De senaste dagarna har det mullrats lite i bloggvärlden om Fukushima, speciellt hos Cornucopia. Så låt oss kika på situationen lite. Först så cirkulerar påståenden om att vattnet kokar igen i reaktor 2 baserade på termometervärden som TEPCO publicerat här(länk).
Mätare TE-116-14L#1 och TE-116-14L#2 visar båda starkt ökande trender. Om man kikar i samma rapport några sidor före så ser man en schematisk överblick över vars mätarna ligger. Jag har en pil som pekar mot platsen på reaktorn och jag har ringat in de aktuella mätarna i listan till höger. Bilden blir lite komprimerad här i bloggposten så klicka på den för att se bättre.
Färgkodningen av mätarna betyder detta (japanska kört genom google translate).
Blå = (Can be used to monitor) to be evaluated: blue
Grön = (Used for reference) to be evaluated: green character
Röd = Deficit: target of evaluation (failure after the accident ())
Båda mätarna TE-116-14L#1 och TE-116-14L#2 är blå så TEPCO har inte flaggat dom som trasiga.
Det handlar alltså om två mätare som sitter någonstans just under ytan där tanklocket placeras (RPV BELLOWS SEAL AREA som det står i rapporten). Vi ser också att det finns gott om blåa mätare där, förutom de två ovannämnda så har vi TE-16-114M#1, TE-16-114M#2, TE-16-114N#1, TE-16-114N#2 och TE-16-114R#2. Om man går tillbaka till grafen över temperaturer så har jag markerat vilka linjer som hör till de mätarna. Man ser alltså att av 7 mätare i samma region så sticker två stycken iväg medan resterande 5 inte går upp alls. Kom ihåg att det här är mätare som inte någonsin var konstruerade för att i flera dagar badas i kokande saltvatten samtidigt som de angrips av alla tänkbara korrosiva ämnen som släppts ut ur bränslet under härdsmältans gång. TEPCO har inte flaggat dom som trasiga ännu, men uppe där mätarna är placerade finns inget bränsle. Det finns ingenting som kan generera värme, det enda som kan hända är att det kokar i botten på reaktorn och varm ånga stiger och värmer de två mätarna. Men då hade man sett en värmande trend på alla andra mätare uppe i den regionen plus att man skulle se det på alla mätare i botten. Hur ser det ut i botten då? Så här (TE-2-3-69H2/3 och TE-2-3-69F2)
Den 18onde och 19onde så händer absolut ingenting. Om man läser fotnoten på den bilden så ser man att de exkluderat en mätare (TE-2-3-69F3) som faktiskt satt i botten. Med den inkluderat så såg det ut såhär.
Aha säger väll alla som vill växla till panikväxeln, temperaturen steg faktiskt i botten. Men sanningen är snarare den att vi har konsekvent sett att temperaturmätare som går sönder först visar en stegrande temperaturutveckling som man inte kan se någon annan stans. TE-2-3-69F3 är exempel på det och TEPCO lär nog meddela samma sak för TE-116-14L#1 och TE-116-14L#2. Vi har tidigare även sett med andra mätare(Will Davis har skrivit om det länk 1, länk 2).
Att från förmodligen trasiga termometrar hävda att Tokyo planeras att evakueras verkar väldigt långsökt. Speciellt med tanken på vars termometrarna är placerade och på vilket beteende tidigare termometrar uppvisat när de går sönder. Det tar bara några minuter med TEPCO’s dokument så kan man inse hur långsökt det är.
Men vad händer ifall en del av reaktor faktiskt överstiger 100 grader? Inte mycket! Alla lättflyktiga radioaktiva ämnen är sedan länge lösta i vattnet. Om en isolerad region blir väldigt varm så spelar det ingen som helst roll, så länge man kan kyla tanken och inneslutningen i stort. Kom ihåg hur många mätare TEPCO har i tanken, i inneslutningen och kopplat till vattencirkulationen etc. Om något håller på att gå helt åt skogen så kommer de få indikationer på det långt i förväg! Att någon liten region kan uppnå höga temperaturer är inte alls osannolikt, det är omöjligt att säga om alla delar av härden nu är i en lätt kylbar geometri eller inte.
Det andra som vi borde nämna är påståendet att Fukushima 2 är bortom all räddning eftersom dosraten inuti inneslutningen är 73 Sv/timme. Ärligt talat nu, vad annat kan man förvänta sig inuti en inneslutning där en stor del av härden runnit ner på golvet? Ser man tex på våra gamla inlägg, exempelvis detta, så var dosraterna i 2ans wetwell uppe i närmare 150 Sv/timme och i drywell runt 20 Sv/timme. Det är förövrigt, om man ska vara petig, lite märkligt att tala om Sievert i detta sammanhanget då Sievert är ett viktat mått på en stråldos “farlighet” för människor. En robot eller ett mätinstrument kan inte få en stråldos i Sievert, enheten är helt meningslös i det sammanhanget. Man ska prata om Gray vilket helt enkelt är joule/kg. Slut på petitessen.
Visst är det ett problem att elektronisk utrustning går sönder när man kör in det i en sådan miljö. Men är det ett oöverkomligt problem? Nej! Man har redan idag många exempel på elektronisk utrustning som kan hantera sådana miljöer. Rymdsonder som utforskar Jupiters månar är ett utmärkt exempel. Satelliter i närheten av Io får runt 1000 Gray per dag och är designade för att kunna klara 1500 gray och vanliga satelliter i omloppsbana runt jorden måste kunna klara solstormar som levererar 100 gray. Io sonden motsvarar nästan ett dygn inuti Fukushima 2 inneslutningen. Är reaktor 2 då bortom räddning? Nej givetvis inte, dels så behöver man bara se till att vattnet fortsätter flöda in där så att smältan hälls kyld och dels ha en sluten loop för vattnet så man inte sprider aktivitet bortom inneslutningen. Om åtgärder behövs för att hålla igång vattnet så lär det vara utanför inneslutningen, inte inuti. In i inneslutningen vill man mest för att kunna kika och se vad för status härdarna egentligne har. Att hålla igång vattnet verkar TEPCO klara och det finns ingen anledning till varför de inte ska kunna fortsätta med det. Vattennivån i inneslutningen är lägre än man väntat sig, men det är inte samma sak som att säga att TEPCO är okapabla att höja nivån om de anser det nödvändigt!
Det har alltid förbryllad mig (och jag tror att jag kan tala för oss alla inom NPYP) att någon kan vara anti mot någon energikälla. Anta till exempel att någon säger sig vara anti-kemisk energi, då skulle den logiska uppföljningsfrågan förstås vara “vilken typ av kemisk energi?”. Helt enkelt eftersom det finns så många olika sätt man kan utvinna kemisk energi på, allt från att elda kodynga i hyddor till förbränningen av bensin i din bilmotorn till högteknologiska gasturbiner till dynamit. Snubben som yttrade påståendet har antagligen inte ens tänkt på de distinktionerna när han gjorde sitt uttalande. Men låt oss säga att han funderar lite grann och specificerar att han är anti-kol. Även detta uttalande kan ifrågasättas. Uttalandet måste följas av en hel del villkor för annars är det idiotiskt. Om han är anti-kol på grund av luftföroreningar, borde han då inte ändra sig om man blir kvitt föroreningarna? Om någon utvecklar ett filter som minskar utsläppen till obetydliga nivåer, är kol då ok enligt honom? Logiskt sett borde han tycka det. Om han är anti-kol på grund av den oerhört destruktiva kolbrytning, skulle han ändra sig om miljövänligare brytningsmetoder utvecklades? Killen är förmodligen egentligen “anti luftföroreningar” eller” anti smutsiga gruvor”, inte anti kemisk energi eller anti kol. Han har bara aldrig brytt sig om att försöka specificera eller förstå vad för egenskaper hos kemisk energi han egentligen motsätter sig.
Detsamma kan sägas om vilken energikälla som helst, det finns det ingen rationell anledning att vara emot en energikälla i sig, snarare är man emot en viss oönskad effekt som uppkommer på grund av den nuvarande tillämpningen av en energikälla. Vi NPYPare är inga kolfantaster, men jag vågar svära på att om det fanns bra lösningar på problemen med kol, då skulle vi inte motsätta oss dess användning. Det finns ingen anledning att vara mot bruket av en energikälla om dess problem har lösts.
Fördelen med att gräva djupt och ange exakt vad man egentligen motsätter sig är väldigt konstruktivt, för det öppnar upp möjligheten att söka efter lösningar! Om någon bara säger att de är anti vindkraft så dör diskussionen ganska snabbt utan att ha kommit någonvart. Om personen i stället anger att buller från vindkraftverk är problemet, då kan diskussionen svänga in på möjliga lösningar för att minska buller. Alla vinner på det! Det finns ingen anledning att vara fruktansvärt känslomässig och klamra sig fast vid en “anti-något” idé så hårt att man blockerar alla slags givande diskussioner och blundar för lösningar.
Det viktigaste att diskutera är alltså vilka egenskaper hos en viss energikälla som gör att du motsätter dig den och och hur den kan förbättras så att du inte längre har några invändningar. Det mest frustrerande med kärnenergidebatten är att man aldrig tycks nå den punkten. Fråga ledande miljöaktivister den frågan och de kommer att häva ur sig 58 olika ursäkter utan att vara det minsta intresserade av eventuella lösningar.
Om någon är mot kärnkraft på grund av avfallsproblem så säger vi “Ok, men vad menar du exakt med avfallsproblemet och vad är det med avfallet som du anser vara så destruktivt?” Om du besväras av möjligheten att avfallet kommer att skada framtida generationer så kan vi börja diskutera hur man säkert kan förvara eller förstöra avfallet. Om du är anti kärnkraft eftersom du besväras av säkerheten, då är vår motfråga “hur säkert är säkert nog och hur ska vi uppnå det?”. Uppenbarligen måste det finnas en nivå där en verksamhet anses vara tillräckligt säker, annars skulle personen i fråga aldrig kliva ur sängen och gå till duschen av rädsla för att halka och dö.
Men diskussionen slutar alltid som sagt innan den nått denna punkt. “Anti-personer” verkar i regel aldrig vara intresserade av lösningar på de problem de nämner och för det mesta kan de inte ens specificera vad problemet är från första början. Det gäller inte bara för kärnkraftsdebatten, man ser precis samma tendenser i alla typer av diskussioner där det finns en tydlig anti-sida. Anti genteknik, anti bilar, anti kött, anti utforskning av rymden, anti vad som helst! Det verkar vara väldigt svårt för människor att släppa den trygga känslomässiga bindning som uppkommer när man är kraftigt mot något och istället inleda en meningsfull diskussion om problemen och lösningar. Det är alltför lätt att bara vara emot något, det är väldigt mycket svårare att faktiskt söka lösningar!
Så för att försöka vrida kärnenergidebatten i en mer givande riktning så skulle det vara fantastiskt om några kärnkraftsmotståndarna kunde ange vilka villkor kärnkraft måste uppfylla för att vara en godtagbar energikälla. Tro det eller ej så har även vi sådana villkor. Jag tror till exempel inte att någon av oss vill se fler RBMK byggas (den typ av reaktorn som Tjernobyl tillhörde) och personligen har jag ganska högt ställda krav på hur kärnenergi ska utvecklas på lite längre sikt för att vara en acceptabel energikälla. Jag är inte anti kärnkraft, men jag är verkligen anti mot vissa sätt att utvinna kärnenergi.
För att sammanfatta utmaningen:
Vilka villkor måste kärnkraften uppfylla för att du ska godta kärnkraften som en acceptabel energikälla?
Ett av PopAtomic Studios förslag på hur man kan dekorera kyltornen på ett kärnkraftverk. Klicka på bilden för att se det tråkiga grå originalet.
Enligt Folkkampanjens ordförande Solveig Ternström så är kvinnor som har en positiv inställning till kärnkraft inte riktiga kvinnor. Denna åsikt uttryckte hon klart och tydligt i SVT Debatt under den första veckan av Fukushimakatastrofen i mars 2011. Det här är bara en av många demoniserande bilder som vissa kärnkraftsmotståndare försöker klistra på oss som inte delar deras syn på kraftslaget: Vi är män, teknokrater, röstar alltid höger, kallsinnigt beräknande, bryr oss inte om miljön, köpta av kärnkraftsindustrin, onda, osv (vi har under det senaste året även blivit kallade avsevärt värre saker än detta). Eller så är vi bara lite korkade eller vilseledda och förstår inte de stora sammanhangen…
Därför är det alltid välkommet med exempel som bryter mot denna bild. Idag tar vi upp konstnären Suzy Hobbs Baker som grundat projektet PopAtomic Studios (se även deras Facebooksida), vars syfte är att sprida information om energiformen kärnkraft med hjälp av snygga och informativa (och ibland provocerande) postrar, logos, konstverk och dekorationer. Deras bilder är fria att distribuera så länge som man anger var de kommer ifrån, och Suzy och hennes vänner är alltid öppna för förslag till nya alster.
Så vad är det som driver henne till denna verksamhet? Man kan sammanfatta det som så att hon fick tillfälle att ifrågasätta den farliga bild som uppmålats för henne i skolan, och kom fram till att den inte stämde med verkligheten. Så hon vill försöka bemöta den bilden med hjälp av sitt konstnärskap. Men hon förklarar det hela så mycket bättre på egen hand, nedan är ett TEDx-talk som hon nyligen höll. Och ja Solveig, Suzy är inte bara konstnär, hon är kvinna också.
Vi noterar i dagarna en artikel som publicerades den 21 November i den brittiska tidningen The Guardian, där Chris Busbys pillerförsäljning uppmärksammas. I artikeln, skriven av George Monbiot och Justin McCurry, redovisas de organisationer och websiter kring Busby som på sistone börjat sälja piller med mineraler som sägs rensa ut radioaktiva ämnen ur kroppen. Ett antal forskare inom olika ämnesområden avfärdar metoden och Busbys uttalanden som grundlösa och absurda.
Det hela började efter att Chris Busby i september lagt upp ett filmklipp på Youtube (här är filmen, och här är vår nedskrivna text av vad han säger) där han pratar om piller som de skall distribuera till självkostnadspris åt barnen i Fukushima. Artikeln i The Guardian visar tydligt att man säljer dessa piller till ockerpriser, tvärtemot vad Busby hävdar. Notervärt är även att vissa av websiternas länkar för donationer leder till ett konto i Wales kopplat till Busbys organisation Green Audit.
Chris Busby har tidigare varit vetenskaplig rådgivare åt det brittiska Green Party. Men nu tycks partiet äntligen ha insett att han går för långt, och distanserar sig från honom och hans senaste uttalanden.
Vi välkomnar detta uppvaknande och hoppas att de svenska organisationer och politiker som brukar frottera sig med Busby nu tänker om. Den bristfälliga forskning och de alarmistiska uttalanden han gör inom diverse olika ämnesområden har inte mycket med verkligheten att göra, och de som fortsätter hänvisa till hans studier undergräver sitt eget förtroendekapital.
En av artikelförfattarna, George Monbiot, har idag (22 november 2011) lagt upp lite mer information om Chris Busby på sin blogg (här).
Öppet brev till arrangörerna av Socialistiskt Forum (LO och ABF) och seminariet i ABF-huset, Ängbyrummet, lördag 19 november 2010, kl. 16.00-17.00 (Iraksolidaritet, ARK, FiB/Kulturfront och Socialistiska läkare).
På lördagens Socialistiskt Forum i ABF-huset hålls ett seminarium med titeln “Missbildade barn i Irak – ett krigsbrott”. Vi noterar med förvåning att huvudtalaren är Chris Busby, självutnämnd strålningsexpert med tveksam kvalitet på den forskning han hävdar sig vara expert på.
På sistone har han gjort märkliga uttalanden om strålningsriskerna kring Fukushima, och han uppmanar lokalbefolkningen att ta piller med olika kemikalier i syfte att rena kroppen från radioaktiva ämnen. I samband med detta har flera företag börjat sälja diverse medel i Chris Busbys namn (mer information och diverse avslöjande länkar finns på den japanska websidan Chris Busby Foundation for the Children of Fukushima: http://www.cbfcf.org/).
Till att börja med finns det inte några vetenskapliga belägg för att dessa metoder fungerar, och i vissa fall kan eventuell överdosering vara skadlig. Busby hänvisar till hur man använder jodtabletter i förebyggande syfte vid radioaktiva utsläpp, men det är nu frågan om andra ämnen som fungerar annorlunda i kroppen. Dessutom är det, milt sagt, tveksamt om de alls har någon effekt i efterhand (detsamma gäller för jodtabletter).
Till detta kommer frågan huruvida Busby gör detta av egenintresse eller inte. Han hävdar att han inte har någon ekonomisk vinning från detta, men flera websiter där pillren säljs har länkar med information om ett bankkonto i Wales som är kopplat till honom och hans organisation Green Audit. Dessutom säljs dessa piller för mångdubbla priser mot vad man får betala i en hälsokostaffär. Det är alltså rent kvacksalveri som Chris Busby sysslar med.
Lördagens seminarium kommer dock handla om de rapporterade hälsoproblemen i den krigshärjade staden Fallujah i Irak. Vi är lika bestörta som alla andra över uppgifterna om drastiska ökningar cancer och andelen barn som föds med missbildningar, och är måna om att orsakerna utreds och att de drabbade får den hjälp de behöver.
Därför har vi granskat det två artiklarna om Fallujah som Chris Busby ligger bakom och finner ett antal allvarliga felaktigheter, överdrifter, tveksamma tolkningar och direkt fusk. Några exempel (utförligare förklaringar ges på länkarna längst ned):
I augusti 2010 var Busby i Stockholm och pratade om sin första Fallujah-artikel. Han lade då mycket tid att förklara den så kallade könskvoten, då man funnit att andelen pojkar bland barn under 5 år var ovanligt låg. Redan då påtalades ett allvarligt fel i metodiken vilket gör att man inte kan dra de slutsatser som Busby gör. Trots att detta påtalats så fortsätter Busby att hänvisa till resultatet som ett av de viktigaste i artikeln. Vidare har vi funnit mer drastiska variationer i könskvoten i ett flertal svenska städer, och det är svårt att tro att Busbys förklaringsmodell skulle gälla även där.
Busby hävdar att deras mätningar på hår antyder att vapen med låganrikat uran skall ha används av USA i Fallujah. Från den information som ges i artikeln finns inga tecken på att det uran man uppmäter avviker från den naturliga blandningen, och mätosäkerheterna redovisas inte. Trots detta ägnar sig Busby och medförfattarna åt långt gående spekulationer om vilken slags vapen som använts, Busby har vid flera tillfällen även påstått att vapen baserat på kall fusion skall ha använts. Det borde vara svårt att ta honom på allvar efter detta.
De halter av uran som uppmätts kan tyckas höga, men är inte högre än de variationer man kan hitta i hår hos människor i Sverige. Att från dessa uranhalter i hår hos föräldrarna hävda att barnens hälsoproblem orsakats av uran kräver en bevisföring som Chris Busby visat sig inte förmå.
I den studie som Busby och medarbetare gjort har man alltså mätt uranhalt i hår till föräldrar vars barn har någon form av hälsoeffekt. Men man har ingen kontrollgrupp med uranhalter i hår till föräldrar vars barn är friska. Detta är en allvarlig brist som reducerar övriga förklaringsmodeller till rena spekulationer. Att Busby framhärdar med en enda teori (radioaktivitet från uran ger upphov till hälsoeffekterna) utan att ens nämna alternativa förklaringar är ett tydligt tecken på pseudovetenskap.
På flera ställen hänvisar Busby till andra artiklar som sägs stödja hans resonemang. Vid läsning av dessa artiklar finner vi flera gånger att slutsatserna i dessa är direkt motsatta det som Busby hävdar. Vi hittar också exempel där Busby har förvanskat resultaten i de refererade artiklarna för att få sitt eget resonemang att verka mer övertygande. I några fall hänvisar han till artiklar som han själv skrivit och publicerat i en påhittad tidsskrift som inte finns, det går alltså inte att få tag på artiklarna och verifiera Busbys påståenden.
Med allt detta sammantaget ställer vi frågan till arrangörerna av seminariet; Iraksolidaritet, ARK, FiB/K och Socialistiska läkare: Tror ni verkligen att ni kommer att lära er något om situationen i Fallujah genom att bjuda in Chris Busby? Borde ni inte kunna finna mer seriösa forskare i denna angelägna fråga?
Vidare ställer vi frågan till huvudarrangörerna LO och ABF: Står ni bakom att man bjuder in en kvacksalvare till Socialistiskt Forum?
För oss är svaret dessvärre uppenbart. Den enda som kommer tjäna något på morgondagens seminarium är Chris Busby själv, det blir ytterligare en fjäder i hatten för honom. För alla människor som är engagerade i de olika frågorna i Irak och Fallujah blir detta ett slöseri med deras tid, engagemang och pengar. Och trovärdigheten för de arrangerande organisationerna, inklusive LO och ABF, naggas i kanten.
Nedan finns länkar till de blogginlägg där vi har granskat, och fortsätter att granska, Busbys artiklar om Fallujah:
När ungarna har tröttnat på Kolmårdens djurpark, eller inte accepterar ännu en fjällvandring, då kanske det är dags att utmana familjeidyllen med nya mål. För den som vill göra något annorlunda under semestern, varför inte besöka något av Sveriges kärnkraftverk i sommar?
Har du åsikter om kärnkraft och slutförvar men aldrig har besökt någon av anläggningarna? Vill du slipa dina argument för eller emot kärnkraft, ta chansen att lära dig mer om dessa härken under sommarledigheten. Man behöver inte gå med i Greenpeace för att kunna komma innanför stängslet (och man slipper dessutom påföljande rättsprocess). Flera av kärnkraftverken har besökscenter som är öppna nästan dagligen (se länkar nedan för öppettider, adresser och bokningsinfo), besök på vissa av anläggningarna kräver dock förbokning eller gruppbokning. Giltig legitimation brukar vara ett krav, och det brukar finnas en åldersgräns (12 eller 14 år) för besök inne på själva kraftverken. Besökscentren har dock ingen åldersgräns.
Vill du ha ett argument till? Det är gratis (dvs du betalar på elräkningen, så passa på att utnyttja möjligheten).
Forsmark och SFR
Biotestsjön vid Forsmarks kärnkraftverk
Här finns, förutom själva kärnkraftverket och biotestsjön, även möjlighet att bege sig ned i underjorden till SFR – slutförvaret för kortlivat radioaktivt avfall. Och när man tröttnat på kärnkraftsnörderiet kan man besöka Forsmarks bruk och andra vackra platser längs Upplandskusten.
Vid Ringhals kärnkraftverk finns ett bra besökscenter där både vuxna och barn kan lära sig massor om energifrågor och kärnkraft. Och sen finns hela Västkusten att njuta av.
OKG får priset för tråkigaste informationssida, och besök vid själva kraftstationen är begränsat till skolklasser och liknande studiebesök som bokas långt i förväg. Däremot finns det kärnkraftstutställning i Simpevarps by, och så förstås det närliggande Äspölaboratoriet. Småland och Öland är förstås andra lockelser.
Men vänta nu, är inte det kärnkraftverket nedlagt? Jo, men det står ännu kvar och används bland annat för utbildning av kärnkraftstekniker. För allmänheten finns förutom ett infocenter möjligheter till rundvandring i kärnkraftverket, troligtvis får man se mycket mer här än vid övriga kraftverk. Därefter kan man ta Öresundsbron över till Köpenhamn och likt Stig-Helmer i TV-serien “Riket” försöka hitta kärnkraftverket över sundet.
Vi i Nuclear Power Yes Please har tillsammans med Göran Bryntse – nyligen avgången(*) ordförande för Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen – författat en artikel om debatten om kärnkraft. Den finns idag att läsa i Aftonbladet och här.
Så varför samarbetar vi kärnkraftskramare med en av Sveriges mest framträdande kärnkraftsmotståndare? Vi står ju uppebarligen på varsin kant av åsiktsspektrat. Varför skriver vi en artikel ihop?
Därför att debatten om kärnkraften är viktigare än åsikten om kärnkraften. En dålig kärnkraftdebatt medför dåligt fungerande kärnkraft, och detta vill ingen av oss skall hända.
För både Göran och oss är det viktigare att frågan avhandlas på ett sakligt och korrekt sätt, hellre än att just vår respektive åsikt “vinner”. I slaget om kärnkraften är matchen långt viktigare än resultatet… men vad som än händer får det inte bli oavgjort.
Problemet var dock att just det hände: det blev oavgjort. Svenska politiker har hittills inte sagt vare sig JA eller NEJ till kärnkraft, utan man har istället låtit kraftformen få finnas kvar, samtidigt som den har blivit hårt motarbetad. Detta är det sämsta av två världar: man får inte några fördelar av att kraftformen faktiskt försvinner, och man får inga fördelar av den tekniska utveckling som sker för kärnkraften.
Hur kunde det bli så här? Häng med oss tillbaks i tiden för en titt hur det gick till, och se vad du själv kan göra för att säkra en bra kärnkraftsdebatt nu när frågan väckts till liv igen…
Renforsen i Vindelälven hade kanske inte funnits kvar om inte för kärnkraften
Kärnkraften är Sveriges kanske viktigaste energipolitiska fråga sedan mer än 50 år tillbaks. Redan innan dagens 10 reaktorer ens var projekterade var de en del av den svenska energi- och miljöpolitiken.
Rädda älvarna
På 1950- och 60-talet stod striden om älvarna. Skulle fler älvar dämmas upp och brukas till vattenkraft? Sverige behövde energin, men motståndet var stort. Löftet om kärnkraft räddade älvarna. Freden i Sarek och beslutet att inte bygga ut Vindelälven möjliggjordes tack vare det hopp kärnkraften gav. Visserligen stod en del av hoppet också till billig olja som skulle användas i kraftverk. Men oljekrisen 1973 och miljömedvetenheten satte tack och lov stopp för dessa planer, varpå kärnkraften ansågs vara det givna alternativet.
“Atomkraft? Nej Tack”
Olof Palme skäller ut Centern i valdebatt 1976
Men kärnkraften var inte okontroversiell. Dess ursprung från militära tillämpningar, avfallet och säkerheten var saker som fick motståndet att växa. Frågan blev het och infekterad. När den nådde riksdag och regering skräddes inte orden. Thorbjörn Fälldin vände Centern bort ifrån kärnkraften, trots att Bondeförbundet vurmat för den, och de fyra kärnkraftskommunernas Centerpartister slitit hårt för att få de nya verken. Fälldin gjorde sitt berömda uttalande om att han inte tänkte “dagtinga med sitt samvete” och krävde folkomröstning i frågan. Olof Palme skällde ut honom efter noter i valdebatten 1976.
Socialdemokraterna förlorade förvisso valet, men kärnkraftsfrågan blev till slut för mycket för borgarna. Beslutet att ladda Barsebäck 2 med bränsle tog knäcken på regeringen Fälldin. Palme angrep hårt och anklagde Centern för “svek” (låter det bekant?). Fälldin lämnade in regeringens avskedsansökan på hösten 1978. Ola Ullsten tog över med Folkpartiet i väntan på valet året därpå.
Den störste kärnkraftsmotståndren var utskämd och förmodligen hade kärnkraftsfrågan lagt sig och varit en något mindre fråga i valdebatten. Men något hände på vägen…
“Det som hände i Harrisburg”
28 mars 1979 inträffade härdsmältan i reaktor 2 på Three Mile Island utanför Harrisburg. Trots att ingen skadades av olyckan blev opinionen fullkomligt rasande. Palme gick snabbt med på folkomröstning för att slippa ha kärnkraften som en valfråga. Socialdemokraterna krävde att få ha ett nytt alternativ i omröstningen: Linje 2. Kärnkraftsdebatten var hetare än någonsin. Tage Danielsson framförde sin odödliga och utsökta monolog om Sannolikhet.
Debatten inför omröstningen genomsyrade Sverige ("Ratte och Odjuret", Knutsson & Jansson)
In i det sista var det oklart vilken linje som skulle vinna: nedläggning inom 10 år, eller senare? Till slut visade det sig att Linje 2 – nedläggning när alternativ finns – hade vunnit omröstningen, om än nätt och jämnt över linje 3. Ett riksdagsbeslut om att kärnkraften skulle vara avvecklad till år 2010 togs.
Från 1980 till 2011
I och med kärnkraftsbeslutet 1980 var debatten stendöd. Från att ha varit den hetaste frågan på 70-talet försvann den på rekordtid från det allmänna medvetandet. Palme hade lyckats rädda det socialdemokratiska partiet ifrån att splittras. Folket var nöjda och politikerna andades ut; de hade sluppit den heta potatisen och istället lyckats kasta den ifrån sig, 30 år in i framtiden…
Tjernobyl och tankeförbudet
Varför man inte bygger reaktorer enligt sovjetiska designer från 1950-talet
I de drabbade länderna har man påvisat ca 4000-7000 extra fall sköldkörtelcancer som en följd av olyckan – en ökning med ca 1000% för själva cancerformen, 4 – 7% för antalet cancerfall totalt för den påverkade gruppen – men med en överlevnadsgrad på över 99% eftersom sjukdomen är lätt att upptäcka i tid med screening (vissa “markörer” – signalämnen i kroppen – för sköldkörteln ger tydliga utslag vid minsta fel, vilket man ser tidigt med hjälp av blodprov så länge man tar dem regelbundet). Dock borde detta ha varit onödigt, därför att alla dessa cancerfall kommer av det fruktansvärda faktum att sovjetiska myndigheter stoppade inte mat och mjölk förgiftad med Jod-131, trots att det är lätt att upptäcka och sålla bort kontaminerade varor.
Det märkligaste för svensk del var dock den så kallade tankeförbudslagen. Det sägs att Birgitta Dahl fick reda på att man klurade på vad det skulle krävas för att ersätta Oskarshamn 1 – Sverges äldra kraftreaktor i drift – med en ny, säkrare reaktor. Detta ville hon inte veta av, varpå 6:e paragrafen i Lag om Kärnteknisk Verksamhet infördes:
6 § Ingen får utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader, beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor.
Tankeförbudet var formellt sett inte ett förbud mot att vidareutveckla kärnkraftssäkerhet eller forska på kärnkraft. Dock visade sig att det var just en sådan effekt lagen fick. Tjugo år senare kröp socialdemokraterna till korset och erkände att lagen skadat svensk kärnkraftssäkerhet. Ifrån propositionen att avskaffa lagen:
Visserligen står det i 6 § kärntekniklagen att bestämmelsen endast avser åtgärder som syftar till att uppföra en kärnkraftsreaktor inom landet. Av paragrafens förarbeten framgår därtill tydligt att förbudet inte riktar sig mot t.ex. tekniskt utvecklingsarbete på kärnsäkerhetsområdet. Trots detta synes paragrafens enda praktiska effekt vara att, i strid mot intentionerna vid dess införande, inkräkta på möjligheterna att fortlöpande bedriva sådant arbete (jfr prop. 1986/87:24 s. 5). Detta är mycket otillfredsställande, då forskning och tekniskt utvecklingsarbete inom kärnteknikområdet är av stor betydelse för kärnsäkerheten och kärnavfallshanteringen. Dessa frågor kommer dessutom att vara aktuella under lång tid i Sverige, varför det är mycket viktigt att det sker en kontinuerlig kompetensuppbyggnad vid de institutioner som bedriver sådan verksamhet genom bl.a. nyrekrytering av forskare och tekniker och deltagande i internationellt samarbete. Som utredningen har konstaterat hämmas emellertid sådan kompetensuppbyggnad av den utbredda misstolkningen av 6 § kärntekniklagen som råder inom landet och som alltså går ut på att all forskning inom det kärntekniska området skulle vara otillåten. Bestämmelsen har också givits den nedsättande benämningen ”tankeförbudsparagrafen”, vilket ger oönskade associationer i en demokratisk kontext.
Avvecklingslagen
1997 började kaoset på allvar. Regeringen Persson gick ihop med Centern i en uppgörelse som innebar:
Regeringen gavs rätt att när helst besluta att lägga ned reaktorer.
Tidigare var regeringen tvingen att be riksdagen om lov för att få stänga reaktorer. Men i och med avvecklingslagen kunde regeringen på eget bevåg ta sådana beslut, utan att behöva förankra dem hos de folkvalda.
I ett slag försvann alla möjligheter för kärnkraftsbolagen att planera långsiktigt. Från att ha haft ett klart och tydligt stopp-datum visste de nu inte om de skulle få nedläggningsbeskedet i morrn – på samma sätt som Barsebäck – eller om det skulle komma om 10-20-30 år. På frågan om de skulle livstidsförlänga verken för tvåsiffrigt antal miljarder eller inte fick de inga besked. Däremot sade avvecklingslagen att livstidförlängningar som fick verken att gå i över 40 år inte skulle få ersättning för dessa vid en eventuell nedläggning.
7 § När ersättningen skall bestämmas skall som särskilda förutsättningar gälla följande:
Har upphörandet av driften vid en kärnkraftsreaktor medfört inverkan av någon betydelse på priset på högspänd el i Sverige, skall ersättningen beträffande den reaktorn bestämmas på grundval av det pris som skulle ha gällt om en sådan inverkan inte hade förekommit.
Ersättningen skall bestämmas utifrån antagandet att en kärnkraftsreaktor inte kan nyttjas mer än 40 år efter den tidpunkt då den först togs i kommersiell drift.
Först 2005-2006 fick bolagen beskedet att de hade tillåtelse utföra livstidsförlängningarna som de hade börjat planera för. Men det var för mycket arbete på alldeles för kort tid. Tidigt på våren 2009 gick de igång med det praktiska arbetet, och misslyckades kapitalt. Över 24 reaktormånader förseningar och två oväntat extra kalla vintrar orsakade kaos i det svenska energisystemet. Avvecklingslagen landade i våra brevlådor i form av skyhöga elräkningar.
Enligt myndighetens senaste risk- och sårbarhetsanalys väntas brist på specialister inom både kärnkraftsäkerhet och strålskyddsberedskap de närmaste åren. Många av experterna i Sverige är redan pensionerade och ersättarna är för få. I rapporten konstateras att det kommer att “ta lång tid att på nytt bygga upp den saknade kompetensen”. Att utbilda en ny specialist beräknas ta omkring 20 år.
–Det är ett stort problem. Sverige har inte sett om sitt hus i tid och vi har inte klarat att överföra kunskap till nya generationer, säger Robert Finck.
Bakgrunden är att Sverige under många år planerade att avveckla kärnkraften. Efter olyckan i Tjernobyl för 25 år sedan infördes också den så kallade tankeförbudsparagrafen i kärnteknik- lagen som delvis hindrade svensk kärnkraftsforskning. Intresset för att studera kärnteknik hamnade på en bottennivå.
Dessutom har SSM vid flera tillfällern behövt att gå in och ta kärnkraftsbolagen hårt i örat, med bland annat “särskild tillsyn” av Forsmark och Ringhals.
Efter 35 års kärnkraftsdebatt har vi lyckats köra svensk kärnkraft i botten. Ingen – inte vare sig kärnkraftsförespråkare eller kärnkraftsmotståndare – kan tycka att det är en bra situation vi har idag.
Efter Fukushima: så kan DU göra debatten bra
Problemen med den svenska kärnkraften har sina rötter i en dålig svensk kärnkraftsdebatt som har lett till att politiker tagit dåliga, kontraproduktiva beslut. Orsaken till den dåliga debatten är att allmänheten inte har givits den kunskap som behövs för att få en komplett bild över vad kärnkraft är, hur den fungerar, och vad dess starka och svaga sidor är. När människor i panik köper jodtabletter för strålningsnivåer som är 15 miljoner gånger mindre än vi redan har i våra kroppar, är det uppenbart att folkbildningen om kärnkraft har misslyckats.
Bättre blir det inte när fakta och sakargument ersätts av partipolitik och politikers nycker i debatten. Då är det inte konstigt att våra folkvalda tar dåliga beslut. Resultatet blir därefter: krånglande kärnkraft, sämre förutsättningar för bra säkerhet, rusande elpriser…
Nu står vi inför en ny debatt i och med Fukushima-krisen. Den debatten måste bli långt bättre än vad som skett tidigare, annars kommer vi att ta konstiga beslut igen, och ytterligare sabotera svensk kärnkraft. Förutsättningarna för debatten är både bättre och sämre.
Bättre är att informationsflödet idag är totalt anorlunda. Människor kan fortbilda sig om kärnkraft på ett sätt som är ren science fiction jämfört mot hur det fungerade på 70- och 80-talet.
Sämre är att de som arbetar med kärnkraft – och som har absolut störst kunskap om hur Svensk kärnkraft fungerar i praktiken – inte hörs eller syns. Kraftbolagen lägger munkavle på sina anställda. De får inte uttala sig i debatten, och vad värre är får de inte heller ställa upp i media med sina expertkunskaper för att hjälpa till med att förklara hur olika säkerhetsfunktioner fungerar, något som blev extra tydligt i samband med händelserna i Fukushima. Inför folkomröstningen 1980 så talade de åtminsone från hjärtat vad de tyckte…
…men idag är tystnaden total.
Strålsäkerhetsmyndigheten har haft fullt upp och informerat människor, men de sakkunniga utför ingen folkbildning utöver att akut svara på frågor. Och inom forskningen så börjar man nu lite försynt fundera på att höja rösten då de ser vilken otrolig kunskapstörst det finns hos allmänheten, men man har inte fått upp farten än.
Det som du som läsare kan göra för att debatten skall bli bra är att söka kunskap. Informera dig. Det finns massor med information på öppna källor, som exempelvis Wikipedia, som är lätt tillgänligt för dig att ta del av. Det finns också intresseorganisationer och nätverk på båda sidor om åsiktsfrågan, som exempelvis Nuclear Power Yes Please och Folkkampanjen, som gärna berättar våra argument. Lyssna… ställ frågor… jämför… ifrågasätt.
Framför allt bör du söka kunskap hos de som kan kärnkraft. Och vill inte de komma till dig så kan du komma till dem. Maila… ring… eller åk och hälsa på! Besök hos kärnkraftverken och Svensk Kärnbränslehantering (SKB) är gratis. Anmäl en grupp kompisar, åk dit och se själva. Gör det till ett utflyktsmål på semstern. Ingen går därifrån opåverkad.
Framför allt måste vi alla vara öppna för möjligheten att vi kan ha haft fel om kärnkraft. Vi inom Nuclear Power Yes Please har vid flertalet tillfällen behövt rannsaka oss själva, speciellt nu under Fukushima-krisen, vilken fortfarande inte är slut. När faktan från Fukushima har samlats in, och analysen är klar, först då vet vi om och i så fall hur vi kan gå vidare med kärnkraft i Sverige och resten av världen.
/Michael Karnerfors, en av författarna av debattartikeln från NPYP
Nya ordföranden Solveig Ternström och Anna-Linnéa Rundberg, gillade inte artikeln alls (*) Faktum är att när vi var färdiga med artikeln var Göran fortfarande ordförande. Vi skickade artikeln till Dagens Industri, som sade att de skulle köra den. Men innan den hann gå i tryck hade FmKK årsmöte. Göran valdes bort och två nya ordförande – Solveig Ternström och Anna-Linnéa Rundberg – valdes. De var inte alls glada åt den här artikeln och mailade DI, som vek sig direkt…
Av nätverket Nuclear Power Yes Please, och Göran Bryntse, f.d. ordföranden för Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen
Publicerad på i Aftonbladet Debatt 2011-04-26
Kärnkraftsdebatten behöver långsiktighet
Det har inte undgått någon att svensk kärnkraft sett stora motgångar under de senaste åren. Mängden levererad el i förhållande till kapacitet var lägst i Europa under 2009 och 2010. Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) har vid flera tillfällen behövt ta kärnkraftsbolagen i örat och kräva uppsträckning, vilket efterföljts, men det är anmärkningsvärt att det skall behövas.
Grundorsaken till den svenska kärnkraftens nuvarande ställning är årtionden av kortsiktig politik och bristande kunskap och vilja hos beslutsfattare. Olyckorna vid Three Mile Island (TMI) och Tjernobyl innebar att en del märkliga och skadliga beslut togs:
En folkomröstning genomfördes där folket fick välja mellan två olika avvecklingsalternativ, fördelat på tre linjer.
I beslutet om avveckling saknades en reservplan för att hantera den situation som skulle uppstå om beslutet inte genomdrevs.
En lag som förbjöd oss att planera för nya reaktorer infördes.
En lag som tillät regeringen att utan riksdagsbeslut stänga reaktorer infördes.
Med detta kom svensk kärnkraftsindustri att sakna incitament och möjlighet för långsiktig planering. Konsekvenserna blev att produktionskapaciteten för de svenska reaktorerna dalat till historiskt låga nivåer. Säkerhetsarbetet har försvårats då industrin utarmats på kompetens. SSM konstaterar att det tar cirka 20 år att ersätta specialister inom kärnkraftssäkerhet och strålskydd. Myndigheten flaggar för att naturliga avgångar i kombination med att få valt att utbilda sig inom viktiga kompetensområden kan medföra ökade risker i framtiden. Resultatet av kärnkraftspolitiken från 1980 och framåt blev sålunda bland annat att Sverige fick sämre verktyg för att bedriva kärnteknisk verksamhet med högsta möjliga tekniska och säkerhetsmässiga standard.
Anledningen till att besluten blev sådana är bland annat:
Allmänheten har fått för lite och för dålig information om kraftformen och relaterade fenomen
Många som besitter viktig kunskap är frånvarande i den öppna debatten
Inom kärnkraftindustrin, myndigheter och forskningen finns stora kunskaper om kärnkraft. Men få, speciellt ifrån de lägre leden, vågar uttala sig i den öppna debatten trots att det är där kunskapen om hur kärnkraft fungerar i praktiken är som störst. Debatten måste utökas med dessa röster, speciellt som allmänheten vill höra vad de har att säga.
Just nu krävs att vi analyserar de enorma mängder fakta som händelserna vid Fukushima kommer att ge oss, samt kritiskt granskar den politik och den debatt som hittills förts. När vi därefter har ett faktamässigt beslutsunderlag i hand måste vi ta gemensamma och långsiktiga beslut.
Vad besluten sedan än blir så får det inte vara ytterligare ett obeslutsamt mellanting, utan något som är kristallklart och långsiktigt. Antingen stoppar vi kärnkraften med hjälp av en tidsbestämd avvecklingsplan, eller så måste vi acceptera kärnkraften som en del av vår energiförsörjning under överskådlig tid. Oavsett väg för kärnkraften skall också arbetet med att energieffektivisera och bygga ut förnybara kraftkällor fortsätta enligt bästa förmåga.
Det är viktigt att visa stor ödmjukhet inför dessa frågor och inte vara rädd för att erkänna att man kan ha haft fel. Detta budskap riktar vi till såväl kärnkraftsmotståndare som kärnkraftskramare. Debatten om kärnkraft är viktigare än åsikten om densamma.
Michael Karnerfors, civ. ing, grundare av nätverket Nuclear Power Yes Please
Göran Bryntse, tekn dr, f.d. ordf. i Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen
Göran Bryntse är civilingenjör i teknisk fysik från LTH, och teknisk doktor i papperteknik. Han var tills den 26/3 ordförande för Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen. Artikeln författade vi och satte underskrifter på 5 dagar innan det. Nya ordföranden för FmKK var inte road och stoppade vårt första försök att få artikeln utgiven i Dagens Industri.
Kortfattat tycker jag att någon som varit med som att köra Svensk kärnkraft i botten genom dåliga politiska beslut knappast skall försöka läxa upp andra om kärnkraftspolitik.
Birgitta Dahl, du är ansvarig för att Tankeförbudslagen skapades. När du fick veta att man ville ersätta Sveriges äldsta reaktorer med nyare och säkrare varianter, skapade du en lag som gjorde det förbjudet att ens sätta på papper en tanke om vad det skulle kunna kosta, eller hur en sådan reaktor kunde se ut.
Det hela slutade med att dina partikamrater kröp till korset 20 år senare och med skammens rodnad på kinderna erkände att den lag du skapat hade skadat Sveriges kärnkraftssäkerhet, och dessutom var minst sagt tveksam ur ett demokratiskt perspektiv.
Sossarna hade 25 år på sig att genomföra nedläggningen av Svensk kärnkraft genom att ordna ersättare. De misslyckades. Nu försöker en av huvudingenjörerna bakom det misslyckandet att läxa upp andra om kärnkraftspolitik med samma typ av trams-argument som de förstörde den svenska kärnkraften med…
Tja… vad sägs om att du börjar med att ta dina egna ord till hjärtat? Föregå med gott exempel genom att släppa den trygga, men unkna snuttefilt som är ditt kärnkraftsmotstånd. Våga se bortom en över 30 år gammal åsikt.
Vi har i Sverige sedan 2002 Hållbar Utveckling inskriven i grundlagen. Definitionen av Hållbar Utveckling beskrivs i Brundtlandkommissionens rapport Our Common Future. Läs speciellt kapitel 2, stycke 12.
Enligt den definitionen är avveckling av kärnkraft helt oförenligt med Hållbar Utveckling.
Hållbar Utveckling handlar bland annat om resurshushållning. Du företräder en politk som vill att uran, thorium och använt kärnbränsle skall vara skräp och oönskade restprodukter som inte duger till annat än att döda andra människor i krig med. Dessutom låser du fast oss vid en avfallslösning som måste hålla i 100 000 år, d.v.s. 3 000 generationer.
Med vidareutvecklad kärnkraft blir istället uranet, thoriumet och – framför allt – vårt använda kärnbränsle istället en energitillgång utan dess like, som i ett slag hjälper till att avlasta den enorma press vi sätter på klimatet, miljön och våra globala resurser. Dessutom kan vi med vidareutvecklad kärnkraft förinta DU-vapen och atomvapen precis som redan idag sker till viss skala. Dessutom kapar vi avfallslösningen från 100 000 år / 3 000 generationer, till 500 år / 15 generationer.
När man kan förvandla skräp och vapen till energiproduktion i människans tjänst, samtidigt som man besparar tusentals generationer att sitta barnvakt åt våra atomsopor, så är det omöjligt att säga nej till det, speciellt om man åberopar Hållbar Utveckling.
Lena Sommestad, före detta miljöminister… om du vill åberopa Hållbar Utveckling som argument för din föreslagna politik, se då till att du först har förstått innebörden av det du säger… för ditt eget argument tvingar dig att göra motsatt det du föreslår.
…eftersom du inte törs stå för dina ord eller tro på dem, varför skall jag tro på dem? Om du ärligt anser att kärnkraften är en tickande bomb, varför begär du inte snabbstopp nu?
Ett mer lämpligt svar till dig – eftersom du kör på skrämselspåret – hittar du här: Nedlagd kärnkraft kräver ansvar av motståndarna. Det är addresserat till Per Bolund, men eftersom din argumentation är densamma så kan du också känna dig träffad.
Sammanfattning: du har två alternativ…
Antingen begär du snabbstopp direkt…. nu… idag. Lägg motionen omgående att svensk kärnkraft måste snabbstoppas inom en månad.
Eller så tar du ansvar för att ersättare för det fossila och kärnkraften kommer på plats, med garantier och hårt förbundet personligt ansvar.
Gör du inget av detta skall du lämna kärnkraften ifred och istället ge den ditt fulla stöd så att den kan fungera bra.
Den 18onde och 19onde så händer absolut ingenting. Om man läser fotnoten på den bilden så ser man att de exkluderat en mätare (TE-2-3-69F3) som faktiskt satt i botten. Med den inkluderat så såg det ut såhär.
Aha säger väll alla som vill växla till panikväxeln, temperaturen steg faktiskt i botten. Men sanningen är snarare den att vi har konsekvent sett att temperaturmätare som går sönder först visar en stegrande temperaturutveckling som man inte kan se någon annan stans. TE-2-3-69F3 är exempel på det och TEPCO lär nog meddela samma sak för TE-116-14L#1 och TE-116-14L#2. Vi har tidigare även sett med andra mätare(Will Davis har skrivit om det länk 1, länk 2).
Kärnkraft + Konst = Sant
Published by Lantzelot on January 29, 2012Enligt Folkkampanjens ordförande Solveig Ternström så är kvinnor som har en positiv inställning till kärnkraft inte riktiga kvinnor. Denna åsikt uttryckte hon klart och tydligt i SVT Debatt under den första veckan av Fukushimakatastrofen i mars 2011. Det här är bara en av många demoniserande bilder som vissa kärnkraftsmotståndare försöker klistra på oss som inte delar deras syn på kraftslaget: Vi är män, teknokrater, röstar alltid höger, kallsinnigt beräknande, bryr oss inte om miljön, köpta av kärnkraftsindustrin, onda, osv (vi har under det senaste året även blivit kallade avsevärt värre saker än detta). Eller så är vi bara lite korkade eller vilseledda och förstår inte de stora sammanhangen…
Därför är det alltid välkommet med exempel som bryter mot denna bild. Idag tar vi upp konstnären Suzy Hobbs Baker som grundat projektet PopAtomic Studios (se även deras Facebooksida), vars syfte är att sprida information om energiformen kärnkraft med hjälp av snygga och informativa (och ibland provocerande) postrar, logos, konstverk och dekorationer. Deras bilder är fria att distribuera så länge som man anger var de kommer ifrån, och Suzy och hennes vänner är alltid öppna för förslag till nya alster.
Så vad är det som driver henne till denna verksamhet? Man kan sammanfatta det som så att hon fick tillfälle att ifrågasätta den farliga bild som uppmålats för henne i skolan, och kom fram till att den inte stämde med verkligheten. Så hon vill försöka bemöta den bilden med hjälp av sitt konstnärskap. Men hon förklarar det hela så mycket bättre på egen hand, nedan är ett TEDx-talk som hon nyligen höll. Och ja Solveig, Suzy är inte bara konstnär, hon är kvinna också.
Youtubeklippet är taget från denna länk.
Här är ett par andra weblänkar av och om Suzy Hobbs Baker:
- Rod Adams skriver om henne på Atomic Insights: “Using art to communicate about nuclear energy”
- Suzy Hobbs Baker recenserar en barnbok om kärnkraft på ANS Nuclear Cafe: “Nuclear Power: How a Nuclear Power Plant Really Works!”
8 Comments