörjning under överskådlig tid. Oavsett väg för kärnkraften skall också arbetet med att energieffektivisera och bygga ut förnybara kraftkällor fortsätta enligt bästa förmåga.
Det är viktigt att visa stor ödmjukhet inför dessa frågor och inte vara rädd för att erkänna att man kan ha haft fel. Detta budskap riktar vi till såväl kärnkraftsmotståndare som kärnkraftskramare. Debatten om kärnkraft är viktigare än åsikten om densamma.
Michael Karnerfors, civ. ing, grundare av nätverket Nuclear Power Yes Please
Göran Bryntse, tekn dr, f.d. ordf. i Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen
Göran Bryntse är civilingenjör i teknisk fysik från LTH, och teknisk doktor i papperteknik. Han var tills den 26/3 ordförande för Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen. Artikeln författade vi och satte underskrifter på 5 dagar innan det. Nya ordföranden för FmKK var inte road och stoppade vårt första försök att få artikeln utgiven i Dagens Industri.
Av Michael Karnerfors, publicerad på SVT Debatt, 2011-04-18
Rubriken är annorlunda där för att SVT Debatt satte en annan rubrik än den jag valde.
Miljöpartiets energipolitiske talesman Per Bolund skriver på SVT Debatt att vi har goda förutsättningar att avveckla kärnkraften. Han understödjer sitt resonemang med samma argument som vi hörde 1980. Men den här gången går jag inte på det, tomma löften räcker inte. Det skriver Michael Karnerfors, Medgrundare av nätverket Nuclear Power Yes Please.
Miljöpartiets energipolitiske talesman Per Bolund frågar på SVT Debatt: ”Vad krävs då för att det ska vara möjligt att stänga svensk kärnkraft? De svenska kärnkraftsförespråkarna har ett ansvar att leverera ett svar i debatten: Vilka förutsättningar krävs egentligen för att det ska vara aktuellt att avveckla kärnkraftsreaktorer i Sverige?”
Per Bolund, svaret du efterfrågar är enkelt:
– Det krävs att ni som inte vill ha kärnkraften tar bort de fossila bränslena först, för de dödar oss.
– Det krävs att ni tar ansvar för att ersättare för det fossila och kärnkraften kommer på plats.
– Det krävs att ni visar att ni tror på det ni säger, och inte bara kommer med tom skrämselretorik.
Sista punkten är den som avslöjar falskheten bakom din artikel Per Bolund. Precis som när du i riksdagen gjorde dina anföranden inför kärnkraftsbeslutet 17 juni 2010, går denna artikel ut på att skrämmas. Ditt budskap till läsarna och svenska folket är ”Var rädd och känn skräck för kärnkraft”. Du använder dig av skrämselpropaganda.
Samtidigt säger du ändå inte ”Lägg ned all kärnkraft idag”. Du försöker påstå att kärnkraften är skrämmande och oacceptabel, men – för att parafrasera Tage Danielsson – bara nästan(!) oacceptabel, det är det som är det konstiga. Efter alla skräckhistorier du framför vågar du ändå inte framföra kravet att kärnkraften skall läggas ned idag.
Riksdagsledamoten Cecilie Ternfjord-Toftby (m) satte fingret på denna hyckleriets motsättning när hon 17 juni frågade dig:
”Om Miljöpartiet verkligen tycker att kärnkraften är ett potentiellt katastrofscenario tycker jag att ert argument om att avveckla kärnkraften successivt är oansvarigt, ansvarslöst och extremt cyniskt. Eller är det så att er argumentation i dag bara är ren retorik?”
Om du verkligen hade trott på dina ord hade du krävt ett snabbstopp nu, i denna sekund. Men det gör du inte. Alltså är du inte ens själv övertygad att dina egna ord bär vikt. Du vill bara utnyttja dessa falska påståenden för att sprida skräck och genom rädsla få svenskarna att anpassa sig till er politiska linje om kärnkraften. Eftersom inte du tror på orden tänker inte heller jag tro på dem. Varför skulle jag göra det när du själv inte har övertygelse nog att faktiskt agera efter dem?
Att orden faktiskt är falska bekräftas dessutom av fakta, när vi gemensamt ser vad dessa påståendevis ”fruktansvärda” olyckor faktiskt (inte) har ställt till med. Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima har hittills dödat färre människor än vad som dör i trafikolyckor i världen under en helt vanlig dag. Vad som är än värre är att under samma dag dör tio gånger så många människor av luftföroreningar, främst orsakade av fossila bränslen. I Sverige allena dör 5 000 människor per år en för tidig död på grund av fossil bränslanvändning. Inte ens FNs mest pessimistiska prognoser över Tjernobyl kommer upp i de siffrorna totalt räknat.
Ändå vill du, Per Bolund, och ditt parti att allt eventuellt överskott vi får i energiproduktionen skall användas för att lägga ned kärnkraft; inte för ersätta de 200 TWh fossila bränslen Sverige fortfarande använder varje år; inte för att sälja el till våra grannländer Tyskland, Danmark, Polen, Estland, Lettland och Litauen, vars energiproduktion är 80 till 100% beroende av fossila bränslen. Du och andra kärnkraftsmotståndare tycker att överskottet i den svenska energiproduktionen enbart skall läggas på att jaga bort Sveriges koldioxidsnålaste och renaste kraftkälla, kärnkraften.
År 1980 blev vi i Sverige lovade av landets kärnkraftsmotståndare att till år 2010 skulle de fossila bränslena och kärnkraften vara borta, detta dessutom utan att de orörda älvarna byggdes ut. Vi vet idag att det var ett tomt löfte. Kärnkraften finns kvar. De fossila bränslena utgör fortfarande 1/3 av tillförseln till den svenska energibalansen. Påståendena om att det är lätt att avskaffa det fossila och kärnkraften uppfylldes inte.
Nu försöker ni, Per Bolund, dina partikamrater och andra kärnkraftsmotståndare, att dra samma vals igen. ”Det går att”, ”vi har potential att”, vi kan ”utan problem” stänga ned kärnkraften. Samma ord som vi hörde då. Samma löften. Och samma avsaknad av garantier.
Den här gången går jag inte på det. Per Bolund, du och alla kärnkraftsmotståndare måste visa att ni tror på det ni säger och att ni håller det ni lovar. Den här gången räcker det inte med tomma löften. Prognoser är inte gott nog. Skräckhistorier är inte tillräckligt.
Vill ni – du Per Bolund, Miljöpartiet och andra kärnkraftsmotståndare – lägga ned Sveriges renaste och säkraste kraftkälla krävs följande förutsättningar. Antingen…
– Krav på totalt snabbstopp nu. Ni lägger snarast en motion att alla Sveriges tio reaktorer skall vara nedstängda inom en månad.
…eller…
– Ett helt fossilfritt Sverige. – Att ersättare för kärnkraften finns på plats och är i drift. – Personligt ansvar av alla som krävt och tagit besluten.
Dessa är förutsättningarna som krävs. Tänker ni inte ställa upp på dessa krav stänger ni inte en enda reaktor i det här landet, utan ger kärnkraften ert fulla stöd och arbetar för att den skall fungera väl. Detta är valet ni har att göra och ansvaret ni har att ta för era krav, annars är era ord tomma och inget värda.
Studio Ett på Sveriges Radio ringde på lunchen idag fredag och frågade om jag kunde vara med i en liten debatt om kärnkraftsdebatten, något som vi i NPYP önskat länge (om än inte just där). Eftersom eftermiddagen ändå såg ut att drabbas av akut arbetsbrist fick jag chefens tillåtelse att flexa ut tidigt och pös iväg ned till SR i Malmö för andra gången på kort tid. Lite allmäna kommentarer om inslaget…
Att tyskarna är på hugget som inslaget nämner är sant, men bilden är långt ifrån så enhetlig som man ger sken av. Sedan Fukushima-krisen kom igång har vi fått ett antal förfrågningar från tyskar – och en ifrån italien – om användning av grafiken med Den Leende Atomen. Jag var också på en affärsresa till Berlin i december, och hade då på mig en knapp med “Nuclear Power Yes Please”… och på bara en dag fick jag två spontana mycket uppskattande kommentarer från tyskar. I Sverige har jag hittils fått en sådan kommentar på över ett år.
Sedan noterar jag att tyskarna nu är på väg att göra exakt samma misstag som vi i Sverige gjorde 1980 och framåt: snabba, panikslagna beslut som enbart går på känslor, och inte överväger fakta. Det finns ingen fakta från Fukushima att tillgå än… idag har man exakt samma fakta som man hade för 4 veckor sedan. Beslutet att snabbstoppa 7 reaktorer i Tyskland har redan i ökade stoft- och koldioxidutsläpp gjort mer skada än vad Fukushima gjort i Japan. Minns att ungefär 25 personer per TWh dör en för tidig död på grund av luftföroreningar från kolkraft. De är lite som att försöka stoppa potentiall blödning i handen genom att skilja armen ifrån kroppen.
Göran säger att det var ca 500 personer på deras möte på Sergels Torg. Faktum är att en sympatisör till oss där och kollade runt lite, så vi räknade för skojs skull hur många som syntes på bilderna. Resultatet kan ni kolla på bilden nedan om ni känner för. Vi fick det till ca 220, plus lite som kom och gick. 🙂
Maxantalet som kom till FmKK's Stockholms-aktion (klicka på för full storlek)
13m 35s får jag frågan varför debatten är så “lam” i Sverige. Saken är den att politikerna ville aldrig ha debatten, utom möjligen Torbjörn Fälldin, han som vände Centern emot kärnkraft från att ha varit pionjärerna för kraftformen. Alla fyra kärnkraftskommunerna var starka Centerfästen och de ville ha kärnkraft hos sig. De kämpade med näbbar och klor för att få den, vilket de också lyckades med. Men sedan kom som sagt Fälldin och började ställa till oreda i frågan, vilket orsakade en het och infekterad debatt. Fälldin krävde en folkomröstning om kärnkraft men detta ville inte moderaterna eller sossarna gå med på, och inte heller fick han stopp på kärnrkaften som han trodde att han skulle få vilket slutade med att regeringen Fälldin I tvingades avgå 5 oktober 1978.
Det som är lite skrämmande är att nu uppför sig dagens Centerparti på ungeför samma sätt, det vill säga de går med på en uppgörelse med en förhoppning att den i praktiken ändå inte kommer att betyda något.
Efter regeringen Fälldins avgång övergick makten till Ola Ullstens Folkparti-regering, och tiden knatade på mot valet på hösten 1979. Socialdemokraterna hade redan sedan tidigare gnällt på Centern och anklagade dem för att fördröja kärnkraftsutbyggnaden, och som följande video från 1977 visar ansåg Palme att kärnkraften behövdes.
Men sedan slog olyckan på Three Mile Island till. Om opinionstrycket mot kärnkraft var starkt tidigare blev det bedövande nu. Problemet för politikerna var dock att vi var beroende av att av energi. Utbyggnaden av älvarna var stoppad och 70-talets oljekris låg färskt i minnet. Dessutom var miljörörelsen under uppseglande och påminde alla om hur miljövidrigt olja var. Ingen av politikerna ville ta vare sig det ena eller andra beslutet. Att ge med sig och tillåta kärnkraft var livsfarligt, vilket regeringen Fälldins avgång bevisade. Och att snabbt stänga kärnkraften skulle innebära att Sverige blev mycket starkt oljeberoende (igen).
Palme satt i en räxsax för att hälften av sossarna ville ha kärnkraft, andra hälften vill ha bort den. SAP var på väg att spricka på mitten. Så för att rädda partiet inför valet 1979 gick han med på en folkomröstning. På det viset undvek han att kärnkraften blev en valfråga 1979.
Så till slut det blev halv-mesyren att man skulle stänga kärnkraften… om 30 år. På det viset slängde man den heta potatisen ifrån sig och kunde andas ut. Nu var kärnkraften någon annans problem…
…vårt problem.
Vis 15m 00s får Göran en fråga och svarar att han anser svenskarna vara “godtrogna” och antyder att vi är lättlurade. Inte bra där Göran. Inte förolämpa intelligensen hos de du försöker övertyga. 🙂
Sedan anklagar Göran politikerna för att inte ha följt folkomröstningsresultatet. Faktum är att omröstningsresultatet – om man nu skall bry sig om det – var följande: “Kärnkraften avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning och välfärd. För att bl.a. minska oljeberoendet och i avvaktan på att förnybara energikällor blir tillgängliga används högst de 12 kärnkraftsreaktorer som i dag är i drift, färdiga eller under arbete.“. Här står alltså i klartext att kärnkraften skall inte stoppas förrän ersättning är på plats! Om då ersättningen vägrade infinna sig, tja, då är det enligt omröstningen rätt att rekatorerna finns kvar, för det var det man röstade på!
Att jag sedan tycker att hela omröstningen är en fars och inget annat än politiskt rävspel gör dock detta ganska irrelevant. 😀
Göran gnäller på pressen – speciellt Bonnier-koncernen – och tycker att han får inte föra fram “Sanningen om kärnkraft”. Tja Göran… det är kanske för att det är din “sanning” du försöker framföra, och att du inte argumenterar den så bra. Vi har på NPYP petat hål på din argumentation tidigare. Särskilt spännande är det när du i samma artikel refererar till tre olika personer där en av dem säger tvärt emot de två andra.
Göran påstår att kärnkraftsindustrin har en väldigt stark lobby som gör mycket väsen av sig och att FmKK och andra anti-kärnkraftere inte kan tävla med detta. Argumentet är “De har helsides-annonser”. Det är ingenting i sammanhanget… det är bara helt vanlig reklam och innebär nästan ingen påverkan alls. Jag har under de senaste åren när jag nu varit aktiv i debatten sett betydligt mer av Göran än vad jag har sett av bolagen.
Förr vågade man sticka ut lite… “Fälldin-läge”.. sådant ser man inte idag. 🙂
Riksdagdebatten kommenterar vi mer när programmet kommer upp på SVT Play.
Idag klockan 16-17 var Michael Karnerfors (NPYP) och Göran Bryntse (f.d. ordförande för Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen, FmKK) med i Sveriges Radio P1-programmet Studio Ett. Programmet handlade om kärnkraftsdebatten.
Slutreplik: “Kärnkraftsmotståndarna ger oss skenande elpriser”
Published by Michael on May 7, 2012Detta är en längre och mer utförlig version av vår slutreplik till Lise Nordin i SvD.
Lise Nordins respons på vår kritik mot hennes klipp & klistra-debatterande mot Alliansens energiuppgörelse lämnade majoriteten av våra argument obesvarade.
De senaste decenniernas rödgröna kärnkraftsmotstånd har enbart givit oss dåligt fungerande kärnkraft och rusande el-priser vintertid. Att Alliansen ersatt denna politik med en uppgörelse som tillåter kärnkraft – samtidigt som den också satsar på förnybart och energieffektiviseringar – är därför en förödande prestigeförlust för de rödgröna. Nordins svar bekräftar att hennes attack är pajkastning och partipolitiskt käbbel för att dölja detta misslyckande.
Nordin upprepar påståendet att ersättningstaket för en olycka är satt till 12 miljarder. Detta är – som redan påpekats – felaktigt. Hon kompletterar påståendet med lite löst handviftande om konkurs, men det är inte ett seriöst svar.
Hon kommenterar inte vårt argument att det är rätt och rimligt att staten täcker topprisker, därför att det är en av nationalstatens huvuduppgifter. Istället försöker hon väcka ilska genom att hävda att “skattebetalarna” betalar för en olycka. Till detta kan vi i så fall tillägga att eftersom vi skattebetalare – privatpersoner och företag – är de som nyttjar den el som kärnkraften förser oss med är det i högsta grad rimligt att vi också solidariskt betalar för eventuella extrautgifter. Vi gör det redan idag i och med kärnavfallsfonden som finaniseras direkt från vår elräkning och detta tycks Nordin inte ha något emot. Dessutom mjölkas kärnkraften via effektskatten på mer pengar än vad en fonderingspremie skulle kosta.
Nordin hävdar att kärnkraften inte kan försäkras, för inga försäkringsbolag skulle vilja göra det. Att olycksfonder, likt USA’s Price-Anderson Nuclear Industries Indemnity Act, kan lösa försäkringsfrågan verkar hon inte vilja kännas vid. På samma sätt ignorerar hon också vår kritik mot dubbelmoralen i att enbart ställa detta “försäkringskrav” på kärnkraft och inte på andra verksamheter som har samma eller högre risker. (exempel på andra riskindustrier borde nämnas och argumentet förstoras, det är i mina ögon en av huvudargumenten mot Nordin och viktigaste budskapet till läsarna, kärnkraftens olycksrisk är inte unik. Efter att ha läst artikeln borde läsarna ha fått upp ögonen för att kemifabriken, raffinaderiet eller oljehamnen runt hörnet är precis lika “stor och läskig” som en kärnreaktor)
Resten av Nordins svar är gamla slitna floskler om kärnkraften. Vi besvarar dem i korthet.
62 kraft-reaktorer är under uppförande i världen just nu. USA, Ryssland, Japan, Pakistan, Slovakien, Ukraina, Argentina, Brasilien, Finland, Frankrike, Indien, Kina bygger kraftreaktorer. De senaste åtta åren är det enbart två länder som i förtid stängt ned fungerande reaktorer: Sverige och Tyskland. Den nedläggnings-“trend” Nordin försöker hävda existerar inte.
Kärnkraft har i Sverige de lägsta utsläppen av klimatgaser av de olika kraftslagen. En livscykelanalys (LCA) från Vattenfall år 2005 visar att svensk kärnkraft har utsläpp på 3 gram koldioxid per kWh levererad till hushållskund. Vattenkraften ligger på 5 g/kWh, vindkraft på 10 g/kWh, solkraft på ca 70 g/kWh. Och den reservkraft som vi måste starta för att vi inte har kapacitet nog att täcka vårt effekt-behov de kallaste vinterdagarna ligger enligt samma LCA på 1300 g/kWh. Att i det läget påstå att kärnkraft inte bidrar till vår rena energimix är verklighetsfrämmande.
Kärnkraftsmotståndarna har i över 30 år lovat och försäkrat att kärnkraften är lätt att avskaffa. De senaste vintrarna har vi sett att det löftet var noll och inget värt. När vi ändå talar försäkringar undrar vi försynt vem som försäkrar oss elkunder mot de skenande elpriser som kärnkraftsmotståndet lett till. Thorbjörn Fälldin, Birgitta Dahl, Olof Johansson, Lise Nordin och de andra kärnkraftsmotståndarna verkar inte beredda att hala upp plånboken för ersätta oss för deras ouppfyllda löften. Så vem skall betala det?
15 Comments