Vi i Nuclear Power Yes Please har tillsammans med Göran Bryntse – nyligen avgången(*) ordförande för Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen – författat en artikel om debatten om kärnkraft. Den finns idag att läsa i Aftonbladet och här.
Så varför samarbetar vi kärnkraftskramare med en av Sveriges mest framträdande kärnkraftsmotståndare? Vi står ju uppebarligen på varsin kant av åsiktsspektrat. Varför skriver vi en artikel ihop?
Därför att debatten om kärnkraften är viktigare än åsikten om kärnkraften. En dålig kärnkraftdebatt medför dåligt fungerande kärnkraft, och detta vill ingen av oss skall hända.
För både Göran och oss är det viktigare att frågan avhandlas på ett sakligt och korrekt sätt, hellre än att just vår respektive åsikt “vinner”. I slaget om kärnkraften är matchen långt viktigare än resultatet… men vad som än händer får det inte bli oavgjort.
Problemet var dock att just det hände: det blev oavgjort. Svenska politiker har hittills inte sagt vare sig JA eller NEJ till kärnkraft, utan man har istället låtit kraftformen få finnas kvar, samtidigt som den har blivit hårt motarbetad. Detta är det sämsta av två världar: man får inte några fördelar av att kraftformen faktiskt försvinner, och man får inga fördelar av den tekniska utveckling som sker för kärnkraften.
Hur kunde det bli så här? Häng med oss tillbaks i tiden för en titt hur det gick till, och se vad du själv kan göra för att säkra en bra kärnkraftsdebatt nu när frågan väckts till liv igen…
Renforsen i Vindelälven hade kanske inte funnits kvar om inte för kärnkraften
Kärnkraften är Sveriges kanske viktigaste energipolitiska fråga sedan mer än 50 år tillbaks. Redan innan dagens 10 reaktorer ens var projekterade var de en del av den svenska energi- och miljöpolitiken.
Rädda älvarna
På 1950- och 60-talet stod striden om älvarna. Skulle fler älvar dämmas upp och brukas till vattenkraft? Sverige behövde energin, men motståndet var stort. Löftet om kärnkraft räddade älvarna. Freden i Sarek och beslutet att inte bygga ut Vindelälven möjliggjordes tack vare det hopp kärnkraften gav. Visserligen stod en del av hoppet också till billig olja som skulle användas i kraftverk. Men oljekrisen 1973 och miljömedvetenheten satte tack och lov stopp för dessa planer, varpå kärnkraften ansågs vara det givna alternativet.
“Atomkraft? Nej Tack”
Olof Palme skäller ut Centern i valdebatt 1976
Men kärnkraften var inte okontroversiell. Dess ursprung från militära tillämpningar, avfallet och säkerheten var saker som fick motståndet att växa. Frågan blev het och infekterad. När den nådde riksdag och regering skräddes inte orden. Thorbjörn Fälldin vände Centern bort ifrån kärnkraften, trots att Bondeförbundet vurmat för den, och de fyra kärnkraftskommunernas Centerpartister slitit hårt för att få de nya verken. Fälldin gjorde sitt berömda uttalande om att han inte tänkte “dagtinga med sitt samvete” och krävde folkomröstning i frågan. Olof Palme skällde ut honom efter noter i valdebatten 1976.
Socialdemokraterna förlorade förvisso valet, men kärnkraftsfrågan blev till slut för mycket för borgarna. Beslutet att ladda Barsebäck 2 med bränsle tog knäcken på regeringen Fälldin. Palme angrep hårt och anklagde Centern för “svek” (låter det bekant?). Fälldin lämnade in regeringens avskedsansökan på hösten 1978. Ola Ullsten tog över med Folkpartiet i väntan på valet året därpå.
Den störste kärnkraftsmotståndren var utskämd och förmodligen hade kärnkraftsfrågan lagt sig och varit en något mindre fråga i valdebatten. Men något hände på vägen…
“Det som hände i Harrisburg”
28 mars 1979 inträffade härdsmältan i reaktor 2 på Three Mile Island utanför Harrisburg. Trots att ingen skadades av olyckan blev opinionen fullkomligt rasande. Palme gick snabbt med på folkomröstning för att slippa ha kärnkraften som en valfråga. Socialdemokraterna krävde att få ha ett nytt alternativ i omröstningen: Linje 2. Kärnkraftsdebatten var hetare än någonsin. Tage Danielsson framförde sin odödliga och utsökta monolog om Sannolikhet.
Debatten inför omröstningen genomsyrade Sverige ("Ratte och Odjuret", Knutsson & Jansson)
In i det sista var det oklart vilken linje som skulle vinna: nedläggning inom 10 år, eller senare? Till slut visade det sig att Linje 2 – nedläggning när alternativ finns – hade vunnit omröstningen, om än nätt och jämnt över linje 3. Ett riksdagsbeslut om att kärnkraften skulle vara avvecklad till år 2010 togs.
Från 1980 till 2011
I och med kärnkraftsbeslutet 1980 var debatten stendöd. Från att ha varit den hetaste frågan på 70-talet försvann den på rekordtid från det allmänna medvetandet. Palme hade lyckats rädda det socialdemokratiska partiet ifrån att splittras. Folket var nöjda och politikerna andades ut; de hade sluppit den heta potatisen och istället lyckats kasta den ifrån sig, 30 år in i framtiden…
Tjernobyl och tankeförbudet
Varför man inte bygger reaktorer enligt sovjetiska designer från 1950-talet
I de drabbade länderna har man påvisat ca 4000-7000 extra fall sköldkörtelcancer som en följd av olyckan – en ökning med ca 1000% för själva cancerformen, 4 – 7% för antalet cancerfall totalt för den påverkade gruppen – men med en överlevnadsgrad på över 99% eftersom sjukdomen är lätt att upptäcka i tid med screening (vissa “markörer” – signalämnen i kroppen – för sköldkörteln ger tydliga utslag vid minsta fel, vilket man ser tidigt med hjälp av blodprov så länge man tar dem regelbundet). Dock borde detta ha varit onödigt, därför att alla dessa cancerfall kommer av det fruktansvärda faktum att sovjetiska myndigheter stoppade inte mat och mjölk förgiftad med Jod-131, trots att det är lätt att upptäcka och sålla bort kontaminerade varor.
Det märkligaste för svensk del var dock den så kallade tankeförbudslagen. Det sägs att Birgitta Dahl fick reda på att man klurade på vad det skulle krävas för att ersätta Oskarshamn 1 – Sverges äldra kraftreaktor i drift – med en ny, säkrare reaktor. Detta ville hon inte veta av, varpå 6:e paragrafen i Lag om Kärnteknisk Verksamhet infördes:
6 § Ingen får utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader, beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor.
Tankeförbudet var formellt sett inte ett förbud mot att vidareutveckla kärnkraftssäkerhet eller forska på kärnkraft. Dock visade sig att det var just en sådan effekt lagen fick. Tjugo år senare kröp socialdemokraterna till korset och erkände att lagen skadat svensk kärnkraftssäkerhet. Ifrån propositionen att avskaffa lagen:
Visserligen står det i 6 § kärntekniklagen att bestämmelsen endast avser åtgärder som syftar till att uppföra en kärnkraftsreaktor inom landet. Av paragrafens förarbeten framgår därtill tydligt att förbudet inte riktar sig mot t.ex. tekniskt utvecklingsarbete på kärnsäkerhetsområdet. Trots detta synes paragrafens enda praktiska effekt vara att, i strid mot intentionerna vid dess införande, inkräkta på möjligheterna att fortlöpande bedriva sådant arbete (jfr prop. 1986/87:24 s. 5). Detta är mycket otillfredsställande, då forskning och tekniskt utvecklingsarbete inom kärnteknikområdet är av stor betydelse för kärnsäkerheten och kärnavfallshanteringen. Dessa frågor kommer dessutom att vara aktuella under lång tid i Sverige, varför det är mycket viktigt att det sker en kontinuerlig kompetensuppbyggnad vid de institutioner som bedriver sådan verksamhet genom bl.a. nyrekrytering av forskare och tekniker och deltagande i internationellt samarbete. Som utredningen har konstaterat hämmas emellertid sådan kompetensuppbyggnad av den utbredda misstolkningen av 6 § kärntekniklagen som råder inom landet och som alltså går ut på att all forskning inom det kärntekniska området skulle vara otillåten. Bestämmelsen har också givits den nedsättande benämningen ”tankeförbudsparagrafen”, vilket ger oönskade associationer i en demokratisk kontext.
Avvecklingslagen
1997 började kaoset på allvar. Regeringen Persson gick ihop med Centern i en uppgörelse som innebar:
Regeringen gavs rätt att när helst besluta att lägga ned reaktorer.
Tidigare var regeringen tvingen att be riksdagen om lov för att få stänga reaktorer. Men i och med avvecklingslagen kunde regeringen på eget bevåg ta sådana beslut, utan att behöva förankra dem hos de folkvalda.
I ett slag försvann alla möjligheter för kärnkraftsbolagen att planera långsiktigt. Från att ha haft ett klart och tydligt stopp-datum visste de nu inte om de skulle få nedläggningsbeskedet i morrn – på samma sätt som Barsebäck – eller om det skulle komma om 10-20-30 år. På frågan om de skulle livstidsförlänga verken för tvåsiffrigt antal miljarder eller inte fick de inga besked. Däremot sade avvecklingslagen att livstidförlängningar som fick verken att gå i över 40 år inte skulle få ersättning för dessa vid en eventuell nedläggning.
7 § När ersättningen skall bestämmas skall som särskilda förutsättningar gälla följande:
Har upphörandet av driften vid en kärnkraftsreaktor medfört inverkan av någon betydelse på priset på högspänd el i Sverige, skall ersättningen beträffande den reaktorn bestämmas på grundval av det pris som skulle ha gällt om en sådan inverkan inte hade förekommit.
Ersättningen skall bestämmas utifrån antagandet att en kärnkraftsreaktor inte kan nyttjas mer än 40 år efter den tidpunkt då den först togs i kommersiell drift.
Först 2005-2006 fick bolagen beskedet att de hade tillåtelse utföra livstidsförlängningarna som de hade börjat planera för. Men det var för mycket arbete på alldeles för kort tid. Tidigt på våren 2009 gick de igång med det praktiska arbetet, och misslyckades kapitalt. Över 24 reaktormånader förseningar och två oväntat extra kalla vintrar orsakade kaos i det svenska energisystemet. Avvecklingslagen landade i våra brevlådor i form av skyhöga elräkningar.
Enligt myndighetens senaste risk- och sårbarhetsanalys väntas brist på specialister inom både kärnkraftsäkerhet och strålskyddsberedskap de närmaste åren. Många av experterna i Sverige är redan pensionerade och ersättarna är för få. I rapporten konstateras att det kommer att “ta lång tid att på nytt bygga upp den saknade kompetensen”. Att utbilda en ny specialist beräknas ta omkring 20 år.
–Det är ett stort problem. Sverige har inte sett om sitt hus i tid och vi har inte klarat att överföra kunskap till nya generationer, säger Robert Finck.
Bakgrunden är att Sverige under många år planerade att avveckla kärnkraften. Efter olyckan i Tjernobyl för 25 år sedan infördes också den så kallade tankeförbudsparagrafen i kärnteknik- lagen som delvis hindrade svensk kärnkraftsforskning. Intresset för att studera kärnteknik hamnade på en bottennivå.
Dessutom har SSM vid flera tillfällern behövt att gå in och ta kärnkraftsbolagen hårt i örat, med bland annat “särskild tillsyn” av Forsmark och Ringhals.
Efter 35 års kärnkraftsdebatt har vi lyckats köra svensk kärnkraft i botten. Ingen – inte vare sig kärnkraftsförespråkare eller kärnkraftsmotståndare – kan tycka att det är en bra situation vi har idag.
Efter Fukushima: så kan DU göra debatten bra
Problemen med den svenska kärnkraften har sina rötter i en dålig svensk kärnkraftsdebatt som har lett till att politiker tagit dåliga, kontraproduktiva beslut. Orsaken till den dåliga debatten är att allmänheten inte har givits den kunskap som behövs för att få en komplett bild över vad kärnkraft är, hur den fungerar, och vad dess starka och svaga sidor är. När människor i panik köper jodtabletter för strålningsnivåer som är 15 miljoner gånger mindre än vi redan har i våra kroppar, är det uppenbart att folkbildningen om kärnkraft har misslyckats.
Bättre blir det inte när fakta och sakargument ersätts av partipolitik och politikers nycker i debatten. Då är det inte konstigt att våra folkvalda tar dåliga beslut. Resultatet blir därefter: krånglande kärnkraft, sämre förutsättningar för bra säkerhet, rusande elpriser…
Nu står vi inför en ny debatt i och med Fukushima-krisen. Den debatten måste bli långt bättre än vad som skett tidigare, annars kommer vi att ta konstiga beslut igen, och ytterligare sabotera svensk kärnkraft. Förutsättningarna för debatten är både bättre och sämre.
Bättre är att informationsflödet idag är totalt anorlunda. Människor kan fortbilda sig om kärnkraft på ett sätt som är ren science fiction jämfört mot hur det fungerade på 70- och 80-talet.
Sämre är att de som arbetar med kärnkraft – och som har absolut störst kunskap om hur Svensk kärnkraft fungerar i praktiken – inte hörs eller syns. Kraftbolagen lägger munkavle på sina anställda. De får inte uttala sig i debatten, och vad värre är får de inte heller ställa upp i media med sina expertkunskaper för att hjälpa till med att förklara hur olika säkerhetsfunktioner fungerar, något som blev extra tydligt i samband med händelserna i Fukushima. Inför folkomröstningen 1980 så talade de åtminsone från hjärtat vad de tyckte…
…men idag är tystnaden total.
Strålsäkerhetsmyndigheten har haft fullt upp och informerat människor, men de sakkunniga utför ingen folkbildning utöver att akut svara på frågor. Och inom forskningen så börjar man nu lite försynt fundera på att höja rösten då de ser vilken otrolig kunskapstörst det finns hos allmänheten, men man har inte fått upp farten än.
Det som du som läsare kan göra för att debatten skall bli bra är att söka kunskap. Informera dig. Det finns massor med information på öppna källor, som exempelvis Wikipedia, som är lätt tillgänligt för dig att ta del av. Det finns också intresseorganisationer och nätverk på båda sidor om åsiktsfrågan, som exempelvis Nuclear Power Yes Please och Folkkampanjen, som gärna berättar våra argument. Lyssna… ställ frågor… jämför… ifrågasätt.
Framför allt bör du söka kunskap hos de som kan kärnkraft. Och vill inte de komma till dig så kan du komma till dem. Maila… ring… eller åk och hälsa på! Besök hos kärnkraftverken och Svensk Kärnbränslehantering (SKB) är gratis. Anmäl en grupp kompisar, åk dit och se själva. Gör det till ett utflyktsmål på semstern. Ingen går därifrån opåverkad.
Framför allt måste vi alla vara öppna för möjligheten att vi kan ha haft fel om kärnkraft. Vi inom Nuclear Power Yes Please har vid flertalet tillfällen behövt rannsaka oss själva, speciellt nu under Fukushima-krisen, vilken fortfarande inte är slut. När faktan från Fukushima har samlats in, och analysen är klar, först då vet vi om och i så fall hur vi kan gå vidare med kärnkraft i Sverige och resten av världen.
/Michael Karnerfors, en av författarna av debattartikeln från NPYP
Nya ordföranden Solveig Ternström och Anna-Linnéa Rundberg, gillade inte artikeln alls (*) Faktum är att när vi var färdiga med artikeln var Göran fortfarande ordförande. Vi skickade artikeln till Dagens Industri, som sade att de skulle köra den. Men innan den hann gå i tryck hade FmKK årsmöte. Göran valdes bort och två nya ordförande – Solveig Ternström och Anna-Linnéa Rundberg – valdes. De var inte alls glada åt den här artikeln och mailade DI, som vek sig direkt…
Kortfattat tycker jag att någon som varit med som att köra Svensk kärnkraft i botten genom dåliga politiska beslut knappast skall försöka läxa upp andra om kärnkraftspolitik.
Birgitta Dahl, du är ansvarig för att Tankeförbudslagen skapades. När du fick veta att man ville ersätta Sveriges äldsta reaktorer med nyare och säkrare varianter, skapade du en lag som gjorde det förbjudet att ens sätta på papper en tanke om vad det skulle kunna kosta, eller hur en sådan reaktor kunde se ut.
Det hela slutade med att dina partikamrater kröp till korset 20 år senare och med skammens rodnad på kinderna erkände att den lag du skapat hade skadat Sveriges kärnkraftssäkerhet, och dessutom var minst sagt tveksam ur ett demokratiskt perspektiv.
Sossarna hade 25 år på sig att genomföra nedläggningen av Svensk kärnkraft genom att ordna ersättare. De misslyckades. Nu försöker en av huvudingenjörerna bakom det misslyckandet att läxa upp andra om kärnkraftspolitik med samma typ av trams-argument som de förstörde den svenska kärnkraften med…
Tja… vad sägs om att du börjar med att ta dina egna ord till hjärtat? Föregå med gott exempel genom att släppa den trygga, men unkna snuttefilt som är ditt kärnkraftsmotstånd. Våga se bortom en över 30 år gammal åsikt.
Vi har i Sverige sedan 2002 Hållbar Utveckling inskriven i grundlagen. Definitionen av Hållbar Utveckling beskrivs i Brundtlandkommissionens rapport Our Common Future. Läs speciellt kapitel 2, stycke 12.
Enligt den definitionen är avveckling av kärnkraft helt oförenligt med Hållbar Utveckling.
Hållbar Utveckling handlar bland annat om resurshushållning. Du företräder en politk som vill att uran, thorium och använt kärnbränsle skall vara skräp och oönskade restprodukter som inte duger till annat än att döda andra människor i krig med. Dessutom låser du fast oss vid en avfallslösning som måste hålla i 100 000 år, d.v.s. 3 000 generationer.
Med vidareutvecklad kärnkraft blir istället uranet, thoriumet och – framför allt – vårt använda kärnbränsle istället en energitillgång utan dess like, som i ett slag hjälper till att avlasta den enorma press vi sätter på klimatet, miljön och våra globala resurser. Dessutom kan vi med vidareutvecklad kärnkraft förinta DU-vapen och atomvapen precis som redan idag sker till viss skala. Dessutom kapar vi avfallslösningen från 100 000 år / 3 000 generationer, till 500 år / 15 generationer.
När man kan förvandla skräp och vapen till energiproduktion i människans tjänst, samtidigt som man besparar tusentals generationer att sitta barnvakt åt våra atomsopor, så är det omöjligt att säga nej till det, speciellt om man åberopar Hållbar Utveckling.
Lena Sommestad, före detta miljöminister… om du vill åberopa Hållbar Utveckling som argument för din föreslagna politik, se då till att du först har förstått innebörden av det du säger… för ditt eget argument tvingar dig att göra motsatt det du föreslår.
…eftersom du inte törs stå för dina ord eller tro på dem, varför skall jag tro på dem? Om du ärligt anser att kärnkraften är en tickande bomb, varför begär du inte snabbstopp nu?
Ett mer lämpligt svar till dig – eftersom du kör på skrämselspåret – hittar du här: Nedlagd kärnkraft kräver ansvar av motståndarna. Det är addresserat till Per Bolund, men eftersom din argumentation är densamma så kan du också känna dig träffad.
Sammanfattning: du har två alternativ…
Antingen begär du snabbstopp direkt…. nu… idag. Lägg motionen omgående att svensk kärnkraft måste snabbstoppas inom en månad.
Eller så tar du ansvar för att ersättare för det fossila och kärnkraften kommer på plats, med garantier och hårt förbundet personligt ansvar.
Gör du inget av detta skall du lämna kärnkraften ifred och istället ge den ditt fulla stöd så att den kan fungera bra.
Världens kärnkraftsmotståndare har kastat sig över olyckan i Fukushima med ohöljd frenesi. Innan man ens lyckats få hejd på olyckan och börjat samla in fakta eller göra analyser börjar ropen skalla på avveckling. Miljöpartiets Maria Wetterstrand och Lise Nordin säger i Dagens Nyheter 2011-04-08 “Det är hög tid att även den svenska regeringen drar några slutsatser för den svenska energipolitiken”. Att dra förhastade slutsatser och komma med ogenomtänkta beslut är det som sänkt svensk kärnkraft. Och nu vill Miljöpartiet begå samma misstag igen.
Skillnaden mellan en kärnkraftsmotståndare och någon som arbetar med eller förespråkar kärnkraft är att för motståndaren är Fukushima slutet på diskussionen, medan för arbetaren och förespråkaren så är det början. Miljöpartiet vill redan nu, innan olyckan i Japan ens är till ända, kasta fram politiska beslut om kärnkraften i Sverige. Detta är inte bara förhastat, det är farligt. Det var exakt den typen av beslut som efter händelserna på Three Mile Island och i Tjernobyl gjort att svensk kärnkraft nu fungerar sämst i Europa.
Nordin och Wetterstrand säger att man “utan problem” kan stänga två reaktorer under mandatperioden. Inte en enda villaägare som nu svär över elräkningen efter att en (1) reaktor krånglade i vintras håller med om det. De ser att förslaget inte är “utan problem”.
I vintras gick den svenska effektreserven och importen för fullt för att täcka upp bortfallet av reaktorn. Smutsig olja och gas ökade i ett slag de svenska utsläppen av koldioxid med upp till 40 000% per kiloWatt-timme. Det är inte “utan problem”.
Ända sedan 1970-talet har vi i Sverige lyssnat på vackra löften ifrån politiker som Wetterstrand och Nordin; politiker som lovar stort i energifrågan men levererar lite. För 30 år sedan hette det att till 2010 kommer det förnybara att kunna ersätta kärnkraften och det fossila. Vi vet att det inte blev så. Men ingen av de politiker som tog detta verklighetsfrånvända beslut finns idag kvar att utkräva ansvar ifrån.
Nu säger det avgående språkröret Maria Wetterstrand att det “utan problem” går att stänga fler reaktorer, trots att den sortens löften havererat svensk kärnkraftsindustri. Det kan hon göra, för hon vet att inte ens under denna mandatperiod kommer hon att behöva ta ansvar för vad som händer om beslutet är dåligt.
Vi säger att det räcker nu. “Prognoser” är inte gott nog. “Potential” är inte gott nog. Att politiker i en debattartikel påstår att nedstänging är “utan problem” är inte gott nog.
Maria Wetterstrand och Lise Nordin, om ni vill stänga svensk kärnkraft kräver vi att ni tar personligt och fullt ansvar för att ersättare kommer på plats. Era vackra ord ger oss inte en enda kiloWatt-timme. Kraftverk är vad som ger oss energi, inget annat. Först när ni har sett till att dessa finns på plats och är i produktion är det tillfälle att kräva nedstängning av reaktorer i Sverige, inte en sekund tidigare.
Tvåhundra TWh fossil energi går in i den Svenska energibalansen varje år, energi som årligen dödar ca 5 000 svenskar och orsakar miljardkostnader i sjuk- och hälsovård. Det påstådda energiöverskottet på 23 TWh som Maria Wetterstrand och Lise Nordin utlovar kommer att lämna 90% av det fossila kvar. Trots detta vill de istället stänga ren svensk kärnkraft. Det är inte “utan problem”.
för det oberoende nätverket Nuclear Power Yes Please
Michael Karnerfors, civ. ing, Lund
Johan Kihlberg, fysikstuderande, Stanford
Mattias Lantz, forskare i fysik, Uppsala universitet
Johan Kreuger, ekonomistuderande, Handelshögskolan i Stockholm
Nils Rudqvist, doktorand i strålningsfysik, Göteborgs universitet
Klas Färd, Elektroingenjör Stockholm
Studio Ett på Sveriges Radio ringde på lunchen idag fredag och frågade om jag kunde vara med i en liten debatt om kärnkraftsdebatten, något som vi i NPYP önskat länge (om än inte just där). Eftersom eftermiddagen ändå såg ut att drabbas av akut arbetsbrist fick jag chefens tillåtelse att flexa ut tidigt och pös iväg ned till SR i Malmö för andra gången på kort tid. Lite allmäna kommentarer om inslaget…
Att tyskarna är på hugget som inslaget nämner är sant, men bilden är långt ifrån så enhetlig som man ger sken av. Sedan Fukushima-krisen kom igång har vi fått ett antal förfrågningar från tyskar – och en ifrån italien – om användning av grafiken med Den Leende Atomen. Jag var också på en affärsresa till Berlin i december, och hade då på mig en knapp med “Nuclear Power Yes Please”… och på bara en dag fick jag två spontana mycket uppskattande kommentarer från tyskar. I Sverige har jag hittils fått en sådan kommentar på över ett år.
Sedan noterar jag att tyskarna nu är på väg att göra exakt samma misstag som vi i Sverige gjorde 1980 och framåt: snabba, panikslagna beslut som enbart går på känslor, och inte överväger fakta. Det finns ingen fakta från Fukushima att tillgå än… idag har man exakt samma fakta som man hade för 4 veckor sedan. Beslutet att snabbstoppa 7 reaktorer i Tyskland har redan i ökade stoft- och koldioxidutsläpp gjort mer skada än vad Fukushima gjort i Japan. Minns att ungefär 25 personer per TWh dör en för tidig död på grund av luftföroreningar från kolkraft. De är lite som att försöka stoppa potentiall blödning i handen genom att skilja armen ifrån kroppen.
Göran säger att det var ca 500 personer på deras möte på Sergels Torg. Faktum är att en sympatisör till oss där och kollade runt lite, så vi räknade för skojs skull hur många som syntes på bilderna. Resultatet kan ni kolla på bilden nedan om ni känner för. Vi fick det till ca 220, plus lite som kom och gick. 🙂
Maxantalet som kom till FmKK's Stockholms-aktion (klicka på för full storlek)
13m 35s får jag frågan varför debatten är så “lam” i Sverige. Saken är den att politikerna ville aldrig ha debatten, utom möjligen Torbjörn Fälldin, han som vände Centern emot kärnkraft från att ha varit pionjärerna för kraftformen. Alla fyra kärnkraftskommunerna var starka Centerfästen och de ville ha kärnkraft hos sig. De kämpade med näbbar och klor för att få den, vilket de också lyckades med. Men sedan kom som sagt Fälldin och började ställa till oreda i frågan, vilket orsakade en het och infekterad debatt. Fälldin krävde en folkomröstning om kärnkraft men detta ville inte moderaterna eller sossarna gå med på, och inte heller fick han stopp på kärnrkaften som han trodde att han skulle få vilket slutade med att regeringen Fälldin I tvingades avgå 5 oktober 1978.
Det som är lite skrämmande är att nu uppför sig dagens Centerparti på ungeför samma sätt, det vill säga de går med på en uppgörelse med en förhoppning att den i praktiken ändå inte kommer att betyda något.
Efter regeringen Fälldins avgång övergick makten till Ola Ullstens Folkparti-regering, och tiden knatade på mot valet på hösten 1979. Socialdemokraterna hade redan sedan tidigare gnällt på Centern och anklagade dem för att fördröja kärnkraftsutbyggnaden, och som följande video från 1977 visar ansåg Palme att kärnkraften behövdes.
Men sedan slog olyckan på Three Mile Island till. Om opinionstrycket mot kärnkraft var starkt tidigare blev det bedövande nu. Problemet för politikerna var dock att vi var beroende av att av energi. Utbyggnaden av älvarna var stoppad och 70-talets oljekris låg färskt i minnet. Dessutom var miljörörelsen under uppseglande och påminde alla om hur miljövidrigt olja var. Ingen av politikerna ville ta vare sig det ena eller andra beslutet. Att ge med sig och tillåta kärnkraft var livsfarligt, vilket regeringen Fälldins avgång bevisade. Och att snabbt stänga kärnkraften skulle innebära att Sverige blev mycket starkt oljeberoende (igen).
Palme satt i en räxsax för att hälften av sossarna ville ha kärnkraft, andra hälften vill ha bort den. SAP var på väg att spricka på mitten. Så för att rädda partiet inför valet 1979 gick han med på en folkomröstning. På det viset undvek han att kärnkraften blev en valfråga 1979.
Så till slut det blev halv-mesyren att man skulle stänga kärnkraften… om 30 år. På det viset slängde man den heta potatisen ifrån sig och kunde andas ut. Nu var kärnkraften någon annans problem…
…vårt problem.
Vis 15m 00s får Göran en fråga och svarar att han anser svenskarna vara “godtrogna” och antyder att vi är lättlurade. Inte bra där Göran. Inte förolämpa intelligensen hos de du försöker övertyga. 🙂
Sedan anklagar Göran politikerna för att inte ha följt folkomröstningsresultatet. Faktum är att omröstningsresultatet – om man nu skall bry sig om det – var följande: “Kärnkraften avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning och välfärd. För att bl.a. minska oljeberoendet och i avvaktan på att förnybara energikällor blir tillgängliga används högst de 12 kärnkraftsreaktorer som i dag är i drift, färdiga eller under arbete.“. Här står alltså i klartext att kärnkraften skall inte stoppas förrän ersättning är på plats! Om då ersättningen vägrade infinna sig, tja, då är det enligt omröstningen rätt att rekatorerna finns kvar, för det var det man röstade på!
Att jag sedan tycker att hela omröstningen är en fars och inget annat än politiskt rävspel gör dock detta ganska irrelevant. 😀
Göran gnäller på pressen – speciellt Bonnier-koncernen – och tycker att han får inte föra fram “Sanningen om kärnkraft”. Tja Göran… det är kanske för att det är din “sanning” du försöker framföra, och att du inte argumenterar den så bra. Vi har på NPYP petat hål på din argumentation tidigare. Särskilt spännande är det när du i samma artikel refererar till tre olika personer där en av dem säger tvärt emot de två andra.
Göran påstår att kärnkraftsindustrin har en väldigt stark lobby som gör mycket väsen av sig och att FmKK och andra anti-kärnkraftere inte kan tävla med detta. Argumentet är “De har helsides-annonser”. Det är ingenting i sammanhanget… det är bara helt vanlig reklam och innebär nästan ingen påverkan alls. Jag har under de senaste åren när jag nu varit aktiv i debatten sett betydligt mer av Göran än vad jag har sett av bolagen.
Förr vågade man sticka ut lite… “Fälldin-läge”.. sådant ser man inte idag. 🙂
Riksdagdebatten kommenterar vi mer när programmet kommer upp på SVT Play.
I allmänhetens medvetande har konsekvenserna av härdsmältan i kärnkraftverket i Tjernobyl helt felaktigt likställts med något av en cancerkatastrof. Knappast inom något annat område är skillnaden mellan upplevd och verklig risk större än när det gäller joniserande strålning, skriver Robert Nilsson, docent i strålningsbiologi och professor i toxikologi.
Knappast inom något annat område är skillnaden mellan upplevd och verklig risk större än när det gäller joniserande strålning. Vid mina föreläsningar i riskvärdering av cancerframkallande ämnen brukade jag fråga mina studenter: Hur många fall av cancer som de trodde hade orsakats av atombomberna över Hiroshima och Nagasaki – 500, 10000 eller 50000? De flesta menade, att det nog måste har rört sig om 50000 fall eller fler.
Rädslan för strålning är mycket farligare än själva strålningen. Robert Nilsson
Verkligheten ger en helt annan bild. 1965 hade man bland 100000 överlevande funnit cirka 500 fall som kunde härledas till strålningen. Vid den senaste uppföljningen år 2000 hade antalet nått cirka 1000. Detta skall jämföras med att under en 55-årsperiod, normalt förväntas att minst 30000 i denna grupp fått cancer av helt andra orsaker.
…
Enligt uppgift från den nu avlidne professorn i strålningsbiologi och akademiledamoten, Lars Ehrenberg, genomförde två svenska kvinnor abort på grund av sin skräck att föda ett missbildat barn till följd av utsläppen från Tjernobyl. Som väntat, var båda fostren helt normala. Denna tragiska händelse visar att rädslan för strålning är mycket farligare än själva strålningen.
Jag (Micke) var med i SVT Debatt idag… och det var en minst sagt märklig tillställning. När de två debattörer som syns och hörs mest, en ljuger oss rakt upp i ansiktet och den andra spelar teater och förolämpar debattmotståndare… geez… den massmediala härdsmältan har sannerligen kommit igång och ventilerar radioaktiva nedfallsprodukter.
Publik och debattörer 5 minuter innan programstart
Uppdateringar kommer i denna postning senast fredag kväll där vi bemöter mycket av det som jag och Nisse som satt bredvid mig inte fick tillfälle att svara på.
Linda Magnusson, VD på vindkraftsbolaget O2, påstår att “Riksdagsledamöter väljer bort kärnkraftsel”. Det hon visar upp är ett lysande exempel på hur man genom att utforma en fråga rätt alltid kan få det svar man vill ha. Frågan är varför hon söker strid med kärnkraften när den inte söker strid med henne. All ren energi behövs ju!
Linda Magnusson, O2, hackar på kärnkaften (bildkälla: O2)
Vi har tidigare skrivit om hur man genom att utforma en opinionsundersökning på rätt sätt kan få exakt det svar man vill ha. Syftet är att sedan kunna påstå att en viss grupp människor tycker som en själv och därmed skapa bilden av att man står för en populär åsikt, alternativt att människor i auktoritet delar åsikten. Artikeln finns på vår blog under titeln “How to get professionals to agree with your opinion“. Linda Magnusson presenterar i sin artikel på teknikdebatt.se “Riksdagsledamöter väljer bort kärnkraftsel” ett lysande exempel på just detta; en noggrant utformad undersökning, följt av ett påstående att de undersökta människorna tycker som hon.
Låt oss kritiskt granska undersökningen för att se hur det gick till.
Frågan som O2 ställde var: “Vilken energikälla skulle du allra helst önska att den elektricitet som du köper kommer ifrån?”. Alternativen som gavs var:
Vindkraft
Vattenkraft
Solkraft
Kärnkraft
Biokraft
Kolkraft
Gaskraft
Tveksam/vet ej/vill ej svara
Den observante läsaren ser genast tricket. För det första ges svaranden enbart möjlighet att ange ett enda alternativ, vilket betyder att svaranden kan inte säga att denne föredrar eller accepterar flera alternativ i sin energi-mix. För det andra uppmanas svaranden indirekt att bortse ifrån faktiska omständigheter – som praktiska begränsningar, pris, tillgänglighet, utbyggnadsförbud, miljöpåverkan, välfärd, etc – utan svaranden skall istället att svara efter sitt önsketänkande. Följdriktligen kan man redan nu ana att undersökningen ger ett grovhugget och förenklat svar.
Läser man sedan kommentarerna till svaren visar det sig tydligt att flertalet ledamöter inte är nöjda med hur frågan har ställts. Exempel:
Ewa Thalén Finné (m), svarade “Solkraft”, men kommenterade: “Jag tror ytterst på en mix av energislag. Har vi/jag fler olika energislag i min energimix minskar sårbarheten. Jag förordar vattenkraft, vindkraft, solkraft, kärnkraft och biokraft.”
Jacob Johnson (v), svarade “Tveksam/vet ej/vill ej svara”, kommenterade: “går inte att välja endast ett alternativ”.
Katarina Köhler (s), “Tveksam/vet ej/vill ej svara”, “Det behövs kombinationer. Räcker inte med ett energislag.”
Jan-Evert Rådhström (m), svarade “Solkraft”, “Men det är inte det samma som det jag anser mest realistiskt”.
O2 har alltså på flit begränsat möjligheterna att ge ett uttömmande svar. Kommentarerna ignorerar Linda Magnusson glatt i sin artikel utan fokuserar bara på det hon vill skall framgå, så dessa fördjupande uttalanden kommer läsaren inte att se förrän denne laddat hem undersökningen och lusläst den. Hur många av er som läste rubriken “riksdagsledamöterna väljer bort kärnkraftsel” kom så långt? Mm hm… tänkte väl det.
Med detta är utgången så gott som garanterad: ledamöterna kommer att svara något av de förnybara energislagen. Även jag – som kärnkraftsvän – hade gjort det; jag hade svarat “vattenkraft”, för som kraftkälla sett utklassar den det mesta på alla objektiva mätpunkter, och tävlar egentligen bara med kärnkraften i gott helhetsbetyg.
Linda Magnusson har inte ljugit för oss. Inte direkt i alla fall. Rent faktamässigt har hon presenterat helt korrekta uppgifter, och hon har öppet presenterat hur O2 kom fram till sitt resultat. Likväl är det ändå frågan om en grovt missvisande undersökning, och tillika artikel.
Är det sant, som Linda Magnusson säger, att “riksdagsledamöterna väljer bort kärnkraftsel”? Ja… men svaret är enbart giltigt i O2’s undersökning. Påståendet gäller bara under förutsättningar som O2 har angivit när de ställer frågan. Men det får du inte veta förrän du läst hela artikeln, laddat hem undersökningen och kritiskt granskat den.
Hur mycket svaren kan skilja beroende på hur man ställer frågan kan snabbt visas genom att jämföra med andra undersökningar. SIFO gjorde exempelvis en undersökning där man frågade “På det stora hela, vilket energislag tror Du sammantaget är bäst för både jobben och klimatet?”. Då svarade majoriteten – 26% – “kärnkraft”; vindkraft kom som god tvåa på 21%. (Källa: SVT, DN) Liknande, när Novus Opinion frågade vad svenskar tycker om kärnkraftsbeslutet som togs 17 juni i år – att nya reaktorer skall få byggas där det idag finns kärnkraftverk – så stöder hela 60% av svenskarna det beslutet. Man jämförde också mot partisympatier och fann att av kärnkraftshatarna (mp)s anhängare stödde 3 av 10 beslutet. När United Minds frågade samma sak sade hela 40% av miljöpartisterna (45% om man inte räknar de som sade “vet inte/vill inte svara”) att de föredrog det nya kärnkraftsbeslutet jämfört mot att ta tillbaks tillståndsförbudet.
Därmed visat att beroende på hur man ställer frågan kan man få exakt det svar man vill ha. Och genom att välja vilka delar av undersökningen man fokuserar på när man skriver sin press-release eller debattartikel, så kan man i praktiken fritt välja vilken bild man presenterar. Och detta är exakt vad Linda Magnusson och O2 har gjort.
Som kärnkraftsvän kan jag bara roat konstatera att Linda Magnusson och O2 – försäljare av vind-el – tydligen finner det nödvändigt att marknadsföra sig genom att använda den här metoden, bara för att kunna hävda att deras produkt är populär. Detta samtidigt som de pekar finger åt kärnkraften och försöker få den att framstå som oönskad. Beteendet är inte helt olikt det jag ser händer på min 11-åriga dotters skolgård när barnen försöker göra sig själv högsta hönset på andras bekostnad.
Frågan är varför. Kärnkraften har aldrig sagt att vindkraften inte skall få vara med i den rena energimixen. Fortfarande går 200 TWh fossil energi in i den svenska energibalansen varje år. Det är 3 gånger mer än ett normalår för vattenkraften; dito för kärnkraften; och mer än 50 gånger så mycket som den svenska vindkraften producerar i år, trots den explosiva expansion som har skett de senaste åren. Det är inte så att det saknas utrymme för att ersätta fossil bränsle-använding med ren el.
Svensk kärnkraft har tillsammans med förnybar energi redan minskat vårt oljeberoende mycket. Så sent som på 60- och tidigt 70-tal låg svavelröken tät över storstäderna där man brände olja för uppvärmning. Idag är det få som minns det. Kärnkraft och förnybart har tillsammans gjort den svenska energimixen till en av de renaste i världen. Världsnaturfonden WWF konstaterar exempelvis – ytterst motvilligt – att svensk el är 10 gånger renare per kWh jämfört mot el producerad i Tyskland.
Med detta i åtanke är Linda Magnusson och O2 ute i ogjort väder. Kärnkraften har inget otalt med vindkraften och söker inte strid. Så varför gör vindkraftsförespråkarna det?
Susan Eisenhower, Barack Obamas energipolitiska rådgivare, intervjuades i Dagens Industri den 2 november. Hon slog fast att kärnkraften kommer att vara en viktig del av framtidens energiförsörjning, inte minst för att det är det enda sättet att skapa stora mängder elektricitet utan att belasta klimatet med koldioxidutsläpp. Hon understryker dock att det finns andra problem med kärnkraften, till exempel slutförvaringen av kärnbränslet.
Många motsätter sig en utbyggnad av kärnkraften på grund av de radioaktiva restprodukterna som uppkommer. Sveriges officiella hållning erbjuder i dag inga andra alternativ än att begrava soporna i 100 000 år i berggrunden. Det motsvarar 3 000 generationer människor – ett hisnande perspektiv.
KBS-3 metoden innebär en lagringstid på 100 000 år (bildkälla: SKB)Men det finns andra alternativ: genom att återanvända avfallet i en ny generations kärnkraftverk kan vi förkorta förvaringen till 500-1000 år och samtidigt producera el i hundratals år utan att behöva bryta nytt uran ur berggrunden.
Därför samarbetar vi kärnkraftskramare med motståndarna
Published by Michael on April 26, 2011Vi i Nuclear Power Yes Please har tillsammans med Göran Bryntse – nyligen avgången(*) ordförande för Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen – författat en artikel om debatten om kärnkraft. Den finns idag att läsa i Aftonbladet och här.
Så varför samarbetar vi kärnkraftskramare med en av Sveriges mest framträdande kärnkraftsmotståndare? Vi står ju uppebarligen på varsin kant av åsiktsspektrat. Varför skriver vi en artikel ihop?
Därför att debatten om kärnkraften är viktigare än åsikten om kärnkraften. En dålig kärnkraftdebatt medför dåligt fungerande kärnkraft, och detta vill ingen av oss skall hända.
För både Göran och oss är det viktigare att frågan avhandlas på ett sakligt och korrekt sätt, hellre än att just vår respektive åsikt “vinner”. I slaget om kärnkraften är matchen långt viktigare än resultatet… men vad som än händer får det inte bli oavgjort.
Problemet var dock att just det hände: det blev oavgjort. Svenska politiker har hittills inte sagt vare sig JA eller NEJ till kärnkraft, utan man har istället låtit kraftformen få finnas kvar, samtidigt som den har blivit hårt motarbetad. Detta är det sämsta av två världar: man får inte några fördelar av att kraftformen faktiskt försvinner, och man får inga fördelar av den tekniska utveckling som sker för kärnkraften.
Hur kunde det bli så här? Häng med oss tillbaks i tiden för en titt hur det gick till, och se vad du själv kan göra för att säkra en bra kärnkraftsdebatt nu när frågan väckts till liv igen…
Tips: se gärna Sigfrid Leijonhufvud’s föredrag tillsammans med den här artikeln, ifrån SVT Play – Energiförsörjningens risker, spola till 1 tim 09 min.
Återblick
Kärnkraften är Sveriges kanske viktigaste energipolitiska fråga sedan mer än 50 år tillbaks. Redan innan dagens 10 reaktorer ens var projekterade var de en del av den svenska energi- och miljöpolitiken.
Rädda älvarna
På 1950- och 60-talet stod striden om älvarna. Skulle fler älvar dämmas upp och brukas till vattenkraft? Sverige behövde energin, men motståndet var stort. Löftet om kärnkraft räddade älvarna. Freden i Sarek och beslutet att inte bygga ut Vindelälven möjliggjordes tack vare det hopp kärnkraften gav. Visserligen stod en del av hoppet också till billig olja som skulle användas i kraftverk. Men oljekrisen 1973 och miljömedvetenheten satte tack och lov stopp för dessa planer, varpå kärnkraften ansågs vara det givna alternativet.
“Atomkraft? Nej Tack”
Men kärnkraften var inte okontroversiell. Dess ursprung från militära tillämpningar, avfallet och säkerheten var saker som fick motståndet att växa. Frågan blev het och infekterad. När den nådde riksdag och regering skräddes inte orden. Thorbjörn Fälldin vände Centern bort ifrån kärnkraften, trots att Bondeförbundet vurmat för den, och de fyra kärnkraftskommunernas Centerpartister slitit hårt för att få de nya verken. Fälldin gjorde sitt berömda uttalande om att han inte tänkte “dagtinga med sitt samvete” och krävde folkomröstning i frågan. Olof Palme skällde ut honom efter noter i valdebatten 1976.
Socialdemokraterna förlorade förvisso valet, men kärnkraftsfrågan blev till slut för mycket för borgarna. Beslutet att ladda Barsebäck 2 med bränsle tog knäcken på regeringen Fälldin. Palme angrep hårt och anklagde Centern för “svek” (låter det bekant?). Fälldin lämnade in regeringens avskedsansökan på hösten 1978. Ola Ullsten tog över med Folkpartiet i väntan på valet året därpå.
Den störste kärnkraftsmotståndren var utskämd och förmodligen hade kärnkraftsfrågan lagt sig och varit en något mindre fråga i valdebatten. Men något hände på vägen…
“Det som hände i Harrisburg”
28 mars 1979 inträffade härdsmältan i reaktor 2 på Three Mile Island utanför Harrisburg. Trots att ingen skadades av olyckan blev opinionen fullkomligt rasande. Palme gick snabbt med på folkomröstning för att slippa ha kärnkraften som en valfråga. Socialdemokraterna krävde att få ha ett nytt alternativ i omröstningen: Linje 2. Kärnkraftsdebatten var hetare än någonsin. Tage Danielsson framförde sin odödliga och utsökta monolog om Sannolikhet.
In i det sista var det oklart vilken linje som skulle vinna: nedläggning inom 10 år, eller senare? Till slut visade det sig att Linje 2 – nedläggning när alternativ finns – hade vunnit omröstningen, om än nätt och jämnt över linje 3. Ett riksdagsbeslut om att kärnkraften skulle vara avvecklad till år 2010 togs.
Från 1980 till 2011
I och med kärnkraftsbeslutet 1980 var debatten stendöd. Från att ha varit den hetaste frågan på 70-talet försvann den på rekordtid från det allmänna medvetandet. Palme hade lyckats rädda det socialdemokratiska partiet ifrån att splittras. Folket var nöjda och politikerna andades ut; de hade sluppit den heta potatisen och istället lyckats kasta den ifrån sig, 30 år in i framtiden…
Tjernobyl och tankeförbudet
Frågan vaknade kortvarigt till liv 26 april 1986 då det hände precis som kärnkraftsexperterna anat skulle hända: en reaktor av RBMK-typ exploderade i Ukraina, dåvarande Sovjetunionen. Detta var väntat eftersom RBMK-designen var ökänt farlig. Två veckor innan olyckan försökte en anställd på Vattenfall få publicerat en artikel i DN om att risken för en större olycka i denna typ av reaktorer var 1 på 3 (tidpunkt 59 min, 03 sek). Artikeln refuserades…
I de drabbade länderna har man påvisat ca 4000-7000 extra fall sköldkörtelcancer som en följd av olyckan – en ökning med ca 1000% för själva cancerformen, 4 – 7% för antalet cancerfall totalt för den påverkade gruppen – men med en överlevnadsgrad på över 99% eftersom sjukdomen är lätt att upptäcka i tid med screening (vissa “markörer” – signalämnen i kroppen – för sköldkörteln ger tydliga utslag vid minsta fel, vilket man ser tidigt med hjälp av blodprov så länge man tar dem regelbundet). Dock borde detta ha varit onödigt, därför att alla dessa cancerfall kommer av det fruktansvärda faktum att sovjetiska myndigheter stoppade inte mat och mjölk förgiftad med Jod-131, trots att det är lätt att upptäcka och sålla bort kontaminerade varor.
I Sverige rådde Becquerel-hysteri i flera år och vissa illa genomtänkta åtgärder genomfördes, som att man slaktade och kasserade onödigt många renar. Dock har man inte – trots diverse oseriösa figurers idoga försök – kunnat påvisa att vi fick några hälsoeffekter i Sverige.
Det märkligaste för svensk del var dock den så kallade tankeförbudslagen. Det sägs att Birgitta Dahl fick reda på att man klurade på vad det skulle krävas för att ersätta Oskarshamn 1 – Sverges äldra kraftreaktor i drift – med en ny, säkrare reaktor. Detta ville hon inte veta av, varpå 6:e paragrafen i Lag om Kärnteknisk Verksamhet infördes:
Tankeförbudet var formellt sett inte ett förbud mot att vidareutveckla kärnkraftssäkerhet eller forska på kärnkraft. Dock visade sig att det var just en sådan effekt lagen fick. Tjugo år senare kröp socialdemokraterna till korset och erkände att lagen skadat svensk kärnkraftssäkerhet. Ifrån propositionen att avskaffa lagen:
Avvecklingslagen
1997 började kaoset på allvar. Regeringen Persson gick ihop med Centern i en uppgörelse som innebar:
Tidigare var regeringen tvingen att be riksdagen om lov för att få stänga reaktorer. Men i och med avvecklingslagen kunde regeringen på eget bevåg ta sådana beslut, utan att behöva förankra dem hos de folkvalda.
I ett slag försvann alla möjligheter för kärnkraftsbolagen att planera långsiktigt. Från att ha haft ett klart och tydligt stopp-datum visste de nu inte om de skulle få nedläggningsbeskedet i morrn – på samma sätt som Barsebäck – eller om det skulle komma om 10-20-30 år. På frågan om de skulle livstidsförlänga verken för tvåsiffrigt antal miljarder eller inte fick de inga besked. Däremot sade avvecklingslagen att livstidförlängningar som fick verken att gå i över 40 år inte skulle få ersättning för dessa vid en eventuell nedläggning.
Först 2005-2006 fick bolagen beskedet att de hade tillåtelse utföra livstidsförlängningarna som de hade börjat planera för. Men det var för mycket arbete på alldeles för kort tid. Tidigt på våren 2009 gick de igång med det praktiska arbetet, och misslyckades kapitalt. Över 24 reaktormånader förseningar och två oväntat extra kalla vintrar orsakade kaos i det svenska energisystemet. Avvecklingslagen landade i våra brevlådor i form av skyhöga elräkningar.
Och som inte det var nog har dessutom Strålsäkerhetsmyndigheten varnat för att vi riskerar få en brist på kunnig personal inom kärnkraftssäkerhet och strålskydd. Myndigheten säger att det tar upp till 20 år att ersätta experter inom dessa områden.
–Det är ett stort problem. Sverige har inte sett om sitt hus i tid och vi har inte klarat att överföra kunskap till nya generationer, säger Robert Finck.
Bakgrunden är att Sverige under många år planerade att avveckla kärnkraften. Efter olyckan i Tjernobyl för 25 år sedan infördes också den så kallade tankeförbudsparagrafen i kärnteknik- lagen som delvis hindrade svensk kärnkraftsforskning. Intresset för att studera kärnteknik hamnade på en bottennivå.
Dessutom har SSM vid flera tillfällern behövt att gå in och ta kärnkraftsbolagen hårt i örat, med bland annat “särskild tillsyn” av Forsmark och Ringhals.
Efter 35 års kärnkraftsdebatt har vi lyckats köra svensk kärnkraft i botten. Ingen – inte vare sig kärnkraftsförespråkare eller kärnkraftsmotståndare – kan tycka att det är en bra situation vi har idag.
Efter Fukushima: så kan DU göra debatten bra
Problemen med den svenska kärnkraften har sina rötter i en dålig svensk kärnkraftsdebatt som har lett till att politiker tagit dåliga, kontraproduktiva beslut. Orsaken till den dåliga debatten är att allmänheten inte har givits den kunskap som behövs för att få en komplett bild över vad kärnkraft är, hur den fungerar, och vad dess starka och svaga sidor är. När människor i panik köper jodtabletter för strålningsnivåer som är 15 miljoner gånger mindre än vi redan har i våra kroppar, är det uppenbart att folkbildningen om kärnkraft har misslyckats.
Bättre blir det inte när fakta och sakargument ersätts av partipolitik och politikers nycker i debatten. Då är det inte konstigt att våra folkvalda tar dåliga beslut. Resultatet blir därefter: krånglande kärnkraft, sämre förutsättningar för bra säkerhet, rusande elpriser…
Nu står vi inför en ny debatt i och med Fukushima-krisen. Den debatten måste bli långt bättre än vad som skett tidigare, annars kommer vi att ta konstiga beslut igen, och ytterligare sabotera svensk kärnkraft. Förutsättningarna för debatten är både bättre och sämre.
…men idag är tystnaden total.
Strålsäkerhetsmyndigheten har haft fullt upp och informerat människor, men de sakkunniga utför ingen folkbildning utöver att akut svara på frågor. Och inom forskningen så börjar man nu lite försynt fundera på att höja rösten då de ser vilken otrolig kunskapstörst det finns hos allmänheten, men man har inte fått upp farten än.
Det som du som läsare kan göra för att debatten skall bli bra är att söka kunskap. Informera dig. Det finns massor med information på öppna källor, som exempelvis Wikipedia, som är lätt tillgänligt för dig att ta del av. Det finns också intresseorganisationer och nätverk på båda sidor om åsiktsfrågan, som exempelvis Nuclear Power Yes Please och Folkkampanjen, som gärna berättar våra argument. Lyssna… ställ frågor… jämför… ifrågasätt.
Framför allt bör du söka kunskap hos de som kan kärnkraft. Och vill inte de komma till dig så kan du komma till dem. Maila… ring… eller åk och hälsa på! Besök hos kärnkraftverken och Svensk Kärnbränslehantering (SKB) är gratis. Anmäl en grupp kompisar, åk dit och se själva. Gör det till ett utflyktsmål på semstern. Ingen går därifrån opåverkad.
Framför allt måste vi alla vara öppna för möjligheten att vi kan ha haft fel om kärnkraft. Vi inom Nuclear Power Yes Please har vid flertalet tillfällen behövt rannsaka oss själva, speciellt nu under Fukushima-krisen, vilken fortfarande inte är slut. När faktan från Fukushima har samlats in, och analysen är klar, först då vet vi om och i så fall hur vi kan gå vidare med kärnkraft i Sverige och resten av världen.
/Michael Karnerfors, en av författarna av debattartikeln från NPYP
Nya ordföranden Solveig Ternström och Anna-Linnéa Rundberg, gillade inte artikeln alls
29 Comments