Skip to content

Tag: kärnavfall

KBS-3 bra för miljön, dålig för miljörörelsen

Av Michael Karnerfors, publicerad i nedkortad version i Ny Teknik 2011-02-19

När Mikael Karlsson, Svenska Naturskyddsföreningen (SNF) och Johan Swahn, Miljörörelsernas Kärnavfallsgranskning (MKG) i ett antal debattartiklar till Ny Teknik (NyT 11-01-31 , NyT 11-02-10) försöker sprida tvivel om hur Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB) sköter sitt uppdrag kan jag inte låta bli att fråga mig: är det verkligen sant det de säger att KBS-3 är dålig för miljön? Eller är metoden i själva verket bara dålig för miljörörelsen? “Sätt inte bocken som trädgårdsmästare” påstår de. Men vem är bocken egentligen när MKGs medlemmar har något att förlora på att frågan om kärnavfall får en lösning? Kan vi verkligen lita på en granskare som inte vill att SKB skall lyckas?

MKG utgörs i huvudsak av SNF och dess ungdomsorganisation Fältbiologerna. Föreningen har sedan 70-talet motsatt sig kärnkraft. Ett ofta använt argument är påståendet: “Det finns ingen lösning på frågan om kärnavfall“. Nu är SKB på väg att rasera detta. Inom en månad lämnas en ansökan in som – om inget oväntat inträffar – innebär slutet för detta argument. Om eller när myndigheterna godkänner SKBs föreslagna lösning KBS-3 innebär det inte bara att frågan är löst i Sverige, utan vi kan också exportera den här kunskapen. Hela världens kärnkraftsmotstånd får ett ben avhugget och vacklar när industrin helt plötsligt säger “Jo då, det finns visst en lösning”.  Och inte nog med att SKB i så fall klarar kraven; kraven är dessutom väldigt högt ställda. Industrin tar inte bara ansvar utan gör det också med mycket god marginal, vilket så gott som omöjliggör vidare kritik i avfallsfrågan.

Ett annan konsekvens av KBS-3 är att vi får ett slutförvar där bränslet kan återtas. SNF vill istället att bränslet stoppas i djupa borrhål, där man inte utan betydande kostnadsökningar och svårighet kan ta tillbaks det. Om så skulle ske innebär det att bränslet – som är till minst 95% outnyttjat – inte blir tillgängligt för nästa generations kärnkraft. För en rörelse som inte vill ha kärnkraft vore detta givetvis en betydande “vinst”. Men om KBS-3 istället godkänns är bränslet lättillgängligt och Sverige kan få ren energi för hundratals år utan att någon ny gruvbrytning av kärnbränsle måste ske.

I den bästa av världar omvärderar en opinionsbildare sin åsikt och anpassar ödmjukt ståndpunkten när sakförhållandena ändras. Men med tanke på att kärnkraft tillsammans med vattenkraft – när hela livscykeln beaktas – redan visat sig vara renast och koldioxidsnålast i Sverige och SNF trots detta fortsätter att ösa galla över kraftformen kan vi sluta oss till att föreningen inte kommer att vara först med att säga “Vi hade fel, kärnkraft är faktiskt en bra kraftkälla” om KBS-3 godkänns. Det finns för mycket prestige, för mycket känslomässigt bagage, och för många betalande medlemmar som inte vill se detta hända. Alltså har SNF enbart att förlora på att industrin övertrumfar dem och i en oberoende granskning klarar av det som motståndarna hävdat aldrig skulle komma att ske.

Den romerska tänkaren Juvenalis frågade för snart 2000 år sedan: “Vem skall vakta väktarna?”. Den frågan är ständigt aktuell, och så även här: vem skall granska granskarna? Vem garanterar att MKGs remiss-svar är sakliga och korrekta? Vem går i god för att deras opinionsbildning är fri från egenintressen? Skall jag tvunget välja mellan SKB och MKG måste jag konstatera att SKB har ett mycket starkt intresse å deras huvudmäns vägnar att lösningen blir bra, eftersom det kostar kärnkraftsbolagen många miljarder kronor att frågan förblir olöst, eller att den måste städas upp i efterhand. SNF däremot har bara att förlora på att SKB lyckas. Miljön vinner, men de förlorar.

Kort och gott kan man säga att en ansvarstagande kärnkraftsindustri – som möter alla krav som ställs på den – är bra för miljön men dåligt för miljörörelsen.  

Alla de punkter som MKG angriper är icke-kritiska för KBS-3. Metoden står exempelvis inte och faller med det nuvarande förslaget på kapsel-lösning med “nakna” kopparkapslar. Detta dels för att kapslarna är inte den främsta av de tre oberoende barriärerna, dels för att kritikerna ännu inte lyckats visa på att deras invändingar är relevanta under de förhållanden som gäller utanför labbet och nere i slutförvaret, och dels för att kritikerna själva säger sig ha en lösning: belägg kapslarna med krom, zirkonium eller titan. SKB jobbar i skrivande stund med kritikerna från KTH för att utforska eventuella osäkerheter. MKG kan inte på ett trovärdigt sätt hävda att SKB undviker kapselfrågan. Som sidnot skall nämnas KTH-forskarna även arbetar med grundforskning för nästa generations kärnkraft.
 
Så, herrar Karlsson och Swahn, jag uppmanar er att sitta ned i båten och låta SKB slutföra arbetet med att undersöka KBS-3 och andra alternativ enligt vad myndigheterna begär, inte efter era egenintressen. Gunga skutan när det är viktigt för miljöns skull, inte bara för att ni inte får som ni vill. Med största sannolikhet ser världen att vi har en bra lösning på kärnavfallet inom tio år. Att det nog inte blir den lösning som ni hoppades på får ni helt enkelt bittert svälja. Men det är faktiskt miljön som hamnar i främsta rummet, inte miljörörelsen.

5 Comments

Ny generation kärnkraft besparar tusentals generationer våra atomsopor

Publicerad i Dagens Industri, 2010-11-16

Susan Eisenhower, Barack Obamas energipolitiska rådgivare, intervjuades i Dagens Industri den 2 november. Hon slog fast att kärnkraften kommer att vara en viktig del av framtidens energiförsörjning, inte minst för att det är det enda sättet att skapa stora mängder elektricitet utan att belasta klimatet med koldioxidutsläpp. Hon understryker dock att det finns andra problem med kärnkraften, till exempel slutförvaringen av kärnbränslet.

Många motsätter sig en utbyggnad av kärnkraften på grund av de radioaktiva restprodukterna som uppkommer. Sveriges officiella hållning erbjuder i dag inga andra alternativ än att begrava soporna i 100 000 år i berggrunden. Det motsvarar 3 000 generationer människor – ett hisnande perspektiv.

KBS-3 metoden innebär en lagringstid på 100 000 år
KBS-3 metoden innebär en lagringstid på 100 000 år (bildkälla: SKB)
Men det finns andra alternativ: genom att återanvända avfallet i en ny generations kärnkraftverk kan vi förkorta förvaringen till 500-1000 år och samtidigt producera el i hundratals år utan att behöva bryta nytt uran ur berggrunden. 

4 Comments

Sparring med Wetterstand om kärnkraft

UPPDATERING: Jag skrev en artikel på Sourze.se om mötet med Wetterstrand.

Jag fick syn på i tidningen City att Maria Wetterstrand skulle komma till Malmö Högskola för lunchföreläsning. Jag sticker dit. Fullt i salen.. jag sitter i fönstret med några andra.

Först kommer Maria några minuter för sent, sedan är det 45 minuter reklam för (mp) och lite tjuvnyp mot Alliansen. Maria Wetterstrand vid Malmö Högskola

Under tiden skickades en Rubiks Kub runt med instruktionen “Gör den olösbar”. Redan där anades tricket: hon eller någon annan skulle lösa den på slutet för att visa att problem går att lösa. Attans att jag inte fick tag på den…

Föreläsningen avslutas. Maria löser kuben under slutanförandet, Applåder. Dags för frågor. Upp med handen.

Fråga: titeln för föreläsningen var “Byt politik, inte klimat”. Anser (mp) att om ideologi och principförklaringar står i vägen för en omställning, är det då motiverat eller kanske till och med nödvändigt att låta politiken komma på undantag för att lösa det här problemet du talat om?

10 Comments

Nej Jinge, KBS-3 kostar inte pengar för all framtid

Bloggaren  Jan-Inge “Jinge” Flücht yttrade sig idag om den svenska slutförvars-metoden KBS-3. Han hade dock inte många siffror rätt, och vissa saker var totalt fel.

Jinge skriver om KBS-3: Dessutom kommer denna förvaring kosta pengar hela tiden. Den måste skötas, vaktas och underhållas.

Kommetaren jag ville skicka till hans blogg var följande:

Jag är ledsen Jinge, men det där stämmer inte. Det är rena faktafel du yttrade där.

KBS-3 är gjort för att vara underhållsfritt. När slutförvaret förseglas vid omkring 2070 är människan ute ur ekvationen för gott. Vi behöver inte lägga ett enda öre på slutförvaret därefter. Finansieringen för slutförvaret är säkrad via kärnavfallsfonden och inkomsterna till den tas direkt från elräkningen. Idag ligger påslaget på lite drygt 1 öre per kWh.

Och 100 000 år är inte alls obegripligt. I geologiska tidsramar är det knappt ens en blinkning. KBS-3 bygger erfarenheter från platser som Olko, Littleham Cove och Cigar Lake, där vi talar om tidsramar som är väldigt mycket längre än så. De naturliga rektorerna vid Oklo höll kärnavfallet inom sig i 1 700 000 000 år utan att det flyttade sig mer än 3 meter, det vill säga i storleksordningen 20 000 gånger längre än vad som krävs för att det skall bli ofarligt.

Jag förstår din oro Jinge, men du saknar vissa nyckelfakta i sammanhanget. Får jag i all blygsamhet föreslå att du surfar runt lite på SKB’s hemsida och läser in dig på vad KBS-3 innebär, vad forskningen bakom metoden är, och hur det är tänkt att fungera?

Dock kan man inte säga detta till honom på hans blogg för Jinge har nu varit herre på godset så länge att han klipper alla kommentarer som säger emot honom, alltid motiverat med det vaga “Läs kommetarsreglerna!” även om han själv har låg respekt för dem. Så det får bli svar här istället.

16 Comments

Kärnkraftsmotståndet fruktar fungerande lösningar

I ett pressmeddelande gjort av Svenska Naturskyddsföreningen (SNF) och Miljörörelsernas Kärnavfallsgranskning (MKG) hävdar organisationerna att Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB) inte är klara att välja plats för det svenska slutförvaret. Men argumenten för påståendet är vaga och försöker förekomma den fastslagna processen. Pressmeddelandet måste ses som ett uttryck för ett allt mer desperat kärnkraftsmotstånd som står inför sin värsta mardröm: en kärnkraftsindustri som tar sitt ansvar och hittar lösningar.

Processen att bestämma vad som skall göras med restbränsle ifrån den svenska kärnkraften är sedan länge fastslagen i lagar och förordningar. Restbränslet skall slutförvaras, och gången dit är som följer:

  1. Kärnkraftsindustrin skall forska fram ett förslag till slutförvar.
  2. Myndigheter skall granska förslaget och eventuellt begära kompletteringar.
  3. Regeringen skall slutligen godkänna förslaget och ge tillstånd att bygga slutförvaret.

Detta innebär ett problem för miljörörelserna. Kärnkraftsmotståndet är grundmurat i de flesta av dessa organisationer. Om regeringen säger ja till SKB’s förslag innebär det att den svenska kärnkraftsindustin har löst ett världsomfattande problem med kärnkraft. Detta är förrödande för kärnkraftsmotståndarnas ståndpunkt eftersom frågan om det använda kärnbränslet alltid har varit ett av deras starka argument. Motståndarna har länge antytt och hävdat att detta problem är i princip olösbart; att kärnkraften därför måste förkastas; och att deras egna föreslagna lösningar på energifrågan och klimatkrisen är de som bör genomföras. Om industrin då istället på egen hand tar fram en fungerande lösning på restbränsleproblematiken innebär det en katastrofal prestige- och förtroendeförlust för kärnkraftsmotståndet.

Men även om vi för ett ögonblick bortser från detta, vad är SNF och MKG’s argument emot den föreslagna metoden KBS-3? I kort går de ut på att man försöker kasta tvivel på två av de tre oberoende barriärerna som håller kärnbränslet fångat: kopparkapseln samt bufferten av bentonitlera. Men vad gäller kopparkapseln så har SKB dels själva inte fått det resultat som KTH-forskarna fått, vilket kastar stort tvivlel på de senares påståenden; dels har forskarna själva sagt att ett enkelt, kortvarigt korrosionsskydd kan lösa den eventuella problematiken; och dels visar ny forskning att ett brott av kopparkapseln i praktiken är obetydligt eftersom järninsatsen i kapseln då skapar en sådan miljö att kärnbränslet inte kan lösas upp i vatten och föras bort. Vad gäller lerbufferten lägger SKB nu sista handen vid forskningen som skall räta ut några eventuella frågetecken. I vilket fall som helst så är det i granskningen som det avgörs och inte nu.

I ljuset av denna insikt blir det allt mer klart varför kärnkraftsmotståndarna nu försöker attackera SKB och förekomma granskningen. “Risken” finns att SKB faktiskt har lyckats med sitt uppdrag. Kärnkraftsmotståndarna fruktar fungerande lösningar och försöker därför nu förgifta processen genom att använda så kallad FUD-taktik: Fear, Uncertainty, Doubt. Det handlar inte om miljö, framtiden eller att ställa klimatet till rätta. Nu handlar det för miljörörelserna om att rädda ansiktet, förtroendet, medlemsantalet och ekonomin.

I ljuset av detta anser vi i nätverket Nuclear Power Yes Please att SNF och MKG’s pressmeddelande skall ses för vad det är, det vill säga en partsinlaga. Processen är fastställd och skall följas. Och vi reagerar med upprördhet över att SNF och MKG är villiga att ta till rävspel när det gäller en så viktig fråga som kärnkraften. För en sak har de dock rätt i: detta handlar om vår framtid. Då får denna process absolut inte förgiftas av att vissa organisationer försöker skydda sina intressen.

Artiklar:
Newsdesk
Naturskyddsföreningen.se
MKG.se

Comments closed

Att riva Stockholm med en påsksmällare, och andra dumheter från Lotta Gröning

Om man skall tro Aftonbladets debattchef Lotta Gröning, så kan man riva Stockholm med chockvågen från en påskmällare. Detta är inte de exakta orden hon använder, men när Lotta i en debattartikel påstår att kärnkraft “är så farlig att den kan förgöra en hel värld” så är det uttalandet lika befängt som att påstå att huvudstaden kan raseras av knallen från Kinapuff.

Kärnkraften är vad som får betraktas vara en riskindustri. Konsekvenserna av en kärnkraftsolycka kan bli såpass omfattande att utomstående drabbas av den. Kärnkraftverk sorteras tillsammans med exempevis vattenkraftdammar in under det som på formalia kallas: anläggningar vars förstörelse helt eller delvis kan ge upphov till “farliga krafter”. Så långt förnekar ingen att konsekvenserna av ett totalhaveri i ett kärnkraftverk kan bli allvarliga.

Men sedan uppstår total disharmoni mellan verklighet och påståenden när kärnkraftsmotståndare som Lotta spinner loss. Ibland kommer de med uttalanden så verklighetsfrämmande att vi som en smula insatta i frågan fullständigt tappar hakan över att människor har mage att strunta i verkligheten såpass skamlöst som de gör. Men detta är ändock vad händer. Att påståenden i stil med Lottas världsförsörande skräckvision är helt orimliga är utan tvekan, speciellt då man ser till de kärnkraftsolyckor som faktiskt inträffat.

Låt oss ta ett exempel på detta: Tjernobyl.

Reaktorhaveriet i Tjernobyls kärnkraftsstation får anses vara det värsta av det värsta. Till skillnad från exempelvis TMI-2 olyckan vid Harrisburg (som var en beskedlig härdsmälta där inte en enda människa skadades), var Tjernobyl-olyckan ett totalt reaktorhaveri där, på grund av en ångexplosion och en efterföljande vätgasexplosion, samt avsaknad av reaktorinneslutning, hela härden exponerades mot omgivningen. Sedan brann den i 10 dagar. Den kan inte bli värre än så med mindre än att man plancerar atombomber i en reaktor.

Men trots detta, trots att precis allt som kunde gå fel gjorde det, hade man år 2005 inte kunnat knyta mer än 64 dödsfall till olyckan. Detta enligt The Chernobyl Forum, som består av IAEA, WHO, Världsbanken, 4 ytterligare FN-organ, samt länderna som drabbades: Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Viss osäkerhet i siffrorna finns givetvis, men Chernobyl Forum konstaterar ändock att utöver de direkta dödsfallen från olyckan har man inte kunna mäta någon ökning i mängden cancerfall utöver ca 4000 fall sköldkörtelcancer vilka hittils, såvitt man kan se, har resulterat i 19 dödsfall.

Nu, knappa 23 år efter olyckan tuffar världen på helt obehindrat och våra största problem idag är knappast att vi håller på att dö ut på grund av Tjernobyl. Iställer diskuterar vi problem som överbefolkning och att människor i allämnhet är så talrika att planeten kanske inte klarar av att försörja oss alla. Faktum är att utanför evakueringszonen på 3 mils radie, är det knappt någon som märker av vad som hände den 26 april 1986. Och inom zonen blomstrar djur- och växtliv då människorna försvann. Strålningsnivåerna i staden Pripyat som ligger i anslutning till anläggningen är på ca 1/100 av vad de var strax efter olyckan. Inte ens de cirka 500 människor som bor kvar i zonen, trots att man försökt få dem att flytta, märker av det hela i någon större omfattning. FN har just nu ett antal program för att sanera zonen och göra den beboelig igen.

Detta kan knappast anses ha någon som helst likhet med det världförstörande scenario som Lotta kommer med. Det värsta av det värsta medförde inte att sju miljarder människor dog. Lotta har fel med en faktor 100 000 000.

Frågan är om det i det här läget är lönt att ens nämna Harrisburg, med sina noll dödade, noll skadade och noll cancerfall. Läsaren har redan nu förstått att Lotta, och alla andra som hävdar att kärnkraftens förstörelseförmåga skulle överstiga den hos en vanlig industriolycka, har fel.

Resten av artikeln är sedan inte mycket bättre…

Lotta hävdar att folkomröstningen om kärnkraft 1980 “gav ett tydligt besked om avveckling”, vilket knappast överraskar med tanke på att det var det enda man fick rösta på.

Om anhängare av kärnkraft hävdar Lotta: “I brist på nytänkande och utveckling håller de fast vid gammal teknik”. Detta är enbart substanslös retorik-krydda, som står i rak motsats till verkligheten. Kärnkraften är den yngsta kraftkälla vi har, bara knappa 55 år gammal. Dess utvecklingspotential är enorm eftersom kärnkraften är långt ifrån färdigutvecklad, medan de verkligt gamla teknikerna, som biobränslen, vatten, vind och solkraft, snabbt närmar sig det fysiska taket på sin möjliga effektivitet. “Brist på nytänk och utveckling” är rent skrattretande att anklaga kärnkaften för.

Lotta hävdar att restbränslet utgör en risk. Därmed har hon visat att hon är djupt okunnig om förvaringsmetoder som KBS-3, naturliga fenomen som reaktorerna i Oklo, om restbränslets lätthanterlighet samt, för att anknyta till hennes påstående om “brist på nytänkande och utveckling” om Generation IV-reaktorer som minskar förvaringsbehovet av restprodukterna med en faktor 100 000.

Och det som slår mig mest med artikeln är att Lotta är den hon är. Att den enskilde bloggaren har ett avsevärt större mått tyckande än källkritik och faktakoll kan jag ha en knivsudd tolerans för eftersom denne inte har så stort genomslag eller synlighet. Om den enskilde sprider faktamässiga tokerier drabbas få människor.

Men Lotta Gröning är debattchef på en rikstäckande dagstidning! Inte ens i en åsiktskolumn kan hon hävda att det är journalistiskt etiskt försvarbart att komma med så hutlöst falska påståenden, speciellt inte när hon har den ställning hon har.

Det kanske mest ironiska med artikeln är Lotta hävdar att politiker som är kärnkraftsanhängare “framstår som inkompetenta” och ” lurar med andra ord sina väljare”. Med detta har kittlen Lotta Gröning just kallat den blankpolerade koppargrytan “svart”

/Micke

6 Comments

Comment regarding corriosion in KBS-3 copper capsules

During 2008, and highlighted in articles this past week, there has been statements that the maximum rate of corrosion of copper in pure water may be higher than anticipated. This is important to the nuclear issue because copper is one of the four barriers of the Swedish Nuclear Fuel And Waste Management Company (SKB) method of storing nuclear waste: KBS-3.

Scientists from The Royal Institute of Technology and Uppsala University Peter Szakálos (KTH), Gunnar Hultquist (KTH) and Gunnar Wikmark (UU) are calling into question statements by SKB that copper is immune to corrosion in pure water devoid of oxygen. This statement is found on page 102 in the SKB report TR-06-22.

 In the absence of oxygen, copper is thermodynamically immune to corrosion in pure water. 

Szakálos, Hultquist and Wikmark claim that in experiments of their own, they have achieved a very high rate of corrosion of copper in pure water if hydrogen is present. The results can be viewed in their Berns presentation from 2008 (in Swedish).

Copper after 15 years in pure water
Copper after 15 years in pure water. On the left, the bottle was closed to everything but hydrogen. On the right, the bottle was closed to everything

At Nuclear Power Yes Please we are – of course – following the matter closely. Part of the foundation for our confidence in nuclear power is the ability to deal with nuclear waste in a safe manner. KBS-3 is a disposal method, one of many, that holds great promise to live up to our demands on safety and not requiring human supervision. It is currently perhaps even the most promising method considering its technical maturity and political feasibility. So if KBS-3 is called into question, this may in an extreme case force us to re-evaluate our position on nuclear power.

However there is a long way to go before we get there.

Even by the words of Szakálos, Hultquist and Wikmark, this is a solvable issue. As such it does not spell the end of KBS-3, nor does it warrant a major rethinking. Szakálos, Hultquist and Wikmark say that modifications that protect the copper capsules from corrosion in a short term perspective, that is to say 1/100’th or less of the repository’s full life expectancy, should solve the issue since it can only happen when the capsules are hot, that is to say only at the very beginning of the storage period.

We also need to remember that the experiments Szakálos, Hultquist and Wikmark performed to achieve the corrosion were very specific and may perhaps not reflect real life subterranean conditions of a deep geological repository. SKB will need to examine if the conditions stated for the experiment can be expected 500 meters down in the bedrock, or if this sort of thing can only be achieved in a laboratory.

Of relevance to that is the fact that SKB has responded and said that they themselves have not been able to reproduce the results of Szakálos, Hultquist and Wikmark, which in turns calls into question the validity of their statements since reproducibility is perhaps the most important quality of any scientific claim.

SKB is also currently conducting an experiment at their Äspö laboratory where they have buried copper capsules in conditions very similar to what it will be in the real KBS-3 repository. These capsules are scheduled to be retrieved next year, which will give us empirical data on how the capsules are affected once buried. Nothing shows us better what can happen than going out and doing it for real.

In summary: while this issue may force SKB to take one extra think before submitting KBS-3 for final review, this still does not constitute an insurmountable hurdle. So far it appears to be solvable. Even Szakálos, Hultquist and Wikmark state that they do not think this issue is a show-stopper. And as such KBS-3 can only become better from this.

Also, on a very positive note, we at Nuclear Power Yes Please are pleased to notice that this criticism has brought KBS-3 into view of the public eye. This is good(!), because very few people have until now been aware of just how far the work on KBS-3 has progressed. Constantly we are hearing people, especially opponents of nuclear power, saying “We don’t know what to do with the waste”. The issue of copper corrosion has shown everyone that we do in fact have a very good idea what to do with it and that KBS-3 is a well researched method that is approaching the point where when it will be implemented for real.

This issue will of course have to be adressed and at Nuclear Power Yes Please we are eagerly waiting to hear what SKB has to say about it. We will continue to monitor this issue with great interest.

And after all: we are on no big hurry. Nuclear waste is a very patient player and will wait for us in intermediate storage while we take the appropriate time to determine what we will do with it. 🙂

Articles:
Mediasammanfattning, vecka 7 – SKB
Kärnavfallet kan läcka ut – Aftonbladet
SKB svarar kritikerna: “Vi är öppna för granskning”

Blog posts:
Vad skall vi göra av kärnavfallet?
Slutförvaring
FRAmtidens energi och konst
Mest kärnkraft i världen
Hets mot folk

1 Comment

“Ja men vad händer om…”

Björn Wadström skriver i sin blogg angående jordskalvet som inträffade morgonen den 16 december 2008:

Min fundering, som jag inte läst någonstans än, är: Hur stor är risken att det kommer framtida stora skalv i plattan. Om vi nu tänker några hundra tusen år och börjar fundera över svenskt slutförvar av utbränt kärnbränsle. Är det så säkert eller klokt att “gömma” avfallet i den säkra? svenska berggrunden?

Det roar mig alltid hur dessa amatörtyckare tror att de är de första som kommer att tänka på olika riskmoment. Hela tiden i debatten dyker det upp invändningar i stilen

– Ja men vad händer om det rinner vatten i berget…
– Kapslarna utvecklar ju värme och det är ett okänt riskmoment…

…eller som i det här fallet…

– Vad händer om det blir jordbävning?

Humorn i det hela är att detta har sedan länge varit med i beräkningarna. Det är som att en hemmamekare står och säger åt ett F1-stall “Öh, ni har väl kollat trycket i däcken?”

Varsågod… läs och begrunda hur långt bak i diskussionen sådana här funderingar är.

Beräkningen är gjord på ett skalv på styrka 7.5, på 100 meters avstånd. Är du inte nöjd med det eller Björn?

Comments closed

Tro är för de som saknar fakta

Stockholmsvänstern skriver på sin blogg att deras “närmast religiösa kärnkraftsmotstånd” är motiverat. “Det finns tyvärr en anledning till den trosinriktningen” skriver de. Som vetenskapligt intresserade kan vi inte låta bli att le, därför att inom vetenskap är tro reserverat för de som inte vet. De som har fakta behöver inte tro.

Att Stockholmsvänstern inget vet avslöjas direkt i inledningen. Närmast förvånat konstaterar de att dagens svenska kärnkraft utnyttjar bränslet mycket dåligt. Våra öppna uranbaserade bränslecykler har en nyttjandegrad på några få procent. Det vill säga av allt det bränsle vi stoppar in i våra reaktorer kommer mer än 95% ut igen, outnyttjat. Inte nog med det men av den värme vi faktiskt får ut från bränslet går två tredjedelar förlorat som spillvärme rakt ut i Östersjön och Kattegatt. Detta är givetvis hål i huvudet.

Detta har vi kärnkraftsvänner vetat länge. Sådant tillhör de grundläggande frågorna i kärnkraftsdebatten. Detta är ett av de huvudskäl som vi angivit till varför vi behöver forskning, utveckling och nybyggnad inom svensk kärnkraft. Att motståndare som Stockholmsvänstern får upp ögonen för det först 20-25 år efter att reaktorerna togs i drift är frustrerande, men tyvärr är inte inget som är oss obekant. Sådan här okunskap springer vi på stup i kvarten.

Efter detta fortsätter Stockholmsvänstern bara nedåt. De hävdar…

  • – Att Tjernobyl-katastrofen berodde på en härdsmälta.
  • – Att svenska reaktorer är lika olycks-benägna som Tjernobyl’s reaktorer.
  • – Att låg nyttjandegrad är detsamma som att energikällan är smutsig.
  • – Att vi inte har någon lösning för avfallsfrågan.
  • – Att urangruvor är smutsiga.
  • – Att huvudexportörerna av kärnbränsle är Tredje Världen-länder som få européer besöker.

Som intresserade och någorlunda pålästa i dessa frågor bankar vi förtvivlat huvudet i väggen över dessa aningslösa, huvudlösa och framförallt kunskapslösa påståenden. Inget av dem har någon grund i verkligheten. Kan man bli annat än uppgiven när debatten ser ut så här?

Men värst är nog ändå när Stockholmsvänstern frågar läsaren: varför är det så här? Varför använder vi inte reaktorer som har mycket högre verkningsgrad; som producerar mindre än en femtiondel mängd avfall mot dagens reaktorer: avfall som är farligt en tusendel av tiden av det avfall vi skapar idag. Varför har vi våra gamla generation II-reaktorer från 70-talet när vi skulle kunna nyttja moderna generation IV-reaktorer som inte ens kan drabbas av härdsmälta?

Stockholmsvänstern… gå till närmaste spegel och ställ er rakt framför den, så finner svaret på er fråga där. Ni frambär arvet av ett 28 år gammalt riksdagsbeslut, taget efter en farsartad folkomröstning där de tre alternativen som fanns att rösta på var “Nej”, “Nej” och “Nej”. Felaktig trosövertygelse baserad på okunskap och framstegs-fobi är den första och största anledningen till att vi harvar på som vi gör istället för att vara världsledande på den renaste och säkraste energiform som finns. Vi kunde ha haft en hållbar och klimatneutral energiproduktion i Sverige till år 2030, om inte nojiga och felaktiga beslut tagits av förra generationens beslutsfattare.

Men än är inte för sent. Bara för att vår föräldrageneration inte visste bättre så behöver vi inte leva med deras misstag. Planeringsförbudet mot kärnkraft är bortplockat sedan ett par år tillbaks. Återstår gör bara att riva upp Kärntekniklagen 5§, och därigenom tillåta nybyggnation av klimat-smarta kärnkraftverk.

/Michael Karnerfors, för Nuclear Power? Yes Please

Comments closed

SNF ljuger i kärnkraftsfrågan

Jag kan inte bli annat än mäkta upprörd när Svenska Naturskyddsföreningen framför rena lögner i kärnkraftsfrågan. Påståendet att kärnkraft “genererar ett avfall som är livsfarligt i hundratusentals år, utan att någon vet det ska slutförvaras” är lögn och förbannad dikt.

SKB’s metod för kärnbränsleförvaring KBS-3 är i slutstadierna av sin forskning. Bevisen för att metoden är säker finns redan på plats och all forskning finns publicerad att läsa. Det är bara att gå till SKB’s hemsida och börja ta åt sig av kunskapen.

Vidare förutsätter påståendet att vi aldrig någonsin kommer att kunna transmutera avfallet till något som är mer kortlivat. Om SNF hade bekymrat sig att läsa det som Mark Lynas skriver istället för att komma med irrelevanta och desperata personangrepp så hade de kanske fått upp ögonen för att ny teknik är på god väg, teknik som inte bara kan minska farligheten på redan skapat avfall, utan dessutom kraftigt höja effektiviteten på kärnkraftverk så att mängden kärnbränsle som används gott och väl faller inom hållbarhetens ramar.

Att Mikael Karlsson i det läget går ut och påstår att ingen vet vad man skall göra med avfallet eller att att kärnkraft inte är hållbart är sålunda antingen avsiktlig lögn, eller en förbluffande brist på insikt i dessa frågor.

Så säg oss Micke, vilket är det? Ljuger du dina läsare rakt upp i ansiktet, eller har du bara skitit i att sätta dig in i frågan?

/Michael Karnerfors, för Nuclear Power? Yes Please

Comments closed