Skip to content

Tag: KBS-3

The nuclear waste issue reaches a decision in Sweden, after 50 years.

Today, 27th of January 2022, the Swedish government approved the KBS-3 method for depositing nuclear waste in Sweden. This is a decision that has been 50 years in the making, and that created and shaped the debate on Swedish nuclear power in the 1970s.

“We need power, but where to get it from?”

After World War II, Sweden was building itself up as an industrial welfare nation. For that, we needed a reliable and ample supply of energy. But where to get it?

Historically, Sweden had been dependent on hydropower from the mighty Norrland rivers…

Stornorrfors, one of Sweden’s largest hydropower dams (image source: Wikipedia)

…and imported oil.

However, it was clear that this could not continue. The resistance to further exploit the Norrland rivers was massive. This was the first major environmental issue in Sweden, where people took to the streets to protect the environment. Soon it became clear that any talk of damming up the 4 untouched rivers would be political suicide.

Meanwhile, it was becoming painfully clear that using oil for energy production was causing environmental havoc, with acidification of rivers and lakes, cancerous hydrocarbons released into the cities, carbon dioxide threatening the climate. Yes, already in the 1960s, there was awareness that carbon emissions was a danger to the climate.

So what were the options?

  • Renewables, in the shape of wind, solar, and geothermal power
  • Nuclear power

When the government put out the question as a public enquiry, the result was — as then Prime Minister Olof Palme expressed it — “completely unanimous”, in that renewables could not play any major part before 1990. That was too late.

By process of elimination, nuclear power remained.

And so it was, 12 reactors were approved by Palme’s Social Democratic party government. By the late 1960s there was complete political unity on the issue: Sweden was to adopt nuclear power, for security in power supply, for the environment, for the climate.

The hunt for a profile issue

This unity would not last though. The Swedish system of governing is a multi-party system, divided into partisan politics by way of a left and a right bloc. The left bloc was comprised of, the Social Democratic Party and the — then called — Left Party Communists. The right bloc was led by the Centre Party, and also included the liberal People’s Party, the Christian Democrats and the Moderates.

The Centre Party — an ideologically green party — was looking for a profile issue to challenge the left bloc on. They found that issue when Swedish Nobel Prize laureate Hannes Alfvén in 1972 expressed concerns over nuclear waste. Alfvén and Centre Party leader Thorbjörn Fälldin met, and from these meetings the Centre Party crystalized a standpoint on nuclear power…

Danish activist Anne Lund designed the “Smiling Sun” logo in 1975 (image license: GFDL, image credit: OOA Fonden, WISE)

Palme as the incumbent Prime Minister and Fälldin as the challenger, debated nuclear power fiercely. And the primary argument against nuclear power was the issue of waste. Fälldin — before the 1976 general election — famously said that he would not “compromise with [his] conscience” while referring to the waste, and vowed to stop all further expansion of nuclear power in Sweden.

And lo and behold, the profile issue actually struck a chord with the electorate. For the first time in decades, since before WWII, Sweden had a right bloc government. Fälldin got to work on abolishing nuclear power in Sweden

A failed promise

Two years later — in the autumn of 1978 — Fälldin’s government fell. The reason for this demands explaining a peculiarity of the Swedish Instrument of Government.

As with most democracies, Swedish official power is divided into multiple entities. But where most nations split power in three, Sweden does it in four. Where others combine Executive and Administrative power, Sweden puts a firewall between these two.

The upshot of this is that Administration — which is largely apolitical — cannot be bossed around by the political Executive; Swedish ministers are practically forbidden from making administrative decisions.

Granting permits for nuclear power is an administrative decision. So revoking or preventing permits to build and operate nuclear power is something that a minister cannot do. Instead, this is the subject for an apolitical administrative authority. And apolitical administrative authorities do not care if you as a politician have election promises to fulfill.

Thus, the Centre Party’s plan for halting the expansion of nuclear power was to introduce a law that demanded anyone wishing to obtain a permit for nuclear power activities in Sweden to show an adequate proposal for dealing with waste. Fälldin was convinced — by Alfvén — that this was an unsolvable task.

However, little did he know that in 1976, two SOUs (“State Official Reports”) had pointed to the remarkable find of natural nuclear reactors in Oklo, Gabon, Africa, and shown that a deep geological repository was not just feasible but also very likely to be adequate.

The nuclear power companies applying for permits with the Swedish Nuclear Power Inspectorate — the authority responsible for handing out nuclear power permits — referred to these reports, and other research papers from Gabon.

The Swedish Nuclear Power Inspectorate looked at this, and approved the permits.

Fälldin’s government suddenly had massive amounts of egg on their face. Feeling that they no longer had the vote of confidence by the Riksdag (Sweden’s unicameral parliament), the government resigned.

This was the beginning of the end of the — in this author’s opinion —only pragmatic argument against nuclear power.

A long and protracted end

As the reader is well aware, the 1970s and 80s were turbulent times for nuclear power.

The nuclear waste issue however, proceeded quietly. In 1984, a law was passed that established that the effort for creating a waste repository would be paid by the consumers. For many years, a levy on the electrical bill explicitly specified how much you as a consumer were paying to the Nuclear Waste Fund. This was counted at less than 1 öre per kWh (1 öre = 0.01 SEK, 1 SEK was valued at roughly 0.2 USD back then).

In close cooperation with first the Nuclear Power Inspectorate, later renamed to the Swedish Radiation Safety Authority (SSM), SKB, the company specifically created to engineer a solution for the waste, researched and designed what would later be presented as the KBS-3 solution.

In 2011, SKB submitted the proposal for approval.

SSM was the first toll gate. They asked for complementary research. SKB submitted that, and SSM passed the issue on.

Another toll gate was public approval. And in what seems a near bizarre twist to the story, the two counties proposed as sites for the repository, essentially fought each other over the issue, demanding to have the site located on their own grounds. Östhammar county won the battle, and was appointed as the site of the repository. Oskarhamns county got a “consolation prize” in the form of the encapsulation factory.

The third toll gate was the Land & Environment Court. They had little to say and swiftly approved the application.

Hence the application arrived at the final toll gate: the Swedish cabinet, and the desk of the Department for the Environment.

Just one small hitch there: the head of that department was a Green Party minister.

Quick rewind to 1978 again. The greens had just been humiliated on the issue of nuclear waste. Fälldin implored Palme to hold a referendum on the issue. Palme refused.

…until a pilot-operated relief valve jammed open in a brand-new unit at Three Mile Island.

Palme, seeing a nightmare of a summer leading up to the general election in September 1979, quickly agreed to the referendum, in order to remove the now politically radioactive issue from the table.

With the referendum, the greens again had high hope that the quick abolishment of nuclear power in Sweden would be achieved.

That did not happen. Instead, nuclear power was given a 30 year life-span in Sweden. The ideological greens were fuming at this, and quickly splintered out into a new party: the Environmental Party the Greens. First thing that went into the party programme was to declare nuclear power anathema.

Fast forward to 2021 again, and Green Party minister Per Bolund had on his table a paper to sign, a paper that — in effect — said that the Swedish government’s official position is that the nuclear power industry was right, and they did a great thing in solving the issue of waste, while the greens did nothing but fling dirt at them.

That paper remained unsigned for many months, and the political opposition began to accuse the government of stalling. Threats of constitutional hearings, even a vote of no confidence, were uttered.

The unexpected thaw

Then, suddenly, in late November 2021, the Green Party said “we are leaving the government”. The reason stated was domestic political issues, but the practical upshot of this was that a new minister for the environment was appointed, one that was not ideologically green.

The political opposition quickly swarmed the new minister — Annika Strandhäll — like disaster news on a nuclear event, and demanded a decision on the waste issue. Strandhäll delayed that decision over Yule 2021.

And — today — 27th of January 2022, the historical decision was announced…

KBS-3 is approved as a solution for high-level nuclear waste in Sweden.

50 years of waiting is over.

Comments closed

“If the world were to adopt nuclear power, where would all of the waste go?”

A surprisingly good outreach platform has turned out to be, a Q&A site where people ask questions and let anyone answer. So I will be replicating some of my answers from there to here. Enjoy…

Nature showed us how to do it, and it works great!

This is a nuclear waste repository, that held waste for 2 billion years.

(image source)

Yes, you read that right: 2,000,000,000 years. That is 20,000 times more than what we consider to be adequate for a repository. And the only reason it is not longer than that is because…

a. that is how much time has passed since the waste was created

b. the waste has now decayed, completely. [1]

In the 1970’s, the Uranium ore find at Oklo, Gabon, Africa, gathered attention, because there was something “wrong” with the ore. It was as if the Uranium had already been used in a reactor.

As it turned out, it had indeed been in a reactor, a natural reactor. Billions of years back the isotope mix of Uranium was more like that we use in artificial reactors today. So all it needed was a bit of water to moderate the neutrons and — voilà! — nuclear fission, just like we do it today.

Nuclear fission means nuclear waste. These natural reactors also made waste. That meant a golden opportunity for us to examine what happened to the waste. The conclusion was astounding:

The waste stayed in place and moved less than 10 feet / 3 meters

This is despite the fact that the waste…

  • was not packaged in fuel bundles
  • was not encapsulated
  • was subjected to violent temperature swings (these reactors worked in cycles of a few hours)
  • was washed through by water for hundreds of thousands of years

The chief finding was that long-lived waste — the Transuraniums like Plutonium and Americium and other such Actinides — binds chemically to rock in a reducing environment and remains entirely immobile.

This is the key to why geological repositories work. Nature told us so. And that is why we are building repositories that way.

The Swedish KBS-3 method builds on the findings of Oklo and further research since the 1970’s. KBS-3 is already approved in Finland, and is in the process of being approved in Sweden.

Tom Scott visits the Finnish KBS-3 repository at Onkalo, Finland
The KBS-3 method, developed by SKB (image source)

KBS-3 — besides using the reducing environment of the bedrock — also adds the following barriers.

  • The fuel remains in the fuel rods, i.e. clad in Zirconium alloy. They are then placed in…
  • Cast iron holders. The cast iron ensures rigidity, toughness, and that the environment will remain reducing even if water enters the…
  • 2 inch / 50 mm thick corrosion resistant copper capsule that encapsulates the fuel bundles and their holder. That capsule is then surrounded by…
  • A layer of water absorbent Bentonite clay. The clay acts as soft padding to keep the capsule from being subjected to movements of the bedrock. It is also meant to be wet, because when it wets it swells to a pressure of 50 atmospheres, and is pressed into all the cracks and fissures around…
  • The bore hole, made 500 meters down into geologically stable bedrock, with a reducing environment and only small water movement.

The only thing that the Oklo reactors had was the reducing environment, and that alone held the waste in place for 2 billion years. KBS-3 will do the job.

So anyone that says there is no plan or no method or no site to deal with nuclear waste, is speaking — put in the plainest of the Queen’s English — complete and utter bollocks.


[1] The half-life of Plutonium-239 is: \[t_{1/2}= 24,100 y\]

So the tenth-life of Pu-239 is: \[t_{1/10} = t_{1/2} \left(\frac{ln(10)}{ln(2)}\right) \Rightarrow\]

\[t_{1/10} = 24,100 \cdot 3.32 \approx 80,000 y\]

So 2 billion years makes for…

\[2,000,000,000 / 80,000 = 25,000\]

…25,000 tenth-lives.

After about 110 or so tenth-lives, the original amount would have had to fill out the entirety of the known observable universe in order to have one atom left.

Leave a Comment

KBS-3 bra för miljön, dålig för miljörörelsen

Av Michael Karnerfors, publicerad i nedkortad version i Ny Teknik 2011-02-19

När Mikael Karlsson, Svenska Naturskyddsföreningen (SNF) och Johan Swahn, Miljörörelsernas Kärnavfallsgranskning (MKG) i ett antal debattartiklar till Ny Teknik (NyT 11-01-31 , NyT 11-02-10) försöker sprida tvivel om hur Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB) sköter sitt uppdrag kan jag inte låta bli att fråga mig: är det verkligen sant det de säger att KBS-3 är dålig för miljön? Eller är metoden i själva verket bara dålig för miljörörelsen? “Sätt inte bocken som trädgårdsmästare” påstår de. Men vem är bocken egentligen när MKGs medlemmar har något att förlora på att frågan om kärnavfall får en lösning? Kan vi verkligen lita på en granskare som inte vill att SKB skall lyckas?

MKG utgörs i huvudsak av SNF och dess ungdomsorganisation Fältbiologerna. Föreningen har sedan 70-talet motsatt sig kärnkraft. Ett ofta använt argument är påståendet: “Det finns ingen lösning på frågan om kärnavfall“. Nu är SKB på väg att rasera detta. Inom en månad lämnas en ansökan in som – om inget oväntat inträffar – innebär slutet för detta argument. Om eller när myndigheterna godkänner SKBs föreslagna lösning KBS-3 innebär det inte bara att frågan är löst i Sverige, utan vi kan också exportera den här kunskapen. Hela världens kärnkraftsmotstånd får ett ben avhugget och vacklar när industrin helt plötsligt säger “Jo då, det finns visst en lösning”.  Och inte nog med att SKB i så fall klarar kraven; kraven är dessutom väldigt högt ställda. Industrin tar inte bara ansvar utan gör det också med mycket god marginal, vilket så gott som omöjliggör vidare kritik i avfallsfrågan.

Ett annan konsekvens av KBS-3 är att vi får ett slutförvar där bränslet kan återtas. SNF vill istället att bränslet stoppas i djupa borrhål, där man inte utan betydande kostnadsökningar och svårighet kan ta tillbaks det. Om så skulle ske innebär det att bränslet – som är till minst 95% outnyttjat – inte blir tillgängligt för nästa generations kärnkraft. För en rörelse som inte vill ha kärnkraft vore detta givetvis en betydande “vinst”. Men om KBS-3 istället godkänns är bränslet lättillgängligt och Sverige kan få ren energi för hundratals år utan att någon ny gruvbrytning av kärnbränsle måste ske.

I den bästa av världar omvärderar en opinionsbildare sin åsikt och anpassar ödmjukt ståndpunkten när sakförhållandena ändras. Men med tanke på att kärnkraft tillsammans med vattenkraft – när hela livscykeln beaktas – redan visat sig vara renast och koldioxidsnålast i Sverige och SNF trots detta fortsätter att ösa galla över kraftformen kan vi sluta oss till att föreningen inte kommer att vara först med att säga “Vi hade fel, kärnkraft är faktiskt en bra kraftkälla” om KBS-3 godkänns. Det finns för mycket prestige, för mycket känslomässigt bagage, och för många betalande medlemmar som inte vill se detta hända. Alltså har SNF enbart att förlora på att industrin övertrumfar dem och i en oberoende granskning klarar av det som motståndarna hävdat aldrig skulle komma att ske.

Den romerska tänkaren Juvenalis frågade för snart 2000 år sedan: “Vem skall vakta väktarna?”. Den frågan är ständigt aktuell, och så även här: vem skall granska granskarna? Vem garanterar att MKGs remiss-svar är sakliga och korrekta? Vem går i god för att deras opinionsbildning är fri från egenintressen? Skall jag tvunget välja mellan SKB och MKG måste jag konstatera att SKB har ett mycket starkt intresse å deras huvudmäns vägnar att lösningen blir bra, eftersom det kostar kärnkraftsbolagen många miljarder kronor att frågan förblir olöst, eller att den måste städas upp i efterhand. SNF däremot har bara att förlora på att SKB lyckas. Miljön vinner, men de förlorar.

Kort och gott kan man säga att en ansvarstagande kärnkraftsindustri – som möter alla krav som ställs på den – är bra för miljön men dåligt för miljörörelsen.  

Alla de punkter som MKG angriper är icke-kritiska för KBS-3. Metoden står exempelvis inte och faller med det nuvarande förslaget på kapsel-lösning med “nakna” kopparkapslar. Detta dels för att kapslarna är inte den främsta av de tre oberoende barriärerna, dels för att kritikerna ännu inte lyckats visa på att deras invändingar är relevanta under de förhållanden som gäller utanför labbet och nere i slutförvaret, och dels för att kritikerna själva säger sig ha en lösning: belägg kapslarna med krom, zirkonium eller titan. SKB jobbar i skrivande stund med kritikerna från KTH för att utforska eventuella osäkerheter. MKG kan inte på ett trovärdigt sätt hävda att SKB undviker kapselfrågan. Som sidnot skall nämnas KTH-forskarna även arbetar med grundforskning för nästa generations kärnkraft.
Så, herrar Karlsson och Swahn, jag uppmanar er att sitta ned i båten och låta SKB slutföra arbetet med att undersöka KBS-3 och andra alternativ enligt vad myndigheterna begär, inte efter era egenintressen. Gunga skutan när det är viktigt för miljöns skull, inte bara för att ni inte får som ni vill. Med största sannolikhet ser världen att vi har en bra lösning på kärnavfallet inom tio år. Att det nog inte blir den lösning som ni hoppades på får ni helt enkelt bittert svälja. Men det är faktiskt miljön som hamnar i främsta rummet, inte miljörörelsen.


Michael, the saboteur?! Part 2: asking for email

By Michael Karnerfors 2009-10-31, continued from part 1

“Every Swedish citizen shall be entitled to have free access to official documents, in order to encourage the free exchange of opinion and the availability of comprehensive information.”

The paragraph above is the first act of the second chapter of The Freedom of The Press act, a cornerstone of the Swedish constitution. In short chapter two, titled “On the public nature of official documents”, says that if I as a Swedish citizen wish to take part of any official document, I am entitled to have swift access to it, no questions asked.


Michael, the saboteur?! Part one…

By Michael Karnerfors, 2009-10-24

I have had some crazy last few days, culminating with a Swedish newspaper calling me and asking me if I am a saboteur trying to wreck a scientist’s work on behalf of the nuclear industry! Whatever prompted anyone to ask something that bizarre? Well, the whole thing started over 30 years ago…

Anyone using fissionable material in Sweden is by law responsible for the safekeeping and disposal of the end-products. We’re not allowing reprocessing, and we’re not allowing the export of highly radioactive waste products, so we have to deposit any such materials.

To that end, the Swedish nuclear power companies formed the Swedish Nuclear Fuel And Waste Management Company, SKB for short for the purpose to researching a viable method to deposit spent nuclear fuel that is acceptable for the public as well as politically. Not that we didn’t know of viable methods since such methods were known since the early 70’s. But only very few of them were palatable, so we needed a bit of research of our own.  The project “KärnBränsleSäkerhet” (Nuclear fuel safety), or KBS for short, was started in 1976. In 1983 the third report of this project, KBS-3, was put forth and it proposed what is most likely a solution to the nuclear waste problem.


Nej Jinge, KBS-3 kostar inte pengar för all framtid

Bloggaren  Jan-Inge “Jinge” Flücht yttrade sig idag om den svenska slutförvars-metoden KBS-3. Han hade dock inte många siffror rätt, och vissa saker var totalt fel.

Jinge skriver om KBS-3: Dessutom kommer denna förvaring kosta pengar hela tiden. Den måste skötas, vaktas och underhållas.

Kommetaren jag ville skicka till hans blogg var följande:

Jag är ledsen Jinge, men det där stämmer inte. Det är rena faktafel du yttrade där.

KBS-3 är gjort för att vara underhållsfritt. När slutförvaret förseglas vid omkring 2070 är människan ute ur ekvationen för gott. Vi behöver inte lägga ett enda öre på slutförvaret därefter. Finansieringen för slutförvaret är säkrad via kärnavfallsfonden och inkomsterna till den tas direkt från elräkningen. Idag ligger påslaget på lite drygt 1 öre per kWh.

Och 100 000 år är inte alls obegripligt. I geologiska tidsramar är det knappt ens en blinkning. KBS-3 bygger erfarenheter från platser som Olko, Littleham Cove och Cigar Lake, där vi talar om tidsramar som är väldigt mycket längre än så. De naturliga rektorerna vid Oklo höll kärnavfallet inom sig i 1 700 000 000 år utan att det flyttade sig mer än 3 meter, det vill säga i storleksordningen 20 000 gånger längre än vad som krävs för att det skall bli ofarligt.

Jag förstår din oro Jinge, men du saknar vissa nyckelfakta i sammanhanget. Får jag i all blygsamhet föreslå att du surfar runt lite på SKB’s hemsida och läser in dig på vad KBS-3 innebär, vad forskningen bakom metoden är, och hur det är tänkt att fungera?

Dock kan man inte säga detta till honom på hans blogg för Jinge har nu varit herre på godset så länge att han klipper alla kommentarer som säger emot honom, alltid motiverat med det vaga “Läs kommetarsreglerna!” även om han själv har låg respekt för dem. Så det får bli svar här istället.


Kärnkraftsmotståndet fruktar fungerande lösningar

I ett pressmeddelande gjort av Svenska Naturskyddsföreningen (SNF) och Miljörörelsernas Kärnavfallsgranskning (MKG) hävdar organisationerna att Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB) inte är klara att välja plats för det svenska slutförvaret. Men argumenten för påståendet är vaga och försöker förekomma den fastslagna processen. Pressmeddelandet måste ses som ett uttryck för ett allt mer desperat kärnkraftsmotstånd som står inför sin värsta mardröm: en kärnkraftsindustri som tar sitt ansvar och hittar lösningar.

Processen att bestämma vad som skall göras med restbränsle ifrån den svenska kärnkraften är sedan länge fastslagen i lagar och förordningar. Restbränslet skall slutförvaras, och gången dit är som följer:

  1. Kärnkraftsindustrin skall forska fram ett förslag till slutförvar.
  2. Myndigheter skall granska förslaget och eventuellt begära kompletteringar.
  3. Regeringen skall slutligen godkänna förslaget och ge tillstånd att bygga slutförvaret.

Detta innebär ett problem för miljörörelserna. Kärnkraftsmotståndet är grundmurat i de flesta av dessa organisationer. Om regeringen säger ja till SKB’s förslag innebär det att den svenska kärnkraftsindustin har löst ett världsomfattande problem med kärnkraft. Detta är förrödande för kärnkraftsmotståndarnas ståndpunkt eftersom frågan om det använda kärnbränslet alltid har varit ett av deras starka argument. Motståndarna har länge antytt och hävdat att detta problem är i princip olösbart; att kärnkraften därför måste förkastas; och att deras egna föreslagna lösningar på energifrågan och klimatkrisen är de som bör genomföras. Om industrin då istället på egen hand tar fram en fungerande lösning på restbränsleproblematiken innebär det en katastrofal prestige- och förtroendeförlust för kärnkraftsmotståndet.

Men även om vi för ett ögonblick bortser från detta, vad är SNF och MKG’s argument emot den föreslagna metoden KBS-3? I kort går de ut på att man försöker kasta tvivel på två av de tre oberoende barriärerna som håller kärnbränslet fångat: kopparkapseln samt bufferten av bentonitlera. Men vad gäller kopparkapseln så har SKB dels själva inte fått det resultat som KTH-forskarna fått, vilket kastar stort tvivlel på de senares påståenden; dels har forskarna själva sagt att ett enkelt, kortvarigt korrosionsskydd kan lösa den eventuella problematiken; och dels visar ny forskning att ett brott av kopparkapseln i praktiken är obetydligt eftersom järninsatsen i kapseln då skapar en sådan miljö att kärnbränslet inte kan lösas upp i vatten och föras bort. Vad gäller lerbufferten lägger SKB nu sista handen vid forskningen som skall räta ut några eventuella frågetecken. I vilket fall som helst så är det i granskningen som det avgörs och inte nu.

I ljuset av denna insikt blir det allt mer klart varför kärnkraftsmotståndarna nu försöker attackera SKB och förekomma granskningen. “Risken” finns att SKB faktiskt har lyckats med sitt uppdrag. Kärnkraftsmotståndarna fruktar fungerande lösningar och försöker därför nu förgifta processen genom att använda så kallad FUD-taktik: Fear, Uncertainty, Doubt. Det handlar inte om miljö, framtiden eller att ställa klimatet till rätta. Nu handlar det för miljörörelserna om att rädda ansiktet, förtroendet, medlemsantalet och ekonomin.

I ljuset av detta anser vi i nätverket Nuclear Power Yes Please att SNF och MKG’s pressmeddelande skall ses för vad det är, det vill säga en partsinlaga. Processen är fastställd och skall följas. Och vi reagerar med upprördhet över att SNF och MKG är villiga att ta till rävspel när det gäller en så viktig fråga som kärnkraften. För en sak har de dock rätt i: detta handlar om vår framtid. Då får denna process absolut inte förgiftas av att vissa organisationer försöker skydda sina intressen.


Comments closed

Kärnkraftsmotståndet går till strid utan kunskap

Ibland läser människor inte ens grundläggande fakta innan de ger sig in i debatten. Speciellt motståndare mot kärnkraft kommer ibland med påståenden så verklighetsfrämmande att det är helt uppenbart att de inte ens sökt upp information som borde vara allmänbildning om ämnet.

Detta exemplifieras bland annat av det som Anders Sköldebrand skriver i SvD:

Oavsett hur mycket elenergi vi behöver så finns det viktiga saker att ta hänsyn till som jag tycker man glömmer i debatten. Hur farlig är kärnkraften och hur länge är den farlig?

När jag läser sådant här blir jag ledsen, uppgiven, rent ut sagt förtvivlad. Detta är en viktig debatt, men de som deltager saknar ibland helt insikt och kunskap i frågan. De frågeställningar som de påstår att andra “glömmer” eller antyder att ingen tänkt på, är saker som varit på bordet, och i vissa fall även varit lösta(!), i årtionden.

Anders skriver:

Vi bortser från farligheten i driften: ”För det händer väl inte mig, och förresten har det redan hänt olyckor, och dessutom varit väldigt nära att hända, så det ska väl inte hända igen”.

Detta är nonsens från början till slut. Alla som sysslar med kärnkraft, eller är minsta intresserad av verksamheten (bortom att gnälla om den) är fullt medvetna vad riskerna är. Ingen ignorerar möjligheten att det kan ske en olycka. Så fort du ens tittar på ett kärnkraftverk ser du direkt några av de åtgärder vad man har vidtagit för att förhindra att en olycka får några konsekvenser utanför anläggningen.

Och den som intresserar sig vet också skillnaden mellan den RBMK-reaktor som förolyckades vid Tjernobyl och resten av världens reaktorer. Den som brytt sig om att ta reda på fakta vet att den olyckan var unik och var fysiskt omöjlig i alla reaktorer i hela världen förutom just de 17 Sovjetiskbyggda RBMK-reaktorerna. Av just den anledningen har vi tvingat Ryssland, Ukraina och Litauen att bygga om dessa reaktorer för att göra olyckan fysiskt omöjlig även där, fram tills dess att verken stängs ned, vilket vi så gott det går försöker tvinga fram i förtid.

Anders skriver:

Men det man alltid glömmer är avfallet. Det radioaktiva avfallet är farligt väldigt länge.

Att påstå att avfallet “glöms bort” i debatten får mig att undra om Anders helt glömt bort att läsa debatten därför jag ser knappt någon enda debattartikel om kärnkraften som inte nämner avfallet.

Men avfallsfrågan debatterades och avgjordes i Sverige för över 25 år sedan. Industrin har enligt Lagen om Kärnteknisk Verksamhet, paragraferna 10 till 14, totalansvar för att forska, finansiera och utföra hantering av använt kärnmaterial, under granskning och kontroll av det allmäna. Och detta är precis som har skett.

Anders skriver:

Brytningen av uran är också så farlig att den måste skötas av fjärrstyrda robotar.

Detta är helt verklighetsfrämmande. Uran är inte, som vissa tycks tro, starkt radioaktivt. Du kan hålla oanvänt kärnbränsle i handen utan minsta risk. Du kan till och med svälja en bränslekuts och den kommer att passera rakt igenom ditt matsmältningssystem utan att riskera någon som helst skada på dig… förutom att kanterna på den lilla cylindern kanske river dig en smula. Uranbrytning är som all annan gruvbrytning, inte mer eller mindre farligt.

Som jämförelse: en svensk järnmalmsarbetare i LKAB’s gruvor på 70-talet fick tjugo gånger högre stråldos jämfört mot vad en australiensisk uranbrytare får idag. Det är en myt att uranbrytning är hälsofarligt.

Anders skriver:

Men ur etisk synvinkel borde det vara självklart att det högaktiva avfallet kan flyttas om det skulle hända något oförutsett de närmaste hundratusen åren eller mera. Då skulle man behöva en annan förvaringsmetod än den som SKB nu förordar.

Även detta vittnar om att Ander inte har läst på, därför att KBS-3 metoden han pratar om medger återtagning av bränslet. Slutförvaret skall förseglas för att bli underhållsfritt, ja. Men även efter detta kan man, om så skulle behövas, borra upp tunneln igen och plocka upp avfallet.

Anders skriver:

Vad händer när berget börjar röra på sig? Det har varit jordbävningar även i vår närhet.

Detta uttalande är som att höra en hemma-mekare luta sig över åskådarstaket vid en racingbana och skrika åt ett F1-stall: “Öööh, grabbar! Ni har väl kollat däcktrycket va?!”. Svaret är att de har tänkt på, och konstant anpassar, däckens tryck, temperatur, däckmönstring och hårdhet efter väder, väta, däckens individuella inbördes placering på bilen, banans ytbeläggning och till och med dess lutning i vissa kurvor!

Vad gäller slutförvar har man tänkt på, räknat på och undersökt empiriskt försvarets hållfasthet för jordbävningar sedan mycket länge. Slutförvaret är så robust att det klarar jordbävningar på upp till styrka 7.5 inom 100 meter från själva förvarsplatsen. Någon så stor jordbävning har aldrig skett under de geologiska förhållanden som finns hos oss, och såvitt vi vet kan så starka jordbävningar aldrig inträffa utanför tektoniska plattgränszoner.

Och även om en sådan jordbävning skulle ske, trots att den är omöjlig, så att man får skador på förvaringskapslarna kvarstår ändå den främsta barriären: berget och bränslet i sig, därför att utbränt kärnbränsle har en extremt hög affinitet för sten. De farliga ämnena fastnar obönhörligen mot berget så fort det kommer i kontakt med det. Detta har naturen bevisat för oss sedan länge.

Förutom jordbävningar har SKB också tagit hänsyn till civilisationens kollaps inom 300 år, förlust av all mänsklig kunskap om radioaktivitet, klimatförändringar, istider och till och med att någon råkar borra sig rakt ned i förvaret och sedan går och bosätter sig vid borrhålet! I inget av fallen riskerar vi en kontaminering av ytan som gör att någon människa får en ökad stråldos som överstiger naturlig bakgrundsstrålning.

Så att Anders lite lätt undrande tar upp jordbävningar, ungefär som att ingen tänkt på det tidigare… “Hallå?! Däcktrycket! Däcktrycket é viktigt asså! Har ni tänkt på det?!”

Anders skriver:

Kärnkraften kan inte försvaras så länge vi inte kan hantera den hela vägen.

Men vi kan hantera den hela vägen, så den är försvarbar. Om du bara läser på fakta, så ser du det.

Uranet är en ändlig, begränsad och farlig råvara…

Nej, uran är inte farligt Anders. Och även om uranet skulle vara ändligt inom överskådlig tid, vilket det inte är, så vad bryr du dig om det? Varför vill du spara på uranet? För att våra framtida generationer skall kunna använda det? Till vad skall de använda uranet? Till kärnkraft?

Sedan är uran inte det enda möjliga kärnbränslet utan thorium samt redan skapat kärnavfall kan också användas i nyare typer av reaktorer.

…kärnkraften hindrar förnybar energi att komma på riktigt.

Med tanke på att kärnkraft är en hållbar energikälla medan de flesta förnybara kraftkällor inte är det så kan detta inte ses som någon stor nackdel. Vi har faktiskt inskrivet i svensk grundlag (Regeringsformen, 1 kapitlet, 2§, tredje stycket) att hållbar utveckling skall premieras, inte förnybar energi.

Hela Anders artikel, från början till slut, är en enda lång uppvisning i avsaknad av kunskap i ämnet han debatterar. Vissa argument är till och med sådana att de visar han inte bara har undgått fakta i frågan; han har inte ens tänkt igenom vad det är han säger för något utan säger emot sig själv.

Och tyvärr är Anders Sköldebrand inte ensam om detta…


Ung Vänster har stannat i utvecklingen i 30 år?

Vänsterpartiets ungdomsförbund Ung Vänster skriver i ett pressmeddelande:

Det händer märkliga saker i kärnkraftsdebatten. Trots att inga större nyheter har dykt upp inom frågan verkar det inte vara samma kärnkraft vi pratar om idag som för trettio år sedan. Regeringen framställer kärnkraften som en förnyelsebar, billig och säker energikälla. Men i verkligheten har ingenting förändrats förutom Maud Olofssons inställning och kärnkraftslobbyns styrka. Kärnkraften är fortfarande varken förnyelsebar, billig eller säker – den är ändlig, dyr och innebär stora risker i tusentals år framöver.

Det är inte utan att vi frågar oss om någon glömt att upplysa Ung Vänster om att pudelfrillan gått ur mode; att Sovjetunionen inte längre existerar; att Internet gjort sin intåg i våra hem och att ingen längre på allvar tror att hårdrock är Satans påfund. Det är inte 1979 längre, utan år 2009. Tjugoförsta århundradet till Ung Vänster, hallå? Ni hängde väl med in i det nya årtusendet?!

År 1979 fyllde kärnkraften tjugosex år. Den hade precis mognat till sig ur pionjär-eran och andra generationens reaktorer driftsattes. Det hela var fortfarande lite småskakigt, speciellt med tanke på den allvarliga (men ofarliga) olyckan i Harrisburg. Dock stabiliserades det hela snart. Idag, år 2009, är kärnkraften mer än dubbelt så gammal, och även om byggnadstakten upplevt en tillfällig stagnation så har kärnkraften inte för den saken stått still i utvecklingen.

Självklart är det då inte samma kärnkraft vi talar om nu som för 30 år sedan.

Första generationens reaktorer går i graven i rask takt. Exempelvis Storbrittaniens gamla MAGNOX-verk är nu enbart två till antalet, Oldsbury och Wylfa, vilka med största sannolikhet stängs under 2010. Litauens Ignalina-2 stängs i år. Samtidigt byggs nu generation III och III+ reaktorer på många ställen i världen. Generation IV väntar ivrigt i startgroparna på att få byggas.

Nej, det är inte samma kärnkraft som för 30 år sedan

Erfarenheterna av att driva kärnkraft innefattar nu mer än fem gånger så många mantimmar som då. Säkerhetstänkandet har reviderats och uppdaterats till en sådan nivå att nya reaktorer kan lämnas ensamna i dagar utan att de ens förolyckas, än mindre orsakar skador på miljö eller människor. Internationellt samarbete för att övervaka, granska och kontrollera kärnkraft har utvecklats enormt, speciellt efter murens fall och Warsawapaktens upplösning.

Det är inte samma kärnkraft som på 70-talet

Metoder för att omhänderta kärnavfall har gått från teorier till mogen forskning och är klara att implementeras inom snar framtid. Vissa pilotanläggningar är redan i drift. Samtidigt kommer de nya generationernas reaktorer att generera ned till en hundradel så lite avfall för samma mängd nyttig energi, avfall som då dessutom är farligt enbart i en tvåhundradedel av den tid som dagens avfall är farligt. Dessutom medger vissa reaktordesigner att vi till och med använder redan existerande avfall som bränsle och då förbrukar det på samma sätt.

Nej det kommer aldrig mer att vara samma kärnkraft som då. Den som hävdar annat har själv stannat i utvecklingen medan resten av världen fortsatte framåt.

Ung Vänsters uttalande vittnar enbart om skämmande brist på insikt i kärnkraftsfrågan. Att påstå att inget hänt på tre årtionden, och dessutom måla upp verklighetsfrämmande skräckpropaganda bevisar att deras saklighet har fått stå tillbaks för tyckande och desperation. De enda som fått härdsmälta i debatten är Ung Vänster. Resten av oss har god koll på varför vi tycker kärnkraft är ett bra och hållbart alternativ som har en given plats i energi-mixen.

Comments closed

Trodde du att förnybart är hållbart? Tänk efter igen…

“Hållbarhet” är ett mode-ord just nu. Det används ofta och gärna, speciellt av kärnkrafts-motståndare, och förespråkare av förnybar energi. Det antas att om något är förnybart är det också per automatik hållbart. Det antas också att kärnkraft inte är hållbart. Vad förvånade folk blir när de får reda på att det är det motsatta som gäller…

Låt oss för en gångs skull ta ett steg tillbaks och titta närmare på vad det är vi menar med “hållbarhet”. I den här artikeln kommer vi att koncentrera oss på det begreppet i samband med energiproduktion.

Vad hållbarhet inte är

Det finns en vag uppfattning att om något är hållbart kan vi börja använda det nu och sedan fortsätta använda det för alltid, eller att något som är hållbart aldrig förbrukar resurser. Även om detta nu hade varit sant så hade förnybara energikällor inte varit hållbara. Detta därför att solpaneler byggs inte av solsken, eller vindkraftverk av en stadig eftermiddagsbris. De byggs av förbrukningsbara resurser, som stål, koppar, neodymium, gallium, arsenik, indium och andra inte alltid vanligt förekommande material. De har dessutom begränsad livslängd, vilket gör att inom överskådlig tid måste de rivas och ersättas. Detta betyder att sol- och vindkraft förbrukar resurser och kan sålunda inte användas i all evighet.

Men detta är inte vad vi menar med hållbarhet, så låt oss fortsätta.

Vad hållbarhet är

“Hållbar utveckling” definierades av Brundtland-kommissionens rapport “Our common future” i juni 1987 som:

…utveckling som tillgodoser nuvarande behov, utan att ta bort möjligheten för framtida framtida generationer att tillgodose deras egna behov.

Låt oss ta en titt på detta. Säger den här definitionen något om förnybart eller att använda samma saker för alltid? Säger det att användning av fossila bränslen är dåligt? Nej, det gör det inte. Rapporten säger inte ens att vi inte får helt förbruka en resurs.

Vad gäller icke-förnybara resurser, som fossila bränslen och mineraler, minskar användningen av dem de tillgängliga reserverna för framtida generationer. Men detta betyder inte att sådana resurser inte bör användas. Generellt sett skall utarmningstakten beakta hur kritisk resursen är, tillgängligheten av teknologier för att minimera utarmningen, och sannolikheten för att ersättare blir tillgängliga.

Så hållbarhet betyder alltså följande:

  • Vi har behov, och vi skall få dem tillgodosedda.
  • Framtida generationer kommer också ha behov, och vi skall inte göra något som hindrar dem från att få de behoven tillgodosedda.

När det talas om hållbarhet är det oftast framtiden som nämns. Men vad som då glöms är att utveckling som inte tar hänsyn till nutidens behov inte är hållbar. Hållbar utveckling måste tillgodose både nuvarande och framtida behov.

Så nu när vi etablerat vad hållbarhet egentligen betyder, låt oss tillämpa det.

Hållbarhet i verkliga livet

Vad är våra behov när det gäller energi? De är flera, och ett av dem är: tillförlitlighet.

Tillförlitlig energiproduktion betyder att vi får den mängd energi vi behöver, i det ögonblick vi behöver den. Energi är färskvara. Speciellt elektrisk energi måste produceras i samma sekund vi behöver den. Om produktionen inte motsvarar behovet har vi ett underskott. Vi accepterar inte elunderskott. Inte nog med att det är irriterande, det är direkt farligt eftersom vi är beroende av elektricitet för många kritiska applikationer, som sjukhus, telekommunikation, matlager och i stort sett allt som gör vårt samhälle modernt och välmående. Vidare riskerar effektunderskott på elnätet att förstöra eller skada utrustning om är kopplat till det.

Är vindkraft och solkraft hållbara energikällor?

Sol- och vindkraft lever inte upp till Brundtland-kommissionens definition av hållbara på grund av det mest banala av skäl: när solen inte lyser, och när vinden inte blåser, då levererar de ingen energi. I och med detta tillgodoser de inte vårt behov av tillförlitlighet.

Men säkerligen finns det väl alltid vind och sol? Nej, ibland finns de verkligen inte. Solen är ett självklart fall eftersom den inte lyser 24 timmar per dygn (utom norr om Polcirkeln på sommaren men det hjälper oss inte under kalla mörka vintrar). Och vind då?

Vindkraft i Sverige, jan-feb 2009
Rapporterad vindkraft i Sverige, januari-februari 2009.

Ovanstående diagram är statistik för vindkraft i Sverige, hämtad från Vattenfalls sida Detta representerar dygnsmedelprodutionen av vindkraft i Sverige i 30 dagar. De rapporterande anläggningarna finns från Sveriges sydspets till längst upp i norr. Bilden är så som den såg ut 14 februari, 2009.

Mängden installerad vindkraft, det vill säga maximal kapacitet, var 695 MW för de visade 30 dagarna, vilket motsvarar cirka 85% av all installerad vindkraft i Sverige. Detta betyder att teoretiskt högsta möjliga energiproduktion i det här diagrammet är 16 680 MWh per dygn. Med detta i åtanke ser vi att från 25 till 30 januari producerade vindkraften bara 2-4% av installerad kapacitet. Efter detta gjorde den ett skutt uppåt, men inom en vecka var det nere på under 10% igen i ytterligare fyra dagar.

Och igen måste vi få påminna om att detta är dygnsmedel och visar sålunda inte variationerna under dygnet. Det betyder att vid vissa tillfällen producerade vindkraften i Sverige sannolikt mindre än 1% av installerad kapacitet.

Detta betyder att utveckling som förlitar sig på förnybar energi som sol och vind för att tillgodose våra behov inte kan kallas hållbar annat än om det finns något som kan helt ersätta dem under lågperioder.

Är biobränslen hållbara?

Biobränslen är en annan förnybar energikälla som får mycket uppmärksamhet. Tillgodoser biobränslen våra behov? Detta kan ifrågasättas, därför att även om tillförlitligheten är god, är löftet om kapacitet i bästa fall skakigt. Och än värre är att biobränslen slår mot ett av våra mest grundläggande behov: hälsa och långt liv. Biobränslen, precis som alla andra förbränningsbara kraftkällor, släpper ut gaser och föroreningar som är hälsofarliga. Förbättringar kan göras, men frågan är hur många för tidiga dödsfall vi accepterar innan biobränsleteknik förbättras till acceptabla nivåer. Sålunda bör biobränslens hållbarhet ifrågasättas.

Är kärnkraft hållbart?

Låt oss se på de behov som vi har, och som framtida generationer kommer att ha:

  • Kapacitet
  • Tillförlitlighet
  • Ren luft, land och hav
  • Hälsa

Tillgodoser kärnkraft dessa behov? Ja det gör det. Kärnkraft har en kapacitet och tillförlitlighet som matchas enbart av vattenkraft och fossila kraftkällor. Kärnkraft förorenar inte luft, land eller hav på oacceptabelt sätt. Och kärnkraft hotar inte hälsa på ett oacceptabelt sätt. Faktum är att de kraftkällor kärnkraften ersätter, som exempelvis kolkraft, orsakar 2 miljoner människors förtidiga död på grund av luftföroreningar. Genom att ersätta sådana kraftkällor räddar kärnkraft liv.

Kärnavfall är något som måste hanteras, ja. Men detta är en lösbar fråga, lösbar på ett sådant sätt att det inte kommer att hindra framtida generationer från att få sina behov tillgodosedda. Den vetenskapliga kunskapen om hur man gör detta har funnits sedan 1970-talet. Det som har hindrat oss från att realisera dessa lösningar har dels varit behovet av att skaffa praktisk erfarenhet om hur man gör det, och politik. Men lösningar som exempelvis den svenska djupförvarsmetoden KBS-3 är nu såpass mogna att de kan realiseras inom snar framtid. Ytterligare alternativ för att ta hand om kärnavfall blir tillgängliga allteftersom den tekniska utvecklingen går framåt. Det finns inget skäl att anta att kärnavfall inte kan hanteras på ett sätt som överensstämmer med Brundtland-kommissionens definition om hållbarhet.

Om vi använder kärnkraft, måste framtida generationer göra det också?

Att vi använder kärnkraft nu tvingar det inte framtida generationer att göra samma sak. Kärnkraftverk har en ändlig livslängd på ca 40-60 år. För kraftverk till förnybara energikällor, som sol och vind, är livslängden ännu kortare. Därefter måste de rivas och ersättas. Framtida generationer kan välja vad som helst att ersätta dessa anläggningar med. De sålunda inte bundna av våra val. Vill de använda något annat än vad vi använder står det dem fritt att göra det.

Och troligt är att de kommer att välja något annat. Fusionskraft har undgått oss hittills, men utvecklingen ser lovande ut. Forskningsanläggningen ITER byggs i skrivande stund. Och uppföljaren DEMO är på ritbordet. Om man inte stöter på några stora hinder är forskningen vid dessa anläggningar klar 2050, varpå fusionskraften kommer att vara kommersiellt gångbar. Om vi ser pessimistiskt på detta, dröjer det eventuellt ytterligare 100 år innan de löser problemen. Pessimistiskt räknat är det rimligt att anta att senast år 2150 kan kärnkraft, sol, vind och så gott som allting annat vi använder för vår basproduktion börja fasas ut. Detta är vad Brundtland-kommissionen nämner när den talar om “sannolikheten för att ersättare blir tillgängliga”.

Och även om fusionskraft aldrig realiseras måste det som kärnkraftsmotståndarna hävdar kan ersätta kärnkraften nu sannerligen kunna ersätta den i framtiden också. Om inte faller påståendena om möjligheten att ersätta kärnkraften med förnybart, och då vi måste fortsätta använda kärnkraften och göra den än mer effektiv.

Så gör det något att vi riskerar göra slut på kärnbränslen? Nej, det gör det inte. Om vi börjar få slut på de resurserna, vilket ändå inte är troligt att hända på 2 000 – 5 000 år, kan framtida generationer byta till något annat. De är inte bundna av våra val och sålunda uppfyller kärnkraft definitionen av hållbar utveckling.


Det har sagts att den som tittar för långt fram riskerar att snubbla över sina fötter. Detta gäller även frågor som denna. Vi får aldrig glömma att våra nuvarande behov också måste tillgodoses. Ser vi enbart till framtida behov har vi inte hållbar utveckling. Och tyvärr uppfyller förnybara energikällor som sol, vind och biobränslen inte våra nuvarande behov. Hur mycket tid och pengar vi än lägger på forskning och utveckling kan vi inte få solen att lysa på kommando, ej heller kommer vi att kunna tvinga vinden att blåsa när vi vill. Biobränslen bygger på förbränning, vilket vi ännu inte vet hur hur man skall göra ofarligt för hälsan. Sålunda är de inte hållbara.

Kärnkraft däremot är, såvitt vi kan avgöra, hållbart.

Artiklar: DN