Göran Bryntse har under flera år hänvisat till vissa livscykelanalyser som om de vore de enda av vikt för diskussionen om kärnkraftens klimateffekter. I sin replik i debatten med Cecilie Tenfjord-Toftby och Lars Hjälmered (GT 7/2, tidigare inlägg GT 3/1, GT 16/1 och GT 1/2) hänvisar han åter till två specifika studier, men tycks inte ha granskat dem närmare.
Den första är Sovacool-studien, vars medelvärde för kärnkraften är 66 g CO2/kWh. Vad Bryntse och andra debattörer däremot har missuppfattat är att medelvärdet inte baseras på 103 olika studier, utan endast 19 av de 103 som artikelförfattaren ursprungligen hittade. Bland de kvarvarande finns flera saker att anmärka på, exempelvis:
* Fyra av studierna (Storm van Leeuwen) är hårt kritiserade på grund av diverse brister och tvivelaktiga ad hoc-antaganden. Alla fyra studierna har avsevärt högre värden än någon annan studie.
* Resultatet från en studie (ÖKO-institutet) har räknats dubbelt.
* En studie (Tokimatsu) påvisar en stadig förbättring från 200 g CO2/kWh på 1960-talet till 10- 15 g CO2/kWh i dagsläget. Trots detta har Sovacool tagit ett medelvärde på omkring 100 g, vilket blir fel om man diskuterar kärnkraftens roll i nutid.
Vid justeringar av dessa felaktigheter reduceras koldioxidutsläppen avsevärt.
Bryntse fortsätter sedan med Jacobsons studie. Vi glädjer oss åt det vetenskapsintresse som Bryntse uppvisar med sin hänvisning till antalet Nobelpristagare från Stanforduniversitetet. Men vi frågar oss vad denna information tillför diskussionen då Jacobson bevisligen inte tillhör denna grupp, och hans studie uppfyller knappast Nobelprisklass. Jacobson gör exempelvis en högst tvivelaktig koppling mellan kärnkraft och kärnvapen genom att lägga på koldioxidutsläpp från brinnande städer efter ett framtida kärnvapenkrig som en utgiftspost för kärnkraften. Den extra bestraffning han lägger på med avseende på långa byggnadstider kan även den ifrågasättas, då Jacobson förutsätter att man under tiden använder enbart fossila bränslen. De förnybara källorna bestraffas inte på motsvarande sätt och tycks kunna trollas fram i stor skala ögonblickligen. Långa byggnadstider motbevisas i dag av Kina och Sydkorea som bygger kärnkraft mycket snabbt.
Resultaten från Sovacools och Jacobsons studier är inte representativa för svensk kärnkraft, där vi finner Vattenfalls ISO-certifierade studie vara mer trovärdig. Vi välkomnar oberoende studier av de svenska kraftslagens miljöpåverkan, men att Bryntse ännu en gång väljer att bortse från Vattenfalls studie är antingen slarvigt eller oärligt. Lyft blicken från dessa studier och försök diskutera miljöeffekterna av framtida svensk elproduktion ur ett för Sverige relevant perspektiv.
Klas Färd
Michael Karnerfors
Mattias Lantz
Johan Simu För oberoende nätverket Nuclear Power Yes Please
När Mikael Karlsson, Svenska Naturskyddsföreningen (SNF) och Johan Swahn, Miljörörelsernas Kärnavfallsgranskning (MKG) i ett antal debattartiklar till Ny Teknik (NyT 11-01-31 , NyT 11-02-10) försöker sprida tvivel om hur Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB) sköter sitt uppdrag kan jag inte låta bli att fråga mig: är det verkligen sant det de säger att KBS-3 är dålig för miljön? Eller är metoden i själva verket bara dålig för miljörörelsen? “Sätt inte bocken som trädgårdsmästare” påstår de. Men vem är bocken egentligen när MKGs medlemmar har något att förlora på att frågan om kärnavfall får en lösning? Kan vi verkligen lita på en granskare som inte vill att SKB skall lyckas?
MKG utgörs i huvudsak av SNF och dess ungdomsorganisation Fältbiologerna. Föreningen har sedan 70-talet motsatt sig kärnkraft. Ett ofta använt argument är påståendet: “Det finns ingen lösning på frågan om kärnavfall“. Nu är SKB på väg att rasera detta. Inom en månad lämnas en ansökan in som – om inget oväntat inträffar – innebär slutet för detta argument. Om eller när myndigheterna godkänner SKBs föreslagna lösning KBS-3 innebär det inte bara att frågan är löst i Sverige, utan vi kan också exportera den här kunskapen. Hela världens kärnkraftsmotstånd får ett ben avhugget och vacklar när industrin helt plötsligt säger “Jo då, det finns visst en lösning”. Och inte nog med att SKB i så fall klarar kraven; kraven är dessutom väldigt högt ställda. Industrin tar inte bara ansvar utan gör det också med mycket god marginal, vilket så gott som omöjliggör vidare kritik i avfallsfrågan.
Ett annan konsekvens av KBS-3 är att vi får ett slutförvar där bränslet kan återtas. SNF vill istället att bränslet stoppas i djupa borrhål, där man inte utan betydande kostnadsökningar och svårighet kan ta tillbaks det. Om så skulle ske innebär det att bränslet – som är till minst 95% outnyttjat – inte blir tillgängligt för nästa generations kärnkraft. För en rörelse som inte vill ha kärnkraft vore detta givetvis en betydande “vinst”. Men om KBS-3 istället godkänns är bränslet lättillgängligt och Sverige kan få ren energi för hundratals år utan att någon ny gruvbrytning av kärnbränsle måste ske.
I den bästa av världar omvärderar en opinionsbildare sin åsikt och anpassar ödmjukt ståndpunkten när sakförhållandena ändras. Men med tanke på att kärnkraft tillsammans med vattenkraft – när hela livscykeln beaktas – redan visat sig vara renast och koldioxidsnålast i Sverige och SNF trots detta fortsätter att ösa galla över kraftformen kan vi sluta oss till att föreningen inte kommer att vara först med att säga “Vi hade fel, kärnkraft är faktiskt en bra kraftkälla” om KBS-3 godkänns. Det finns för mycket prestige, för mycket känslomässigt bagage, och för många betalande medlemmar som inte vill se detta hända. Alltså har SNF enbart att förlora på att industrin övertrumfar dem och i en oberoende granskning klarar av det som motståndarna hävdat aldrig skulle komma att ske.
Den romerska tänkaren Juvenalis frågade för snart 2000 år sedan: “Vem skall vakta väktarna?”. Den frågan är ständigt aktuell, och så även här: vem skall granska granskarna? Vem garanterar att MKGs remiss-svar är sakliga och korrekta? Vem går i god för att deras opinionsbildning är fri från egenintressen? Skall jag tvunget välja mellan SKB och MKG måste jag konstatera att SKB har ett mycket starkt intresse å deras huvudmäns vägnar att lösningen blir bra, eftersom det kostar kärnkraftsbolagen många miljarder kronor att frågan förblir olöst, eller att den måste städas upp i efterhand. SNF däremot har bara att förlora på att SKB lyckas. Miljön vinner, men de förlorar.
Kort och gott kan man säga att en ansvarstagande kärnkraftsindustri – som möter alla krav som ställs på den – är bra för miljön men dåligt för miljörörelsen.
Alla de punkter som MKG angriper är icke-kritiska för KBS-3. Metoden står exempelvis inte och faller med det nuvarande förslaget på kapsel-lösning med “nakna” kopparkapslar. Detta dels för att kapslarna är inte den främsta av de tre oberoende barriärerna, dels för att kritikerna ännu inte lyckats visa på att deras invändingar är relevanta under de förhållanden som gäller utanför labbet och nere i slutförvaret, och dels för att kritikerna själva säger sig ha en lösning: belägg kapslarna med krom, zirkonium eller titan. SKB jobbar i skrivande stund med kritikerna från KTH för att utforska eventuella osäkerheter. MKG kan inte på ett trovärdigt sätt hävda att SKB undviker kapselfrågan. Som sidnot skall nämnas KTH-forskarna även arbetar med grundforskning för nästa generations kärnkraft.
Så, herrar Karlsson och Swahn, jag uppmanar er att sitta ned i båten och låta SKB slutföra arbetet med att undersöka KBS-3 och andra alternativ enligt vad myndigheterna begär, inte efter era egenintressen. Gunga skutan när det är viktigt för miljöns skull, inte bara för att ni inte får som ni vill. Med största sannolikhet ser världen att vi har en bra lösning på kärnavfallet inom tio år. Att det nog inte blir den lösning som ni hoppades på får ni helt enkelt bittert svälja. Men det är faktiskt miljön som hamnar i främsta rummet, inte miljörörelsen.
Professor Chris Busby is a man that has made himself somewhat of a career in being the golden boy of nuclear opponents, saying just the things they want/need to hear. There is only one problem with this: he doesn’t have a foot to stand on when it comes to his tall tales about the evils of nuclear power. Previously we have exposed his claims that the Chernobyl disaster supposedly caused an increase in breast cancer in Sweden. This turned out to be an unfounded conclusion, based on frivolous interpretation of data along with some outright cherry-picking and willful suppression of data that didn’t fit the claim.
In the case of The Tall Tale Of Ten Tons Uranium Gone Missing, Busby and his colleague Cecily Collingridge have issued a report where they claim that there has been a leak of enriched uranium from the British nuclear power plants at Hinkley Point in the order of about 10 000 kg. We analyzed the data which he used to make his claim, and took the same steps as he did, following his chain of reasoning from data to conclusion. The result is hardly flattering for the Busby and Collingridge, because the claims they make hinge on…
– Unsupported postulates
– Sparse and highly uncertain data
– Graph fitting done on this data, while ingoring uncertainties
– Low resolution geological surveys
– Misreading of said surveys
– Ignoring local variations in said surveys
– Ignoring missing indicators that must be present if their claim was true
When you can fit any random graph of the data, in this case an elipsoid, something is not right.
The full analysis can be found in our forum. But I’ll just cut right to the chase and ask the obvious question: how would 10 tonnes(!) of uranium go missing without anyone noticing? And more important: why didn’t anything else go missing? The data that Busby uses to make his claim shows barely detectable levels of fission products, such as Cobalt-60 or Cesium-137. Considering that uranium is a lot less mobile than these products, if uranium goes missing but not the fission products, there cannot be a leak in the reactors because any such leak would have seen more fission products escape than uranium.
This leaves only one path as to how 10 tonnes of uranium could escape into the environment: when reactor fuel arrived fresh at the plants, someone took some fuel elements aside, stripped them of their cladding, ground them to dust and blew them out over the surrounding areas. Alternatively someone made a bonfire with them. And all of it happened without anyone noticing.
Since this is clearly not a reasonable explanation, we must conclude that Busby and Collingridge are wrong: there has not been a leak of 10 tonnes of uranium from Hinkley Point. The data they rely on does not support the claim, and it is only through their frivolous interpretation of the data, misreading some of it, and making unsupported assumptions that they arrive at the claim.
This begs a final question: claims have been made that there are numerous health problems around Hinkley Point, such as an increased incidence of childhood leukaemia. If there are no leaks from Hinkley Point, how would this be explained? Well… to find that answer, maybe you should go ask the one person making the claims: a certain professor Chris Busby.
/Michael Karnerfors and Mattias Lantz – members of Nuclear Power Yes Please
I Storbritannien har på sistone uppmärksammats en studie, från januari 2011, där det påstås att omkring 10 ton anrikat uran har läckt ut från kärnkraftverket Hinkley Point i Somerset is sydvästra England. Studien sägs bland annat ge stöd för andra studier som hävdar ökade fall av barnleukemi, barndödlighet och bröstcancer i området.
Författare till studien visar sig vara Chris Busby, som förra året turnerade runt i ett antal länder tillsammans med BSRRW och hävdade en ökning av antalet bröstcancerfall i de län som gränsar mot Östersjön, kopplat till Tjernobylolyckan. Vi påvisade då att antingen ljuger han medvetet med sina studier, eller så är han väldigt oseriös med hur han hanterar sina resultat. Vi har nu granskat den senaste studien, och finner åter igen att Chris Busby är villig att hantera offentliga mätdata på ett väldigt oseriöst sätt. Kortfattat kan man sammanfatta Busbys rapport: Han använder offentliga data men undviker att ta med mätosäkerheten. Sedan drar han diverse slutsatser som inte håller när man tar mätosäkerheten i beaktande. Nedan visas ett par exempel från vår redogörelse.
Busbys Fig. 1 som anses visa att halten anrikat uran är högre närmare ytan, vilket innebär att anrikat uran läckt ut från kärnkraftverket i Hinkley Point.Samma figur men med de statistiska felen redovisade. Plötsligt är Busbys fina anpassning (den blå linjen) inte lika övertygande längre.
Man kan tycka att Busbys agerande är väldigt märkligt med tanke på att han hävdat att “Det är sanningen jag är på jakt efter”. Men han lever på människors rädsla för radioaktivitet, och har dessutom mot betalning ställt upp som expertvittne för att påvisa att enskilda dödsfall i cancer är orsakade av radioaktivitet eller utarmat uran (se hans CV). Det han sagt under dessa vittnesmål har enligt en del källor i vissa fall visat sig vara rena falsarier, men det har övertygat juryns domslut vid tillfället. Nåväl, i Sverige finns det väl ingen som tar denne man på allvar?
Tyvärr är det många som är beredda att lyssna på honom. Förutom BSRRW som ivrigt hänvisar till honom så har MILKAS (Miljörörelsens kärnavfallssekretariat) haft honom inbjuden på sin konferens år 2009. Han hänvisas dessutom till i deras skrift Varför inte kärnkraft? som seriös forskare. Vi hoppas att man tänkt om sedan dess, och vissa kvalitetsmissar får man väl förlåta engagerade kärnkraftsmotståndare för när någon ger vetenskapligt sken åt de frågor man brinner för.
Värre är det när politiska partier med regeringsambitioner knyter an till skojare som Busby. Miljöpartiet har vid två tillfällen (november 2005 och april 2009) bjudit in honom att tala i riksdagen. Med tanke på att det var Per Bolund, dåvarande energipolitisk talesman, som bjöd in honom år 2009, så är det allvarligt. Att Miljöpartiet har en politisk agenda som exkluderar kärnkraften må vara helt i sin ordning, men om den energipolitiske talesmannen inte kan sålla bättre med vilka man hänvisar till i kärnkraftsfrågan, då blir det svårt att ta deras argument mot kärnkraften på allvar.
För att kunna ha en saklig debatt om kärnkraftens framtid behöver vi ta stöd från kunniga människor (privatpersoner likaväl som forskare) som ärligt och noggrant undersöker och redovisar sina resultat. Chris Busby hör inte till den kategorin, och de politiker, debattörer och organisationer som tar hans “studier” till stöd för sina åsikter utvisar tyvärr sig själva som seriösa deltagare i debatten.
“Men“, säger den uppmärksamme läsaren, “även om Busbys studie är felaktig, så måste det finnas något bakom alla hälsoproblem som de andra studierna påvisar?” Så skulle det kunna vara, men det finns ett problem. Även dessa studier har Chris Busby som författare.
Mattias Lantz och Michael Karnerfors – medlemmar av nätverket Nuclear Power Yes Please
4 januari 2010 visade SVT 2 programmet “Kärnkraftsfiaskot” av Jan Nylander om den svenska kärnkraftens två förlorade år 2009-2010. Programmet var välresearchat och korrekt i de sakuppgifter som presenterades. Dock måste konstateras att Jan Nylander grovt vinklade programmet i syfte att skapa upprördhet mot bolagen, och inte förrän i sista ordet, sekunden innan eftertexterna rullade, nämndes varför svensk kärnkraft under 2009 hade sämst leveranskapacitet i Europa: energipolitiken.
Detta är var vad SVT och Jan Nylander inte berättade för dig…
Som jag nämnt tidigare blir det ibland lite Monty Python över kärnkraftsdebatten. Den här gången är det Jan Nylander på SVT med programmet “Kärnkraftsfiaskot” som gör en klockren immitation av John Cleese i “Life of Brian”, när han menar att förutom den smällkalla vintern, djup ekonomisk kris, dåliga energipolitiska beslut, lågt vattenstånd i magasinen, felaktiga val av elkunderna, och att bolagen gjort en brakförlust på de krånglande kärnkraftsverken så är det enbart bolagens fel att din elräkning blev hög under tidigt 2010.
Well alright, fair enough. But apart from the…
(Video provided kind courtesy of Monty Python)
Linda Magnusson, VD på vindkraftsbolaget O2, påstår att “Riksdagsledamöter väljer bort kärnkraftsel”. Det hon visar upp är ett lysande exempel på hur man genom att utforma en fråga rätt alltid kan få det svar man vill ha. Frågan är varför hon söker strid med kärnkraften när den inte söker strid med henne. All ren energi behövs ju!
Linda Magnusson, O2, hackar på kärnkaften (bildkälla: O2)
Vi har tidigare skrivit om hur man genom att utforma en opinionsundersökning på rätt sätt kan få exakt det svar man vill ha. Syftet är att sedan kunna påstå att en viss grupp människor tycker som en själv och därmed skapa bilden av att man står för en populär åsikt, alternativt att människor i auktoritet delar åsikten. Artikeln finns på vår blog under titeln “How to get professionals to agree with your opinion“. Linda Magnusson presenterar i sin artikel på teknikdebatt.se “Riksdagsledamöter väljer bort kärnkraftsel” ett lysande exempel på just detta; en noggrant utformad undersökning, följt av ett påstående att de undersökta människorna tycker som hon.
Låt oss kritiskt granska undersökningen för att se hur det gick till.
Frågan som O2 ställde var: “Vilken energikälla skulle du allra helst önska att den elektricitet som du köper kommer ifrån?”. Alternativen som gavs var:
Vindkraft
Vattenkraft
Solkraft
Kärnkraft
Biokraft
Kolkraft
Gaskraft
Tveksam/vet ej/vill ej svara
Den observante läsaren ser genast tricket. För det första ges svaranden enbart möjlighet att ange ett enda alternativ, vilket betyder att svaranden kan inte säga att denne föredrar eller accepterar flera alternativ i sin energi-mix. För det andra uppmanas svaranden indirekt att bortse ifrån faktiska omständigheter – som praktiska begränsningar, pris, tillgänglighet, utbyggnadsförbud, miljöpåverkan, välfärd, etc – utan svaranden skall istället att svara efter sitt önsketänkande. Följdriktligen kan man redan nu ana att undersökningen ger ett grovhugget och förenklat svar.
Läser man sedan kommentarerna till svaren visar det sig tydligt att flertalet ledamöter inte är nöjda med hur frågan har ställts. Exempel:
Ewa Thalén Finné (m), svarade “Solkraft”, men kommenterade: “Jag tror ytterst på en mix av energislag. Har vi/jag fler olika energislag i min energimix minskar sårbarheten. Jag förordar vattenkraft, vindkraft, solkraft, kärnkraft och biokraft.”
Jacob Johnson (v), svarade “Tveksam/vet ej/vill ej svara”, kommenterade: “går inte att välja endast ett alternativ”.
Katarina Köhler (s), “Tveksam/vet ej/vill ej svara”, “Det behövs kombinationer. Räcker inte med ett energislag.”
Jan-Evert Rådhström (m), svarade “Solkraft”, “Men det är inte det samma som det jag anser mest realistiskt”.
O2 har alltså på flit begränsat möjligheterna att ge ett uttömmande svar. Kommentarerna ignorerar Linda Magnusson glatt i sin artikel utan fokuserar bara på det hon vill skall framgå, så dessa fördjupande uttalanden kommer läsaren inte att se förrän denne laddat hem undersökningen och lusläst den. Hur många av er som läste rubriken “riksdagsledamöterna väljer bort kärnkraftsel” kom så långt? Mm hm… tänkte väl det.
Med detta är utgången så gott som garanterad: ledamöterna kommer att svara något av de förnybara energislagen. Även jag – som kärnkraftsvän – hade gjort det; jag hade svarat “vattenkraft”, för som kraftkälla sett utklassar den det mesta på alla objektiva mätpunkter, och tävlar egentligen bara med kärnkraften i gott helhetsbetyg.
Linda Magnusson har inte ljugit för oss. Inte direkt i alla fall. Rent faktamässigt har hon presenterat helt korrekta uppgifter, och hon har öppet presenterat hur O2 kom fram till sitt resultat. Likväl är det ändå frågan om en grovt missvisande undersökning, och tillika artikel.
Är det sant, som Linda Magnusson säger, att “riksdagsledamöterna väljer bort kärnkraftsel”? Ja… men svaret är enbart giltigt i O2’s undersökning. Påståendet gäller bara under förutsättningar som O2 har angivit när de ställer frågan. Men det får du inte veta förrän du läst hela artikeln, laddat hem undersökningen och kritiskt granskat den.
Hur mycket svaren kan skilja beroende på hur man ställer frågan kan snabbt visas genom att jämföra med andra undersökningar. SIFO gjorde exempelvis en undersökning där man frågade “På det stora hela, vilket energislag tror Du sammantaget är bäst för både jobben och klimatet?”. Då svarade majoriteten – 26% – “kärnkraft”; vindkraft kom som god tvåa på 21%. (Källa: SVT, DN) Liknande, när Novus Opinion frågade vad svenskar tycker om kärnkraftsbeslutet som togs 17 juni i år – att nya reaktorer skall få byggas där det idag finns kärnkraftverk – så stöder hela 60% av svenskarna det beslutet. Man jämförde också mot partisympatier och fann att av kärnkraftshatarna (mp)s anhängare stödde 3 av 10 beslutet. När United Minds frågade samma sak sade hela 40% av miljöpartisterna (45% om man inte räknar de som sade “vet inte/vill inte svara”) att de föredrog det nya kärnkraftsbeslutet jämfört mot att ta tillbaks tillståndsförbudet.
Därmed visat att beroende på hur man ställer frågan kan man få exakt det svar man vill ha. Och genom att välja vilka delar av undersökningen man fokuserar på när man skriver sin press-release eller debattartikel, så kan man i praktiken fritt välja vilken bild man presenterar. Och detta är exakt vad Linda Magnusson och O2 har gjort.
Som kärnkraftsvän kan jag bara roat konstatera att Linda Magnusson och O2 – försäljare av vind-el – tydligen finner det nödvändigt att marknadsföra sig genom att använda den här metoden, bara för att kunna hävda att deras produkt är populär. Detta samtidigt som de pekar finger åt kärnkraften och försöker få den att framstå som oönskad. Beteendet är inte helt olikt det jag ser händer på min 11-åriga dotters skolgård när barnen försöker göra sig själv högsta hönset på andras bekostnad.
Frågan är varför. Kärnkraften har aldrig sagt att vindkraften inte skall få vara med i den rena energimixen. Fortfarande går 200 TWh fossil energi in i den svenska energibalansen varje år. Det är 3 gånger mer än ett normalår för vattenkraften; dito för kärnkraften; och mer än 50 gånger så mycket som den svenska vindkraften producerar i år, trots den explosiva expansion som har skett de senaste åren. Det är inte så att det saknas utrymme för att ersätta fossil bränsle-använding med ren el.
Svensk kärnkraft har tillsammans med förnybar energi redan minskat vårt oljeberoende mycket. Så sent som på 60- och tidigt 70-tal låg svavelröken tät över storstäderna där man brände olja för uppvärmning. Idag är det få som minns det. Kärnkraft och förnybart har tillsammans gjort den svenska energimixen till en av de renaste i världen. Världsnaturfonden WWF konstaterar exempelvis – ytterst motvilligt – att svensk el är 10 gånger renare per kWh jämfört mot el producerad i Tyskland.
Med detta i åtanke är Linda Magnusson och O2 ute i ogjort väder. Kärnkraften har inget otalt med vindkraften och söker inte strid. Så varför gör vindkraftsförespråkarna det?
By Michael Karnerfors, previsouly published at Currents, the Swedish-American Chambers of Commerse magazine
Today’s policies on nuclear energy dictate that we shall put fuel that is unspent – 95 percent of it – in an expensive hole in the ground. There are better ways. Fourth generation nuclear power helps save us from our own foolish plans.
Picture this…
You are on a family car trip. You need gas, so you stop at a station and fill up twenty gallons of fuel in your car. You drive ten-fifteen miles down the road, using up one third of a gallon of gas, and then you stop. To the puzzlement of your family you siphon all of the unused gas out of the tank. Two thirds of a gallon you pour out on the road and set fire to. The remaining nineteen gallons you give back to a gas station. Your family asks you: “Why are you doing that?!”. You reply to them: “Oh that gas will be sent back to the oil well and put it into the ground again, not to be used”
By now your family will call for an ambulance and have you committed on grounds of insanity, because such behavior is without doubt utterly ludicrous.
But what if I told you that this is how most counties in the world are managing their stock of nuclear fuel, including the US?
In the middle 1980’s most of the nuclear power plants that are in operation in the world today had been built. They are of the so called second generation nuclear power. After thirty years in operation the results from these plants are quite excellent. Apart from Three Mile Island (TMI) accident – which incidentally didn’t hurt anyone – none of the pressure and boiler water reactors of West or East Asia have had a major accident. They are sturdy and reliable designs.
They do have a few drawbacks though:
Only 5 percent of the energy in the fuel is extracted.
Of the energy extracted from the fuel, two thirds is washed away as waste heat.
When the fuel is taken out from the reactor, it is highly radioactive, necessitating storing it for 100,000 to 1 million years while it decays.
Today tens of thousands of tons of spent nuclear fuel are sitting in casks or storage pools around the world, waiting for us to come up with a solution for it. For countries that do not allow reprocessing, there has only been one solution seriously proposed so far: deep geological repositories. You build caves deep into stable bedrock, and stuff the nuclear fuel there. Seen from a safety perspective that is a good idea because we know from the natural nuclear reactor site in Oklo, Gabon, Africa, that such repositories are extremely safe. A geological repository will keep spent nuclear fuel locked inside for literally billions of years. The only major worry is human intrusion.
Seen from a resource and sustainable development standpoint though, this is an awful(!) idea. 95 percent of the energy in spent nuclear fuel is unused. Why would we want to put that in the ground for hundreds of thousands of years when we can use it to get clean, safe energy instead?
Fourth generation nuclear power is an umbrella term for emerging reactors designs. Some of them have existed as experimental plants for decades. Countries like the U.S., Russia, France and India have been working on fourth generation for quite some time. The advantages of this new nuclear power are substantial:
Fourth generation reactors use what we call “waste” today as fuel and extract twenty times the energy, used nearly twice as effective.
The storage time for the nuclear waste goes down to approximately 500-1,000 years instead of 1,000,000 years.
They can use plutonium from dismantled nuclear weapons as fuel.
Two things have held fourth generation nuclear power back so far. First the negative attitudes towards nuclear power after TMI and Chernobyl. The second factor has been the fact that Uranium has been – and still is – dirt cheap considering the fantastic amounts of energy that is extracted from the material, even with the second generation reactors.
But today, when we are faced not only with the problem of nuclear waste but also the urgent need of phasing out fossil fuels, these accidents have in the grand perspective proven to be exceedingly rare and either harmless – like TMI – or not relevant to the issue of future nuclear power, because no one is building dangerous Soviet junk-reactors designed in the 1950’s anymore. Nuclear power is without doubt coming back.
While countries like the US and Sweden are mulling over how to get people to accept nuclear waste dumps in their neighborhoods, others – like Russia and South Korea – are moving forward aggressively in the field of new nuclear power. With the current rate of expansion China will be the world leader in a couple of decades; the country is breaking ground for ten(!) new nuclear reactors every year.
Until fusion power is commercially available, the question is what role the western world will take in the continuing history of nuclear power. Will we:
Stop the development of our own nuclear power and bury our nuclear fuel in the world’s most advanced and expensive garbage dumps, hoping no one touches it for a million years?
Move forward, develop new nuclear power and produce clean energy for hundreds of years while eliminating nuclear waste and nuclear weapons?
If the first option sounds good to you, I urge you to get a siphon and start draining your gas tank…
Michael Karnerfors, Lund, Sweden
The author is a Master of Science in Computer Science and Engineering, and co-founder of the independent network Nuclear Power Yes Please” (NPYP) which seeks to gather people who consider the issue of nuclear power too important to be squandered with junk arguments and outrageous claims aimed more to scare and terrify people rather than informing them on the issues for and against nuclear power.
2 Comments
Susan Eisenhower, Barack Obamas energipolitiska rådgivare, intervjuades i Dagens Industri den 2 november. Hon slog fast att kärnkraften kommer att vara en viktig del av framtidens energiförsörjning, inte minst för att det är det enda sättet att skapa stora mängder elektricitet utan att belasta klimatet med koldioxidutsläpp. Hon understryker dock att det finns andra problem med kärnkraften, till exempel slutförvaringen av kärnbränslet.
Många motsätter sig en utbyggnad av kärnkraften på grund av de radioaktiva restprodukterna som uppkommer. Sveriges officiella hållning erbjuder i dag inga andra alternativ än att begrava soporna i 100 000 år i berggrunden. Det motsvarar 3 000 generationer människor – ett hisnande perspektiv.
KBS-3 metoden innebär en lagringstid på 100 000 år (bildkälla: SKB)Men det finns andra alternativ: genom att återanvända avfallet i en ny generations kärnkraftverk kan vi förkorta förvaringen till 500-1000 år och samtidigt producera el i hundratals år utan att behöva bryta nytt uran ur berggrunden.
Sitter nu på tåget på väg hem från Ludvika efter att ha besökt Miljötinget, en miljökonferens för ungdomar i årskurs 9 igenom gymnasiet. Miljötinget är en tredagars träff där ungdomar från hela Sverige samlas för olika miljörelaterade aktiviteter, seminarier och workshops. Jag för min del fick bara se en kort glimt av detta, men upplevelsen var redan ifrån detta väldigt kul.
Gåva från Miljötinget 2010. Notera den lilla Fair Trade-symbolen. 😉
Debatt
Ta ställning kring kärnkraft! Mikael Ståldal, Mikael Karnefors, Göran Bryntse och Moderator Jörgen Edsvik Region Gävleborg
1980 folkomröstade Sverige om avveckling eller utveckling av kärnkraften under framtiden. Svaret blev ett nej för ett utbyggande men mycket har hänt sedan dess. Idag står vi i ett helt annat skede då nya reaktorer är planerade, ska Sverige avveckla kärnkraften?
Kärnkraft är ett debatterat ämne så även på Miljötinget. Vi ger dig chansen att lyssna på en intressant och saklig debatt som ger dig en inblick i ämnet kärnkraftsanvändning och dess effekter positiva som negativa. Ta ställning en gång för alla.
Min uppgift där var att deltaga i en debatt om kärnkraft. Totalt var vi fyra debattörer, två för och två emot. På “min” sida hade jag med mig Mikael Ståldal från Miljövänner För Kärnkraft. På mot-sidan hade vi Göran Bryntse från Folkkampanjen mot Kärnkraft – Kärnvapen, och en miljöpartist som jag tyvärr tappat namnet på. Som åhörare hade vi ca 30 ungdomar.
Upplägget var att vi fick 8 minuter vardera för ett framförande, sedan 2 minuter var för en komplettering och/eller kommentar på de andras framföranden. Detta var väldigt kort om tid kändes det som, så det blev lite korvstoppning men jag lyckades hålla mig inom gränserna, långsnackare som jag annars är. Presentationen (som jag skrev på tåget mest som minnesanteckningar) blev riktigt bra, och i ett ögonblick av skryt tänker jag påstå att jag nog hade den bästa av deltagarna. Medan miljöpartisten inte hade någon presentation alls utan bara läste tyst innantill från ett papper, så hade Mikael och Göran lite väl siffertyngda presentationer. Och när man bara har 8 minuter på sig att föreläsa för 25-30 ungdomar som redan börjar bli möra, så litar jag inte på siffer-excercis.
20 sockerbitar motsvarar "din" volym uran, under hela ditt liv.
KBS-3 bra för miljön, dålig för miljörörelsen
Published by Michael on February 19, 2011När Mikael Karlsson, Svenska Naturskyddsföreningen (SNF) och Johan Swahn, Miljörörelsernas Kärnavfallsgranskning (MKG) i ett antal debattartiklar till Ny Teknik (NyT 11-01-31 , NyT 11-02-10) försöker sprida tvivel om hur Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB) sköter sitt uppdrag kan jag inte låta bli att fråga mig: är det verkligen sant det de säger att KBS-3 är dålig för miljön? Eller är metoden i själva verket bara dålig för miljörörelsen? “Sätt inte bocken som trädgårdsmästare” påstår de. Men vem är bocken egentligen när MKGs medlemmar har något att förlora på att frågan om kärnavfall får en lösning? Kan vi verkligen lita på en granskare som inte vill att SKB skall lyckas?
MKG utgörs i huvudsak av SNF och dess ungdomsorganisation Fältbiologerna. Föreningen har sedan 70-talet motsatt sig kärnkraft. Ett ofta använt argument är påståendet: “Det finns ingen lösning på frågan om kärnavfall“. Nu är SKB på väg att rasera detta. Inom en månad lämnas en ansökan in som – om inget oväntat inträffar – innebär slutet för detta argument. Om eller när myndigheterna godkänner SKBs föreslagna lösning KBS-3 innebär det inte bara att frågan är löst i Sverige, utan vi kan också exportera den här kunskapen. Hela världens kärnkraftsmotstånd får ett ben avhugget och vacklar när industrin helt plötsligt säger “Jo då, det finns visst en lösning”. Och inte nog med att SKB i så fall klarar kraven; kraven är dessutom väldigt högt ställda. Industrin tar inte bara ansvar utan gör det också med mycket god marginal, vilket så gott som omöjliggör vidare kritik i avfallsfrågan.
Ett annan konsekvens av KBS-3 är att vi får ett slutförvar där bränslet kan återtas. SNF vill istället att bränslet stoppas i djupa borrhål, där man inte utan betydande kostnadsökningar och svårighet kan ta tillbaks det. Om så skulle ske innebär det att bränslet – som är till minst 95% outnyttjat – inte blir tillgängligt för nästa generations kärnkraft. För en rörelse som inte vill ha kärnkraft vore detta givetvis en betydande “vinst”. Men om KBS-3 istället godkänns är bränslet lättillgängligt och Sverige kan få ren energi för hundratals år utan att någon ny gruvbrytning av kärnbränsle måste ske.
I den bästa av världar omvärderar en opinionsbildare sin åsikt och anpassar ödmjukt ståndpunkten när sakförhållandena ändras. Men med tanke på att kärnkraft tillsammans med vattenkraft – när hela livscykeln beaktas – redan visat sig vara renast och koldioxidsnålast i Sverige och SNF trots detta fortsätter att ösa galla över kraftformen kan vi sluta oss till att föreningen inte kommer att vara först med att säga “Vi hade fel, kärnkraft är faktiskt en bra kraftkälla” om KBS-3 godkänns. Det finns för mycket prestige, för mycket känslomässigt bagage, och för många betalande medlemmar som inte vill se detta hända. Alltså har SNF enbart att förlora på att industrin övertrumfar dem och i en oberoende granskning klarar av det som motståndarna hävdat aldrig skulle komma att ske.
Den romerska tänkaren Juvenalis frågade för snart 2000 år sedan: “Vem skall vakta väktarna?”. Den frågan är ständigt aktuell, och så även här: vem skall granska granskarna? Vem garanterar att MKGs remiss-svar är sakliga och korrekta? Vem går i god för att deras opinionsbildning är fri från egenintressen? Skall jag tvunget välja mellan SKB och MKG måste jag konstatera att SKB har ett mycket starkt intresse å deras huvudmäns vägnar att lösningen blir bra, eftersom det kostar kärnkraftsbolagen många miljarder kronor att frågan förblir olöst, eller att den måste städas upp i efterhand. SNF däremot har bara att förlora på att SKB lyckas. Miljön vinner, men de förlorar.
Kort och gott kan man säga att en ansvarstagande kärnkraftsindustri – som möter alla krav som ställs på den – är bra för miljön men dåligt för miljörörelsen.
Alla de punkter som MKG angriper är icke-kritiska för KBS-3. Metoden står exempelvis inte och faller med det nuvarande förslaget på kapsel-lösning med “nakna” kopparkapslar. Detta dels för att kapslarna är inte den främsta av de tre oberoende barriärerna, dels för att kritikerna ännu inte lyckats visa på att deras invändingar är relevanta under de förhållanden som gäller utanför labbet och nere i slutförvaret, och dels för att kritikerna själva säger sig ha en lösning: belägg kapslarna med krom, zirkonium eller titan. SKB jobbar i skrivande stund med kritikerna från KTH för att utforska eventuella osäkerheter. MKG kan inte på ett trovärdigt sätt hävda att SKB undviker kapselfrågan. Som sidnot skall nämnas KTH-forskarna även arbetar med grundforskning för nästa generations kärnkraft.
5 CommentsSå, herrar Karlsson och Swahn, jag uppmanar er att sitta ned i båten och låta SKB slutföra arbetet med att undersöka KBS-3 och andra alternativ enligt vad myndigheterna begär, inte efter era egenintressen. Gunga skutan när det är viktigt för miljöns skull, inte bara för att ni inte får som ni vill. Med största sannolikhet ser världen att vi har en bra lösning på kärnavfallet inom tio år. Att det nog inte blir den lösning som ni hoppades på får ni helt enkelt bittert svälja. Men det är faktiskt miljön som hamnar i främsta rummet, inte miljörörelsen.