Sweden’s largest utility – state-owned Vattenfall – which today owns seven of Sweden’s ten nuclear power reactors – has applied to commence planning building new reactors with Sweden’s nuclear regulators: the Swedish Radiation Protection Authority.
Vattenfall AB submitted an application to the Swedish Radiation Safety Authority today concerning replacement of up to two of the company’s existing nuclear power reactors. According to Vattenfall, this step facilitates an analysis of the preconditions for a possible future investment in new reactors.
Short history of nuclear power in Sweden:
Late 1930’s-1940s’s: Jewish-born Lise Meitner flees Austria after Nazi-germany annexes it. Ends up at the Royal Institute of Technology (KTH) in Stockholm. There she is made member of an advisory group that soon after the war recommends that Sweden develop nuclear power.
1950’s: Reactor 1 (R1) is built at KTH. It is a heavy water moderated research reactor. Sweden aims – secretly – to become self-sufficient regarding nuclear power and atomic weapons.
1960’s: R2 and R2-0 – pool-type reactors – are built in Studsvik. R3 – a heavy water moderated reactor that delivers electricity and distric heating – is taken into operation in Farsta, a suburb of Stockholm. R4 however – a combined heavy water boiler and plutonium breeder design – fails miserably as it becomes obvious that swapping out fuel during normal operation of a boiler reactor is grossly impractical. The reactor is never built and a oil fired boiler is put in its place to drive the built turbines and generator. The nuclear weapons program is put on hold and eventually scrapped. Private netures begin projecting light water reactors instead.
1970’s: The Swedish Center Party – wishing to adopt an “environmental profile” – meet with Nobel prize laureate -Hannes Alfvén and are made to believe that Plutonium contamination will be inevitable is nuclear power is used. They begin campaigning against nuclear power. The first privately owned commersial reactors into operation from 1971 and onwards. The nuclear debate rages hotter and more intense towards the end of the decade, even causing the fall of one govenment cabinet. The Three Mile Island accident makes all politicla parties to agree on a referendum.
1980: The referendum is held… but the choices the people get to vote for are three “lines” of action, all of them meaning the abandoning of nuclear power in Sweden. “Line 2” wins, meaning that “nuclear power will discontinued when suitable replacements are in operation and provided that work and well-being are not compromised”. The Swedish parliament puts into law that no new power reactors will be built, and that in the year 2010 all nuclear power shall be closed in Sweden.
1986: As a result of the Chernobyl accident, Sweden receives large amounts of contamination. The so-called “Thought-ban” – which makes planning, designing or even calculating the cost of a new power reactor in Sweden punishable by fines or jail up to two years – is put into effect the following year.
1997: A bi-partisan agreement is made between the then government and the Center party. The government is given legal power to order the closure of any of Sweden’s twelve power reactors without going through parliament. Also the end date of 2010 is lifted.
1999 and 2005: Using the powers mentioned above, the two nuclear reactors at Barsebäck nuclear power plant are shut down permanently.
2006: The “Thought-ban” is lifted after 20 years as it is concluded that all development of nuclear technology in Sweden has ceased… including safety improvements.
2009-2010: The “Alliance for Sweden” coalition government reaches an agreement that the ban on nuclear power in Sweden shall be lifted.
2011: The Fukushima accident sparks an intense flurry of debate… which then oddly enough dies out completely after about six months and doesn’t come back until the end of the year.
Quite often in the nuclear debate one encounters the idea that the nuclear industry is some industrial juggernaut of immense proportions, so large and rich that it can pay an army of lobbyists and crush the poor little renewable energy industry beneath its heel. Nuclear is firmly place next to oil, gas and coal in magnitude, richness and reach in the opponents mind. Renewable energy companies on the other hand are envisioned as small mom and pop buisnesses run out of the back of the yard with very small means and no political or economic clout to speak of. But what is it really like?
I am taking a online geology course for fun right now, the subject has always interested me and it is quite different from the maths heavy physics I am used to. Sweden has a grand history in geology, mineralogy and chemistry and chief among historic locations must be the mine in Ytterby, a suburb to Stockholm. In 1787 the lieutenant, chemist and amature geologist Carl Axel Arrhenius was sorting through the mine heap at Ytterby and discovered a unusually heavy black rock. Realizing that it must be a undiscovered mineral he sent samples of the rock to several chemists for analysis. The man that did the best job was Johan Gadolin and the mineral was named Gadolinite in his honor. The mineral contains, among other things, the element yttrium and it was the first of the rare earth elements to be discovered. Another 6 new elements where discovered in minerals from Ytterby and no less than 4 is named directly after the location (Yttrium, Terbium, Erbium and Ytterbium along with Skandium, Thulium and Holmium).
I happen to live in Stockholm which means a small field trip to Ytterby is a must and there I went a few weeks ago. Anyone that has been following the rare earth situation in China also knows that where there is rare earths usually one also finds Thorium, properly armed with a dosimeter I was looking forward to some rads!
It’s Friday, a thunderstorm is raging outside and I am on vacation so there is not much else to do than some simple calculations. On a Swedish blog I made a comment regarding how everyone is ignoring the uranium elephant when it comes to energy discussions. Pessimism abound regarding the reserves of fossil fuels and doomsday is commonly predicted. But I have long held the view that nobody can seriously claim humanity will ever run out of energy (however that doesn’t exclude bumps on the road), many might find that to be a naive idea, but some very simple arithmetic proves my point.
Sitter och tittar på en film på någon av de reklamfinansierade kanalerna, halvsover men blir klarvaken då TVn sprider ord om kärnkraft i samma tonläge som om det vore nya GB Magnum som presenteras. Det är en reklamfilm på 30 sekunder om Forsmarks bruk, kärnkraftverk och slutförvar för lågaktivt avfall, allt tillgängligt som en dagsutflykt med upplevelser för hela familjen.
Wow, kärnkraftsindustrin kan ju visa upp en snygg sida om de vill! Det här får kanske några motståndare att gå i taket, men kärnkraftsindustrin lär väl få tala om att den finns lika väl som andra kraftslag. Dessutom, den inbjuder alla, oavsett inställning till kärnkraften, att komma dit och bilda sig en egen uppfattning. Ta chansen! Här är länken till vår gratisreklam från förra året för den som vill besöka någon av Sveriges kärntekniska anläggningar. Öppettider och detaljinformation har säkert ändrats, men då inga nya kärnkraftverk byggts sedan dess så kan du följa länkarna för aktuell information.
Klicka på bilden för att se reklamfilmen
Vad det gäller min liknelse vid reklam för Magnum glass så tycks de fortfarande ligga några steg före, prova denna.
Grönmålning eller inte är mer komplicerat än bara svart eller vitt
Idag (tisdag 3 juli) delar Miljöförbundet Jordens Vänner (MJV) ut Svenska Greenwashpriset 2012 i samband med ett seminarium på Almedalsveckan i Visby. Jag gillar verkligen iden med Greenwashpriset. Det sätter press på företag eller organisationer som lägger mer fokus på att prata om miljöförbättringar än att faktiskt genomföra dem, så kallad greenwash eller grönmålning. Samtidigt ger den mediala uppmärksamheten en chans till att sprida ökad kunskap bland allmänheten kring en eller flera miljöfrågor. Men detta kräver att de som anklagar någon för grönmålning inte själva gör sig skyldiga till förenklingar och delar upp världen i svart och vitt, samt tydligt visar vad som är problemet. Tyvärr slarvar MJV med informationen och undergräver därmed trovärdigheten för både priset och sig själva.
Sedan april har man på MJVs websida kunnat rösta på fem kandidater:
Stora Enso för guld och gröna skogar
IKEA för sin falska miljöprofil
Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB) för tal om det säkra slutförvaret
Forest Stewardship Council (FSC) för missvisande certifiering
Göteborgs stad för klassisk greenwash
Det jag reagerar på är den knapphändiga informationen om varför dessa fem har gjort sig förtjänta av kandidaturen. Det står ett par meningar med information kring varje kandidat, men texten tycks mer vara ämnad att väcka ilska än vara informativ. Den intresserade miljövännen utan djupare kunskap i frågorna bör alltså rösta på den kandidat som man upprörs mest av, baserat på den kortfattade informationen. Jag betvivlar inte att det finns en massa kunskap om både miljöaspekterna och grönmålning hos MJVs medlemmar, inte minst efter att ha läst deras intressanta rapport på ämnet. Men de påståenden som görs om kandidaterna styrks inte på något vis, man får lita på att MJV vet vad de pratar om, och den som vill veta mer får googla själv. Endast vid två av kandidaterna (IKEA och SKB) finns det en länk till vad man som potentiell röstdeltagare hoppas är mer information, men det visar sig att dessa länkar inte bidrar till att höja trovärdigheten.
Låt oss ta en titt på de fem kandidaterna, vi börjar med tre av dem tillsammans.
Stora Enso, IKEA och FSC
För dessa tre visar det sig att bakgrunden till nomineringarna hänger intimt samman. Både Stora Enso och IKEA använder sig av FSC-certifiering för sina varor, vilket innebär att man följer FSCs riktlinjer för miljövänligt och socialt acceptabelt skogsbruk.
IKEA har under året bland annat uppmärksammats för avverkning av gamla skogar i Ryssland. MJV ger i sin motivering en länk till SVT-programmet Uppdrag Gransknings inslag om detta. Eller så var det tänkt, länken ledde till programmets websida på SVT-Play, och sen fick man själv leta reda på programmet. Sedan några dagar går inte heller det eftersom tidsgränsen för programmet gått ut. Det är alltså Janne Josefssons version av verkligheten vi ska ta till oss i bedömningen om det är IKEA som förtjänar Greenwashpriset 2012? Nog borde MJV kunna bredda frågan mer än så? Här finns SVTs information om inslaget för den som vill veta mer. En titt på vad som diskuterades i chatten efter programmet visar att frågan är långt ifrån svart eller vit.
För Stora Enso nämns diverse hemskheter och alarmerande rapporter, men den som vill veta mer får ingen hjälp att hitta dessa rapporter. Man förväntas kanske per automatik känna till inläggen på MJV-bloggen, eller ideella kampanjer som Störa Enso? Jag har inte hunnit titta närmare på detta, men gissningsvis finns det en del obekväma sanningar blandat med andra aspekter. MJV undviker konsekvent att ge oss ledning eller en balanserad bild.
Forest Stewardship Council (FSC) grundades 1993 på initiativ av företrädare för diverse miljöorganisationer, skogsbrukare, urbefolkningsorganisationer och miljömärkningsorganisationer i 25 olika länder (Wikipedia). Idag är certifieringen spridd i omkring 70 länder, FSCs huvudkontor ligger i Bonn i Tyskland. Certifieringen följer tio principer för ansvarsfull skogshantering, men hur dessa principer efterföljs varierar något för varje enskilt land. Orsaken till variationerna beror bland annat på olika lagstiftning, naturtyper och vilken kombination av organisationer och företag som är involverade. Detta innebär att frågor som prioriteras i ett land kan vara av lägre vikt i ett annat land, men alla tio principerna måste beaktas och avvikelser måste motiveras och rapporteras. Själva certifieringen genomförs av en oberoende tredje part. En viktig aspekt är att FSCs syfte är inte att skapa områden skyddade från avverkning utan att verka för ett succesivt mer hållbart uttag av träråvara från skogarna. Detta leder onekligen till kompromisser mellan de olika deltagande organisationerna, och det tycks vara här som MJV har ledsnat på att de inte får igenom sina krav.
I Sverige är ungefär halva skogsarealen knuten till FSC. Intressant nog är en del av samma mark knuten till andra certifieringar, exempelvis den i Sverige vanligt förekommande PEFC (se även Wikipediasidan) som skapats av skogsindustrin själv utan inflytande från miljöorganisationer. Författaren Jared Diamond beskriver i sin bok “Kollaps” uppkomsten av industribaserade miljöcertifieringar som den ultimata komplimangen för FSCs arbete med att få in miljö- och rättvisefrågor på agendan i skogsindustrin. Flera certifieringar har startats av bolag som inte vill följa FSCs kravnivå. Istället skapade de en egen certifiering som liknar FSC men har lägre ambitioner. Dessa certifieringar har fördelen (för skogsbolagen) att de inte har med miljöorganisationer som ställer jobbiga krav, industrin sätter nivån själv men det ser ut som att man gör något bra för miljön. Här kan man säkert tala om grönmålning, även om man får hoppas att det i alla fall leder till någon förbättring. Tråkigt nog nämner inte MJV något om detta och hur bra eller dåliga dessa alternativa märkningar är i jämförelse med FSC. Allt vi får veta är att FSC slarvar och därför bör brännmärkas som grönmålare. Inte heller får vi veta vad man från MJVs sida anser att konsumenter bör göra, ska de handla FSC-märkta varor eller bör man välja varor med annan (eller ingen) märkning?
Bristen på källhänvisningar känns slarvig med tanke på att det finns gott om information på MJVs egna websidor, exempelvis här om MJVs skogsutskott och här om MJVs engagemang i FSC. Man har alltså en mycket god insikt i FSCs arbete, säkerligen med kunniga medlemmar. Varför talar man inte om det för de som vill rösta? Inte heller berättar man att man nyligen hoppat av samarbetet med FSC och på vilka grunder man anser det vara bättre att stå utanför och anklaga FSC för grönmålning istället för att fortsätta bidra till att påverka processen som deltagande part. Jo, vi har ju de tre meningarna vid utnämningen av FSC som greenwashkandidat:
FSC Sveriges (Forest Stewardship Council) märkning av skogsprodukter framstår som ett hållbarhetsmärke medan organisationen, mot sina egna regler, konsekvent ger dispens för användning av gifter i skogsbruket. Än värre är att destruktivt kallygge tillåts. Att använda certifiering som inte betyder något är ett typiskt greenwash-knep.
Lite rundringning till några bekanta inom skogsindustri och myndigheter visar att frågorna om gifter och kalhyggen är långt ifrån svart eller vit. Men att förklara detta gör det svårare för MJV att anklaga FSC för grönmålning, det är deras version som gäller, och vi okunniga röstar baserat på tre meningar.
Kandidat 3: SKB
Då denna kandidat berör ett ämne som ligger inom vårt ämnesområde så här har vi mycket att säga. Jag ska dock försöka fatta mig kort. Texten som följer med kandidaturen lyder:
SKB AB har sedan 70-talet påstått att de har löst hur kärnkraftsavfall ska tas om hand. Oberoende forskare varnar för att kopparkapslarna kan korrodera sönder samt att kunskapen om bentonitleran är alltför knapphändig. SKB har även all makt över forskningsanslagen från kärnavfallsfonden och att de kan styra forskningen som de vill är också en anledning att tveka inför deras säkra uttalanden.
Vi förväntas alltså hålla med om att SKBs metod för slutförvar, KBS-3, inte är säker. Jordens vänner litar inte på SKB och då blir alltså påståendet om att fungerande slutförvar detsamma som grönmålning. För egen del litar jag inte på Jordens vänner i frågor kring kärnkraft och slutförvar av kärnavfall. Den information man hittar på MJVs sidor ligger under Energi-fliken och innehåller en blandning av rädsla, missförstånd och lite konspirationsteorier. Att de sedan, via samrådsorganisationen MILKAS (som de har i samarbete med Folkkampanjen och ett par andra organisationer för att kunna få bidrag från Kärnavfallsfonden till att delta i samrådsprocessen kring slutförvarsfrågan) aktivt föredrar att sprida skrämselpropaganda och återkommande hänvisar till alarmister som Chris Busby istället för att konstruktivt förklara vad de anser vara problematiskt med KBS-3, det inger inget förtroende.
Det finns diverse saker med KBS-3 som behöver redas ut närmare, inte minst frågan om kopparkorrosion, och SKB har varit rätt fyrkantiga ibland i sin respons på kritik. Men rapporten i den länk vi serveras visar att det är frågan om detaljer som inte kommer ha någon större effekt ens i extrema situationer. Till detta kommer att MJV och övriga kärnkraftskritiska miljöorganisatiner aldrig ens försöker förstå vad effekterna blir om kopparkapslarna skulle korrodera sönder. Man undviker konsekvent att nämna den naturliga reaktorn i Oklo (Gabon) som visar vad som händer med kärnavfallet i berggrunden. Istället får vi skrämskott som detta (från Energi-fliken):
Det planerade bergrummet ligger vid Östersjökusten och om en läcka sker kan Östersjön förorenas vilket skulle ge katastrofala följder för hela ekosystemet och alla de människor som bor längs kustområdena.
Man föredrar mantrat “det finns ingen lösning” eftersom man inte är intresserade av en lösning. En lösning innebär att man förlorar ett argument kring kärnkraftens farlighet. Det är säkert därför man också är emot utveckling av reaktorkoncept i Generation-IV, som skulle kunna reducera avfallsproblemet avsevärt. Intressant nog tolkar man felaktigt forskningsanläggningen European Spallation Source (ESS) som en transmutationsreaktor, och arbetar därför aktivt med att motarbeta detta multidisciplinära grundforskningslaboratorium.
De frågetecken som finns kvar att reda ut kring slutförvarsfrågan har jag svårt att se som grönmålning. Ingen förnekar att det är farligt avfall som måste tas om hand, och tidsaspekten är milt sagt svår att ta till sig. Men om MJV tar till sig lite fakta istället för att hålla fast vid tyckande och alarmism så blir det lättare att ta dem på allvar.
Kandidat 5, Göteborgs stad
Under våren 2012 har en massiv reklamsatsning gjorts för det Västsvenska paketet där bygget av biltunneln under Göta älv vid Marieholm ingår. Till skillnad från vad Göteborgs stad påstår är Marieholmstunneln allt annat än miljövänlig! Den kommer, om den byggs som beslutats trots kraftigt motsånd, att bidra till ökad biltrafik i området i och omkring Göteborg.
Här har vi diverse påståenden som kanske är korrekta, men vi får ingen hjälp att bedöma detta. Jag har ingen koll på vad MJV har för miljöargument mot Marieholmstunneln, men under det år jag bodde i Göteborg upplevde jag att de få gånger jag åkte bil var det alltid trafikstockning kring Tingstadstunneln, så någon alternativ rutt tycks behövas. Trafiksituationen i och kring städer som begränsas av sin geografi är alltid en utmaning. Göta Älv och diverse bergknallar är trevliga detaljer som ger Göteborg sin karaktär, men de försvårar enkla lösningar.
Jag letar information om det kraftiga motståndet, men det tycks mest handla om att folk inte vill ha trängselskatter. Ah, här hittar jag åtminstone en protest mot Marieholmstunneln, äntligen en bild på en banderoll! Föga förvånande visar det sig att skribenten deltar på ett MJV-seminarium i Almedalen, det är en liten värld… Den massiva reklamkampanjen hittar vi ett spår av här. Enligt artikeln har man utfört denna hjärntvättande propaganda i Älvrummet, en lokal nära Lilla Bommen där Göteborgs stad brukar visa upp sina framtidsvisioner för stadens utveckling. Huruvida detta bör klassas som grönmålning är oklart, de utställningar/propaganda jag sett där tidigare har varit informativa och snygga. Den nya tunneln är en del av infrastrukturprojektet det Västsvenska paketet, som omfattar vägar, järnvägar och kollektivtrafik. Säkert finns det relevanta saker som inte tas upp i Älvrummet, men MJV hjälper oss inte med fakta. Vi får leta själva eller lita blint på deras påståenden. Jag hoppas att de har argument som sträcker sig längre än till att de inte gillar bilar.
Sammanfattning
Miljöförbundet Jordens Vänner har omkring 2000 medlemmar i Sverige. Det är en ideell organisation vars medlemmar ofta visar upp ett djupt engagemang i diverse miljöfrågor. Det kan vara brist på resurser som gör att man inte hunnit ge mer information kring kandidaterna till Greenwashpriset. Eller förväntas alla vara lika pålästa som dem innan man avger sin röst? I det första fallet bör man skärpa sig. Man sticker ut hakan och vill ha stor uppmärksamhet för priset genom att meddela resultatet i Almedalen, då får de lägga manken till och visa att man har koll på fakta samt se till att alla som röstar får en ärlig chans att bilda sig en vettig uppfattning. I det andra fallet, där de röstande redan antas ha all tillgänglig information, får man anta att omröstningen endast berör MJVs medlemmar, de redan frälsta. I så fall blir prisutdelningen en intern affär som de kan hålla på sitt årsmöte, tyckandet på Almedalen blir då rätt ointressant för en bredare allmänhet.
Med nuvarande nivå kommer MJV få en del uppmärksamhet i media, men väldigt få kommer lära sig något om bakgrunden till varför den vinnande kandidaten får priset. Däremot kommer några människor i fortsättningen välja omärkta trävaror istället för det där elaka FSC, några fler personer kommer vara rädda för de där bräckliga kopparkapslarna som tycks hota allt liv kring Östersjön, och ett antal Göteborgare kommer sitta och köa i avgaserna i Tingstadstunneln, stolta över att de bidragit till att stoppa både en alternativ vägförbindelse och förbättrad kollektivtrafik.
Klockan 14 idag får vi veta vem som koras som “vinnare” av Svenska Greenwashpriset 2012, När Lars Igeland för några dagar sedan intervjuades i Miljöaktuellt hävdade han att det är “oerhört jämnt i toppen”. Ja, med den bristfälliga information som de röstande får om kandidaterna så borde det vara jämnt. Min gissning är att Uppdrag Gransknings program om IKEA kommer visa sig avgörande, för övrigt kan man lika gärna kasta tärning.
Mattias Lantz – medlem av nätverket Nuclear Power Yes Please
Uppdatering: Stora Enso “vann” omröstningen
Jaha, det var den kandidat jag har lagt minst tid på att kolla upp. Med tanke på tvetydigheten kring övriga kandidater så får man hoppas att de har bättre koll här och lägger tid på att utveckla sin motivering med mer information.
En intressant detalj, omkring 1000 personer deltog i omröstningen och Stora Enso vann med 28% av rösterna, följt av FSC med 22% och IKEA med 21%. Fem kandidater skulle vid tärningskast ha 20% chans vardera. Valresultatet här är inte långt ifrån… MJVs ordförande Ida Nilsson kommenterar omröstningen såhär i Miljötidningen:
Det var oerhört jämnt och det fanns många värdiga vinnare, säger Ida Nilsson som är ordförande på Jordens Vänner.
Många värdiga vinnare minsann. Låt oss hoppas att MJV i fortsättningen behandlar ämnet med den respekt det förtjänar.
– Skulle jag bo i den delen av landet skulle jag inte känna mig säker.
Men sprängmedlet upptäcktes ju när trucken var på väg in i skyddszonen?
– Det var naturligtvis en säkerhetsrisk att den trucken kunde appliceras med ett sprängmedel. Problemet är att den inte var under bättre uppsyn än att någon kunde applicera sprängmedel på den.
Romson demonstrerar här på ett ypperligt sätt hur man sprider FUD(Fear, uncertainty and doubt). Vad som hänt är att en säkerhetskontroll vid Ringhals har fungerade som den ska när en liten mängd sprängmedel upptäcktes vid kontrollen in till säker zon. Det är inget konstigare än polisen jobbar bra om de tar rattfulla eller att flygplatssäkerheten fungerar när de hittar folk som försöker smuggla in bomber, tillhyggen eller vapen. Ändå försöker Romson så skräck, osäkerhet och tvivel hos alla de som bor i närheten av Ringhals. Att sprängmedel var på vift utanför säker zon är ingen större fara än om det vore på vift var som helst i Sverige, utanför säker zon finns bara saker som matsalar och kontorsbyggnader. Säkerheten där är inte menad att vara väldigt hög helt enkelt eftersom det inte behövs.
Det Romson gör är att plantera “tänk om” tankar hos läsaren, “tänk om sprängmedlet hade tagit sig in….” och det räcker oftast för att läsaren ska känna obehag. Men låt oss tänka den tanken fullt ut, tänk om den knytnävsstora biten sprängmedel hade kommit igenom säkerhetskontrollen och att någon illvillig terrorist sen kunde placera den där den kan göra maximal skada. Vad händer då? Svaret är helt enkelt, inte särskilt mycket! Visserligen skulle personal säkerligen skadas, men när det gäller säkerheten hos anläggningen existerar ingen risk från en sån liten mängd sprängmedel.
Det går inte skada inneslutningen för den består av metertjock förstärkt betong designad för att kunna klara väldigt starka belastningar. Det går inte komma åt själva reaktortanken för under drift går det inte komma nära den (för varm och för mycket strålning) och under revision är den under flera meter med vatten (det är lite löjligt att tänka sig att en terrorist smyger in osedd med dykardräkt och sprängdeg och helt obemärkt dyker ner och sätter en bomb på tanken..). Direkt skada på reaktor eller inneslutning är alltså inte att tänka på.
Om man vill skada reaktorn genom att slå ut all ström och därmed kylsystemet så har man ett stort jobb framför sig. Kylsystemen kan drivas från yttre nät, de kan drivas med dieselgeneratorer (flera stycken i separata robusta stålbyggnader plus mobila generatorer både vid Ringhals och vid andra ställen i landet som kan flygas in), de kan drivas med den el reaktorn själv genererar (“husturbindrift”) och det finns förmodligen möjlighet att koppla in externa pumpar (tex med brandbilspumpar så som man gjorde vid Fukushima) men jag är inte insatt i detaljerna där. Man måste alltså slå ut flera separata möjligheter att leverera ström eller vatten och även se till att inga slags reparationer är möjlig inom rimlig tid.
Allt det krävde en synnerligen oangenäm tsunami och århundradets värsta jordbävning för att ske i Japan. Om TerrorTore lyckas med allt det med en knytnävsstor bit sprängmedel är han (hen kanske?) en synnerligen begåvad terrorist minst sagt, men det finns ännu en grej som kommer göra TT förbannad, nämligen haverifiltret. Även om hela jävla härden smälter ner i inneslutningen så har Ringhalsreaktorerna haverifilter (till skillnad från Fukushimareaktorerna) och det innebär att man kan tryckavlasta inneslutningarna utan större utsläpp. Tore måste alltså ge sig på haverifilterbyggnaden också (ett stor silo fyllt med grus odyl).
Men om vi antar att Tore också belägrar kontrollrum odyl och ser till att ingen ventilerar inneslutningen och att härden får smälta ostört, då tar det ändå 5 dagar till innan inneslutningen går sönder pga tryckuppbyggnaden. Förutom sin magiska knytnävsstora sprängmedelsklump måste Tore alltså smuggla in nog med vapen odyl för en 5 dagar lång belägring där han ska hålla undan vaktkåren, lokal polis, nationella insatsstyrkan och allt annat som kan tänkas kallas in, för att säkerställa att ingen har en chans att kyla inneslutningen. Tore börjar se ut som en riktig stålman till terrorist, till och med Chuck Norris skulle nog svettas i det läget.
Är det bara jag som tycker det hela är smått absurt och löjligt? Om Romson verkligen känner oro är det inget annat än ett tecken på hennes egen okunskap, men framförallt visar hon enormt dåligt omdöme när hon sprider sin obefogade rädsla i media. Jag föreslår att hon genast åker på studiebesök till Ringhals och kikar på alla system och frågar ingenjörerna där allt hon kan tänka sig. Kunskap är bästa botmedlet mot rädsla och Romson verkar behöva en rejäl dos….
“Med statistik kan man visa vadsomhelst!” är ett avfärdande man får höra ibland när någon hänvisar till resultaten från en vetenskaplig undersökning. Avfärdandet kan tyckas vara lätt att hålla med om men är inte sant. Däremot förekommer det relativt ofta att osäkra resultat övertolkas åt det ena eller andra hållet, och ibland att felaktigheter har gjorts med avseende på metodval eller hantering av insamlade data. Till detta kommer de fall när någon väljer att medvetet fuska med data eller metod (några smaklösa exempel på detta har vi noterat från Sherman & Mangano, ChrisBusby, m.fl.).
Oavsett vad som är sant eller falskt så är statistik ett ämne som skrämmer bort de flesta från djupare studier. Det anses vara tråkigt eller svårt, något flera av oss i NPYP håller med om. Men dessvärre är det ett av det viktigaste ämnen som finns, och vi behöver uppmana flera ungdomar att lära sig statistik.
Därför är det glädjande att SVT i dagarna visar flera repriser av den brittiska dokumentären Hans Roslings statistik från 2010, något vi varmt rekommenderar alla att se. Som få andra har Rosling revolutionerat allmänhetens inställning till statistik och insikten om hur olika slags data kan användas till bättre förståelse av den värld vi lever i. Med verktyget Gapminder visar han inte bara att statistik är viktigt och informativt, det kan vara roligt också. Den brittiska dokumentären ger många lättförståeliga exempel på vad statistik är och hur det kan användas, samt intressanta historiska anekdoter och berättelser om statistikpionjärer som Florence Nightingale och SirRichard Doll.
Varför gör vi reklam för detta program, vår websajt handlar ju om kärnkraft och radioaktivitet? Tja, nog utnyttjar vi våra kunskaper i statistik för att genomskåda diverse strålningsalarmisters påståenden. Men desto viktigare är den allmänna inställningen till data och kunskap. I dagens viktiga debatt om miljö- och energifrågor behöver vi fakta och ökade möjligheter att förstå stora datamängder. Tyckande och politiska kompasser ska inte avfärdas, men det finns alltför många debattörer som skyggar för fakta som talar emot deras redan förutbestämda åsikter. Hans Rosling har inte nödvändigtvis rätt i allt han säger, och det förekommer klagomål om att han förenklar och har ett överdrivet positivt budskap om tillståndet i världen. Det kanske är så, men han kommer att gå till historien för att ha gjort stora mängder data kring folkhälsa och miljöfaktorer lättillgängliga för allmänheten, allt detta på ett mycket underhållande sätt.
Fakta är vad vi behöver för att kunna fatta rätt beslut, kunskap är makt. Och vi behöver kunniga människor som vill lära sig att hantera och visualisera stora datamängder på ett korrekt sätt. Så hjälp till med att uppmana ungdomar att lära sig matematik och statistik, vi behöver fler Hans Rosling i världen. Om du inte vill framstå som en gammal stofil så strunta i uppmaningen, men skicka gärna länken så att dina bekanta ser programmet. Och ta chansen att se det själv, det går den 25 och 26 juni på SVT2 och finns sedan kvar omkring en månad på SVT Play. Mycket nöje!
Radioprogrammet Klotet hade den 30 maj ett inslag med titeln Kåberger gör en pudel om Fukushima. I intervjun ber reportern Pelle Zettersten att Tomas Kåberger förklarar sitt märkliga påstående om aborter av missbildade foster i de områden som inte evakuerats kring Fukushima (SvD 25/4, se även länkar i tidigare inlägg).
Det är bra att Zettersten ger Kåberger chansen att reda ut det här, kanske var det så att hans debattreplik kortades och något av vad han avsåg att säga föll bort? Uttalandet har redan citerats av andra och riskerar att bli ännu en del av mytbildningen kring Fukushima. Då påståendet saknar vetenskapliga belägg bör Kåberger ta ansvar för att rätta till det, åtminstone om han vill att man ska ta hans professorstitel på allvar.
Vid en första genomlyssning av intervjun får man intrycket att Kåberger gör avbön för sitt uttalande. Han menade att ta upp den oro som finns bland människor i de områden i Japan som drabbats av nedfall från Fukushima, och att aborterade foster tolkas av allmänheten som om de orsakats av radioaktiviteten. Gott så, om det nu var det han menade. Men då borde han kunna uttrycka det på ett bättre sätt, och han borde förstå att sättet han skrev det på bidrar till att sprida mer oro istället för att förklara något. Sen kan man undra vad det har med vindkraftsdebatten att göra.
Det blir inte bättre av sättet som han slingrar sig på när han får chansen att förklara sig:
Kåberger: Nej det finns ingenting som visar att man har fått signifikant ökad frekvens av aborter eller fosterskador, det gör det inte.
Zettersten: Men du som är vetenskapsman, professor, och som talar i vetenskapliga termer, varför skrev du så då?
Kåberger: Jag skrev att man har aborter och det har man. Och att de tolkas som orsakade av olyckan.
Zettersten: Men har man fler aborter nu än tidigare?
Kåberger: Jag påstod inte att man har fler aborter. Jag tror inte att man har det. Men det kan hända att man har det. Men det är inte tydligt och färdigt utvärderat ännu.
Zettersten: Men du måste hålla med om att det kan tolkas som det? Jag blev själv förvånad när jag läste det. “Oj, är det verkligen på det viset?”
Kåberger: Det var kompakt. Korrekt men vilseledande, eller missledande. Det var dumt.
Han hävdar alltså att han inte sagt att det är fler aborter, trots att det var så som alla tolkar det han skrev i SvD-artikeln. Bra, då är vi klara? Nej, professor Kåberger föredrar att lämna oss i ovisshet:
Jag tror inte att man har det. Men det kan hända att man har det. Men det är inte tydligt och färdigt utvärderat ännu.
Mycket märkligt uttryckt, Kåberger dementerar det uppkomna missförståndet men fortsätter sprida osäkerhet kring det. Det här är en utstuderad metod som vi känner igen från flera välkända alarmister (här är några av våra favoriter), man använder ett suggestivt språk där läsaren/åhöraren uppfattar ett visst budskap. Om alarmisten blir utmanad om påståendena så kan denne alltid förneka det uppfattade budskapet, det som ordagrant sades var ju något annat, samtidigt som man lägger in små frön av fortsatt osäkerhet.
Eller ska vi ursäkta honom med att han kände sig pressad under intervjun, grodor hoppar lätt ur munnen vid sådana tillfällen? Oavsett Kåbergers syfte så går det i alla fall att hålla med honom om att det han skrev i SvD-artikeln var dumt. Låt oss hoppas att vi slipper höra fler slingerbultar från honom på detta ämne och att vi kan föra det till handlingarna. Gult kort i kategorin alarmism har han tills vidare.
Men ett mysterium kvarstår: Med sitt djupa engagemang i förnybara energikällor, och till på köpet före detta generaldirektör för Energimyndigheten, borde Kåberger lätt ha kunnat förklara varför KVA-ledamöterna har fel om vindkraften. Det misslyckades han totalt med. Innebär detta att han fick posten på Energimyndigheten av politiska skäl och inte på grund av sin förmodade kompetens på området? Jag tror inte att det är så. Men det kan hända att det är så. Men det är inte tydligt och färdigt utvärderat ännu.
The risk to the roughly 140,000 civilians who had been living within a few tens of kilometres of the plant seems even lower. Because detailed radiation measurements were un available at the time of the accident, the WHO estimated doses to the public, including radiation exposure from inhalation, ingestion and fallout. The agency concludes that most residents of Fukushima and neighbouring Japanese prefectures received a dose below 10 mSv. Residents of Namie town and Iitate village, two areas that were not evacuated until months after the accident, received 10–50 mSv. The government aims to keep public exposure from the accident below 20 mSv per year, but in the longer term it wants to decontaminate the region so that residents will receive no more than 1 mSv per year from the accident.
The WHO’s calculations are consistent with several health surveys conducted by Japanese scientists, which found civilian doses at or below the 1–15-mSv range, even among people living near the plant. One worrying exception is that infants in Namie town may have been exposed to enough iodine-131 to receive an estimated thyroid dose of 100–200 mSv, raising their risk of thyroid cancer. But data collected from 1,080 children in the region found that none had received a thyroid dose greater than 50 mSv. Chernobyl’s main cancer legacy in children was thyroid cancer.
But most importantly is this
A far greater health risk may come from the psychological stress created by the earthquake, tsunami and nuclear disaster. After Chernobyl, evacuees were more likely to experience post-traumatic stress disorder (PTSD) than the population as a whole, according to Evelyn Bromet, a psychiatric epidemiologist at the State University of New York, Stony Brook. The risk may be even greater at Fukushima. “I’ve never seen PTSD questionnaires like this,” she says of a survey being conducted by Fukushima Medical University. People are “utterly fearful and deeply angry. There’s nobody that they trust any more for information.”
To bad people like Sherman and Mangano, Gundersen, Busby, Caldicott, Matsumura and a host of other people and their fan clubs within the “environmental movement” are doing everything they can to spread excessive and scientifically unfounded fear of radiation.
Sweden’s largest utility applies to start building new reactors
Published by Michael on July 31, 2012Sweden’s largest utility – state-owned Vattenfall – which today owns seven of Sweden’s ten nuclear power reactors – has applied to commence planning building new reactors with Sweden’s nuclear regulators: the Swedish Radiation Protection Authority.
Application received for construction of new nuclear power reactors
Short history of nuclear power in Sweden:
Late 1930’s-1940s’s: Jewish-born Lise Meitner flees Austria after Nazi-germany annexes it. Ends up at the Royal Institute of Technology (KTH) in Stockholm. There she is made member of an advisory group that soon after the war recommends that Sweden develop nuclear power.
1950’s: Reactor 1 (R1) is built at KTH. It is a heavy water moderated research reactor. Sweden aims – secretly – to become self-sufficient regarding nuclear power and atomic weapons.
1960’s: R2 and R2-0 – pool-type reactors – are built in Studsvik. R3 – a heavy water moderated reactor that delivers electricity and distric heating – is taken into operation in Farsta, a suburb of Stockholm. R4 however – a combined heavy water boiler and plutonium breeder design – fails miserably as it becomes obvious that swapping out fuel during normal operation of a boiler reactor is grossly impractical. The reactor is never built and a oil fired boiler is put in its place to drive the built turbines and generator. The nuclear weapons program is put on hold and eventually scrapped. Private netures begin projecting light water reactors instead.
1970’s: The Swedish Center Party – wishing to adopt an “environmental profile” – meet with Nobel prize laureate -Hannes Alfvén and are made to believe that Plutonium contamination will be inevitable is nuclear power is used. They begin campaigning against nuclear power. The first privately owned commersial reactors into operation from 1971 and onwards. The nuclear debate rages hotter and more intense towards the end of the decade, even causing the fall of one govenment cabinet. The Three Mile Island accident makes all politicla parties to agree on a referendum.
1980: The referendum is held… but the choices the people get to vote for are three “lines” of action, all of them meaning the abandoning of nuclear power in Sweden. “Line 2” wins, meaning that “nuclear power will discontinued when suitable replacements are in operation and provided that work and well-being are not compromised”. The Swedish parliament puts into law that no new power reactors will be built, and that in the year 2010 all nuclear power shall be closed in Sweden.
1986: As a result of the Chernobyl accident, Sweden receives large amounts of contamination. The so-called “Thought-ban” – which makes planning, designing or even calculating the cost of a new power reactor in Sweden punishable by fines or jail up to two years – is put into effect the following year.
1997: A bi-partisan agreement is made between the then government and the Center party. The government is given legal power to order the closure of any of Sweden’s twelve power reactors without going through parliament. Also the end date of 2010 is lifted.
1999 and 2005: Using the powers mentioned above, the two nuclear reactors at Barsebäck nuclear power plant are shut down permanently.
2006: The “Thought-ban” is lifted after 20 years as it is concluded that all development of nuclear technology in Sweden has ceased… including safety improvements.
2009-2010: The “Alliance for Sweden” coalition government reaches an agreement that the ban on nuclear power in Sweden shall be lifted.
2011: The Fukushima accident sparks an intense flurry of debate… which then oddly enough dies out completely after about six months and doesn’t come back until the end of the year.
Comments closed